Vad finns det för samband med Vadmalsvägen i Bromma och den amerikanska sånggruppen Crystals?

Jag drömde jag var på ett gigantiskt bröllop. Var med i musiken på något sätt, minns inte vilken orkester eller var vi var,  utom att man fick åka en  bra bit, kanske utåt skärgården, en bra bit också med passbåt.

Den stor festen hade inte börjat ännu, det var endast förspel, men hundratals människor inblandade, stor glädje, glam och förtäring, vilka som gifte sig minns jag inte.

Jag satt vid ett långbord utan duk, nära bordsändan satt någon jag kände, det var fest, men för min del också uppbrottsstämning. Flickan jag kände till vid bordsändan, var glad och svarade vänligt på tilltal, vi kände till varandra på något sätt, men det var flera generationer mellan oss. Jag hade gitarren i närheten, var vältränad på ackorden och rytmslagningen, nämnde en sång som jag började gnola på "Da Doo Ron Ron". Jag kunde två verser, men hade för mig det fanns en till. Flickan vid bordsändan kunde. Allmän glädje i luften, men det var dags för mig att packa ihop, nya gäster och artister anlände i en jämn ström. Jag missade passbåten på hemresan, eftersom jag hade glömt bort att den fanns, såg båten fara iväg, men visste att det snart kom en ny.

I verkligheten var det sommaren 1963, och jag hade varit ute och seglat med Stig och Rolf, efter att ha arbetet som skollärare på centralskolan i Ekshärad i Värmland på vårterminen. Det var stora förändringar i mitt liv. Jag hade spelat trumpet sedan julen 1953, men under våren börjat intensivövat på en altsaxofon jag köpt för tre hundra kronor av Roffes brorsa Tommy. Jag hade stått i  någon skolsal på kvällarna i timmar och blåst. Jag visste vad jag ville, hade haft en egen orkester som spelade jammusik i tidens stil, så jag visste hur det gick till. Nu hade jag hört Charlie Parker i Cool Blues, och blivit hänförd över den överlägset otroliga rytmiska balansen. Det gav mig några djupa och starka känslor, som för min del manifesterades i att jag måste försöka något åt det hållet.

Min syster som arbetat några år i New York delade en lägenhet med en väninna på Vadmalsvägen 17 i Bromma, jag hade nyckel och tillstånd att vara där på dagarna och öva.

En dag råkade jag där i Bromma den sommaren lyssna på ett topplisteprogram i radion, och hörde då för första gången denna Da Doo Ron Ron, ett lättlyssnat stycke glad popmusik med tre ackord, som omedelbart fastnade. En enorm bakgrundsljudmatta med elgitarrer och diverse syntetljud och en enkel och svängig rytm, tog på intet sätt bort mina egna avsikter med saxofonen. Att jag råkade höra denna poplåt var en engångsupplevelse. Senare kom The Beatles med andra intryck, men det är en helt annan historia.

Da Doo Ron Ron är så speciell, att jag nog tror åtskilliga personer kan ha en bestämd uppfattning om när de hörde den för första gången. Till detta kommer den märkliga, ständigt pågående företeelsen att alla nya generationer av uppväxande människor i stort sett får höra alla dessa pop- och rocklåtar, som en gång har kommit in i den sortens musikvärld.

Själva kunde vi som spelade jazz, naturligtvis inte ta denna sortens musik på allvar. Det var ju enkla schlagerbetonade stycken att användas till dans eller bakgrundsmusik. Tack och lov för att jag vid denna tid hade börjat att på ett öppet, seriöst sätt konsumera århundradenas klassiska musik framförd av seriösa symfoniorkestrar. Jag hade några jämnåriga som då och då köpte biljetter och började gå på konserter och lyssna på Stockholmsfilharmonikerna.

Numera kan man konsumera vad som helst via sådana leverantörer som Spotify och Naxos på Statens musikbibliotek.

En lustig tanke om hur detta så småningom övergick till annat, är det faktum att den billiga saxen långsamt men säkert helt enkelt mekaniskt tog slut, och jag återgick till trumpeten igen. Tre ventiler är ju en teoretiskt betydligt enklare mekanisk konstruktion. Alla musikinstrument har sina egenskaper, som gör dem dyrbara och eftersökta. För trumpetens del är det ju anpassningen av de rörliga ventilerna i sitt hus. För att de inte ska slitas ner för fort, använder man en extremt hård legering, men en hård legering är ju lika extremt dyr att behandla, därav höga priser. För saxofonen är det ju alla många klaffar, fjädrar och hävstänger som ska fungera i en oklanderlig helhet.

Men långt borta över alltsammans svävar minnena av Da Doo Ron Ron, och lär så komma att göra i långa tider.

Resa till Västergötland

Var i lördags i Tuppekärr, Töreboda, med sina magnifika oxlar.

så här såg det ut för några år sedan:

Passerade Hajstorp och såg slussning på hemvägen.

Slussvakten verkade ny och osäker, gav ett intryck av viss ovana, det kanske rent av var hans första slussning. Fast knappast. Det var en lördag. Kanske han har jobbat en vecka?

For med tåg från Karlbergs station 08:40, borde varit ännu tidigare. Föreslog först 08.10 Hämtad i Södertälje klockan 09:31.

Tredubbel kycklingkletsandwich i en bensinstation,  smaken rätt god, men byggda på mörkt cancerframkallande surdegsbröd, och varför TRE stycken dubbla smörgåsar? Jag vill naturligtvis ha max EN enda trekantsmacka lagom för en enda person, men man tvingas köpa tre, förmodligen för att de inblandade företagen vill ha så stor omsättning som möjligt.

Alliansens destruktion

Det är det Rheinfeldsska ekonomistyret, som i sin gudskelov nu avtynande katastrofepok i Sveriges ekonomi, ännu spökar. Tillgång och efterfrågan, men kvalitet och smak alls inte. Ett välståndsamhälle bygger på skattemedel, det är en slags beklämmande naturlag att människor med högre inkomster klagar på skattetrycket, trots att de har det så bra som någon människa kan ha det på jorden. Så lyckas någon få tillräckligt med röster och vinna val. När jag var liten var de allra flesta svenskar arbetare. De flesta röstade på socialdemokraterna, enkelt och självklart. Jag hörde arbetarkompisar prata om Sverige som VI. Men dessa människor i regeringsställning sålde vårt, mitt land. Vård, skolor, apotek, kommunikation. Resultatet blev en svårreparerad katastrofsituation.

Tuppekärr stod kvar, var lite ovädrat, och en viss igenväxning gav ett något risigt intryck.  

Det var dock mindre än väntat. Tänk vad man skulle kunna göra av detta miljonställe med en mindre investering och uppsnyggning! Vedspisen måste naturligtvis fungera, det finns massor med ved färdighuggen sedan många år, nu kanske alltför torr, men om inte annat ger den staplade, delvis nerrasade veden ett högst dekorativt intryck av mänsklig aktivitet för länge sedan. Rensning av rökgångar och skorsten lär begränsa sig till trettio tusen kronor, att lämna det till en entusiastisk köpare vore ju att kasta en del pengar i sjön. Att Tuppekärr överhuvudtaget finns! En liten stuga byggd i nära nog ödemarken. Jag har bott där några gånger, och gått omkring i de risiga skogarna. Södra har klumpigt och hänsynslöst skövlat fram med ett hygge alldeles i närheten av gården.

De stora oxlarna tar slut, inget att göra något åt, det är de långsamma förändringarna i tiden som får gamla träd att vittra bort, grenar faller av, barken delvis täckt av många sorters vackra, ärevördiga mossor och lavor. Lilla gästhuset var nog mycket nära att få en knäck, när grenen blåste ner en vinter.

Akvarell av Kajsa Bergh

Inne i huset hänger en akvarell som Kajsa Bergh har målat, mycket skickligt och noggrant. Hon måste ha arbetat med den i flera dagar. Tänk ändå hur en bild stiger i värde jämfört med ett platt fotografi.

Att döma av en bild som jag tog av huset, kanske hon arbetade efter foto liksom Marcus Larsson och andra kända konstnärer gjorde redan på 1800-talet.

Det fanns en vacker Misatavla också, faktiskt flera stycken, med sina karaktäristiska blomstermotiv, den här signerad 1981

Dessa tavlor kommer helt säkert att stiga i värde en dag.

Prinsessbröllop i Stockholm

Samma dag , den  8 juni 2013, var det prinsessbröllop i Stockholm. Dagen därpå tittade jag på video från bröllopet uppe hos kompisen. Men sedan är det väl slut med sånt här i landet. Det finns en prins till, men han lär inte väcka någon större uppmärksamhet om han gifter sig. Nu var det en liten kortege, båtresa med SS Stockholm till Drottningholms slott. Och senare privatbankett i partytält med hemliga inslag.

Många trevliga intervjuer. Om hästar. Om ångbåtar. Om kungahus. Om tiaror och diadem, om livréer. Om kungafamiljer. Om Drottningholm. Om bröllopstårtor. Om brudbuketter genom århundraden, i år en liten vit av liljekonvalj, rosor och lite myrten.

Bada i slussen

Men åter till Hajstorp!

Vid dammen ovanför själva slussen ligger en mycket vacker bit av Sverige.

Jag fick höra att Mira en gång hoppat i från

Hajtorpslussen. Förbjudet, men mycket imponerande och spännande!

 
Jag och Mira, mitt trevliga barnbarn, som desssutom spelar blockflöjt, en annan intressant nyhet för mig.

Glöm inte vårt land

Sverige är ett land med gränser det kämpat sig till under många, hårda krig, under många år. Det ska vi vara klart tacksamma för. Landet ligger kvar. Är geografiskt sett jordens mest lättförsvarade land, men har numera inget försvar. Kolla i andanom, hur det ligger med en bergskedja i väster mot Norge och Östersjön åt det eviga ryska. Minsta konfliktstörning och spillrorna rasar. Vi blir ett flarn i stormen, om vi inte gör något åt den saken, vilket vi kan, om vi vill. Samma som alla gånger förut. Defateism, likgiltighet, lättja och öppet samhälle, det onda mot det goda, som alltid.

Svenka faggans dag, Kajsas födelses dag!

Vilken massa floskliga trams som ådagaläggs denna dag! Stackars dag. Det blir värre och värre, vad har Sverje gjort för ont, för att drabbas av sig själv på detta viset? Abba, Pippi Långstrump, för länge sedan utgångna volvobilar. Du gamla du fria. Däremot inte så mycket om Hasselblad eller det ärofyllda Nobelpriset. Kära Sverje, glöm tramset och försök se framåt, utan framtid stannar nationen, och det var länge sedan Karl den tolfte blev skjuten av de elaka Norrmännen i Fredrikshald! Dessutom är det sextio år sedan andra världskriget tog slut, påstås det.

Men Kajsa Pernilla har skickligt inprickad födelsedag, och det måste vi fira ända bort i Kärrtorp!

Det är inte riktigt så lätt att hitta dit, eftersom man numera använder satellitkontrollerad Global Positioning System, men med bilkartornas hjälp lyckades vi efter timmars irrande i de sydöstra förorterna, till sist hitta gamla Sockenvägen, som inte är alltför långt ifrån där kusin Anitha bodde på sin tid. Det svåraste med kartor är, att utan fasta punkter verkligen lista ur var man är, men har man väl gjort det, blir allt genast så mycket lättare, så att man till slut kan hitta målet.

Kajsa hade skapat ett verkligt genuint, svenskt kaffekalas av högsta klass, med läckra sandwitchar av många slag, sju sorters kakor som sig bör, fruktkakor, muffinsar, läckra bakelser, mängder av supergoda tårtor, sockerkakor, kanapéer, många sorters kaffe, både med och utan socker, grädde, mjölk, vatten och flera slag saft. Tyvärr kunde jag inte ta någon bild på håvorna, så läsarna får nöja sig med beskrivningen, om den går att läsa.

Där var Kajsa själv, Robert, Iris, Mira, Anna-Karin med vovve, Aurora, Ola med dam, Maggan, Wilhelm, Tom-Gunnar, Ellinor och många andra.

Fest och fyrverkeri! Gästerna sprang runt som yra höns för att hjälpa till, duka fram, duka av, fylla på, gå och öppna dörren, då dörrklockan ringde ideligen. Det var tre trappor upp i Kärrtorp, så kanske alla inte kunde komma ända upp, men humöret var på topp, och ingen behövde sitta som inte ville det. Ilskna grannar från angränsande byggnationer hjälpte till att klicka in den hemliga dörrkoden, med allvarliga förmaningar om att hålla den hemlig, ifall polisen skulle dyka upp, så vi ropade den så tyst vi kunde, tills den slutligen fungerade.

Jag var tyvärr tvungen att äta massor med tabletter då som nu, och så gott det gick ändå sköta kameran, vilket då inte var det lättaste en sådan häringa jublande dag.

Man sjöng också alla kända födelsedagssånger som gick att slå upp i de utdelade sångböckerna, och det hurrades och glammades, så att födelsedagsbarnet blev riktigt generad och rodnade av lycka, utan att spilla varken kaffe eller tårta.

Här kommer bilder på några av de närvarande, unga som gamla. Om någon känner sig alltför närgånget utlämnad på Internet, så ska vi allvarligt försöka låta bli att göra nånting åt det.

Extra  högupplösta kopior kan beställas till en blygsam kostnad av inga kronor styck!

Robert och värdinnan	Ola med dam
Mira	Aurora
Ellinor	Anna-Karin
Maggan	Kajsa och Wilhelm

 Tack för denna dag Kajsikum! Hurra!

//Tom-Gunnar

Ingen har någonsin lyckats forcera en oforcerbar väg.

För om de gjorde det, vore den inte oforcerbar, eller hur?

Eller hur är det med den saken egentligen?

Förtvivlat har man försökt gräva, spränga, borra, skjuta, schakta, skyffla sig väg genom uppkommande hinder.

Men i det stora hela har man tvingats acceptera de sekulära förändringarna.

Sekulära är sådana som i tiden varar över sekel, i praktiken miljontals år.

På många ställen talar de gamla om, hur de en gång kunde ro igenom det som idag knappt ens är ett dike.

Istiden. Vilken lycka att ha funnits i slutet på en istid, då landet sakta höjer sig efter den enorma isens bortsmältande. Det kan röra sig om istäcken av flera kilometers tjocklek.

Just här i Stockholm låg istäckets gräns här för åtta tusen år sedan. Det är inte så länge egentligen, om man jämför.

Långsamt förändras jorden.

Sedimentationen! Finns det något mer fantasieggande än den eviga sedimentationen?

På alla havsbottnar och sjöbottnar dalar det ner partiklar likt regn hela tiden. Små partiklar kan hålla sig svävande länge, innan de till sist hamnar nere på botten. Andra dalar ner rätt fort. De som svävar länge hamnar långt bort. I allmänhet blir det olika lager olika år. Lagren stelnar till berg, en del blir hårda andra mjukare. Människorna har lärt sig använda olika sorters berg till så mycket vackert. Andra har lärt sig mycket om de lika sorternas berg, skapat läran om bergarter, och kallar den petrologi.

När man senare kanske får möjlighet att titta närmare på dessa avlagringar, dessa sediment, kan man räkna dem, precis som årsringar.

På samma sätt som vi kan räkna årsringarna i nersågade träd, kan vi studera förändringarna i avlagringarnas storlek och utseende.

Istider kommer och går. Kontinenter rör sig, sprickor bildas bergmassa tränger upp och stelnar.

Jag stannade vid en skärning en dag, när jag promenerade runt kanalen, och tog en bild.

Gräs, kvistar, grus och berg. Mången ser ingen skillnad alls mellan olika sorters bergarter. Men medge att det hela är rätt vackert! Foto: Thom Bergh.

Man ser så tydligt ett stort antal årsavlagringar, en del är ljusa, andra mörka. Hur många kan det vara? Hundra år? Tusen år? Men dessa lager kan inte ligga som de låg, när de kom till, för då hamnade de platt, horisontellt på bottnen parallellt med vattenytan. Nu är de uppresta så där en nittio grader. De stelnade lagren har således vikts upp i långsamma, sekulära rörelser i jordskorpan. Lagren har stelnat till hårt berg för länge sedan, och vältrats upp. Berget har spruckit, och här och var har sprickorna fyllts av något flytande, som trängt upp från jordens innandöme.

En mycket tydlig fem centimeter tjock spricka fylld med någon ljust bergart, syns tydligt till höger i bilden. Sedimenten kan ha avlagrats för miljarder år sedan. Sprickorna kan ha bildats miljarder år senare. Allt har hänt för många miljoner år sedan, och rätt nyligen sprängde man bort en bit för att bygga vägen, där den här bilden togs.

Gnejslagren syns tydligast i "backen" på bildens högra sida, som genomskärs av den lilla pegmatitgången som går nästan lodrätt ner i bilden.  Foto: Thom Bergh.

De ursprungliga sedimentlagren har stelnat till gnejs, och sprickan har fyllts med den bergart bestående av mineralen kvarts och fältspat, som kallas pegmatit. Typiskt för pegmatiter är att de kan innehålla vackra kristaller av mer eller mindre märkvärdiga mineral.

Jag har en gång funnit små zirkonkristaller i en pegmatit, som kom fram vid en sprängning, som gjordes när Huvudstaleden byggdes. Det var så märkvärdigt att alla geologstudenter och lärare från geologiska institutionens i Stockholm avdelning för mineralogi med petrologi, kom ut, tittade och tog bilder. Det var en glad och trevlig dag, vi drack kaffe och njöt av det fina vädret.

En gång långt senare fann jag en annan pegmatit, som innehöll vackra mineral. Jag tog en bit, sågade av den och polerade en sida, så att man kunde titta närmare på den.

En pegmatitbit från en fyndighet i Västerbotten. Det gröna är flusspat, det bruna är zinkblände, det vita är kvarts och fältspat, och det korniga nere till höger är en bit av bergarten som mineralen har vuxit i. Foto: Thom Bergh

Jag fann en vanlig augustidag några högsta banala stenar på en parkeringsplats, och började granska dem. Såg olika sorters korn, och bestämde mig för att detta måste jag lära mig, samtidigt med att jag hade en läskig tanke om att detta måste vara något fruktansvärt svårt.

Jag skrev in mig på universitetet, och började läsa för två betyg i mineralogi. Jag fick samtidigt lära mig hela jordens historia, och det finns inget jag är mer tacksam för än att jag valde den vägen.

Men att påverka de sekulära rörelser kan vi inte. Inte ens med atombomber. Enda möjligheten är att anpassa sig.

Det svävar ett lätt skimmer av löje över de fåvitska försöken att slåss mot döden, som en del stadschefer ibland tycker sig tvingas till, för att få tillräckligt med röster.

//Thom Bergh, Stockholm

Slut på TV.

Slut på salt.

Slut på mjöl.

Slut på smör.

Slut på kaffe.

Slut på mjölk.

Slut på grädde.

Slut på nummer.

Slut på Whisky.

Slut på nässlor.

Slut på vitpeppar.

Slut på Alvedon.

Slut på exempel.

Slut på socker.

Slut på bläck.

Slut på tejp.

Slut på papper.

Slut på risgryn.

Slut på potatis.

Slut på malkulor.

Slut på cigaretter.

Slut på Magnecyl.

Slut på mannagryn.

Slut på Majzenamjöl.

Slut på gaständaren.

Slut på vaniljsocker.

Slut på medvurst.

Slut på Ibumetin.

Slut på margarin.

Slut på batterier.

Slut på ståltråd.

Slut på oliver.

Slut på nollor.

Slut på lök.

Hur fungerar dessa sjuka människor, vars kättja dödar alla deras naturliga spärrar?

I sin lyckliga situation står de och väntar på sitt offer, och hetsar upp sig.

Jag har hört det berättas från flera kvinnliga bekanta, som tydligen då och då i sitt liv råkar ut för sådana händelser. I en förtjusande barnbok från en mindre fördomsfylld tid, menade huvudpersonen helt stillsamt att "dom kan inte rå för det".

Så hoppar de fram från någon vrå, och visar sitt fantastiska erigerade organ, världens åttonde underverk, men har väl förmodligen inga illusioner om något positivt utfall.

De drabbade damerna, eller barnen, reagerar vanligtvis med löje, och blottaren kanske skäms, men ingen skada skedd. Kanske hos blottaren senare en känsla av ånger och pinsamhet.

Precis på samma vis borde alla datorleverantörer reagera som börjar med ett vackert erbjudande, vars naturliga fortsättning avbryts av att användaren tvingas antingen köpa något dyrbart program, eller ägna en massa tid, som inte står tillbuds, för att lista ut hur man ska hantera situationen.

Däremot skapar det hos användaren frustration och ilska, och en känsla av vanmakt och otillräcklighet, en sådan som får människor överväga att slänga hela fanskapet ut genom fönstret, efter att ha dunkat knytnäven i tangentbordet ett lämpligt antal gånger.

Men datorleverantörerna har vältrat problemet vidare, och skuddat stoftet från sin aktivitet.

De borde skämmas, vilket sannolikt till och med blottaren gör, när hans känslor falnar som all mättad hunger.

Användaren, offret, däremot blir närmast galen, och kan mycket väl tvingas in på närmaste akutklinik på grund av slaganfall, orsakat av detta oväntade påhopp, som leverantören i sin torftiga aningslöshet har åstadkommit.

Damerna eller barnen som får se en manslem, tar ingen skada, det är ju bara en naturligt process i livet, som för eller senare kommer att genomlevas.

Men de som tillhandahåller data…

Detta hände mig nu för en kort stund sedan, när jag önskade titta på en bit av lantmäteriets topografiska karta över Sverige, mitt hemland på jorden.

Efter att ha tillbringat en rimlig tid med att ange önskad geografisk position, kom jag allt närmare lösningen, tills jag plötsligt ställdes inför en mer eller mindre svart skärm med information om att ”insticksmodul saknas”. Efter att ha ägnat tjugo minuter av lånad tid, måste jag avbryta i ett läge av ilska och vanmakt.

Jag bryter och lagar i stället en äppelpaj, som jag ska ha till middag med vaniljsås. Lugnt och tryggt utan insticksmoduler.

Det var en mycket märklig upplevelse, kanske inte själva vaket, som hela apparaten omkring det hela.

Man hade hyrt en mannekäng det året, som ikläddes en av de spektakulära folkdräkterna. Någon i personalen kommenterade det lite syrligt med att "det är ingen av oss härifrån i alla fall". Jag såg henne en gång en kort tid senare på tunnelbanan, hon var omöjlig att inte känna igen. Vad kan det ha blivit av denna personlighet?

Ja, det var så imponerande. Men man blir sömnig och utmattad bara vid tanken på det enorma i hela saken. Sådär typiskt trött av brist på sömn, en trötthet som brukar falna med dagen, men i sitt slag är omisskännlig.

Året var 2001, jag måste säga det högt - tolv år sedan. Det är en avsevärd bit av en människas liv.

Framsidan av originalbroschyren om Nattvaket, Det förekom endast ett fåtal år, det blev kanske för mycket för personalen.

Den 21 juni är årets ljusaste tid, sommarsolståndet, och Skansen ordnade något de kallade Nattvaket. Museet höll öppet hela natten, och de anställda var med, vare sig de vill eller inte.

Men vad gör man då på ett nattvak på ett utomhusmuseum? Vissa aktiviteter ordnades ända till morgonen, blomstervandringar, fågelsånglyssning, soluppgångsmusik vid Vastveitloftet, nattboule, frukost klockan sex på Gubbhyllan, nattvandringar runt eventuellt vakna djur, logdans midnatt till soluppgång, fladdermusnatt, det hela avslutat med morgongymnastig från Friskis och svettis och godmorgon till djuren bakom kulisserna med djurvårdarna.

Vi var där med öl, vin och ljummet brännvin, men inte orkade vi väl bevista evenemanget särskilt sent, kanske framåt midnatt. Man märkte dock att aktiviteter förekom vid ovanliga tider. Vid några bodar skymtade vi skogsrå och andra figurer i skymningsljuset.

Hägg, Prunus Padus, med otrolig doft. Foto Thom Bergh.

Syren, Syringa Vulgaris. Foto: Thom Bergh.

Folk är numera som galna i denna sommartid. Visst är det ljuvligt med dofter av hägg och syren under en kort tid, men den fina tiden är ändå, när det skymmer på framåt kvällarna i augusti, så åtminstone jag för min del längtar alltid till framåt den sköna tiden, när tillvaron och livet är mer mättat, och man förnimmer pirrande längtan till vintersolstånd, snö och jul, som är den verkligt stora tiden i Sveriges land. Den tid i vilken vi lärt oss överleva i kunskap och styrka.

Men vad är Skansen mot verkligheten? Ett syntetiskt gytter av hoprakad kultur för turister av alla slag. Dock mellan  husen växter, örter, gräs och stenar lika plättar av skönhet och liv som i alla tider.

Jag tänker på det blomstrande livet ute på Vik, Wettershaga och Place de la Concorde, där duktiga människor är mitt i uppbyggnaden av en ståtlig, beundransvärd tillvaro, som säkert kommer att ge eko i århundraden.

Jag förnimmer det vanliga vemodet vid tanken. Vik var en av mitt livs fundamentala tryggheter i femtio år. En dag för många år sedan gjorde jag en promenad runt krokarna av Getramsskogen med bandspelare. Den finns väl kvar på kassett, men kassettbanden blev liggande när tekniken gick om. Några spelade jag över till minidisk, men det mesta löpte länge sin risk att försvinna för evigt. Sorgligt, för det är dock levande, riktiga, äkta ljud med tal som beskriver upplevelsen i sin tids nu.

Nu har man emellertid introducerat en ny kassettbandspelare på marknaden, som kan överföra kassettens analoga ljud till digital mp3.

Men den kostar. Denna går på USB, men det finns också billigare på batterier.

Kanske om man delar på inköpet, några som är intresserade?

Ja-ja, vi får se.

Dr Thom Bergh som vanligt…