Jag försöker hela tiden gå vidare.

Vad driver mig?

Nyfikenheten, hoppet om att så småningom kanske åtminstone skönja något definierbart.

Svårt att sålla, eftersom tusen tankegångar dagligen levereras via olika mer eller mindre dårhusmässiga filmer och informationsföreställningar via TV-mediet.

Man konstaterar, ja, det var den tanken, det var den geniala, vackra, hoppfyllda vägen att nalkas något begripligt.

Alla strävar efter att kanalisera det rätta, det vackra, det tankeväckande.

Jag har endast denna dator och allt vad den innehåller, som jag försöker göra med som jag vill. Det är programmering.

Hörde att nu äntligen programmering ska komma på skolschemat. Det är så gammalt, men varför inte?

Nu är det ljuden för min del. Jag tvingas åter in i JavaScript. För att någonting ska fungera är det så fantastiskt mycket som ska hållas ihop. Jag extraherade min egen kod från för länge sedan, och placerade i ett textdokument på skrivbordet. Men jag får börja om från allra första början, textinnehållet försvann. Saker försvinner inte av sig själv, jag måste ha klickat någon fiffig men oavsiktlig kombination med mina krummande fingrar.

Bara att börja om från början, väldigt trist och mödosamt.

Hela tiden ligger det stora molnet över huvudet om saker jag måste åtgärda i hemmet. Dammsuga, laga mat, handla mat. Jag tömde fritösen i går, så nu måste jag inhandla nytt kokosfett, var finner man det?

Men visst går det att fritera med matolja i en vanlig liten kastrull. Bara man kan hålla koll på temperaturen. Termometern fungerar, men man måste vara väldigt försiktig, het olja är farligt, och farliga saker måste nalkas med varsamhet. Termometern fungerar. Bara man har friska batterier. En vacker dag börjar väl batteriet bli för svagt, och då blir mätvärdena därefter. Bäst vore en enkel laboratorietermometer graderad upp till minst tvåhundra. Genast dyrare och mer ömtåligt, finns det ens? Dessutom behöver man väl ett stativ. Vad kostar sånt nuförtiden?

    Givaren i oljan, inga problem. Termometern visar här 169 grader, siffran till  höger visar eventuell alarmtemperatur, som jag inte använder här.

Har äntligen hittat den engelska psalmen ”All Things Bright And Beautiful”, men att hitta någon enkel inspelning verkar trassligt, jag vill ha en solosång av manlig artist, enklaste slag. Förr eller senare ska det väl gå.

Så i denna senaste strävan har jag inte mindre än elva nya ikoner mitt på skrivbordet, jag som hade rensat så bra för någon vecka sedan.

En avi har ramlat ner i brevlådan! Stor glädje!

Tvätten på tork, bara att bylta på sig. Inte särskilt kallt, inte särskilt blåsigt.

På med förstärkaren, sladdarna dinglar neråt golvet, kavajen på. Så halsduk och den fransiga ytterrocken från 1999. Sladdarna upp, kolla checklistan, nycklar, hör, pengar, SL-kort, näsduk. Näsduk fattades, fick ta fram en ny. Slös. Tog tygkassen och la i handskarna. Men en handske saknas ju, vafan, jag får ta denna enda, bättre än ingen alls. Checken igen, såg stövlarna där ner, hm, måste titta efter, jo, där låg handsken. Nu äger jag alltså åter ett par handskar, bra, man vet aldrig. Kolla nycklarna i fickan igen, jo, det var grönt, bara att dra. Lång och mödosam väg att strosa genom hela Vasaparken. Kändes trögt redan vid Sankt Eriksplan, vänta på gröna ljuset flera meter från gatan, varför måste alla trängas längst ute vid trottoarkanten? Grönt, en buss susade förbi bortom refugen, känsla av obehag, vill inte bli påkörd, under inga villkors vis.

 Så småningom in i parken. Vägval, genväg med lera eller omväg hela vägen utmed lekplanen. Blev leran, fan, dumt. Uppförsbacke lång bit, massor av barnvagnar, de flesta går och klickar på sina mobiler eller pratar högt för sig själv. Så enfaldigt, onödigt dumt.

Såna är folk. Anpassar sig efter resursen. Kan man så ringer man. Även om det alls inte behövs.

Efter posten gjorde jag tavlan att slinka in i ICA. Oändliga labyrinter av hyllor med onödiga varor. Hade jag senap eller inte det var frågan, köpte en Bullens pilsnerkorv. Långa snirkliga omvägar för att hitta kassorna. En neger gick och staplade varor. Han hade handskar på sig, men frågan är ju hur i fridens namn han hamnat här? I varje fall rök där ännu ett arbetstillfälle för en svensk. Polariseringen tilltar i takt med att glädjen avtar.

I kassan bakom mig en ung flicka som tilltalade mig. Jag förstod inte vad hon menade, staplade Bullens och paketet med Lloyds bisquets, hon slängde dit den fullkomligt onödiga varuskiljaren. Hon pratade i mobil, så var det bara.

Åter genom parken, varit på väg nära en timme, mindes den världsberömde skidlöparen som jag såg här en gång i samband med något Stockholm maraton. Han var så glad och frisk, men visade sig senare lik förbaskat lida av en obotlig sjukdom.

Trög bit förbi Filadelfia, en tjej gick på mej bakifrån, fullkomligt ramlade på mig, orkade titta upp och såg ursäktande ut, hon mumlade nåt, jag log, eller försökte åtminstone.

Väl inne i porten tappade jag nyckelknippan med ett idiotiskt slamrande i min fumlighet, kände nu att kassen med Bullens och de uthämtade objekten varit ganska så tung att bära.

Låste upp och drattade in genom dörren, snabbtitt i paketen, ja, det var ju dammsugarpåsarna förstås, men sedan, va, en bok?

Ja det var en bok. Nordiska muséets larviga överambitiösa årsbok. Ingenting annat.

Blev lite ledsen, vad gör man?

-Välkommen till doktor A

-För att kontrollera att du har en tonvalstelefon, tryck 1

Trycker 1

-Var god vänta.

-För att skynda på hanteringen av ärendet, tryck in ditt personnummer och tryck fyrkant.

Trycker in personnummer och trycker fyrkant.

Tystnad

Väntar…

Samtalet avbrutet.

Upprepar proceduren fem gånger.

-Vi kan inte ta emot några fler samtal nu, var god ring en annan tid.

Hej, hej doktorn, det finns andra som har det värre. Så bra.

Liv eller död, vad spelar det för roll?

Det är ingen fara.

Vet du vad jag vet?

Kramp i vänstra handen.

Så vanvettigt irriterande. Särskilt lillfingret drar ihop sig in mot handflatan, och det gör mycket ont.

Hur blir man av med det? Bara att vänta, försöker massera med högerhanden.

Hur uppstår det?

Jag vet inte, verkar som om det har att göra med att jag ligger och läser, och det papper eller den bok jag håller i, skapar en överansträngning.

Man blir låg, väldigt låg. Inget kul.

Jag går och väntar på posten. Förväntad post.

När den kommer, måste jag bylta på mig och strosa genom Vasaparken, upp till Dalagatan, alltför långt med tanke på, att jag förr aldrig hade längre än hundra meter att gå här i Stockholm. En klar degenerering, det är utveckling.

Märkte att jag hade fått ett meil från Kårsdraget, med inbjudan till en slags 55-års-jubileumskonsert. Ha-ha. Man blev alltså inbjuden! Men samtidigt medföljde en fet prislista samt inbetalningskonto.

Det nya Kårsdraget blir alltmer politiserat, det påminner om 1970-talets hysteriska vänstervindar. Men på den tiden lyckades vi framgångsrikt hålla oss utanför, även om det fanns rätt starka krafter som försökte dra in oss i tokerierna. Politik var ordet, man skulle kunna använda Kårsdraget till något politiskt, och med politiskt menades vänstervridning åt det mest kommunistiskt tänkbara flummande.

Nej vi väntar på bättre tider, vi väntar på posten.

Klockan nu 15:05 denna måndag, och ingen post har synts till idag. Var det bättre förr? Ibland bättre ibland sämre. Men vi gick tre turer om dan. tre turer! Den första och störst gick ut redan åtta på morgonen. Sedan sorterade man igen, åt lunch och ut igen, det var alltid tämligen lite den andra turen. Slutligen resterande försändelser i den sista turen, som väl var klar någon gång på eftermiddagen, sådär klockan tre-fyra, ibland kanske redan två.

I väntetiden tog jag en bild av den kommande sjöutsikten från mitt vardagsrumsfönster.

Där bakom muren ska den komma, men den verkar ännu täckt av den gulnande grönskan, redan i morgon har den nog kommit fram, sjöutsikten över Karlbergskanalen, en liten men tydlig bit av vattnet. Ser du den?

Men posten idag. Den får jag nog vänta förgäves. Kanske brevbäraren helt enkelt struntade i det. Samma beteende som att cykla mot rött ljus eller smita in genom tunnelbanespärrarna. Där finns numera tydligen inga restriktioner. Men vem bryr sig? Hela tillvaron är en balans mellan att bry sig och att skita i allt. Vem bryr sig? Spelar någonting någon roll?

Långsamt inträder förändringen.

Man hinner ändå inte riktigt med att registrera vad som händer.

Livet känns tungt och dött.

Man blir matt och tung, nej, nu går jag och lägger mig en stund.

Man somnar, orkar inte ens ligga och läsa.

Vaknar med stelhet i nacken, boken har ramlat ner  på sidan, måste på toaletten.

Kaffe, nä, det får vara, vatten? Nä, orkar inte.

Sätter mig tungt vid datorn, det är egentligen rätt mycket att göra, blir trött av bara tanken.

Lägger mig på sängen igen, känner en bitter hopplöshet, inget riktigt ljus åt något håll, ensamhet. Vädret? Stilla, halvmulet. Underbart.

Ligger och tänker så långsamt. Grunnar på hur jag ska göra med allt mitt material för att få en hanterbar överblick. Små korn av tankar passerar, kanske man  skulle börja från början liksom. Igen. Kanske. Det är för mycket att reparera.

Irriterar mig på  alla misslyckade smårevolutioner. Där någon satt igång och grävt, men inte kommit riktigt fram. Hål i marken. Får en känsla av grästuvornas egna tillfälliga skönhet. Minns små utsikter som skapade vackra känslor av nostalgi och trygghet.

Somnar igen, tittar på mobilen som är min enda klocka numera. Minns gamla klockor, som gått några år, som stannat, inte gått att reparera, blivit slängda.

Kontakten med cyberrymden. Sitter med datorn och försöker ha överblick. Finns många diffusa områden. Känner tröttheten bara av tanken på att reda ut något. Men jag vet ju att informationen sannolikt ligger där någonstans.

En avlägsen jämförelse med åskan. Det går att tänka sig hur man upplevde åskan för många tusen år sedan. Obeveklig, utom kontroll, farlig.

Kriget.

Under första världskriget dog 20 miljoner människor. Så många. Men dom lider inte, dom är döda, som bortfallna löv på träden.

Kriget slut, stor lycka och glädje! Det är lyckan med krigen, man kämpar för att göra slut på dem. Alla är med och slåss, och till slut uppstår freden, halleluja! Kriget är äventyr, hjältemod, feghet, mening med livet. Utan krig ingen fred, så enkelt, genialiskt.

Omedelbart efter kriget 1918 dog minst 50 miljoner i Spanska sjukan. En obehaglig influensa som särskilt drabbade unga friska vuxna personer.

Spanskan fick sitt namn av att den noggrant beskrevs i  Spanien, men började i Frankrike, Tyskland och andra Europeiska länder.

Alltså minst dubbelt så många dog i en förkylning, än de som dog i skyttegravarna.

Börjar bli lite bättre nu, tror jag.

Hoppas.   

Med en underbar kraftansträngning, har jag rensa bort (fördelat, stoppat in, åtgärdat och i något fall raderat) säkert 75% av de irriterande ikonerna på bildskärmen.

Man får väl se det som dagens jobb, har hållit på sedan halv sex. Nu kan man gå på djupet också.

Men migrän fick jag klockan 10:02, det klarar man sig inte undan, så nu har jag huvudvärk, och vill äta tabletter.

Jag har hunnit med att skriva flera brev under tiden också, fått igång mina komplicerade perlskript, och konstaterat att den sovjetryska kryssaren Admiral Usjakov var på flottbesök i Stockholm redan 1954. Det årets dagbok har tyvärr försvunnit, men jag minns ju tydligt att jag var ombord på det imponerande fartyget.

 
Admiral Usjakov på Stockholms ström med en svensk hedersvakt uppställd på Skeppsholmsidan.

Flottbesöket varade mellan den 17 och 21 juli 1954. Några saker minns jag speciellt. Först och främst den stora kartan som var uppställd någonstans där vi embarkerade. Den var upp och ner! Dvs ishavet låg nederst, precis som det måste ha tett sig för fartygen när de anlände norrifrån. Särskilt märkligt var det ju att se den Skandinaviska halvön uppifrån, så att säga.

Det andra var, att när vår tilldelade, beledsagande matros var klar med oss, meddelade han, att nu var det slut, han skulle iväg på annat, och vi förväntades fara iväg.

Men det gjorde vi inte, vi lyckades slinka förbi till startplatsen igen, och där träffade vi till vår stora ömsesidiga förvåning på vår ciceron igen. Det blev ett tveksamt men glatt igenkännande präglat av det lätt pinsamt flagranta i situationen, som vi knappast kunde ge uttryck för med noll gemensamt språk.

Det hade då inte varit något ryskt flottbesök i Stockholm sedan före andra världskriget, så det gjorde stort intryck, och de ryska matroserna betraktades som märkliga varelser som från en annan planet. Vem var jag där med? Var det Roffe? Freddy? Kjelle? Rentav Bob? Tommy?

Minns inte, men Kjelle var hemma hos mej på Styrmansgatan och fick prova den sovjetryska stjärnan på kavajuppslaget.

Nä, nu måste jag ta åtminstone en halv Alvedon…

Senare...

Nu klockan kvart över nio är inte huvudvärken borta, Alvedon är slut, det är sorgligt. Men andra kanske har det värre. Men hur så? I denna kamp måste man helt enkelt slåss, det är meningen i livet. Att smita ifrån är ingenting att stå efter, smitare finns det mer än nog av.

Nu har det hänt mej också!

Låg och läste dagbok i går kväll från tiden när Iris föddes, då jag slant med högra handen, och fick tummen rätt in i höger öga. Det gjorde enormt ont,  och till en början kunde jag inte ens öppna ögonlocket.

Idag är det värre, hela ögat värker, och jag kan knappt se med höger öga.

Vad gör man nu?

Efter vad jag har lärt mig, gör man ingenting annat än väntar, men det är nog så besvärligt, då synen är klart reducerad  på höger öga, och det värker i hela området.

Straff för vad?

Jag har tvättstugan idag, det måste gå, jag får ta det försiktigt, stereoseendet blir ju klart reducerat, och det är lätt att ta fel, jag märkte det när jag skulle hälla varmvatten i kaffekoppen i morse, svårt att se nivån på vätskeytan.

Eländes elände, många har det värre, men det är denna tröst för ett tigerhjärta, som jag är föga road av.

Det kommer sannolikt att ta tid också, med ännu mer smärtstillande tabletter.

Ont, värk, smärta i ögat och reducerat seende, märkligt att det kan göra så ont av att göra illa sig själv.

Men Iris fyller sju år den andra januari år 2014, hon har varit och hälsat på mej flera gånger med mamma Kajsa. Första gången var när jag var evakuerad till Klubbacken 4 i Hägersten, då kom Kajsa och lilla Iris då sex månader.

Kajsa hade med så mycket trevligt, det är sådant man inte glömmer: Finn crisp, rostbiff, morötter, kycklingsoppa, tandpetare, timjan, vitlök, kakor, linfrön, leverpastej, melon. Det var den nittonde juni 2007.

Usch, nu gör det väldigt ont i ögat, värker, sticker, rinner, kanske jag borde åka och be någon titta på det, men vart åker man? Det har då verkligen tagit över trots att jag ätit en Panodil, som jag sannerligen inte märker någon effekt av.

Jag är justerad.

Framåt middags tid börjar det komma. Jag kommer inte undan, vad ska man ta sig till? Efter att ha städat lite lamt konstaterar jag, att något tar överhanden. Vad menas förresten med middagstid? Är det runt sex, eller är det runt mitt på dagen som vore mest logiskt? Hursomhelst, vad jag menar nu, är så där vid femtiden på eftermiddagen.

Det är obevekligt, omisskännligt, ofrånkomligt och samma helsike nästan varje dag.

Framför allt så trist, så deprimerande, så hopplöst odrägligt.

Nej, det är inget att klaga över, men kan inte låt bli.

Men kära barn gå igenom skogen, det finns så många fina stigar, och så jämn mark att gå på!

För inte så länge sedan kunde man i dessa skogar möta varg, räv, älg och lo.    

Och där nere vid stranden skvalpar vågorna mot mälarstenarna, utanför vilka gäddorna står och lurar.

 
Stora, bottenlösa Lübeckviken, där man alltid kunde påräkna en gädda på draget.

Ta inte motorvägen runt ikring, det är fusk, det är pinsamt och fel. Som att låta de små barnen spela dataspel, och låta det dyrbara livet rinna bort till ingen mening alls.

 
Detta är den engelsk flaskknopen, med vilken man behändigt bär en rejäl flaska. Det är inte många som kan knyta den, på grund av dess märkliga kombination av regelbundenhet och oregelbundenhet.

Middagen blev spaghetti med köttfärssås och parmigiano reggiano. Denna dyra, men oersättliga ost delar jag i små bitar, och placerar i frysfacket, så att man alltid har en färsk bit att riva till hands, när man äter makaroner.

Sedan kan man gå upp till kompisen och kolla Veckans brott med professor Persson.

Jäpp.