Inlägg publicerade under kategorin musik

Av Th - 20 oktober 2014 00:07

Nu är mina samlade tillgångar nere under 300 kronor. Dessutom har jag sex enkronor i myntburken, så jag klarar mig väl bra, bättre än mången annan i varje fall.

  

Köpte idag den dagliga litern standardmjölk och mina fyra mums-mums.

Gjorde havregrynsgröt, åt mums-mumsen och begrundade undervattensaktiviteterna i skärgården, som naturligtvis är ren fejk av försvarsmakten för att få ökade anslag. Eller?


Sveriges försvar.

Självklart ska Sverige ha ett betydligt starkare försvar, än det har nu. Vi har ett perfekt geografiskt läge och ska inte släppa in några genom gränserna. Vi är väl sju miljoner svenskar kvar i det här landet. Själv gjorde jag lumpen som signalist, det var en mycket lärorik tid, och tveklöst en av de lyckligaste i livet. Det finns inget värre än de odrägliga defateistiska synpunkter, som av ren fördom tror att det är ingen idé att försvara sig. Men det är fel. Likaväl som de flesta undviker en huggorm om de känner igen den, undviker de att komma för nära. Att man kan slå ihjäl en huggorm är ingen ursäkt, tvärtom.


Jordens befolkning

Jordens befolkning är idag minst fem miljarder för många, i konstant stigande, så i stället för att släppa in en massa sekunda skräpmänniskor, ska vi väl verka för att den enligt normalpopulationen alltför stora massan måste reduceras. Fast klarar vi inte av det själva, kommer naturligtvis den s.k naturen att sköta om det utan att vi behöver lyfta ett finger. Vi sitter här alldeles ensamma i universum, vi vet så mycket, men begriper egenligen ingenting om det stora hela, eftersom det ligger utanför vår teoretiska fattningsförmåga. Och skräpet sätter sig att tigga på gatorna, spänner man ögonen i dem, tittar de snart bort i sin skam.


Jag kollade ett fint gruppfoto av Kårsdraget från 1960, och ser att väldigt många är döda redan. Längre ner ett gruppfoto från 1964!


PO Håkansson död

En person som är aktuell idag är PO Håkansson, som spelade klarinett och som så småningom utvecklades till en suverän konferencier för orkesten. Jag fick veta att han hade dött härom dagen, helt en passent av en annan Exdragare. Man kan konstatera att den här datortillvaron är väldigt mycket på gott och ont vad det gäller informationen, om vad som tilldrager sig.


PO och jag hade inte  så mycken kontakt, jag vet inte mycket om honom, vi umgicks aldrig privat, men vi började i Kårsdraget på samma dag, söndagen den 13 mars 1960. Jag kunde inte alls, men lärde mig hyfsat att läsa noterna när de andra tragglade in sina stämmor, PO kunde nog rätt bra. När vi gick ner från repetitionslokalen i Kårhusets matsal, kommenterade den dåvarande kapellmästaren Åke GO Hylin, att "det var fint med nya medlemmar som kunde läsa noter." Han skulle bara veta... 


Den 29 mars vann någon Eurovisionsschlagerfestivalen med låten "Tom Pillibi", och redan samma vecka sjöng Git Magnusson, Kårsdragets enda tjej, den larviga sången på Kårsdragets vårkonsert, texten började "Detta är världens sensation...", jag var djupt imponerad och publiken lycklig. På den tiden sa vi inte repetitioner utan repningar.


PO var inte de vådliga sittningarnas man, men med sin kvicka humor och stora verbala rörlighet kom han med åren mer och mer att bli själva den publika symbolen för Kårsdraget. Vi träffades på nära håll under mina år som dirigent, då det ofta förekom att han diskret där framför orkestern, frågade mig om vad vi just stod i begrepp att framföra. PO kunde göra långa, bejublade parodier på Ewert Taube och annat som passade i sammanhanget, och han samlade på sig ett gediget förråd av vitsar och annekdoter som han nyttjade i sin mycket goda och lyhörda kontakt med publiken. Det var en perfekt symbios med glädje och lycka hela tiden.


Jag var som sagt dirigent, och det var odrägligt ofta som folk på tal om Kårsdraget direkt framhöll "oh ja, den där dirigenten". Jaha. Då menade man alltid PO.


Någon gång var PO med på Marholmen, där vi i många år bedrev mycket trevliga, nyttiga och utvecklande sommarläger, och han hade mycket god kontakt med alla barnen, som alltid fanns här och var runtomkring. Min egen son Wilhelm, som då var sex år, menade spontant att PO var hans bästa vuxenkompis.

 

Här en bild på Kårsdraget i stora repningsmatsalen år 1964. PO sitter med klarinetten i famnen snett till höger bakom bastrumman, och jag, Thom Bergh med altsaxen i mun, två steg till höger.

Som syner en manifestation av det länge gångbara uttrycket "I Kårsdraget är vi alla grabbar". 
Ack ja, det var stora tider och år av skapande, glädje och vackra minnen.


//Thom


Av Th - 8 januari 2012 00:21

Jag kan inte påminna mig något liknande på många år.

Tvättstugan sedan klockan ett - blev klar först sent  på kvällen.


På alla möbler hänger T-tröjor, handdukar, strumpor, bylten med småtvätt, vad kommer det sig?


Gått ut med erbjudande om att ta nya elever i funktionslära.

Frågan är om det är mödan värt.

Jag vill inte ha elever som saknar förutsättningar, jag är inte ute för att tjäna pengar, endast för att dela med mig av kunskaperna så att det underlättar för andra som verkligen vill lära sig förstå musiken.


Minns så många kurser jag hållit under åren, minns tacksamma elever som i enstaka fall aldrig släpper taget, man stöter på dem efter många år och får höra hur bra man var, delvis  smickrande, men delvis också rätt besvärande och generande. Glömmer aldrig i kön i en livsmedelsbutik där jag fick mig en högljudd panegyrik så att jag ville sjunka genom jorden. Sedan följde glada imponerade leenden i många år i den butiken.


När jag var hemma hos Jan Malmsjö för att plocka ut lämpligaste tonarter för de sånger han skulle sjunga med oss, lärde han mig en sak, som jag sedan tagit till mig och haft mycket stor nytta av: "Andas djupt" rådde han mig helt enkelt.

 

Han märkte att jag var en aning stressad, men hans intelligenta deltagande gjorde det utan tvivel lättare där jag satt vid hans stora flygel i den magnifika lägenheten på andra våningen.


Så här sitter jag och tar ett par djupa andetag.


Jag fick gå ner i tvättstugan minst tolv gånger, plocka i och ur maskinerna, hänga tvätt, stoppa i och ur torktrumlaren.


Ett örngott var försvunnet. Ett av två svarta till underkuddarna, de två bruna till gosekuddarna fanns på plats, men ett av de svarta sknades. Ingen stor sak, men avsevärt irriterande.


Slank förbi kompisen och kollade på ett TV-program som hette Fångarna på slottet.

Egendomligt program, inte verkade det vara några fångar, inte.


Jag kände igen flera av deltagarna, men där fanns också några kvinnor jag inte kände igen, en av dem hette Lovisa och påstods vara sångerska. Hon hade varit med om något mycket tragiskt i sitt liv, helt utan förklaring blivit övergiven av en man, en händelse som tydligen satt sina spår i många, många år.

Det är också en form av otrohet, kanske den grymmaste av alla, att bli utsatt för okontrollerbar svält utan förklaring och utan ens någon motivation. En grymhet utan like i sin skenbara subtilitet.


I övrigt ett märkligt program där man började dagen med att dricka champagne. Champagne är mycket gott, men det finns definitivt gränser. På morgonen skulle det nog bara bli obehagligt, med lättare svindelkänslor och fylletendenser.


Sedan satt man i regn och åska på en stinkande soptipp och åt lunch, svårt att förstå meningen med sådant.


Upp och ner i tvättstugan, ta djupa andetag, hur länge ska man orka? Inte ens näsdukarna var riktigt torra. Kanske det är något tekniskt fel på torksugen trots allt? Hittade det svarta örngottet och har nu bäddat med det också


Rena sängkläder, skönt och hopp om att kanske kunna sova för en gångs skull.


Det mesta dock sorterat, djupa andetag, tackar.


Så fragment ur nya Midsomer murder, absolut överlägset det gamla, yngre människor, roligare manus, duktiga skådespelare, spännande miljöer.


Nu läsa vidare ur den måttligt strukturerade "Jagare". Kanske är jag orättvis, där står dock ett och annat mycket intressant att läsa.


Fick veta att det var helgdag idag, det var en överraskning.


Är det någon som vet hur man lägger till objekt till spellistorna i Naxos?


Till middag Bason och bönor, riktigt gott.






Av Th - 4 januari 2012 19:09

Det tog inte många minuter att fundera, jag ringde Gösta och konfirmerade min kommande närvaro i det musikaliska templet (Gamla Ackis).

Klockan tre e.m skulle det börja,Trio Poseidon med Sara Trobäck-Hesselink(v), Claes Gunnarsson(vcl)  och Per Lundberg(p) .

Vilka musikanter!

För en gångs skull använde jag lite deodorant under skjortan, T till Fridhemsplan, byte mot Kungsträdgården. Den korta biten i det vansinniga vädret fick man ta, ingen entré, hur är det möjligt, och finns det något mera meningsfullt sätt att tillbringa sin livstid än att sitta på första bänk och uppleva dessa unga människor spela riktig musik på tre meters avstånd?


Det började alltså med Mozarts B-dur trio K 502, den hade jag inte hört förut, så elegant, så förtjusande vackert, och vilken vacker violinist, hon har så vackra läppar och spelade säkert och fint, alla tre hade för övrigt en behaglig och angenäm intonation som det kan bli när man hör levande musik i verkligheten på nära håll. Man kan förstå att Sara är konsertmästare i Göteborgsfilharmonikerna och om det finns mycket att läsa.


Sedan Bo Lindes triosonata op 38, faktiskt riktigt angenäm den också.


I pausen köpte Gösta kaffe och en muff, jag nöjde mig med vetskapen om att de vansinniga priserna skulle krossa all njutning vad pausförtäring beträffar. Annat var det på drottning Silvias födelsedag då vi blev bjudna på allt vi ville ha.


Sedan gjorde dom Brahms vackra c-durtrio, mycket brahmsig och välspelad, tre meter i från som sagt, tack för att jag fick vara med om detta!


Efter det var det stipendieutdelning och någon lyllo fick 100 000 för komposition av kammarmusik, i samband med utdelningen spelade en vacker flicka de mest betagande stycken på sopran- respektive altblockflöjt. Hela eftermiddagen avslutades med ytterligare en stipendiat som märkligt nog spelade Chopins väkända essdurnocturn på cello, kanske inte helt lyckat, när man har hört den på piano en miljon gånger.


Passerade ICA få hemvägen, köpte chicken nuggits igen och tyvärr en läbbig sötsur sås, sista biten hem var en synd på nåden, jag känner ännu kylan i öronen, vilket jävla väder.


Nu ska jag äta russin och dricka mjölk och sorgset begrunda meningen med att krossa ett många hundra år fungerande monopol, när det viktigaste numera finns att köpa i varenda livsmedelsaffär (extremt dyrt förstås).


Så hinner man nätt o jämnt höra om Rheinfelts dårsänktning av restaurangmomsen, varför inte ta bort all onödig skatt och bygga upp ett fungerande samhälle utan cancer och metastaser?




Av Th - 2 januari 2012 23:43

Ja, det var då det.

Nu lyssnar jag på CD:n God Jul med Stockholms Musikgymnasium Kammarkör, jag har alltid älskat den skivan, det är de vanliga låtarna, men verkar ha kommit till lite hastigt, kanske för att någon fick fram pengar.


För mig är det tidens nostalgiflykt som alltid.


Åren har gått.


Skivan spelades in i april och maj 2005, det var då det.


Helene Stureborg som dirigent förstås, och en mängd små förtjusande bilder i en julig hemmiljö, till och med Helene själv som Lucia med sju stora levande ljus i kronan, lussekaffer på kaffebrickan, långt vitt lucialinne med brett, rött sidenskärp.


Det var länge sedan man fick uppleva något sådant.


I år åt jag lussekatter ett flertal tillfällen, det var billigt på ICA i år, mellan 5 och sju kronor styck.


Hodie nobis coelorum rex, Bereden väg för herran, Nu tändas tusen juleljus, Himlen hänger stjärnsvart, Sankta Lucia, God morgon, mitt herrrskap,  Goder afton (potpurri gillar inte,  Stalledrängar (också potpurri, gillar inte)


Du är underbar Helene, men aldrig glömmer jag Gary Graden och allra helst minns jag den underbara kadensen i En stjärna Blid som jag hörde i Jacobs kyrka vid jultiden 2001, och sedan aldrig mer fått höra, snälla, ta upp den igen på repertoiren!



Av Th - 2 januari 2012 21:53

Musik ska vara kul, javisst!

Men vad är musik?

Det finns tre stora områden inom mänsklighetens sköna konster musik, teater och bild.


Musiken står högst, därför att vad beträffar möjlig absorbering har bara en liten del av den medvetna mänskligheten begåvats med förmågan att se.


Men långt innan man kan uppfatta intrikata element och kommunicera med dem, kan mången ändå uppleva välbefinnande i musiken, till och med små barn kan mången gång lära sig lalla och klappa i takt


Man får vara tacksam för att sammantaget sett inom hela mänskligheten, existerar ett intressere av sådan kaliber att tillräckligt många vill bidra till att hålla orkestrar, operor och konserthus vid liv, och  tack och lov finns det väl inget som tyder  på en avmattning. Men spännvidden är enorm. Det finns miljoner stackare som aldrig ens varit på operan även i mindre underutvecklade länder.


Det finns också mången som söker konsumera opera bara för att ge sken av att syssla med något kvalificerat.


När jazzen kom höjdes starka varningens ord angående en  sönderbrytande framtid.


De fick rätt!


Möjligen kanske dock inte som man tänkt.

Den enkla dansmusiken, som säkerligen en gång var den första musiken, kom tillbaka och sänkte konsten ner till den lägsta tänkbara nivå, och det fick ske, därför att ekonomiska synpunkter blandades i.


Intonation och frasering nivellerades och det är faktiskt endast just i symfoniorkestrarna man anar hur utvecklingen har "tänkt". Paradoxalt nog finns det  musiker inom alla läger som beundrar och söker likna varandra.


Där är vi idag.


Jag såg ett bedrövligt program hos kompisens TV, som handlade om de svenska tio-i-topp-listornas uppgång och utveckling.


Vad man med beklämmande pinsamhet slås av var den låga nivån på allt som gick under benämningen musik.


Sedan har miljoner och åter miljoner unga människor slösat sina liv på ett andligt stillastående och det värsta är att dom vet inte om det. De kommer säkert heller aldrig att någonsin få veta om det.


Jag kom in i detta märkliga ämne i samband med att jag studerade General MIDI Percussion Table som är musikens totala utspädning, även om de digitala trixerierna kan uppnå häpnadsväckande byggnationer betydligt över dagisnivå. Ändå har jag denna dag begränsat mig till just slagverk och icke frekvensrelaterade ljud.


Kommer mänskligheten någonsin mer under sin utveckling att förmå sig att ta något steg framåt?

Det är knappast troligt.


Vi befinner oss just nu nära toppen av befolkningsexplosionskurvan, vi är sex miljarder för många individer jämfört med normalkurvan, och ingenting tyder på att någon utveckling lurar i framtiden.


Utom möjligen en teoretisk lärdom om ur många universum vi har omkring oss.









Av Th - 29 april 2010 21:40

Två dagars vistelse i mikrorummet på KB. Timme ut och timme in, bläddrande i filmrullarna, dag efter dag efter dag.


Jag hade en uppgift om att det skulle finnas en intervju med Jennys dotter i Svenska Dagbladet året 1929, men inget närmare.


Så här gällde det att bara bläddra och bläddra. Gå på toiletten med lagoma mellanrum. Ta en promenad med lagoma mellanrum. Gå upp och sätta sig i en av fåtöljerne uppe vid receptionen med jämnaste mellanrum. Några gånger gick jag in på Sumlien och tog en kopp kaffe, det var fantastiskt vederkvickande.


Det var två heldagar och man är nästan förvånad över att det gick så bra med allt flimrande och stirrande. Inte migrän en enda gång. I dag började jag före nio och slutade tio i fem e.m


Men jag hittade alltså inte intervjun. Kanske fanns den inte alls i denna årgång, källuppgiften kändes lite diffus. Jag missade några dagar som jag ska kolla vid ett annat tillfälle därför att filmrullarna var upptagna, men i stort sett så har jag upplevt året 1929 i närkontakt.

Alla väderväxlingar, alla katastrofer, alla olyckor, mord, köldknäppar och värmeböljor. De undersköna segelbåtarna i Sandhamn, kungafamiljernas lycka och kriser. Kollisioner med spårvagnar i Stockholm.


Två gånger hade jag dessutom lyckan att träffa Carl-Mikael som har en plats i forskarsalen. Carl-Mikael Edenborg som är ägare till café Sodom, Vertigo bokförlag, fil dr, författare och flitig medverkande i kulturprogrammen, samt inte minst far till några av mina barnbarn.


Första dagen gick jag till Sumlien efter kaffe men där var nästan tomt, en liten brunögd, svartmuskig främling från Turkland kom till slut fram och meddelade på usel svenska, ja, gud vet vad. Till kaffet fanns ingen grädde, inte ens mjölk, till sist fick jag nöja mig med den osannolika produkt som heter mellanmjölk.


Så nästa dag tog jag med mig en liten flaska kaffegrädde, det finns gränser för vilket obehag man vill utsätta sig för när man har de ärligaste avsikter att skänka mänskligheten en smula förkovran. Alla saker man tar med in i biblioteket granskas via den genomskinliga plastkasse man måste bära med sig. Jag nickade vänligt åt den rätt tilldragande blondinen vid disken, trädde in i foajen och gick med raska steg mot hissen ner till mikrorummet. Just när jag skulle trycka på knappen till hissen kände jag någon ta tag i min arm, jag vände mig om och blev så där ögonblickligt uppskrämd av det oväntade som om jag träffats av blixten. Där stod den vackra blondinen från receptionen och meddelade att jag inte fick ta med mig någon dricka in i biblioteket. Hon påstod sig ha ropat på mig och jag kommer väl aldrig upphöra att undra vad människan ropade och vad hon möjligen förväntade sig få för respons. Mitt namn  kände hon ju inte, så hon måste väl ha ropat "hallå" eller,"du där" eller, ja, vad ropar man så där i allmänhet för att hämta upp någons uppmärksamhet? Jag fick gå tillbaka och ställa gräddflaskan i mitt skåp och kände ett stort obehag av dåligt samvete i flera timmar där nere med mikrofilmsbläddrandet. Men grädden skulle jag alltså ha använt till kaffet nere i Sumlien och efter några timmars gruvande gick jag till sist dit och möttes av en svensk, vit, trevlig moster och hur mycket mjölk och grädde som helst till kaffet, så alla obehag falnade till en stillsam förnöjsamhet.




Hur var det nu året 1929?

Det var det året då inget nobelfredspris delades ut.  

Thomas Mann fick litteraturpriset och många tyska radiostationer radierade hela evenemanget.


Man försökte och försökte att flyga över Atlanten. Vecka efter vecka fick man följa Ahrenberg i sina försök att flyga Stockholm - New York under de väldigaste problem. Bland annat fick man införskaffa en ny motor från junkersverken i Tyskland.


Flygningar med zeppelinare förekom på många ställen, ännu hade väl inte den stora olyckan inträffat, men Charles Lindberg hade atlantflugit redan 1927, så många var kallade att göra om prestationen.


Dessa atlantflygningar och andra långturer slutade i åtskilliga fall med störtningar, försvinnanden och de modiga flygarnas död. Fullt klart att mänskligheten var riktigt flygorienterad.


Två engelska ubåtar kolliderade under en övning och en av dem gick under med man och allt.


I Tyskland var det en del gatuslagsmål mellan polis och kommunister, några nationalsocialister eller någon av dess ledare nämndes aldrig.



Ett dansk fullriggat skolfartyg försvann i Atlanten och påträffades så småningom helt obemannat och strandat, ett stort mysterium.


Fredrik Böök skrev många artiklar om tidigare furstar och prinsessor.


Albert Engström fyllde 60 år (tolfte maj). Man publicerade några utmärkta ungdomsskisser och i Köpenhamn anordnades senare en stor AE-utställning.

Storm P gjorde sig lustig över att Albert inte spottade i glaset och var sen på fester (den första november).


Bävern som varit utrotad i Sverige för sextio år sedan hade börjat trivas i svenska miljöer.


Själva tidningen Svenska Dagbladet ändrade layout under året, fram till juli ungefär, hade man alltid en liten innehållsförteckning med sidhänvisning på framsidan.

Vid denna tid fick tidningen det utseende som den sedan hade i säkert femtio år.


Flickorna i revyerna på reklambilderna visade välvilligt sina ben, det var mycket benvisande som säkert var väldigt eggande på den tiden. Kraftiga lår och smala vador var modellen, helt annat än dagens inattraktiva benrangel.


Bullen Berglund skrev roliga, pratiga och trevliga matkåserier i några söndagsbilagor, han hade ju faktiskt en gedigen utbildning som kock i Frankrike, det insåg men verkligen.


Söndagsbilagorna var många sidor utan innehållsförteckning med reportage, artiklar, kåserier, spökhistorier och sidor för barnen, men inget om Jenny Lind.


Det publicerades en vacker bild på bidevindseglande fullriggaren af Chapman i nästan hel rigg, endast några av de högsta råseglen var inte satta.


Man fick följa studentskrivningarna både vår och höst, och så småningom läsa om vilka som klarat sig och att några faktiskt blev underkända.


Tragiska olyckshändelser inträffade, mycket sorgligt var tre små barn i åldrarna elva, åtta och sex år, som vid en sparkstöttingsfärd gick igenom isen i Lännasjön vid Bergshamra, man fann några av gossarnas mössor fastfrusna i isen.


Flera ohyggliga mord gav stora rubriker, en officer hade skjutit en piga med två skott i bröstet och sedan sig själv.


I England  omkom fjorton unga pojkar vid en brandsläckningsövning, helt makabert, en stor publik skrattade för att man trodde att dödsvrålen och de förgäves av och an rusande pojkarna spelade ett uppgjort skådespel. Flera av gossarna hade masker och andra utklädningsobjekt, man hade byggt upp en provisorisk träkonstruktion som skulle föreställa ett hus, men tände på för tidigt, allt brann som fnöske och brandmanskapet hann aldrig sätta igång släckningsövningen. Många i publiken gick hem i tron att de sett en rolig övningsuppvisning. Man fann slutligen fjorton svårt förkolnade lik.


På hösten visades flera vackra fotografier av idylliska Stockholmsmiljöer som skulle rivas och försvinna för evigt.


Kräftpesten hade ännu inte tagit alla sjöar, men hade tyvärr påträffats i någon sjö i Västergötland.


Snart skulle Radiotjänst fylla fem år (1/1 1930) och det uppmärksammades redan detta år.


Men inget om Jenny Lind. Kanske det finns där någonstans i varje fall, det fanns ju som sagt var några få dagar som jag inte bläddrade igenom.


Från hissrummet ner till mikrorummet såg jag att det började skifta grönt bland grenarna på träden i Humlegården, kan du se det? Våren kommer!


 


Av Th - 19 mars 2010 16:24

Jag har funnit en liten musikstudio jättecentralt i Gamla Stan i Stockholm.

Idealisk för några timmars rep.

Kostar bara 270 kronor i timmen plus moms vad jag kan finna. Lite mer förstås på konstiga tider eller om man vill hyra instrument.

Helt ljudisolerat, man kan köra hela nätterna om det skulle behövas.


Studion kallar sig Studio 7 efter någon förebild i Amerika, men kanske framförallt för att den har gatuadressen nr 7 vid den gatan där den ligger.

Studion är ursprungligen byggd för att vara radiostudio åt någon kyrklig institution.


Studion har allt man behöver, man kan spela in och bränna CD förstås.


De som vill göra inspelningar bör väl ta med egen laptop med lämplig mjukvara. Studion har annars en Porta 1608 med åtta kanaler som kan vara krånglig att köra innan man kan den, men grejar suveränt ljud liksom CD-skivor.


Mycket lämplig för en stråkkvartett, en liten orkester av vad slag som helst, litet dixielandband, modern jazzkvartett, rockband, sånggrupp, you name it.


Priserna kan helt säkert diskuteras, man kan få rabatt om man vill typ "prenumerera" på en tid.


Här en länk där hittar du bilder också.


Av Th - 15 september 2009 05:21

Att vakna och inte kunna somna om. Särskilt i vargtimmen, men även nu klockan 05.22

Har testat kaff.kann och imm.-4, upp och tittade på datorn om Natom, eftersom jag fann programhäftet för det vidunderliga Natom 1978 6-8 okt,Zambelius försvann.


Vilken mardröm det blev! Jag hade partituret med mig när vi sågs, troligen hade jag tänkt fortsätta och komponera/arra på natten efteråt, men när jag efteråt gick i väg med de andra till Hirschenkeller, var det borta. Själva Natom var för vår del en stillsam tillställning, snarare tyckte vi nog att dom där teknologerna var lite väl tramsiga.

Vi, det var 10 Kårsdragare: Jag, Chris, Sten R, Gunnar W, Ingemar B, Ulla S, Kiki, Marianne B, Eva och Maria som då var volontärer på trumpet och flöjt.


Jag hade arbetat med noterna i Rucklet i säkert en vecka, och jag visste att det var bra och inspirerat. På den tiden skrev man stort partitur i blyerts, jag vet säkert att jag hunnit med det lyckade inledande Sibeliusavsnittet och litet till. Nästa dag for jag tillbaka till Natomlokalen som var på Cirkus på Djurgården i Stockholm det året, förresten det enda år i mitt liv då jag var på en Natomkonsert.

Deltagande orkestrar var PQ (Stockholm), Axelbandet (Åbokemister), Retuperän (från Retuperä) (Helsingfors? - kom aldrig), Strinden (Trondheim-arkitekter), Humpsvakar (Vinland H-fors?) och Alliancen från Chalmers i Göteborg. Rätta mig om jag har fel!


GråterJag pratade med vaktmästare som skulle titta i sopkontejnar, men partituret fanns ingenstans. Måste ha glidit ner mellan bänkraderna.

Efter några dagar skaffade jag nytt partiturpapper och började om, ett av mina absolut mest hopplösa, träliga och nästan oöverstigliga jobb. För det första det enorma arbetet, men framförallt själva tankarna, vad hade jag skrivit egentligen? Så småningom fick jag ihop det och det blev ett av mina mest spelade och uppskattade arr under trettio år, finns flera skivinspelningar och har framförts på oräkneliga konserter, turnéer och spelningar, det var bara något år sen senast.


Jag kommer förstås alltid att undra vart det tog vägen, om det ännu finns någonstans? Kan någon av Natomdeltagarna fått det med sig som en exklusiv souvenir? En sådan sak som ett välmatat partitur med hundratals blyertsnoter lägger man väl rimligtvis märke till, om man hittar det. På den tiden var jag nyss bliven dirigent och ansvarig för hela Kårsdragets musikaliska verksamhet och hade mycket god kontakt med Promenadorkestern och dess medlemmar. Sektion Bizarr var till och med hemma hos mej på fest på nyårsafton 1978, jubel & fyrverkeri.



Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards