Senaste inläggen

Av Th - 27 augusti 2013 10:46

I går måndag mitt på dagen råkade jag uppe hos kompisen hamna mitt i en finsk stumfilm från 1923, Forsfararens brud. Den var oerhört dramatisk, och emellanåt visades texter med allegoriskt innehåll, men även dialoger. Texten var på finska och svenska, så det var ingen svårighet att få full behållning av filmen.

 

Vad som slog mig så påtagligt var människornas övertydliga rörelser, varje händelse skildrades med gester och koreografiska utbrott. Man hoppade, böjde sig framåt, bakåt, slog ut med armarna, böjde huvudet, det var helt fascinerande.

 

Men dessa rörelser är inte försvunna, man kan se dem idag hos varenda kör, där man gungar, viftar med armar och huvud. Det hela ser väldigt löjeväckande och fånigt ut. Man undrar om sångarna har något problem. Förmodligen är de instruerade av någon körledare, men som musikalisk ledare borde man väl koncentrera sig på det tonala framförandet. Någon gång kan det väl inträffa att någon rör sig helt spontant som en naturlig yttring i själva framförandet, det är något som förekommer hos alla duktiga musiker, men det där stumfilmsdramatiska ormandet hör definitivt inte hit. Om man av någon anledning inte kan höra tonerna, blir det knappast avhjälpt av att man ser artisternas agerande som i någon gammaldags sprattlande leksak.

 

 

 

 

 

Av Th - 25 augusti 2013 13:35

Dagens anfall kom exakt 12:09, och alla storstilade planer gick i stöpet, nu en och en halv  timme senare måste jag ta min första tablett, som jag vet inte kommer att ha särskilt stor inverkan. Flimmer, synbortfall och ett dånande sus. Gick ner med soporna, och hade förberett dagens disk, som nu blir uppskjuten en stund. Jag tvingade mej in i duschen innan, och till och med åt en skiva alltför välkokt rostbiff med syltgurka och ett glas mjölk, rostbiff ska vara röd inuti och inte grå och dödkokt. Orkar inte annat än att bara ligga med punktvis klåda här och där. Vem bryr sig? Det enda jag vet är, att jag uppenbarligen lever, och att det är ett svalt och skönt väder med alltför mycket irriterande solljus. Orkar inte tänka, men begrundar ändå de fyra dygderna besinning, tapperhet, rättfärdighet och vishet, man önskar att fler omfattade dessa egenskaper. Nej tamefan, jag måste ta en tablett till, jag står inte ut. Helvete.


Av Th - 25 augusti 2013 01:58

Det blev en mazarin över.

Nä, den ska då inte ligga framme och torka, jag lägger in den i en plastpåse.

 

Hade några tunna kvar och slet av en från rullen.

 

Det gick inte att öppna  påsen.

Eller vad man gör, kommer helt enkelt inte in i den ovanligt tunna och lätta partikeln. Men det ska väl inte vara något problem. Jag börjar med att leta upp påsens botten, som väl måste finnas nånstans.

 

Efter en stund finner jag den, en omisskännlig extraskarv i den ena kortsidan, det måste väl vara påsbotten.

 

Så gäller det att gnida upp, så att man kommer in i själva påsen i andra ändan.

Gnida, gnida, fukta fingrarna lite lagom för att öka friktionen mellan plast och plast.

Men inte då.

 

Trycker ihop för att skrynkla; gnider och föser.

 

Inte tillstymmelse till öppning.

 

En minut, två minuter, flera minuter, detta är då för löjligt.

Eftersom det inte syns den minsta lilla springa mellan de två sidorna, sidor som väl rimligtvis måste innebära en öppning.

 

Är det verkligen en påse?

 

Tittar i bottensidan igen, jo där syns ju faktiskt en tydlig svetsning, alltså måste öppningen finnas i andra ändan.

 

Gnider, föser, skrynklar drar. Ser till att fingrarna har den bästa fuktigheten för att ge så stor friktion som möjligt.

 

Nu har jag hållit på i över tio minuter, ska man behöva ge upp? Ska man anse att påsen inte går att använda som  påse? Men det är ju löjligt.

 

Vad finns för alternativ? Ta en ny påse kan jag inte, för detta var den sista, och mazarinen kommer att torka, om jag inte kan lägga den i något.

 

Jag ilsknar till, ska jag ge upp eller angripa problemet på något mera rationellt sätt? Hur då? Det ska väl för fan inte vara något som helst problem att öppna en vanlig enliters plastikpåse?

 

Nej jag tänker inte ge upp. TV-programmet som jag hade tänkt se uppe hos kompisen måste ha börjat för flera minuter sen, nej jag ger inte upp, påsen ska upp, mazarinen ska sparas, sparas i plastikpåse.

 

Jag går in i sovrummet, lägger mig på rygg,  håller påsen mot ljuset för att lokalisera öppningen, som garanterat måste finnas. Alla påsar har en öppning, det ligger i själva definitionen av påse. Detta är dock ett nytt problem. Påsen är gjord av en sällsynt tunn och klar plast, så tunn att öppningen inte syns ens om man tittar mycket nära, nej det enda sättet måste ju vara att gnida mellan fingrarna så att man föser sidorna utifrån åt motsatt håll.

 

Vad skulle man kunna använda för verktyg? Ja, så länge man inte kan skönja någon springa där öppningen borde finnas, kan jag inte komma på något. Sax, nål, rakblad? Ja, men jag ser ju ingen angreppspunkt.

 

Jag knycklar ihop plasten i ena ändan, knycklar, föser, släpar och drar. Detta är den nya teknologins förträfflighet. Förmodligen är det en rent molekylär adhesion som omöjliggör ett fruktbart resultat. Så obeskrivligt dumt. Men jag vägrar att ge upp.

 

Hur skulle du göra? Hur många minuter ska man hålla på med en sådan här löjlig operation?

 

Visst vet jag att naturen kan uppvisa nyckfulla egendomligheter, som man inte  kan förutse.

 

Jag brukar anföra exemplet med den varma vedspisen.

 

Om man stänker några droppar vatten på en varm vedspis, eller förresten vilken värmeplatta som helst, dunstar dropparna snabbt. Ju varmare desto snabbare.

Det är en tämligen linjär funktion. Till slut går det på ett ögonblick, med ett fräsande försvinner vattendropparna, tills en inte så lätt förutsättningsbar effekt plötsligt inträder.

 

Vattenavdunstningen sker så snabbt att dropparna på undersidan får en hinna av het ånga som håller dropparna svävande över den varma metallytan. Dropparna rullar omkring, ljudet tystnar, dropparna bär sig åt som små svävarfarkoster över den heta ytan.

 

Men nu är det en kall, tunn plastpåse, som jag inte får upp. Jag har drabbats av problemet tidigare, till slut har jag lyckats, men det finns rimligtvis en gräns för hur mycket energi man ska lägga ner.

 

Fel sorts påse, kan man väl säga. Det finns rejäla fryspåsar, som det inte finns några problem med att öppna.

 

Men detta var den sista.

 

Klart jag ska köpa nya påsar vid tillfälle.

 

Jag kan ju lägga in mazarinen i aluminiumfolie om jag har.

 

Men det finns ju här en känsla av irritation över att tekniken skapat sig ett problem genom sin egen förträfflighet.

 

En konflikt att hänföra till utvecklingen, liksom många moderna miljöproblem.

 

Något fungerar för bra, något som är mycket effektivt bryts inte ner utan ackumuleras i naturen. Som DDT när det kom, världens mest effektiva insektsdödarmedel. Men det blev kvar och alltför många insekter dog. Fåglarna fick ingen mat så att även de dog och tystnade. Djurarter angreps av gifter så att de blev infertila. Fåglarnas tystande ledde till begreppet tyst vår. Det tog många år innan man faktiskt lyckades få eländet att gå tillbaka. Resistenta bakterier, sjukdomar kommer tillbaka. Råttor, löss och giftiga hemskheter.

Till slut lyckades jag se en öppning i påsändan! Jag blåste, petade och särade. Mazarinen in i påsen, påsen in i kylskåpet.

 

Men det finns mycket värre problem än så. Det tar vi en annan gång.

 

 

Av Th - 24 augusti 2013 13:41

Huvudvärken susar. Näsduk, pengar, nycklar. Långsamt ner till apoteket. Ett av många nya, nej, dom hade inte medicinen, ut, tryckte på dörröppnaren, fullkomligt i onödan, men mycket roligare.

 

ICA, det hatade ICA, största matkassen jag minns, nära hundrasjuttio kronor, har inte råd. Fickan sa nåt, jag hörde inte, låtsas som ingenting, hon log ändå rart.

 

Inser det går mot slutet, dra in svångremmen tio millimeter varje vecka, annars skulle allt ramla ner. På löpsedlarna glädje över kommande värme. Döden.

 

Förmyndardoktorn har skrivit ut något nytt som han tycker jag ska ta. Men i mitt inre är det bara ett sus och brus, som vanligt efter en migränkramp. Ofta sista tiden, men nåja, det har ju alltid gått i perioder.

 

Hittar inte saker, orkar inte reda ut. Jag minns hur man i forna tider lyckades dra igenom det mesta på bara någon dag.

 

Kanske, kanske det hjälper med en tablett till, kanske, kanske inte. Jag blir bedövad.

 

 

 

Av Th - 24 augusti 2013 01:29

Chirieppan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

 

Chirieppan diran doran dej

 

Chupp dupp dej.

 

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, har i alla tider skapat gudar.

Dessa gudar är allsmäktiga, och har alla möjliga egenskaper, kan allt, vet allt, glömmer allt.

 

Men gudarna är skapade av varelserna själva, och det finns som bekant något som är högre än alla gudar, det är Mellanmassan eller Matrix, förr kallad Maskineriet.

 

Matrix (alltså Mellanmassan) har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

 

Matrix har den största skönheten, och medvetenheten om Matrix är den största glädjen, och det är den som gör livet så underbart. Mellanmassan är allt vi inte vet. Det är inte enkelt, men tydligt.

 

Matrix har inga andra egenskaper, och kan därför inte heller rangordnas

 

||:Chirieppan diran doran dej

 

Chupp dupp dej:||

 

Långsamt tränger jag in i vetandet, men är ensam på vägen. Min framåtskridande sinnesjukdom är ett tveeggat svärd, en ohygglig, vänlig realitet.

 

De aningslösa skördar allt större bitar av det vi övriga inte ens anar, mitt omdöme flödar bort, min fumlighet förhindrar alla raka åtgärder, och själv sjunker jag in i salig lycka över Mellanmassans skönhet. Men det är en skönhet som inte saknar en stor sorg. Virgilia pretum libertatis.

 

Jag minns Nils-Georg Hornhammar, en medioker person som tog sitt liv, när han insåg hur ljuset trängade in genom mörkläggningsgardinerna. Modigt, men onödigt.

 

Han visste det, men vågade inte utstå den sagolika spänning, som hela tiden riskerade att spränga sönder hela den spröda helhetskonstruktionen.

 

||:Chirieppan diran doran dej

 

Chupp dupp dej:||

Av Th - 23 augusti 2013 09:13

 
Det började med
en slump. Nu finns det kanske inte något sådant som äkta slump, men på något sätt hamnade vi där ändå. På morgonen hade jag endast druckit en kopp kaffe med mycket socker och grädde, men nu fem timmar senare var det verkligen dags.

 

Vi tittade in på det lilla stället, och fann ett litet rum med tämligen alldagliga kafémöbler. Vid ett bord satt tvenne tyska pensionärer och åt varsin räksmörgås. Jomen, det såg ju gott ut, visst, men räkor hör väl knappast hemma i vår kultursfär, så för min del valde jag en smörgås med köttbullar och rödbetssallad. Den var färdiggjord och låg där helt ensam på sin hylla bland diverse bakverk.
 

 

Bara för några veckor sedan hade jag begärt en sådan på något annat ställe, men alltefter förtäringens fortskridande funnit produkten mer och mer vämjelig, torr, hård och på alla sätt motbjudande. Den utländska servitrisen hävdade den var tillverkad för tio minuter sedan, en så flagrant lögn att man häpnade, och efter en konfrontation med en chefsperson fick vi pengarna tillbaka, vilket naturligtvis på intet sätt ursäktade det inledande attentatet. Adjöss med det etablissemanget. Jag har glömt var det var, och lika bra är väl det.

 

Nu var det annorlunda. Jag kastade mig in på smörgåsen med kniv och gaffel och svalde några tuggor. Efter ytterligare några tag började jag skönja hela situationens vidd. Det blev bättre och bättre. Var är vi? Någon nämnde etablissemangets namn Blå Katten. Vi var i Mariefred och tidpunkten var mitt på dagen, sommardagen, men ingen överdriven värme, bara en behaglig svalka.

 

Jag gillar sannerligen inte katter, det är otrevliga djur, som man helst vill undvika, helt autistiska och utan tecken till begåvning, men artnamnet på djuret ifråga har ju snitslat sig in i många möjliga sammanhang, så varför då inte här? Väggarna hade en vacker blå tapet i sjuttonhundratalsnitt, och framme på disken tronade en blåmålad plywoodkatt.
 
Den vackra tapeten.

 

Jag tog en bild där jag satt, och studerade matsedeln. Lite irriterad av det inledande ”ostfralla”, en fånigt övervintrat subjekt i slangidiom.
 
Smörgåslistan.


Men resten verkade helt godkänt. Dessutom vanligt riktigt, underbart gammaldags bryggkaffe och inte någon av de miljoner idiotversioner med fjärran anknytning till Italien, detta högst överreklamerade matland utan märkvärdigheter eller kulinariska höjdpunkter. Makaroner kan väl vara gott ibland med lämpligt garnityr, men längre kommer man ej.

 

Jag åt mer och mer. Häpnadsväckande! Smörgåsen var helt enkelt perfekt. Färskt bröd, färskt pålägg, köttbullarna med helt godkänd konsistens till skillnad från de stenhårda, torra kolbitar man understundom kan drabbas av. Här var det rödbetssallat, helt nygjord av färsk majonnäs och lagom nyuppskurna rödbetstärningar i helt korrekt storlek. Möjligen en aning väl sparsamt med smör, ett kardinalfel som man tyvärr ofta får dras med nuförtiden. Dessutom föredrar jag alltid pinfärskt vitt franskbröd utan cancerframkallande fibrer eller konstiga tillsatser. Bröd ska vara mjöl, jäst, smör, salt, vatten och inget annat, något som just nu är en bit utanför trendsvängen. Men i det här fallet var brödet i varje fall helt nybakat, färskare kunde det inte vara.

 

Mina tankar tog form, detta skulle jag faktiskt gå fram till servitrisen och meddela, det var hon sannerligen värd, sånt här ska uppmuntras! Det fanns ingen tvekan om saken, det här var den utan jämförelse godaste köttbullsmörgås jag ätit i hela mitt sextioåriga liv. Hur många dylika smörgåsar kan det ha varit? Kanske tio-tjugo, på så många olika ställen lite här och där i Sveriges land.

Min kommentar uppskattades till min stora glädje.

 

 

Så här kommer man till denna delikata smörgås:

 

Blå Katten

Munkhagsgatan 10

647 30 Mariefred tel +46 159 125 86

 

Från Stockholm C till Mariefreds busstation mindre än en timme.

Tur-retur 286:- 2 klass, 346:- 1 klass (finns klass 1 på bussar?)

Om man far fem i elva (10:55), har man en timme och 15 minuter på sig i Mariefred, vilket räcker för att äta en smörgås i lugn och ro. Kanske bäst ringa i förväg...

 

Så här går man 800 meter från Mariefreds busstation till Blå Katten:

     

 

 

 

Av Th - 17 augusti 2013 10:50

Efter andra världskriget hade vi problemen med löss under kontroll i Sverige.

Men så började vi ta in mängder av utlänningar från sydliga länder, och lössen kom tillbaka. Efter en tid kom något ljushuvud på, att det naturligtvis var svenskarnas egna resor och semesterflyttningar som var orsaken, huvudorsaken, ja, den enda orsaken.

 

Det är som bäst-före datum. Krämaren hävdar att varan håller sig alldeles utmärkt gott och väl fram till detta datum eller längre. Användaren vill ha färska varor. Alla butiksanställda vet att nya varor, som stoppas in i hyllorna alltid ska placeras längst bak. Någon gång går man på en nit. Man anar en obehaglig lukt, och tittar efter på förpackningsdatum, och finner att det var rätt länge sedan varan förpackades. Tänk själv – den har legat nästan tre veckor i hyllorna, men vem vill inte ha en färsk vara?

Bäst-före är en företeelse som tveklöst borde förbjudas. Konsumenten ska själv bestämma när han tycker att varan känns tillräckligt färsk!

 

Se till att du har dagens datum fullständigt klar för dig, när du går in i en butik.

 

Särskilt märkligt tycks det vara med bröd. Självklart ska det vara bakat samma dag, är det äldre ska naturligtvis priset jämkas därefter.

 

Klaga! Gå fram till butiksföreståndaren och peka på datum ”det här smöret är två veckor gammalt, jag vill ha nyare”. När det gäller Bregott, är det särskilt viktigt, det får en obehaglig smak och lukt efter några veckor, jag känner det omedelbart, och det är en obehaglig upplevelse. Alla känner inte av det,men man kan fråga sig var man har datumstämpling om nu inte varan undergår negativa förändringar med tiden.

 

 

 

Vägglus, huvudlus, klädlus.
   
Detta är en huvudlus. Den suger blod, och måste ha trettio graders värme. Det påstås att den dör efter 12 timmar om den inte lyckas skaffa mat. Så se till att hålla dem borta. Nya kommer endast om de kan kravla sig över mellar människor.

 

År 2004 gav Nordiska museet ut en årsbok ”Tio tvättar sig”, som handlade om hygien. Ett helt kapitel ägnades åt de återkommande ohyran, författaren var så livrädd för att deklarera invandrarnas skuld i det obehagliga fenomenet, att i stort sätt hela kapitlet behandlade och sökte förringa den skamliga aspekten. Man visade inte ens ordentliga bilder på odjuren, endast reproduktionen av en plansch, där man endast med svårighet kunde läsa den minimala texten.

De i texten behandlade djuren var Pulex Irritans människoloppa, Phitrius Pubis flatlus, Pediculus Capitis huvudlus, Pediculus Corporis klädlus och Cimex Lectularis vägglus.

 

När man googlar på löss får man tusentals svar, de flesta handlar om att de är ofarliga och hur man behandlar dem.

 

Men varför så många svar, om de är trevliga, vanliga och inte skamliga?

 

 

 

Pang på rödbetan.

 

Självklart är att vi inte vill ha någon ohyra alls, vare sig det är löss, mal, flugor, kackerlackor, maskar, skabb, larver eller andra läbbigheter. Vi vill, och ska hålla dem ifrån oss, allt trams om motsatsen ska självklart undertryckas. En period var det så illa ställt, att man tenderade utsätta endast etniska svenskar som bärare av obehagligheterna. Någon hade stött på en Cimex Lenticularis i en väska som hon haft med sig från Grekland, än sen? Alla kombinationer är möjliga, vilket inte nödvändigtvis leder till att de är vanligast och mest sanna.

 

Som parantes vill jag dessutom verkligen framhålla ormar, krokodiler, råttor, möss, sorkar och andra djur. Låt oss leva med dem, slå inte ihjäl dem i onödan, men håll dem för jösse namn ifrån oss.

 

I TV sänds mängder av program om dårar som ska begå gräsligheter av olika slag. Man ska klättra upp på toppar av höga berg, man ska simma med hajar, man ska hoppa i fallskärmar, man ska provocera krokodiler till anfall. Låt dem vara, ge fan i dem. Låt dessa urtidsdjur vara ifred där det är möjligt. Ibland blir någon skadad och räddad för omåttliga kostnader, helikoptertransporter med mera, samhället betalar för vådligheterna

 

Ormbett kan vara livsfarliga. Detta faktum räcker väl för att ta det försiktigt? Att högst en på tvåhundra avlider av vanligt huggormsbett, är väl ingen anledning att sticka handen i ormgropen? Det gäller getingar också, låt dem leva där de hör hemma, men försök inte gulla med odjuren, betten kan vara väldigt smärtsamma, och alla smärtor och obehagligheter är någon form av ondska, som vi naturligtvis ska undvika. Självklart är ormarna räddare för oss, än vi för dem. Låt det förbli så.

 

En del löss kan vara bärare av smittsamma sjukdomar, det är ingen självklarhet, men hur så? Provocera inte. Min gamle vän Bobban lät sina barn leka med väldigt naturtrogna plastkopior av huggormar, om barnen någon dag mötte en riktig, levande orm kunde de bli bitna, men det var heller ingen självklarhet.

Mängder av hundar blir varje år bitna av giftiga djur, eller slafsar i sig halvruttna, självdöda djurkroppar, det är väl inget bra med det? Men det kan leda till obehagliga infektioner.

 

 

Hygien och ohyra

 

Huvudlössen trivs utmärkt i nytvättat hår. Varför skulle det inte vara så? Smittan sker genom att djuren kryper, inte hoppar, från en individ till en annan. Inga typer av ohyra trivs, om de inte har något att äta, så håll födan på sin plats. Men ingen lus kommer krypande i duschen.

 

Minns dikten av Nils Ferlin Pulex irritans, var finns du nånstans? Denna varelse kunde hoppa långa stycken, så man kom på, att man kunde tämja dem genom att låta dem vistas under låga glastak. De vande sig av med att hoppa, och tvingades krypa, vilket man nyttjade i loppcirkusar, men måste matas varje dag genom att suga blod på cirkusdirektörens arm.

 

En bit utanför denna samling har vi blodiglarna och många andra vattenlevande otyg.

 

En sommar hos bonden Manfred i Skå, när jag var sex år, hamnade jag i en myrstack med stackmyror, jag glömmer det aldrig. Myrorna började bita mig i sin naturliga försvarsiver. Jag började gråta, skrika. De kröp uppför hela kroppen, men jag kom inte själv på, att jag borde borsta dem av mig, och springa därifrån, jag klarade det inte. Jag stampade och grät i skräck och avsky. Någon hörde mig och löste situationen, men skräcken satt i länge.

 

Alla varelser på fel plats kan vara obehagliga, irriterande och rent av farliga, vi har alla skäl till att betrakta dem med vämjelse, hålla dem ifrån oss, vara noga med hygienen och leva våra liv utan provokationer.

 

 


 

 

 

 

 

Av Th - 16 augusti 2013 13:26

Ondskan kommer , ondskan går, ondskan suger vad hon tål.

 

Problemet är att ondskan på intet sätt är definierad, därför kan vi egentligen inte ens prata om henne.

Enligt de gamla vidskepliga-religiösa föreställningarna är ondskan det som skadar och gör livet svårt för levande varelser.

Men endast ett ytterligt litet fåtal av alla levande varelser har en medvetenhet om sitt eget liv. Ondskan är en försvinnande liten i det vi kallar livet, och livet i sin tur är en försvinnande liten del i medvetenheten om sig själv, och de gudar som medvetenheten har skapat.

 

Nu ska jag hoppa in på och betrakta en liten detalj som är ondska i det verkligt lilla, men gigantiskt stora formatet.

 

Vi har lärt oss kommunicera via datorerna. Men det gäller bara en liten del av oss. Det mesta datorerna gör är att snabbt utföra beräkningar. Men datorerna räknar bara som programmerarna har bestämt, det existerar inga sanningar eller givna värden. Om vi ber datorn addera två plus tre, gör den det och ger resultatet fem. Det klarar datorn på otroligt kort tid. Men har programmerarna sagt något som inte är korrekt, svarar datorn utan att blinka med ett inkorrekt resultat. Ibland kan de givna värdena vara väldigt komplicerade, och det är inte möjligt att hitta vad som eventuellt blir fel.

 

Det allra mesta datorerna gör är emellertid att få människorna spela spel, det vill säga, meningslösa lekar, och mången söker rättfärdiga det menigslösa med att det skulle vara träning för hjärnan. Det ligger sålunda i problemets natur att dataspel är fördärvliga och i ett insiktsfullt samhälle borde vara förbjudna, i synnerhet för små barn som inte ens vet vad de sysslar med.

 

Nu har man skapat en ny, fullkomligt onödig produkt bland många andra onödiga produkter, nämligen auto-, eller robotdammsugaren, det är en dammsugare som går av sig själv, och förvisso suger damm, men konsumerar ström, och, så gott den kan, söker igenom de golvytor den är satt till att bearbeta. Redan i robotmaskinernas allra första existens insåg man, att det viktigaste för en robot, för över femtio år sedan, var att säkerställa tillgången till föda, det vill säga elektricitet för att fylla på sin laddarenhet. Det var en enkel match för den lilla robotdammsugaren, det är inga problem att känna av när ackumulatorspänningen sjunker under ett kritiskt värde.

 
Detta är alltså en robotdammsugare. Huruvida det är ondskan som tittar fram under skalet, vill jag inte säga. Men den sätter krafter i rörelse, om vars egenskaper man kan ha sina funderingar.

 

Robotdammsugaren har därmed ett klart underhållningsvärde. Eventuella störande irritationsmoment drunknar i initialskedet i fröjden hos användaren över att följa maskinens skenbart intelligenta vandrande över golvytorna.

 

Så fick undertecknad syn på ett erbjudande om att bli utvald till provkörare av en av marknadens bästa robotdammsugare, och sedan få behålla manicken. Allt jag behövde var ett fylla i en enkät med frågor för att leverantören skulle kunna bedöma, om jag ansågs vara en möjlig provkörare.

 

Sedan dess har jag fått lida. Epostbrev strömmar in med en mängd erbjudanden, som jag inte är det minsta intresserad av, och någon robotdammsugare har jag förstås inte sett röken av, och lär nog knappast göra heller. Jag låter det gå ett tag, innan jag låter fasa ut den aktuella meijladressen. Jag kan visserligen klicka på en knapp med texten ”klicka här för att avsluta abonnemanget”, men redan det innebär ju en klar risk, då strängt taget ingenting säger, att ett sådant klickande verkligen leder till de avsedda åtgärden.

 

Vid ett tillfälle klickade jag på avsluta-knappen. Kanske finns det någon lag på att det verkligen ska finnas en sådan möjlighet?

Men avsluta - nej då... i stället får jag nu ett nytt erbjudande: innan du avslutar detta nyttiga och intressanta erbjudande får du här en sista fantastisk möjlighet. Möjligheten hade tre olika alternativ, men alls inget alternativ om att bara avsluta. Jag fick stänga av kontakten, men är nu väldigt osäker, om jag verkligen har skapat ett avslut. En obehaglig detalj är att mejlen skickades med en högst vanlig person typ Eva Andersson som avsändare.

Jag börjar uppleva situationen som ondska. En känsla av att bli levande uppäten som grodan av snoken på ett inlägg jag såg häromdan på Facebook.


 

Hela situationen medför en risk, det är bara min innersta förhoppning att det hela med tiden falnar och försvinner i ondskans töcken, ty att det faktiskt är frågan om ondska, är jag helt övertygad om. Kanske känner jag i sammanhanget en viss sorg över att denna ondska verkligen existerar, på det sättet jag nu har blivit medveten om.

 

 

//Thom Bergh

 

 

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards