I går fann jag på Kungsholmens stadsbibliotek ytterligare en bok av Lars Nygren Badet i Fredhäll, som jag läst med stor behållning.

Förutom själva badet därute bredvid Tranebergsbron, som är väl värt en pilgrimsfärd, får man en trevlig sammanfattning av badandets allmänna historia hos mänskligheten.

Det var de fantastiska romarnas termer som  i östrom existerade långt in i medeltiden, det slaviska rökbadet som ledde till vår bastu, och så var det några saker till som väckte mitt intresse:

Rosenbad känner väl alla till nuförtiden som tillhåll för regeringskansliet, men det var en gång ett bad där just tillsatsen av rosenblad bidrog till en uppskattad njutning.

Så var det Igeldammsgatan som jag gått så många gånger från Karlbergskanalen till Fleminggatan. Någonstans där fanns alltså en damm med tiotusentals blodiglar som apotekarsocieteten höll ända fram till mitten av 1800-talet. Exakt var den låg tänker jag ta reda på i Stadsarkivet.

Åderlåtning var ju en gång något man trodde på helt och fullt, det onda fanns naturligtvis i blodet, så en del av blodet måste bort.

Tidigare slog man hål med kopphorn vilket med fördel skedde i badinrättningarna, de badande blev förstås helt nerblodade, ganska läbbigt egentligen, blodiglarna var mindre spektakulära, men när igeln släpper slutar det inte att blöda på lång tid. Usch. 

Så får man förstås läsa utförligt om fredhällsbadets historia från dess tillblivelse 1922, och sedan får man illusionen om olympiaden 1912 en gång för alla bruten.

De olympiska simtävlingarna hölls nämligen i Djurgårdsbrunnsviken, och det så kallade, nu rivna, olympiatornet vid Fredhällsbadet hade fått sitt namn av att tornet i folkhumorn liknades vid den antika olympens höjder. Högsta hopphöjden var nämligen hela tio meter.

En sak som av någon anledning tilltalar mig oförklarligt mycket är bilden på omslagets baksida, på detta ex från stadsbiblioteket delvis täckt av något administrativt klistermärke från biblioteket.

Bilden är tagen av en Magnus Jönsson, men det finns ingen uppgift om när eller vilka personer som finns i bilden.

Det är ett lyckat snapshot på en person som svävar ut över vattnet i ett flygande hopp från klipporna. Man upplever det speciella med stranden vid detta bad, branta klippor och det småvågiga mälarvattnet nära broar och husanläggningar. Men det som drar blickarna till sig är flickan i förgrunden. Hon halvligger på den rätt branta klippan, med ansiktet mot solen, och hon skrattar. Vad skrattar hon åt? Det är något hon hör, kanske den utstörtande svanhopparen skriker något, eller kanske det är fotografen som har gjort sig lustig. Det verkar vara sent på eftermiddagen och flickan har uppenbarligen nyligen badat, då hon verkar blöt i håret. Som alltid undrar jag, vem är hon? Var finns hon nu?

Jag tillåter mig att förmedla bilden nedan,  när jag nu har angett upphovsmannen.

 Nygren, Lars, Badet i Fredhäll, Stockholm 2000, många trevliga bilder också!

Bra källförteckning. Matts  Bergmarks Bad och bot ska jag läsa, finns också på stadsbiblioteket.

Gårdagens stora grej var att Lars Nygrens bok kom. Det var en glad överraskning att han skickade den till mig. Jag kände inte ens till den. Så då fick man en trevlig sysselsätt­ning med att läsa den trevliga es­säboken hela kvällen. Mycket författarnamn och andra kulturpersonligheter. Bara i ka­pitlet "KYLMÄLÄ, juli 1989" nämns Paa­silinna, Strindberg, Engström, Lars Gustafs­son, Schiller, Wilde, Saarikoski, Lehrer, Wester­berg, Carpelan, Dahl, Tranströmer, Gomb­rowiczs, Didi, Goethe, Brasch, Frisch för att nämna några, jag tror att boken vunnit mycket på att innehålla ett personregister med kortfattade biografier. Som det nu är får man väl tillverka en egen förteckning om man vill återfinna något av alla de små preg­nanta kommentarerna.

Lasse är tydligen ganska finskorienterad, vilket jag också har varit sedan det tidiga 1960-talet då vi spelade tillsammans. En bok man inte skummar igenom på nolltid späckad med glimtar från kluriga synpunkter ur små märkligheter ur livet.

Det är svårt att rycka ut något mer än ett annat, men jag kan inte låta bli kommenta­rerna om Strindberg som med vanlig dillet­tantisk självsäkerhet anser sig i meningen "oletko kotona huomenna" kunna visa på stora ljudsläktskaper mellan de finska och svenska språken. Han menar att ljudlikheten mellan "huomenna" och "hemma" visar sa­ken, vilket Albert Engström uppbragt påpekade var fel ord, det är kotona som betyder hemma, inte houmenna. Au­gust är inte den som tappar taget för en så­dan liten pinsamhet, utan kontrar med att "Vad spelar det för roll, ett litet misstag då och då, när jag har rätt i huvudsak". Sedan hade han mage att låta felet stå kvar även i följande upplagor...

Lasse är förutom författare en skicklig jazz­pianist och vi spelade tillsammans i en rätt hyfsad kvintett i tidernas begynnelse. Or­kesterns namn "Five Others" finns nämnd i boken. Det var piano, bas, trummor, tenorsax och jag själv på trumpet, och det hände sig i  samma tid som Hellers "Moment 22" kom ut i Sverige, och det finns förstås en mängd trevliga kommentarer om allt det.

Så får man veta det märkliga sammanhanget med den finska nationalsången, vars text ursprungligen skrevs på svenska. För min del finns här ytterligare ett av många märkliga sammanträffanden med Lasse, då melodin på "Vårt land" skrevs av den i Fin­land verksamma, ursprungligen tyska kom­positören Fredrik Pacius, om vilken en an­nan av mina mycket goda vänner för närva­rande är sysselsatt med att översätta en bok från tyska till svenska.

Jag måste nämna en trevlig utredning om det gamla ordspråket "surt sa räven om rönnbä­ren" om något man inte kan få och i stället hävdar ointresse, men rönnbär är ju faktiskt mycket sura, så man får lära sig, att det är den trevliga allitterationen räv-rönn som skapat ramsan. Ursprunget var nämligen vindruvor, vilket var rimligt i La Fontaines original där räv och druvor heter renard re­spektive raisins (I frankrike pratar man för övrigt inte om någon räv som säger något, utan alla tycks veta, när man bara nämner fabelns namn "Le Renard et les Raisins")

Ett helt litet trevligt kapitel "HAPPAMIA, SANOI KETTU PIHLAJANMARJOISTA" är ägnat åt saken, och i kapitelrubriken ser man att i Finland har man lämnat både ord­betydelse och alliteration, men alla i både Sverige och Finland vet precis vad som me­nas.

Men som sagt var, ett personindex hade verkligen varit på plats och för övrigt både sak- och ortsregister. Jag tror jag ska försöka tillverka ett, när jag läser boken nästa gång, annars kommer det förstås att vara en bok man gärna läser i lite då och då, lite här och där. Men var var det nu det stod om den där minnesstenen i Småland nånstans där överste Gustafsson en gång övernattade på sin flykt från Sverige efter den sorgliga abdikeringen? Den stenen vill jag se en gång. Det kan ju vara lämpligt att slå flera flugor, eftersom min farmor kom från Fliseryd i samma landskap innan hennes familj flyttade till Kalmar för gott.

Nygren, Lars, Sommarhusets figur, Bonniers 1992