Värk i magen.

Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk.

Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull.

Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som smugit sig in i svenska språket liksom visselblåsare, högskoleprov och sociala medier.

Helt okryddad, man får tillföra åtskilligt med salt och göra många vred på pepparkvarnen.

En av gaslågorna fungerar inte, hur jag än bär mig åt. Den största lågan. Den mest använda är din minsta lågan, men även den var larvigt svår att tända idag.

Allt är så automatiserat, meningen är att man ska vrida reglaget och samtidigt hålla intryckt. Detta genererar ett gnistrande som ska tända lågan.

Idag fick jag stå och hålla in vredet i flera minuter innan lågan konsoliderades. Det är jobbigt när man inte mår bra.

Jag antar det är ett värmeavkännande element vid lågan.

Men med tiden avviker omständigheterna från den ideala grundinställningen.

En metod kan vara att göra rent sensorelementet, men ibland räcker inte ens det.

Och man kan inte röra området när det är helt varmt.

Jag minns min barndoms robusta gasspisar, men de hade sina sidor.

Om gasen hade stått och läckt kunde hela spisen explodera med katastrofala följder.

Detta hände en gång i området där vi bodde med tragiskt dödsfall som följd. Explositionen dånade i hela området och medförde tidningsrubriker. Företeelsen fick en språklig effekt: "det lät som om en gasspis exploderade".

Jag träffade någon tid senare en flicka vars mamma hade omkommit i olyckan. Även flickan hade spår av brännskador, hon var trevlig och rentav skämtade om saken, men jag greps djupt av det hela, som blev ett obehagligt minne för livet.

Jag måste alltså ringa fastighetsskötaren om gaslågan, och han kommer omedelbart att svara "OK, det fixar jag".

Sedan kommer tiden att gå, och man måste ringa och påminna.

En dag ringer så gasmannen på dörren, tänder  lågorna och gör ingenting.

Så får man ringa igen.

Spisen är sju år gammal.

Så har dom hört av sig om min elmätare.

Dom vill komma in och kontrollera, eventuellt byta ut den.

Mätaren är likaledes sju år, eftersom allting modifierades vid senaste stambytet, som medförde flera månaders evakuering. 

Det hade sina sidor på gott och ont. Visst vad det ett äventyr, men jag förundrar mig över att man hade sådan god tillgång till evakueringslägenheter.

Jag fick kontakt med electricitetens handläggare och bestämde en tid.

En lång tid hade vi gaspoletter, då var det enklare att hålla reda på kostnaderna,  ingen  polett - ingen gas, enkelt. Men en oerhörd administration i alla livsmedelsbutiker som åtagit sig försäljningen.