Att analysera en människas inre är både omöjligt och barnsligt enkelt.

Det gäller bara ett få dem att yttra sig på ett sätt som gör att situationen flyter fram.

Ordet knep kommer in i bilden från ena hållet, samtidigt som man inte ska vara omedveten om att knep, förutom att vara ett praktiskt substantiv, också är imperfektum av verbet knipa i dess två betydelser.

- Vilka två betydelser?

- Knipa i betydelsen gripa tag i något, eller i betydelsen krysta.

- Jag är inte säker där, riktigt...

Så när man Googlar på knep, kan man finna både det ena som det andra. Både något om ett trick, men även något om det faktum att någon snodde något mitt framför näsan på en.

- Du som är samtalsterapeut, och tar betalt för det, vilka knep använder du för att  få tiden att gå  ända  tills klockan talar om att tiden är ute?

- Nja, jag använder inga speciella knep, jag bara nyttjar det jag kan, och låter det gå i par med min erkänt omtyckta, snabba associationsteknik.

- Du har alltså en speciell begåvning, som gör dej till en duktig samtalspartner?

- Det har jag inte sagt, jag är bara ute efter att tjäna pengar, vi terapeuter är ju mycket duktiga på att ta bra betalt, som bekant.

- Hur kom du in på det? Jag, för min del vet inte alls hur man ska tjäna pengar, trots att jag använder all min vakna tid åt att jobba hårt på det. Förresten resten av tiden också, drömtiden alltså.

- Tiden är slut. Det var inte du som skulle ställa frågor, du försöker lura mej och det tål jag bara inte det är ohederligt och drumligt.

- Drumligt? Jag försökte bara vara snäll som vanligt…

- Ja, ja, det får vara…

Nu gällde det ju egentligen det här med salige Olle Adolphsson, han var jäkligt duktig, och jag har alltid undrat var han lärde sig om all musik, han gick ju aldrig någon speciell utbildning så vitt jag vet. Om man inte räknar musikteorin på Stockholms universitet.

Jag ville veta om den vackra ”Nu har jag fått den jag vill ha” som glider över i en sorglig begrundan över att allt tar slut och den vänliga slutklämmen ”Hon är det vackraste jag vet”.

Den kom på LP-skivan ”Vad tänker jag på” år 1967, när han var 35 år.

Tackar.

Det är så sanslöst mycket. Att greppa allt som väntar på sin upplösning verkar nära nog omöjligt.

Först och främst är det katastrofen med Windows 7. Ingenting ångrar jag så mycket, som att jag installerade det. Jag trodde det skulle medföra lättnader och bättre system, men har enbart medfört en stor jävla röra.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska kunna bemästra det.

Det skapas mappar och genvägar i ett enda trassligt till synes oupplösligt kattnystan. (Kattnystan är ett garnnystan som små, elaka katter har tillåtits göra obrukbara i sin omätbara gullighet)

Någonstans finns väl alla data och sedimentära spår av det som en gång var, jag måste försöka ägna mycken tid åt att komplettera och flytta, men den största nackdelen är, att när nya filer skapas, får de också nya tidstämplar, och försvinner in i anonymitetens dunkel. I över femtio år har en högt över allting skimrande ledstjärna för mig på alla mina arbetsplatser varit dokumentens okränkbara tidstämpel, och den kan inte rubbas. Ska inte kunna rubbas. Får inte rubbas.

Men systemet gör det.

Det verkar som om systemet själv bestämmer var filerna ska finnas. Just detta att inte helt ha kontroll gör ju att man förlorar fattningen, tappar taget och anar materialet segla ner i det diffusa oåtkomliga djupet.

Gång på gång intalar jag mig själv att jag ska fixa det, vem vill någonsin att allt man arbetat med i så många år ska försvinna, så att man inte ens själv kan få tag i det?

Ska man ha någon kontakt med yttervärlden, måsta man ju veta var saker finns, det var ju en fördel med Internet när det dök upp på sin tid.

Här ska dock finnas en länk till det tidigare nämnda dokumentet från 1984, där jag beskriver julsakerna på Styrmansgatan. Om jag finner det, är det en seger, men samtidigt oroar jag mig för en stor faktura från internetoperatören, har de verkligen ökat kostnaderna så mycket? En faktura på över sexhundra kronor för ett år är ju fullkomligt orimlig, kan jag finna något alternativ? Bara att finna fakturan från förra året känns jobbigt. Förr tog man fram en pärm och hittade det på tio sekunder, nu kan man få sitta i timmar, få migrän, och ändå emellanåt försöka anteckna så gott det går, för att slutligen finna att banken inte längre har önskade data i sin isolerade databas.   

Julsakerbeskrivningen. Ja, där fanns den, va bra! Jag hänvisar till förra bloggsidan.

Och nu till dagens terapi

-Vill du veta hur jag gör, käre Thom?

-Ja, gärna.

-Vill du att jag ska visa dej?

-Ja, hemskt gärna.

-Ska jag ta det från början?

-Ja, eller, gör som du vill!

-Ja, då sätter vi väl igång då, vad tycker du om det?

-Ja, börja bara, jag är beredd.

-Hur hade du det som liten, var det för jävligt?

-Nej, inte speciellt, vad jag minns.

-Jo, men några obehagligheter minns du väl?

-Menar du något speciellt?

-Nej, bara om någon var dum mot dej, retade dej  eller så.

-Inte vad jag minns.

-Jomen någon obehaglighet var du väl med om, det är helt normalt, var inte rädd  för att berätta för mej, det är det jag är till för.

- Jag hade tandvärk...

- Nåja, det var inte det jag menade. Förresten är tiden ute nu kommer jag just på, och jag tvivlar på att du är rätt person att gå i samtalsterapi hos en erfaren samtalsterapeut som jag. Jag har inte min tid till vilket pris som helst, och jag tycker du ska överväga att fundera själv på hur du vill ha det i framtiden.

Det snöar fortfarande, men temperaturen stiger och är nu uppe i -1,8 grader C. Det ligger dock ett rejält och mycket vackert snötäcke över området.

Jag tog mig samman och plockade ner julsakerna. Klockorna under lamporna, Ellis luciauppsats, alla små tygtomtarna och allt som var upphängt lite här och där.

Alltid brukar man förbise någon liten sak, men jag lovar att det inte alls är avsiktligt.

För närvarande synes det funka så, att när man klickar på en bild, så förstoras den, om den är inladd med tillräckligt hög upplösning. Testa!

Dessa föremål bygger en djup och vacker bild ur livet för mig, en rent abstrakt tankebild som inte låter sig sammanfattas i något enkelt begrepp. Föremålen som sådana har ingen speciell andlig innebörd, men ursprunget till att de finns och att jag med så stor kärlek älskar dem, finns naturligtvis lite här och var.

Klockor.

 Vackra i sig, men har väl sitt ursprung i de kristna våldtäkterna av våra urgamla traditioner. Klockans form blir där med förknippad med julperioden, som onekligen är den finaste av årets alla högtider, det är dessutom en högtid som vi är tämligen ensamma om i sitt ursprung i de germanska länderna, i viss mån inkluderande Norden, och Finland i den mån det var svenskt.

Änglar

 symboliserar väsen i samma kategori som klockorna. Något vänligt, vackert och beskyddande, som är våra vänner. Vita dräkter och gyllene hår, med vingar för att kunna sväva vart de önskar.

Tomtar.

 förstås från urgamla källor. I skogarnas en gång totalt orörda, hemlighetsfyllda djup. Här hos mej speciellt de små tomtarna av rött garn. Det finns flera olika grupper, som måste ha köpts in vid olika tider. Speciellt tre stycken som med åren blivit ganska blekta, måste ha varit med i många år.

Jag satt en gång ensam på Styrmansgatan en jul och skrev en sammanfattning av alla julsaker jag kunde hitta på olika ställen. Det var annandag jul 1983. Jag orkar inte lägga ut det här nu, men det är mycket vackert, liksom alla övriga minnen. Där hängde i många, många år en vacker gyllene ängel i kristallkronan, undras vart den tog vägen.

Nu orkar jag inte mycket mer. Men kunskapsmassan ökar. Jag får användning av den en dag.

Efter att ha råkat kolla förbi i kompisens televisionsapparat, inser man att det är kört.

Skottlossningar, bedrägerier, lurendrejerier, smitning, mord, oegentligheter, orimligheter, sanslösheter, förskingring, vanskötsel, våldtäkter, självmord, mordbrand, rasblandning, urspårning, underlåtenhet, glömska, lögner,  överdoser, felräkning...

Tjänsteman intygar att

Detta är inte helt tillfredställande.

Sånt här ska inte kunna hända.

Detta måste snabbutredas.

Vi har inte gjort något egentligt fel.

Detta är inte helt som det ska vara.

Men nej, nej, nej, även om jag av några märkligt nog betraktas som en duktig analytiker, handlar detta inte så mycket om terapeutiska saker som vanligt. Du kan väl själv göra analysen, om du besitter tillräcklig sensibilitet!

Tog en bild med yngel, utan blixt, makro, man ser mest bara några blåa streck:

I dag har jag promenerat runt kanalen igen.

Jävla huvudvärk i dag igen, varit utan i tre hela dagar, halleluja.

Att man ska behöva ha det så här, gud, vad en männska tål.

Försöker äta så lite tabletter som möjligt, men jag försäkrar att det är svårt.

Promenaden *********

Jag gick iväg klockan 10:38.

Var nere vid kanalen efter 21 minuter, 10:59, och kunde inte låta bli att ta en bild på detta vackra, gamla hus med sin långa skorstenspipa. Det blir kallt om fingrarna när man måste ta av sig handsken på högra handen, och kameran blir sjusärdeles kylig, men jag tyckte det var så tilltalande med de sedan tjugondag Knut kvarblivande adventsljusstakarna i fönstren.

I kanalen simmade tretton förhoppningsfyllda änder emot mig, och uppe vid bron ser man att isen börjat lägga sig utmed stränderna.

Sedan den långa, trista biten förbi Stadshagens många tunnelbanenedgångar, där jag passerade ett gigantiskt, öde släp, om vars historia man nu började grunna. Var kan detta märkliga föremål befunnit sig under sin livstid, och vilka laster kan det ha släpat på? Välutrustat med elektriska kablar och hydraulik, den som vill kan väl slå upp det i bilregistret.

Dagens fikande *********

Jag var inne på Sankt Göranfiket klockan 11:30, där jag beställde kaffe och en räkmacka. Äcklig med något underligt klet som möjligen ska föreställa majonnäs. Det ska jag inte göra om i första taget.

Jag minns forna tiders räkmackor, som varit så delikata, men de tillhör väl en förgången värld. Jag kom ihåg en gång en sommar, när jag beställde en räksmörgås på stadshotellet i Gnesta, på den tiden en äkta gammaldags svensk restaurang. Den betingade det oerhörda priset av tolv kronor, vilket jag offrade, eftersom jag den sommaren var extrageolog på SGU, och hade en blygsam, men dock befintlig inkomst. Smörgåsen var fantastiskt läcker, på färskt, vitt bröd och preparerade av den tidens skickliga kallskänka. Spåren kanske kan förnimmas i dagens räkmacka i form av standardgarnityren ägg, gurka, tomat, sallad, kanske en dillkvist. Men smaken? Som väl borde vara det allt dominerande för all sådan verksamhet?

Det påminner mig om Herman Görings motivation för att han så sällan besökte Adolf Hitlers lunch- eller middagsbord på 1930-talet: ”Ärligt talat tycker jag att maten är för dålig”. Jag minns inte vem som skrev det, Det var väl någon av alla dem som faktiskt kände Hitler, kanske någon adjutant eller liknande.

Klockan nio minuter i tolv lämnade jag sjukhusfiket och promenerade vidare ner Sankt Göransgatan – Fleminggatan - Sankt Eriksbron, och var hemma kvart över tolv.

Kommentar *********

Varför skrev jag nu det här? Huvudet värker, särskilt i nacken, det är ett satans lidande, och det gör mig ledsen, för jag vet att många inte har det så här, och jag minns med vemod, att jag faktiskt inte haft någon värk alls de tre föregående dagarna, det är nästan spöklikt.

Lidandet är legio, och jag finns väl i en skala där jag inte alls placerar mej så imponerande högt, men hur så? Detta är mitt liv och mitt lidande, jag kommer inte undan det. Tröst för ett tigerhjärta hjälper inte mej. Liksom all hämnd inte hjälper den förfördelade, det är bara beklämmande med människor, som gläder sig åt andras höga straff. Sånt tycker jag helt enkelt man ska hålla käften om i sin inkrökta skadeglädje.

Film uppe hos kompisen *********

Såg igår en vansinnigt tramsig film, Cruise Control, om en ond typ, som lyckades kidnappa en lyxkryssare genom att manipulera operationssystemet, som han själv varit med om att konstruera, men fått sparken.

Där förekom i början av filmen en verkligt snygg femtonårig tjej, som, sedan hon blivt instängd och frisläppt av hjälten, spontant deklarerade sin kärlek, meddelade att hon fyllde femton nästa månad, och väl därmed skulle betraktas som lovlig, men fick kommentaren att relationer i affekt sällan leder till något. Sedan såg man tyvärr inte henne mer i sista halvan av filmen, som bland annat omfattade en häpnadsväckande kollision med ett tankfartyg, samt slutgiltig ofrivillig dockning med fasta land.

Också en film med en alltför lång ”gratissekvens”, med vilket jag menar dessa bullriga trassliga, ryckiga, korta sekvenser i dålig belysning, där knappast ens en inbiten actiongalning kan finna något nöje. Här hade man dessutom lagt in ett konstanta blinkande, som förmodligen skulle imitera det skadade belysningssystemet efter diverse skadegörelse.

Hå hå ja ja.