Det är alltså måndagen den 30 september och senare ska jag bort till Rosenlund.

Jag gör några skärmdumpar på SCALAMUSICA, med målsättningen att lyckas få igång något som kan höja inkomsten, så att jag kompenserar för den minskande pensionen som har förebådats.
 

Ingen stor sak, men på något sätt måste jag göra en kraftansträngning för att resa mig ur den dy, som Windows 7 visade sig innebära.

Detta är väl bara början. Om man inte hänger med, kommer väl både det ena och det andra att ändra form, framtoning, möjligheter och livskvalité.

Nu nöjer jag mig med att visa denna vackra bild på SCALAMUSICA som spelar Messien modus 2, vilket ju är samma som en dimskala, vilket ju tydligt framgår av den vackra bilden. Enda skillnaden är ju här att man börjar på den andra tonen i perioden, vilket ju spelar föga roll för en instrumentalist som är van att spela dimskalor.

Men sommarens vackraste motiv var bilden med de mjuka vågorna vid Hästbryggan i Färjestaden.

Jag stoppade tabletten i munnen, och sköljde ner med några klunkar vatten.

Monterade mikrofonen och hörluren.

Halsduken, ytterrocken. Det började skymma rätt ordentligt, så det var inga problem med att gå ut i den svala aftonen. Handskar, knappast, handskarnas tider kommer, jag får vara glad för att jag äger två, även om de är slitna.

Soppåsen i handen, begrundade ledstången och  mindes att jag tidigare inte ens skänkt en tanke på att använda dem. Olika ledstänger, i trä, i polerad vitmetall, förgyllda, med inläggningar och fantasifyllda avslutningar i ändarna.

Hörde att man anställer utlänningar i kvalificerade yrken, där hemländerna förmodligen skriker efter arbetskraft.

På det svenska kontoret talas endast engelska. Lika beklämmande som när stadsministern talar med Obama på engelska. Så torftigt, så förkrympt.

På väg till butiken stod en skär damcykel parkerad under syrenbuskarna på gräsmattan, jag stannade upp och granskade den. En tjusig sak, men anblicken dolde inte smärtan, som ännu inte hade börjat ge vika.

Hörde fotstegen bakifrån och besvärade mig med att titta efter, men dom hade redan hunnit slinka in i närmaste port.

I butiken mjölk och  något mer. Det var något mer jag skulle ha? Inte bakpulver, inte solrosfrön.

I den trånga korsningen mellan de röriga gångarna såg jag sällsynta silhuetter. Mellanblond och med kraftiga glasögon, hon letade efter pantapparaten.

Hon gick sedan ut några kunder före mig i kassan. Den unge mannen räckte mig kvittot fast jag bett honom lägga det på varorna, medan jag la tillbaka kortet, att dom aldrig lär sig.

Inte ens på hemvägen hade smärtan avklingat, den åtföljdes av en lätt deprimerad känsla av hopplöshet.

Jag vet ju vad det handlar om, det finns inget mer att lära sig.

Uppe i kompisens TV de vanliga urtrista naturfilmerna om delfiner och annat som borde vara för sig själv där ner i havsdjupet.

Stackars, stackars ignoranta idioter, vad hjälper sedan en aldrig så dyr gravsten i en aldrig så skön lund?

Planeringen om SCALAMUSICA glider framåt, ett livsverk är ett livsverk, en liten, liten kugge i det seriösa handlandet.

Jag gläder mig så åt min glädje, åt att jag inte längre klagar i onödan, åt att jag har det bättre än någon annan människa på denna dömda planet. Den här gången.

Sedan är det sista avsnittet av Foyle’s War, vem vet när det kommer något nytt. Jag har redan sett alla, men tittar ändå för miljöskildringarnas skuld.

Smärtorna har avklingat och jag skyller på tur, fastän jag intet annat har än spela funktionen av ett hjälplöst flarn.

Den nya scouten ska klara moderna plastikförpackningar.

På Ikea Family köpte jag för några veckor sedan en förpackning plåster för nio kronor. Billigt och bra, inte sant?
   

Så, så i dag rev jag upp ett litet sår på baksidan av ankeln, när jag satte mig i en fåtölj. Hm. Visst kändes det, men det satt på ett sånt ställe, som jag inte kunde se själv utan spegel. Typiskt. Efter någon timme sved det mer och mer, och jag insåg jag måste åtgärda blessyren.

Letade fram plåsterförpackningen, och gled in i längtansfyllda funderingar till gamla tiders plåster från Cederrots, ja Gunnel Cederrot var ju dessutom en studentkamrat, så fler minnen väcktes. Hur gick det för dig, Gunnel? Finns du kvar?

Nä, nu är det snart dags för Midsomer Murder igen, så det blir att tillfälligt pausera denna förträffliga, nyttiga och instruktiva berättelse, om hur en modern scout sätter på ett sprillans modernt plåster.

Den förtjusande gröna asken innehöll massor av plåster i lite olika storlekar, men visade sig vara krångliga att applicera. Den enda instruktionen förtäljer att man ska byta plåster varje dag, samt rengöra såret:
 

Plåstrets konstruktion.
 

a (gul) Själva plåstret, b(röd) sårdyna, c(grön) Skyddspåse med särbar flik (e) i ena ändan, d(olivgrön) fodral.

Först lossar vi ett plåster från en remsa med många.
 

I ena ändan ser man en smal strimma, som visade sig vara delbar. Med fingrar som ömmar av hundratals blisterpacktryckningar lyckades jag till slut sära på ytterskyddet (fodralet) och få fram ett plåster.
   
Plåstret i sin förpackning. Den lilla vita strimman till höger är delbar.

Mitt på detta plåster skönjer man nu det inre skyddet med sina två halvor.
   
Plåstret, med skyddshalvorna omlott döljande sårdynan.

Det gick att peta upp och därinne döljer sig själva plåstret.

   
Det nakna plåstret med sårdynan uppåt. Allt det genomskinliga runtomkring är klisterbehandlat och ligger här uppåt.

Men varning! Den delen som innehåller häftande material (klister), dvs allt utom sårdynan, är tunn, transparent, svårhanterlig och dessutom elektrostatiskt aktiv, så om man råkar missa vid appliceringen, kan det sluta i en knöligt plåstertrassel som är omöjligt att reparera.
 

Naturligtvis visade det sig att jag sett Midsomer Murder förut, det var avsnittet där Barnaby är cricketdomare, något han älskade (playing God in a limited universe). Mördaren var en nymfomatisk medelålders kärring, och samtliga dessutom mer eller mindre engagerade i hemlig underrättelseverksamhet, som det gällde för poliserna att hantera. Säga vad man vill, men bra skådespelare använder dom onekligen i denna mästerligt producerade TV-serie.

Helsicke! Mjölken tog slut till kaffet under Barnaby, så nu är jag tvungen att gå upp till Seven Eleven och köpa mjölk. Undrar jag, vad dom har mage att ta för en liter "röd" standardmjölk. Tretton kronor! Ja, det är sant, Seven Eleven tar tretton kronor för en liter vanlig mjölk!

   Rätt deppat.

Kommer ingenstans.

Krummande fingrar skriver fel  på tangenterna, ändå försöker jag använda båda händerna när jag skriver, ofta blir det fel. Jag måste stirra på tangentbordet när jag skriver, allt jag lärde mig är i princip borta.

Vädret fint, alltså svalt, har använt vintertäckjackan några dagar nu, men går helst bara ut när det har blivit mörkt.

Får inte upp SCALAMUSICA-filerna. Vet inte ens var dom är här på datorn, vidhåller att Windows 7 var den största katastrofen, finns det någon möjlighet att komma ur detta? Köpa ny SSD och ladda in ett äldre windows, som inte skapar egna mappar som ”My Documents” och annat märkligt trams?

Värst med fingrarna är det, när det böjda lillfingret råkar generera någon oönskad funktion, det blir katastrof när jag måste stirra på tangenter. Enda vettiga är ju att stirra på bildskärmen, men ibland blippar det till, och när jag tittar upp, ser jag en bild med valalternativ.

Vad kostar nu en SSD? Den behöver verkligen inte vara särskilt stor. För dyra. För stora. Jag tror tekniken krossar mej. Jag känner mej lurad, vad säger Fargud?

Hela tiden denna huvudvärk.

Drömde med Ewa i går. Hon hade lagat mat, och det luktade så gott i hela lägenheten. I hallen satt mamma framför den magnifika trymån så glad och åt en stor portion legymsallad.

Jag gick vidare in i den stora lägenheten, så trivsamt möblerat. Fann att ett av de låga, avlånga fönstren längst bort utmed väggen, var öppnat med hjälp av en kudde, som någon hade stoppat in. Jag tog loss kudden och stängde.

Fönstren, som satt alldeles nära golvet, ledde ner till stora, mörka utrymmen under, jag antar att någon avsiktligt ställt fönstret öppet genom att klämma fast denna kudde. Men den måste ha suttit rätt länge. Jag upplevde en varm glädje över tillvarons krumbukter. Begrundade att det nu är 33 år sedan vi var på Styrmansgatan och upplevde glada stunder. Ewa hade tvättat och manglat lakanen så fint. Allt det där är nu försvunnet: Styrmansgatan, Vik, Germaniavägen, Stiernhielmsvägen, Mineralogiska institutionen.

Såg en fransk film igår och märker att jag inte förstår vad de säger, dom talar för fort helt enkelt. Engelskan förstår man väl det mesta av, om man bryr sig och likaså tyskan, men franskan endast sporadiskt.

Vi hade ju föreläsare på institutionen som talade engelska, man förstod varenda ord, och kunde ställa frågor dessutom, men franskan, non, je ne trouve pas les mots si bien, et quand même, mon père a maîtrissé la lange bien couramment pendent sa vie a Paris…

Ledsen, glad, orolig, uppgiven? Jag vet inte. Tänk om man skulle göra sig en tårta? Vad säger du, Fargud? Ingenting som vanligt. Kan ingenting, vill ingenting, finns inte ens.

  Gjorde scones! För första gången i mitt liv. Mjöl, smör, mjölk, salt och bakpulver. Ätes varmt svalnande med smör och eventuellt sylt. En suverän läckerhet av enklaste slag.

Jordbruksprodukternas totalseger, om man bortser från bakpulvret. En van sconesbakare kan säkert göra dom från noll på under 30 minuter. Fick idé och recept från Elli via Skype. Tack!

Dagens begivenhet är två gånger det underbara Midsomer Murders. Detective Chief Inspector Barnaby Causton CID, med sina småskaliga, effektiva minspel, den larvigt överlägsna dottern Cully och de tre alternerande assistenterna Troy, Scott och Jones.

TV8 klockan kvart i tre och klockan 20. Börjar alltså nu om fem minuter...

Han är änkling och gammal och skallig och krokig, han är hård emot folket och 
grinig och gnidig, ja, se toge jag den, ja, se då var jag tokig, och tvi dig, din 
snålhans, och tvi dig och tvi dig! Och för resten har snålhansen barn — nej, så 
näggum, så näggum jag tar'n!

Men ändå när jag tänker på gården och grödan och de smällfeta svinen 
och mjölkstinna korna och vad fattiga jäntor få slita för 
födan och för kläder på kroppen och läder till skorna, 
ja, då tänker jag alltid som så: hm kanske, ja, kanske ändå!

Nu förstås, är det sant, att jag lovat en annan, att bli hans, när han kommer 
tillbaks från Atlanten, han är ung, han har knollriga lockar i pannan, han är fin såhan skiner, den fattige fanten, och jag tror, att jag höll honom kär, om han 
blott, om han blott vore här!

Men ändå kan jag inte bli fri från att tänka på den ståtliga stugan, där kittlarne blänka — en får dragas med gubben och jänka och jänka, han är gammal och 
sjuk och till sist blir en änka. Det är mycket att få, det är synd att försmå, 
det är syndigt att låta det gå!

Det är sant, det är svårare synd att bedraga den en bundit sig vid, den en lovat så heligt, för det är som en repa en aldrig kan laga, och mitt hjärta står still och mitt huvud blir veligt, och det kännes som vore det gråt i min hals, när jag 
tänker på't! 

Men den gubben han kommer mig aldrig ur sinnet för hans proppade skåp och 
hans svällande sängar, och jag kan inte glömma det silvret och linnet och hans 
kor och hans svin och hans får och hans pengar. Ja, jag tror att jag tar'n, ja, jag tror att jag tar'n, om han så hade aderton barn!

Vi måste vara rädda om varandra!

Innan det är för sent!

Livet är så sanslöst underbart, men det är få som inser det.

Här ser du framtiden.

Mycket underbart vackert finns att glädjas åt, men även ett och annat motbjudande, fel och allmänt obehagligt.

Det är 1-dödskalletänder, 2-rakade ben, och 3-nakna tår.

Dödskallar på fel ställen. Det har kommit på modet att bleka sina tänder så att de obevekligen för tanken till döda, blekta dödskallar. Obehagligt.

Stympade (rakade) kroppsdelar. Det har kommit på modet att raka benen, vilket obevekligen för tanken till skållade grissvålar. Feta svålar som doppats i frätande syra och svällt upp till motbjudande, blanka, formlösa formationer. Förekommer nästan uteslutande hos annars unga, vackra flickor som går omkring i korta kjolar. Förmodligen inser dom själva hur motbjudande det ter sig, men gör det som en eftergift till modets obevekliga tvång. I varuhusens skyltfönster används hårlösa dockor, vars huvudsakliga tillämpning är att visa klädesplagg, om inte för att demonstrera cancerogena sjukdomsförlopp i medicinarutbildningen.

Nakna tår. Människan har två missbildningar, eller rättare sagt ofullständigheter: blindtarmen och tårna. Blindtarmen inflammeras och leder till döden om den inte opereras bort. Sedan många år är blindtarmsoperationer en enkel kirurgisk operation, som tillfälligt har bromsat den naturliga tillbakabildningen. Tyvärr kan vi nog räkna med att den  kommer tillbaka, ända tills den sista naturliga blindtarmsinflammationen har dödat sin icke tillbakabildade innehavare.

Tårna och fötterna är det värre med. Det finns ingen naturlig process som eliminerar detta obehag som det framkallar hos mången, enda sättet är att dölja det med plagg av något slag. Dessa kroppsdelar är motbjudande var de än uppträder, vare sig det är hos vuxna individer eller små bäbisar. I tempererade länder kan man gå utan fotbeklädnader, tills man en dag trampar på trasiga glasskärvor, blir infekterad, och dör en plågsam död.

Vi, i det nordliga regionerna har sedan länge lärt oss skymma det hemska manifesterandet av de ofullgångna extremiteterna. Just nu synes det mest vara hos äldre kvinnor, som man inte blygs för att visa spikskofötterna, yngre kvinnor använder kraftiga, skyddande skor för att inte utsätta omvärlden för något onödigt kväljande obehag. Eftersom nakna tår onekligen har en stor likhet med feta, vita maskar, kommer ju spontant den naturliga driften att nyttja spikskor för att trampa bort dem!

Vintertid inträder räddningen av sig själv, den som går barfota i is och snö, går inte länge. Men någon tillbakabildning är inte i sikte, den dag naturen börjar arbeta med sådant, kan vi nog inte föreställa oss. Här hamnar vi i samma logiska idioti som att parallellisera det meningslösas motivation, med vetskapen om, att solen ändå en dag skall slockna.

  Vi får inte glömma att vi är över 6 miljarder för många! Alltså hur blir vi av med 6 miljarder människor? Det måste tyvärr ske rätt snart, dessutom.

Man lär sig mer och mer.

Men upplever den skrämmande förvirringen hos omvärlden.

Dom säger vad dom tycker. Sedan, sedan, sedan, sedan, sedan, ingen, så, sedan.

Sedan börjar man ana, att dom tror, att dom tycker, det dom tycker.

Sedan inser man mer och mer, att det faktiskt är så, att dom tror på, vad dom själva säger.

Sedan förstår man att dom reciterar något de har hört någon annan säga, liksom barnen som animerat ger uttryck för mammas och pappas åsikter, när dom blir tillfrågade om sånt de i själva verket inte begriper någonting av.

Sedan klarnar något mystiskt, grumligt ur dimmorna, och man börjar förstå att det som träder fram, är den häpnadsväckande sanningen, nämligen att det faktiskt inte alls finns någon sanning.

Ingen sanning alls finns, vilket man kan utrycka på engelska, franska, latin, grekiska och norska, i värsta fall på italienska, även om detta mest kommer till användning i termer som berör musik.

Så skönjer man bilden av en voluminös centralfigur, som ställer frågor, och ler med något, som mången upplever som en vänligt överseende blick av klokhet.

Sedan hör man en lösryckt mening ur ett samtal på gatan, hos två kloka tjejer som just råkar passera.

Den ena sade något som gjorde mig förvånad, inte för att hon sa något särskilt klokt, utan fastmer för att hon sa något som verkade sakna all möjlig betydelse.

Nej, jag tror jag tar en kopp kaffe, även om den gör mig illa. Det onda mildras med mycket socker och mycket grädde i den kannelerade koppen, som jag älskar.

Skönheten här utanför på gården gör mig lugnare, sedan jag insett att den inte finns, samtidigt som alltfler kombinationer ger uttryck för defateism, slapphet och indolens.

Detta såg jag uppe i konstiga program i Lunkans TV. Det är min granne som har en stor hibiskus, som jag lovat att vattna, nu när han är Italien på en kortare resa.

Vad han gör i Italien är omöjligt att förstå, eftersom det inte finns några positiva egenskaper i detta överhettade land. En gång i tiden fanns där duktiga människor, men det var i en annan tid, så annorlunda att man rentav pratar om ett annat land med ett annat folk, de så kallade Romarna, och inte de sybaritiska virrhjärnor som bebor området idag. Makaronerna kan nog vara bra, dock endast med stekt falukorv, men så långt som till att  utveckla denna balanserade matprodukt, har de inte kommit i utvecklingen där nere. Det senare gäller också Kalles kaviar, vilket man nog får vänta på ett bra tag, ja, förmodligen aldrig se realiseras i ett land, som skjuter sina ledare, hänger dem upp och ner, och sedan låter fotografera dem.

Jag går ofta upp till denna snälle kompis, eftersom han ju bor i våningen närmast ovanför min, och jag har att välja mellan trappor och hiss. Jag har fått hans nycklar, och har lärt mig noga stänga dörren efter mig. Det är trevligt att gå upp till honom, därför att någon gång händer det, att fröken Besch, som bor i lägenheten mitt emot hans, också är på väg ut eller in, och hon är mycket vacker med sitt ärriga ansikte, så vacker att man blir förvånad, och dessutom hälsar hon vänligt och pliktskyldigt på mig, när vi får syn på varandra. I övrigt vet jag absolut ingenting om fröken Besch, inte ens vad hon heter i förnamn, och tror inte att jag är särskilt intresserad av att få veta det.

Jamen, det var ju riktigt gott med detta kaffe! Jag har funnit fjorton nya ämnen att skriva om, och dessutom funnit en mycket duktig person, som jag funderar på ska få illustrera mina texter. Det känns som en trygghet.

 
Den kannelerade koppen.