En lyckad dag!

Vaknade som i dvala.

Men stora ansträngningar ut i köket, hämtade kannelerade koppen och fyllde till hälften med vatten.

Ut i varum (=vardagsrummet) och hällde i vattenkokaren, socker och kaffe i koppen. Matade fiskarna i sin vanliga ritual. Dåsade ner i sängen och drack kaffet. Långsamt, mödosamt.

Somnade om en stund, tack och lov.

Sedan bestämde jag mig. En perfekt dag, nytt försök att skaffa den viktiga saken.

Rakade mig, klädde på. Kallt ute? Inte särskilt, men blev vinterkläder förstås.

Ner till Tunnelbanestationen, lagom tid, ännu inte överfyllt med folk. Två utlänningar passerade gången i rask takt, en med gitarr, en med fiol. Odrägligt. Jag såg att de spelade, men hörde inget. Efter ett dag kom en av dem förbi med pappersmugg och vulgärt clownleende. Jag såg på honom med uttryckslösa ögon.

Steg av vid rätt ända i perrongen, läste namnet på rätt gata. Det kändes välkommet. Inte så långt den här gången, men åt andra hållet. Passerade skolan på nedre botten, full aktivitet idag i alla klassrummen och personalutrymmena. Några elever tittade på mig, ljust ute nu.

Kom fram till butiken, gick in. Ett ovanligt specialsortiment, kände mig osäker, det var som om främlingar var sällsynta. Tittade runt, fann en söt flicka på huk som sorterade in varor i hyllor. Jag undrade om hon jobbade där. Talade om vad jag sökte, åjo, det fanns, till min glädje, jag köpte.

Vid kassan frågade hon efter organisationsnummer, jaha, bara specialkunder med affärsrörelse, det ante mig.

Skulle inte få köpa, sorgligt, en stunds dialog, till slut fick jag klartecken, en annan sötis visade sig vara chef och meddelade tillstånd, stor glädje. Jag fick varan i kasse och fint utskrivet kvitto. Det var en fin sak. Just en sådan jag längtat efter i många år, fick veta vad den hette, typisk fackvokabulär, trevligt!

Åter förbi skolan, nu gick jag långsamt och sneglade in på verksamheten, olika grupper med speciell etnicitet eller kön. Såg att det inte var svart tavla med kritor, utan förstås någon slags vätskekritor, förmodligen modern standard.

Tunnelbanan igen, in på ICA för en frasfranska och kokt medvurst., flickan i kassan med pregnanta ögon som en hind, inte ett leende, snarare neutral förvåning.

Hemåt passerade jag stället, som en gång för länge sedan var bageri. Kom ihåg en tidig hemkomst vid fyratiden hur bagaren just plockat ut plåtar med riktiga, nya wienerbröd ur ugnen. Fick köpa ett par, även om bagaren menade att dom var för nya, måsta kallna först, innan de gick att äta.

Hem och satte på ugnen. In med småfranskat, tog upp förpackningen med kokta medvursten. En halv kopp vatten igen, ut med franskan som nu var maximalt frasig, delade den, och fann den som vanligt vara endast fjorton grader inuti, gröpte ur halvorna och bredde på tjugo gram smör på varje, avslutade med en skiva medvurst.

En underbar lunchmåltid medan jag beundrade det nyinköpta föremålet, som jag längtat efter i många år.

Jag gick mig  ut för att handla en väldigt viktig sak.

Butiken som hade viktiga saken, låg borta på min gamla, välbekanta Luntmakargatan.

Tunnelbanan till Rådmansgatan, det skulle vara den närmaste hållplatsen.

Så jag gick och gick. Det var mycket längre än jag trodde, passerade det ena kvarteret efter det andra. Mötte utländska barn. Flera skockar med fysionomier från hela världen verkade det , en flicka med lugnt och intelligent utseende mötte helt obekymrat min blick en lång stund.

Så kom jag till något som uppenbarligen var en skola. På nedre botten, på gatans norra sida. Här var stor aktivitet, riktig internationell, kosmopolitisk skolaktivitet.

Typisk eftermiddagsaktivitet. Jag passerade den ena skolsalen efter den andra. Det hade börjat mörkna ute, men i salarna var det ljust, och man kunde se in som om man var inne i lektionssalarna. En flicka stod och skrev någon sammanfattning, någon tabell av några slags funktioner, hon var ensam i salen, verkade som en lärare.

Så kom en huvudingång ”Stockholm international School”. Imponerande. En del rum var tomma, andra med många bänkar, böcker och väskor, men inga elever. Administrativa rum, klassrum. Man använde svarta tavlor och krita, underbart.

Så passerade jag många små näringsställen, pizzerior, ännu långt kvar till butiken som var målet. Många butiker och företag, så småningom nalkades jag målet, jag kom ihåg gatunumret, ingen tvekan, det fanns bara ett problem, öppet alla veckans dagar, men nu, just denna eftermiddag var det stängt, stängt, stängt.

Vad gör man sedan? Litet ledsen förstås, avsikten var en trevlig present, en överraskning, nu blev det till att vänta efter helgen då, trist, men inte oöverkomligt. Dags att lämna Luntmakargatan, byggnationer, man hade skapat en gångtunnel ut till nästa tvärgata, sedan kom jag ut på Sveavägen och kände ensligheten bland alla skyndande människor och all trafik. Jag skulle köpa strumpor, var fanns nu ett varuhus, ännu en bit att gå, mörkt, kallt, trist, ingen snö, ingen julskyltning hade ännu börjat, en sorglig mellanstämning av varken-eller.

Hamnade inne på ett varuhus till slut, intryck av lyx och överkonsumtion, inte min värld, kände fattigdomen krypa på, insåg att min vinterjacka var säkert femton år gammal, sliten och trasig, jag gjorde ett beklagansvärt intryck. Hamnade på avdelningen för herrkläder, lyxigt, överklassigt, inte min värld, sliten och grå som jag känner mig. Hamnade vid buntar med strumpor, dyra, alltför dyra, tog upp en bunt för att granska den, en liten medelålders försäljare var raskt framme, ”kan jag hjälpa till med något”, fick omisskännligen visionen av att vara tagen på bar gärning för något oegentligt, då steg jag ut i världen och började prata, allt rättades till, jag bytte några skämtsamma ord med damen, kassaapparaten klirrade lydigt.

Så tunnelbanan hemåt. En lite mindre lyxig värld, gled ner på en bänk, så långt ut som möjligt, för att inte vara i vägen. Alla runtomkring med mobiler och små bildskärmar, det har kommit som en explosion, folk försvinner, aldrig tidigare minns jag det har hänt, att folk går på en mitt på gatan.

Hinner inte med. Stor tristess och oro, hinner inte med. Ständigt dåligt samvete, för vad då? För ingenting, för otillräcklighet, för dagvilla, att inte hålla reda på när det händer.

Dagens tröst och glädje, fick kontakt från webben med Vik , den ska jag vara rädd om. Mjölkbönder i Roslagen. Jag skrev ett svar, men det blev studs, typiskt, vad gör man? Jag tror jag skriver ett reguljärt brev med frimärke. Det kan vara en gedigen inledning på någonting.

Men nu? Oro och ångest. Såg ett amerikanskt TV-program om flytt av ett hus. Duktiga karlar. Kan dock inte undra om meningen, och den ekonomiska motivationen. Kostnaden måste jag ha varit i samma storleksordning som vilken nybyggnation som helst. Men där fanns kanske nostalgi också, kanske är det viktigast. För min del är det kunskapen om jordens historia, alla miljarderna år. Den tid när allt skötte sig själv, på Mesosaurus' tid, en älsklingstid.

Nu kommer det igen. Mitt på dagen.

Vem bryr sig?

Jag.

Kommer inte undan.

Ser ryggen på parkeringsvakten genom fönstret.

Han går sin rond.

Sedan kommer han tillbaka. Med blocket.

Jag följer utvecklingen.

Det finns inget att göra, det är bara att vänta.

Jag vet att jag har så mycket att göra, men den ständiga molande huvudvärken stoppar mej. Det blir liksom att jag bara sitter. Eller ligger och läser. Men alla rörelser, alla initiativ att ta mig ur letargin bromsas av denna ynkliga smärta som aldrig går över.

Sitter framför datorn en stund, försöker stretcha med nacken, det ska hjälpa, har någon meddelat.

Äter en skål filmjölk, corn flaces och socker, alltid något, nyttigt och gott.

En medlidandets tanke åt dem som nyttjar lättmjölk och ännu inte fattat att hjärnans 70% fett kommer från annat än juice eller morötter.

I går åt jag Ravioli igen, det är lättast, men dyrt. Fast man måste ha riven parmesan på, annars är det intigt.

Hittade några jubileumsmedaljer som jag fotograferade och faktiskt la ut på Facebook.

Jag ska ta hedersmedaljen också, och kanske någon arrangörsmedalj.

Alltså.

Detta är den medalj som alla Kårsdragare fick vid femårsjubiléet. En femma helt enkelt, en medalj som visade sig bli alltmer sällsynt med åren. Det var jubel och fest, och orkestern steg i höjden båda vad musikalitet och publikframgång beträffar. Jag minns inte var denna jubileumstilldragelse ägde rum, kanske någon yngra, nuvarande medlem kan bläddra fram kallelserna från oktober, november 1963 och påminna oss.

Redan på ett tidigt stadium instiftades den så kallade K-medaljen, i silver till alla som varit med från början, och sedan i guld till alla som kom senare, de fick guldmedalj, för att att de ville börja i denna märkliga sammanslutning. Detta har medfört att alla ännu i denna dag bär denna guldmedalj, medan silvermedaljen nog numera är en företeelse man får leta förgäves efter. Men kolla på gamla kårsdragare, det kan finnas någon silvermedalj som visas fram vid stora jubiléer!

Så kom tioårsjubiléet året 1968. Orkestern började bli färdigetablerad, jubiléumsfirande i nästan en hel vecka, med massor av tilldragelser och aktiviteter, stora jubelkonserter, bankett i högtidsdräkt förstås (frack) och avslutande sillfrukost.

Här en bild på svinordens grundare #38 till vänster, och en annan frackklädd kårsdragare och medarrangör - #61 Chice, vid tioårsjubileumsbanketten i Mälarsalen. Båda bär som synes denna den nyss utdelade tioårsjubileumsmedaljen.

Så tillkom nya arrangemang, jag var med och delade pris med Chice i en arrtävlan, låten hette "Hjärtats telefon" (eller var det Köp Hjärtan?). Kårsdraget utvecklades från en standard tramsig studentorkester till ett etablerat kulturelement i samhället. Under många år visste varenda svensk människa vad kårsdraget var, vi förekom i två flera veckor långa radioserier producerade av salig Kent Finell, med massor av den tidens kändisar som gästartister såsom Monica Zetterlund, Lill Lindfors, Git Magnusson och Jan Malmsjö . Den suveräne, alltid välbalanserade, och av alla uppskattade PO Håkansson var bejublad konferencier och namnet Kårsdraget var på varje mans läppar.

Jag tilldelades arrangörsmedaljen, en vacker sak att vara stolt över för alla Kårsdragets arrangörer.

Arren blev bättre och bättre, och jag fick ett år både första och andra pris i den arrangörstävling som utlystes varje årsmöte.

Sedan blev det legio, att jag vann denna tävling, så man tröttnade.

Annat är det med Slatan. Han är utlänning, men får ändå beröm och en fruktansvärd massa pengar, för att han kan spela något så enfaldigt som fotboll, det senaste är att han ska komma på ett svenskt frimärke, vilket väl är höjden av självutplånande agerande för ett fordomdags framgångsrikt land och rike. Men om någon verkligt svensk fotbollsspelare belönas med hårdvara uppstår ett ramaskri av avund från sådana som inte ens är med i svenska fotbollslandslaget.

Nåja, år 1985 tilldelades jag en mycket värdefull utmärkelse, jag blev hederskårsdragare. Namnet på baksidan felstavat. Sorgligt ogenomtänkt.

Men sedan tunnade det ut. Till en början blev man förstås vederbörligen inbjuden till verksamheten, sedan glömdes man bort. Man orkar helt enkelt inte, vad begär man?

Såvitt jag har förstått, förekommer väl ännu enstaka konserter åtminstone någon gång om året, men då med publik som till största delen består av medlemmar från andra tramsiga studentorkestrar samt släktingar och vänner förstås. Man åker och hälsar på varandra, ligger på golvet i gymnastiksalar, och glömmer bort vad som varit i en aningslös salighet. Man brukar få ett imejl, kanske ser man det, kanske inte, det är som alltid med denna efemära typ av moderna kvitter som flimrar förbi.

Med åren blev det den ena jubileumsmedaljen efter den andra, minnen från turnéer och speciellt bemärkansvärda spelningar. Medaljerna räckte till flera gamla uniformer.Till jubileumsprogrammet för konserthuset vid 25-årsjubiléet år 1983 gjorde jag en förteckning aver alla då kända medaljer. Man fick skriva maskin och rita för hand, det gick det oclså.

Det är värt att påpeka att varje medalj faktiskt är ett specifikt minne av något slag. Det är lätt för utomstående att missta ordnarna och regalierna för lekfullt trams, vilket alltså är mycket felaktigt.

Till medaljerna måste också räknas ett otal knappar, nålar och ordnar, som utdelats i samband med olika begivenheter, en av de tidigaste är den knapp vi fick av den engelska suveräna showorkestern Temperence Seven som gästade Stockholm 1964.

Med åren tillkommer nya medaljer, och jag skulle nästan säkert förmoda, att en nyare, om än väl engagerad orkestermedlem, inte har en enda medalj av de som behängde en kårsdragon för så där en tjugo-trettio år sedan.

Med undantag för K-medaljen då...

Odi profanum vulgus, et arceo.

Det var på vägen hem i den ljuva vinterskymningen.

Ett ungt par korsade gatan, och vi hörde kvinnan säga något.

Vi tittade in i den moderna konsumbutiken, den som en gång var nära nog en lågprisaffär med trevlig personal, som gärna svarade på frågor.

Den vänliga gamla tanten i kassan till exempel, som alltid öppnade äggkartongen för att kolla, att där inte fanns några trasiga  ägg.

Jag ställde mig på tå för att nå upp till äggen, som numera har uppnått fantastiska prislägen.

När jag kom hem plockade jag ur allt ur kassen: bananer, mazariner, kaffepulver, vaniljsocker, snabblösligt bitsocker, apelsiner, rabarber, filmjölk, sidfläsk, karamellfärg, matolja, konfekt, ströbröd, vispgrädde, blockchoklad, bakpulver, skokräm, sodavatten, flaskborste, kollegieblock, bic-pennor, maskeringstejp, brylépudding, fläskkotletter, tomater, salvia, lagerblad, hampsnöre, mjölk, ägg, ost, rakblad, köttbullar, makaroner, buljongtärning, potatis, sytråd, köttfärs,batterier och crème fraiche.

När jag kom hem, såg jag att hon hade glömt att kolla.

Ett av äggen var trasigt!

Den affären besöker man aldrig mer.

Kanske det värsta jag varit med om i mitt liv.

Mitt liv gick från gladaste lycka till den mörkaste förnedring och kränkning  på en sekund.

Jag befann mig på en fest av den vanliga typen. Någon hade föräldrafritt och det var i början av kvällen. Jag minns inte var, inte heller vem som bodde där, men jag har ett stark känsla av att det var en tjej. Hon tillhörde dock inte det närmaste gänget.

Vi hade hunnit bli några stycken, men det var endast i början av kvällen, och festförväntningarna var stora som vanligt. Jag minns inte om det fanns något att dricka, men troligen inte, sånt var svårt att få tag på, och det hade inte kommit in i våra liv ännu. Någon gång hände det väl att någon fick tag på en flaska vin, det var för det mesta alltför dyrt att gå till systemet. När spelningarna kom hände det väl någon gång, att man köpte sig en liten flaska Johnny Walker.

Jag hade fått syn på lägenhetens trevliga badrum, och frågade om jag kunde ta ett bad, åjo det gick väl för sig. Detta var ett infall som inte var vanligt, men nu kändes det positivt och lämpligt. Det var en lägenhet som jag aldrig tidigare besökt, vilket ju också var rätt vanligt, vi hamnade hos än den ena och än den andra, när ryktet spred sig om att det var föräldrafritt, gick det undan, det kunde hända att många personer samlades sådana kvällar, det hörde till stilen. Det var ett liv dolt i livet, respektive föräldrar anade sällan eller aldrig vilka mängder gäster som befunnit sig i hemmet på lördagskvällen.

Men nu skulle jag alltså bada i det stora badkaret i badrummet. Jag tog det lugnt, det fanns ingen anledning till stress, jag tappade upp vattnet, tog av mig kläderna och steg ned i det sköna, varma vattnet, mediterade lite i förväntning över den kommande festkvällen.

Efter ett tag hörde jag ett tisslande utanför dörren. Jag brydde mig inte, det fanns inga misstankar om något oegentligt.

Men plötsligt öppnades dörren och flera personer tittade in, några fnittrade. Någon hade hittat den lilla reservnyckeln som man kunde öppna vissa dörrar med, det var som en insexnyckel. Där satt jag alltså mitt i badvattnet med dörren på vid gavel!

Jag gav upp ett vrål, och vräkte ut så mycket vatten jag kunde på de nyfikna, och jag fick dem att dra sig undan.

Upp ur badet, torka av mej på närmaste frottéhandduk, på med kläderna, och väntade en stund tills jag tyckte att tasslandet utanför dörren tycktes ha upphört.

Jag smög mig ut och åkte hem, fullkomligt förkrossade av den förödmjukande kränkningen.

Mitt liv fick sig en total knäck den dagen.

Åren gick och jag gladde mig åt deras frånfällen, som dröjde i många år.

Nu skulle jag tro att ingen har någon minnesbild kvar av den fruktansvärda upplevelsen, men visst händer det att jag vaknar av onda mardrömmar.