På väg till butiken stannade jag plikttroget för rött ljus. Fastän vår måste jag dra upp blixtlåset en bit till. Låset fastnade. Jag lyckades dra det ner en decimeter, men sedan var det stopp åt det andra hållet.

Det blev grönt, och jag gick över gatan samtidigt som jag slet med blixtlåset. Sedan många år är manöverblecket trasigt, så jag får dra genom att knipa med tumme och pekfinger, vilket gör rätt ont när man måste ta i.

Gnolade på något ur Valkyrian.

 
Av någon anledning visades detta frimärke i beskrivningen av  Valkyrian på Wikipedia. Tyskt, javisst, men komponerat sådär runt 1850.

I butiken handlade jag sodavatten och riven ost. Det kostade över tvåhundra kronor. Jag granskade kvittot och fann att flickan i kassan slagit  in en stor post för mycket. Det var två småflickor just nära sin ljuva könsmognad, som hade handlat en jättepåse godis från Godiskungen, deras transaktion hade blivit avbruten och posten hamnade i mitt köp. Det hela reglerades hyfsat smidigt av kassaflickan, och tankarna återgick till det defekta blixtlåset.

På hemvägen trixade jag, men måste ge upp. Gick i blåsten med kapuschongen uppfälld för att skydda mot den kalla vårvinden.

Gnolade på detta tema ur Valkyrian som jag njutit av hela dagen. Dock inte den berömda, missbrukade inledningen till tredje akten - Valkyriaritten. Tack Wagner,  du har alltid varit en fantastisk tröst här i livet!
 
Richard Wagner (1813 - 1883), som skapade jordens mest magnifika musik.

Hemma lyckades jag efter ett enormt jämkande och slitande, få av mig den tunga vinterjackan, genom att mödosamt vicka den över huvudet. Satt mej på sängen beväpnad med en polygriptång, drog och jämkade, utan att lyckas rubba blixtlåset en millimeter.

Jag skiftade över till en annan känsla, nämligen den där jag gled in på någon rationell lösning inför framtiden. Allt tyder ju på att det blir vår nu inom några dagar, varför jag borde kunna slippa den tjocka vinterjackan åtminstone ett halvår till i höst. Fick en sorgsen tanke av uppgivenhet och resignation. Snabba kalkyler rusade igenom skallen. Vad kostar en likvärdig vinterjacka? Säkert flera tusen, många tusen. Obehaget att tvingas skjuta problemet på framtiden la sig som en tjock dyklump i medvetandet.

Som tröst skickade jag senare ett antal SMS med texten ”Glad Valborg” till alla jag kände, men fick inte ett enda svar.

Glad Valborg!

Jag blir arg. Detta trots att inget finns, som man kan bli arg på. I varje fall inte så länge det gäller väderleken.

Jag har aldrig i mitt liv varit med om detta.

Vecka ut och vecka in - fem grader varmt och stark blåst, ibland sol, ibland inte.

Om och om igen går man på samma sak – ut i blåsten med för tunna kläder. Efter bara några meter börjar det värka i kinder, käkar och öron, som om man hade tandvärk eller örsprång. Skyndar sig hem, dra på värmen, ta något varmt att dricka.

Nog minns jag odrägligt långa och kalla vårar i barndomen, med till synes oändliga förkylningsperioder, som kunde sträcka sig ändå fram till midsommar, då äntligen sommarens skönhet och värme kom ikapp, och man glömde eländet. Jag minns att min pappa berättade att det varit liknande perioder i hans ungdom, perioder då man inte riktig visste om han skulle gå igenom. Det var dessutom en tid då penicillinet inte ens var påtänkt

Många gick verkligen inte igenom, och döden hos så unga människor väckte beklämning och hemskaste fasa, som man förgäves sökte förneka. Det var åratals namnlös skräck i ett segt, ohyggligt halvmörker, som om livet in i det sista höll sig kvar i något man inte riktigt visste, ett dunkelt, kallt slem i dödens odefinierbara gyttja.

I dag var jag ute till IKEA för att inhandla en dörr- och hallmatta, eftersom den gamla var sliten och uppsliten till uppfläkta  springor. Nu var det dags, mitt i de senaste dagarnas utresningar och städande. Pendeltåg från Karlbergs station till Älvsjö. Där missade jag nog en buss, eftersom buss 173 går från två olika hållplatser, den jag skulle ha, gick från hållplats G, kom nu ihåg det till en annan gång!

Efter en kaffe i älsklingsfiket för oslagbara fem kronor, strosade jag runt bland utlänningar från sydligare länder, alla påtagligt välklädda och med bostadsplaneringens glädje i sinnet. Vi har gett dem en tillfällig fristad, eller hur, men snart ska de väl rimligtvis resa tillbaka hem till sina hemländer? Jag undrar dock om samhället inte är en aning väl generöst med fickpengar och tillfälliga bosättningslån.

Jag fann några alternativ, och fastnade för  ”LYNÄS” dörrmatta för 49 kronor, den visade sig vara helt OK för mitt behov, ligger plant, och glider inte alls omkring, ett lyckat köp.

Jag har äntligen förstått Strindberg (1849 - 1912)! Härom dagen plockade jag, i städningens virvlar, fram min Strindbergbiografi som jag en gång fått i födelsedagspresent.

Där finns så mycket information, och snart insåg jag äntligen, att karln ju endast var 22 år gammal, när han skrev ett av sina största dramer - Mäster Olof.

Han sände in den till Kungliga teaterna (nuvarande Dramaten), men fick den refuserad av diffusa anledningar. I samma veva dog hans redan tidigare etablerade välgörare Carl XV, och efterträddes av Oscar II. Strindberg insåg omedelbart att denne nye potentat skulle bli hans fiende, vilket sålunda också blev fallet under trettiofem dramatiska år.

Carl XV var dödssjuk, vänlig och generös, och hade en gång skänkt Strindberg ett stopendium på den oerhörda summan av 200 kronor, inte i första hand till samhällskritiskt författarskap, utan till den unge mannens studier. Strindberg reste ner på tackaudiens från Uppsala universitet där han bland annat studerade moderna språk. Innan slutligen Mäster Olof kom ut i världen omarbetade han den, och fick så smånningom fram det stora verk det blev. Pjäsen uppfördes till sist på Nya teatern på Blasieholmen 1878. Om du inte kan placera denna teater, beror det på att den totalförstördes i en brand 1925.

Detta var början på Strindbergs livslånga strävan, liv, mot- och framgång, och det är en väldig mängd information, man måste ta till sig, för att klara av att sätta allt i sitt rätta sammanhang, historiskt, geografiskt, humanistiskt och filosofiskt.

Tack Olof Lagercranz för det, du som 1979 skrev denna fina biografi, även om jag många gånger retat gallfeber på mig, över att den saknar både illustrationsförteckning och index!

Vi startade från Byholmen på Gräskö där skepparen sedan några år hyrde av familjen Sjöman.

Det var en vacker sommardag i slutet av juli.

Vi skulle segla till Uusikaupunki i Finland för att ha lite kontakt med Alf Nilsson, en av världens på sin tid skickligaste oboister, också Stockholmsfilharmoniker, som var engagerad som domare i en stor tävling i Crusellfestivalen för unga finska oboister.

Uusikaupunki heter Nystad på svenska, och grundades på sin tid i början av 1600-talet av Gustaf den II Adolf.

Besättningen var skepparen Roland, solopukslagare i Stocholmsfilharmonikerna, Ove Ranmo, violinist i samma orkester, Rolands dotter Annika och jag.

Fartyget hette La Vie och var en tvåmastad yawl byggd i trä på 1950-talet.

En yawl, till skillnad från en ketch, har mesanmasten bakom rodret.

Detta är La Vie, som såvitt jag vet, ännu seglar omkring i svenska  farvatten. 

La Vie var en god seglare, med gott om utrymme för oss fyra, och vi begav oss ut för en tur som tänktes vara ett par veckor.

En underbar bild "som har allt" inifrån båten med skepparen på tuba och Owe på gitarr. Många voro de musikstunder vi hade ombord, för min del spelade jag trumpet liksom nu.

Vi startade mitt på dagen med god förlig vind, som alltid med La Vie, skepparen hade kryssningsfobi, benämnde kryssens underbara egenskaper ”Bonnkryss”, hävdade ständigt att hon inte tog höjd, och gjorde oftast allt för att slippa denna sorts saltstänkta framfart.

Men nu hade vi som sagt medvind (propagandasegling enligt skepparen) och gick med god fart i bäring något söder om Mariehamn på Åland. Vi gick lite åt söder, då skepparen liksom vi övriga gottade oss åt de goda fartresurserna, som fick oss att segrande kappsegla med en liknande farkost. Det finns få tillstånd som kan få en seglare att så leende njuta av framfarten, som när han seglar bättre och snabbare än en medtrafikant på böljan.

Vi seglande om, och drack väl en öl för att fira, och började konstatera att den omseglade troligen snarare var på väg åt Helsingfors. Det började dra ihop sig till att söka lämplig kursändring.

Jag tittade lite runt norrut i kikaren, och får plötsligt syn på något som stack upp vid sjöhorisonten, något oväntat, som inte borde vara där enligt kortet, föreslog kursändring, och snart gick vi i samma goda vind norrut rätt på det egendomliga objektet.

Det steg sakta upp ur horisonten, och visade sig vara ett fullriggat segelfartyg med sina fyra master med beslagna segel, som låg stilla därute på havet.

 
Fullriggaren Sedov för ankar någon annanstans i världen, tecknad av konstnären Björn Svenneby.

Vi närmade oss mer och mer, ser att fartyget ligger för ankar, och på bogen uppvisar ett namn, som vi endast kunde uttala som CEDOB. Allt tydde på ett ryskt fartyg, vi gick upp för om  henne, passerade de grova ankarkättingarna som stack snett ned i vattnet, och girade styrbord så att vi långsamt passerade nära hennes styrbordsida. Hon hade ett högt fribord, och uppe vid relingen trängdes en stor skara sjömän med randiga tröjor.

Nu skulle detta givetvis manifesteras på något iögonenfallande sätt, varför skepparen, till rors, med ena handen tog fram öl ur förrådet och började kasta upp mot besättningen. Den första burken nådde nästan upp, och det hördes ett förtjust vrål från manskapet däruppe, som nu verkligen hade aktiverats inför det underbara som skedde.

Skepparens dotter blev orolig för ombordläggning, och ropade hela tiden ”fall av, pappa, fall av”.

Vi andra kunde endast roat iakttaga det hela med ett glatt leende och stor tillfredsställelse, när åtminstone en starkölsburk verkligen fångades in av någon däruppe under stora glädjetjut.

Det hela slutade med att vi fortsatte färden in mot Mariehamn, där vi enligt skepparen skulle uppsöka en utmärkt restaurang alldeles nära kajen, där vi hade tänkt förtöja när vi kom fram.

På vägen in, när vi nyss fått en landstrimma i sikte föröver, passerade vi märkligt nog en annan fullriggare, inte riktigt lika stor som vår CEDOB, men med gröna segel i långsam slör in mot Åland.

En aktersnurra kom emot oss och någon ropade på finlandssvenska, något som vi närmast uppfattade som ”har ni tillstånd” eller något liknande.

- Vi ska inte ha nåt jävla tillstånd, muttrade skepparen, och efter en stund gav den cirkulerande motorbåten upp och vi styrde vidare mot det efterlängtade målet.

I Mariehamn fanns det häpnadsväckande gott om plats framför restaurangen, och vi förtöjde snabbt utmed kajen, med förväntansfyllda sinnen inför den stundande, varma krogmåltiden efter sju timmars segling ute på havet.

Ganska snart kommer nu en man med pondus och viss ilska fram till oss, och meddelade på sin svenskfinska dialekt:

- hur tosan har ni kommit in här?

- vaddå, kommit in, eh, vi seglade, svarade skepparen..

- så ni vet inte om då, att i morgon börjar Tall Skips Race, varför hamnen är tömd på alla vanliga båtar, eftersom här ska ligga all världens stora segelfartyg. Om ni ska ligga i Mariehamn får ni ligga därute på svaj som alla andra.

Han pekade ut på redden, där det mycket riktigt låg flera tiotals segelbåtar för ankar.

Så obeskrivligt pinsamt. Men vi hade ingen jolle, så vi var tvungna att förflytta oss iväg en bra bit bort för att leta efter någon plats att gå iland. Vi hamnade i något som närmast såg ut som ett fabriksområde med ogästvänliga ställningar och bojar, men lyckades till slut förtöja så att vi kunde gå iland. Senare lyckade skepparen hitta en brygga ägd av en gammal vänlig dam, som lät oss förtöja lite närmare staden.

Nästa morgon vaknade vi av att det ena stora segelfartyget efter det andra, kom in i hamnen, däribland vår CEDOB, med besättningen mannande rårna.

Senare tog vi kontakt med vakten vid landgången till SEDOV, som inte kunde ett ord på något annat språk än ryska, men som så småningom lyste upp i stor glädje, när han begrep att det varit vi, som kastat upp ölburkarna.

Någon dag senare gick färden vidare mot Nystad, också en resa med sina poänger, men det är en annan historia.

Det var sommar i juli och vädret var vackert. Jag var ensam i det kamuflerade 10-mannatältet några mil ute i skogen utanför Linköping, och mitt  uppdrag var att göra smärre justeringar. Minns inte var de andra var.

Jag hade trumpeten med i sitt fodral, och ibland kunde jag plocka fram den och blåsa några jamtoner i skogen. Det var en angenäm tid denna första sommar som signalist på andra kompaniet på det numera nerlagda T1 i Linköping.

Nu var vi ute på någon sommarövning.

Aldrig glömmer jag vakttjänsten i de ljusa sommarnätterna, man skulle stå osynlig med sin kpist i några buskage och bara ge sig till känna om någon passerade.

En gång hörde jag på avstånd någon annan av vaktposterna hejda en passerande cyklist, och resultatet blev mycket bullrigt.

Personen blev tydligen skräckslagen och vrålade hysteriskt, uppenbarligen cyklade han omkull i natten, det blev ett stort skrammel och han skrek något med svordomar om att fan fick man inte cykla genom sin egen skog.

Jag satt i tältet och hade kanske lite dåligt samvete, när jag helt plötsligt hörde det tjutande ljudet från ett snabbt annalkande fordon. Den stannade alldeles i närheten och någon ropade på signalist Bergh. Det var en furir som kommit i jeep på de smala skogsstigarna, tydligen hade han noggranna instruktioner om var jag fanns.

Order gavs, ta med trumpeten och kom med mig. Ja, furir, kom det rappt från mig, och jag tog plats i jeepen med trumpeten i sitt fodral.

I väldig fart sladdade vi ner ur skogen, och jag fick en antydan om uppdraget, jag skulle blåsa en signal i anledning av att regementschefen skulle komma på snabbvisitation.

Nere på en öppen plats fanns flaggstång och vakten samlad, totalt kanske 25 personer. Jag fick order om att placera mig längst fram bredvid vaktchefen och ha trumpeten beredd.

Regementschefen med hustru skulle alltså komma på ett sent meddelat, hastigt påkommet besök. Han hette då Bjarne Natt och Dag. Operationsbefälen hade tänkt ut att översten nog skulle imponeras av en levande trumpetsingal, han var känd för att vara rätt hård och noga med disciplinen.

För mig var det särskilt pirrigt, eftersom jag sannerligen inte kunde några militära signaler alls, men jag hade väl en aning om hur jag skulle smattra på med något signalliknande, jag hade spelat trumpet i två och ett halvt år, helt autodidakt, men visste att jag hade en bra ton, och hade lätt för att spela med en uppskattad timing i mitt eget dixielandband The Pearls i Stockholm.

Efter en kort stund dök en bil upp och order gavs om givakt och rättning, det gick fort, och jag hade instruktionen att börja på vaktchefens order. Bilen stannade och översten med fru klev ut.

Nu, spela nu! Jag valde en hemmagjorde signal i ess dur som varade ett vad jag tyckte lämpligt antal sekunder. Jag tror att det upplevdes som klart lyckat.

Ungefär så här högg jag till med. Dock hade jag inte helt lärt mig dubbeltunga, men jag gjorde som jag tyckte lät effektivt. 

Reaktionen från översten blev stark och omedelbar.

Den storväxte översten mumlade något till sin hustru, och klev med raska steg fram till mig, som förstås gjorde honnör, och hälsade helt reglementsenligt, som vi hade lärt oss i grundutbildningen.

Han uttryckte sin stora glädje och förtjusning, sade rappt och militäriskt "det är inte ofta man får höra en signal nuförtiden", och frågade vilken signal det var, jag kunde bara säga att jag improviserat, han var nöjd med det, och menade att det här skulle han inte glömma.

Sedan fortskred vaktavlösning och visitation, jag fick en vänlig nick och blev så småningom skjutsad tillbaka genom skogen och lingonriset till vårt stora sommartält.

Disciplinen var god, som den skulle, och någon lättnad uppstod knappast för min del, men jag anmodades att samla de musikkunniga på regementet för att bilda en orkester, som senare skulle spela på en regementsafton för Linköpingspubliken, speciellt för inbjudna damer. Orkestern benämndes på reklamaffischerna T1 band (14 man). Bandet hade bas, trummor, gitarr och ett antal blåsare, men byggde nästan helt på en improviserad musikstil, jag minns särskilt en barytonsaxofonist, som ideligen uttryckte längtan behov av bra arr. Jag för min del som bara spelat improviserad jam-musik i The Pearls, hade knappast någon uppfattning om vad han menade. Många år senare lärde jag mig vad arr var, och skrev också några själv.

Jag tror knappast, att detta T1 band från 1956 gick till historien som något minnesvärt, men under en period beviljades vi permissioner från utbildningen för att repetera med orkestern, och många officerare och specialister på T1 hjälpte till med att sätta upp förstärkare och högtalare inför det stora evenemanget.

Detta hände under en tid när den svenska armén var som bäst efter krigsåren. Nu är till och med värnplikten avskaffad, trots att hotbilden utifrån är större än den någonsin har varit i hela vår historia, och att Sverige med sitt geografiska läge nog är det mest lättförsvarade på hela jorden, som det ligger, naturskönast av alla länder,  mellan hav och fjäll.

När tomaten kom till Sverige väckte den omedelbart berättigat uppseende. Så röda, saftiga, läckra, åtråvärda.

Maja-Lisa, hennes syskon och skolkamrater stirrade längtansfullt på de läckra frukterna.

I varje fall på torget i Västerås, när någon djärv handelsman år 1920 tog hem dessa grönsaker till beskådande och försäljning. Alldeles för dyra för vanligt folk förstås, men en dag var det dags att få smaka.

Besvikelsen var total. Vad i fridens namn var detta? Ja, söta var de ju inte, vad skulle man ha dem till?

Solanum lycopersicum är lätt att lära sig. Solanum är ju samma som potatis, men med annat efternamn solanum tuberosum.

Potatisens gröna frukter är giftiga, så man måste väl vara misstrogen mot den illröda tomaten. Det tog ganska lång tid innan man lärde sig, liksom att det tog väldigt lång tid till kunskapen att det var potatisens rotknölar, som man skulle äta och inte de giftiga, gröna frukterna.

Numera har vi lärt oss. Vi har dem i sallader, som garnityr, i grytor, som ketchup, kanske inte så ofta naturell men en Wasa sportbrödsmörgås med tomatskivor, salt och peppar duger. Om man skulle försöka beskriva smaken för någon som inte alls vet, gör man ju det rätt svårt för sig, inte salt, inte sött, inte beskt, inte surt.

Varenda korvgubbe levererar korven med senap och ketchup, och då avses tomatketchup.

Tomaten kommer från Peru, men hur kom den då dit? Den tillhör väl de organismer som under årmiljonerna utvecklas efter det naturliga urvalets geniala recepter

Inte var det mycket med tomater när vi var där. I Peru alltså. Frukter fanns ju av alla möjliga slag, vars smaker förde tankarna till en blandning av äpple, banan, persika, plommon, körsbär, kort sagt någon frukt sådär i allmänhet.

I övrigt fanns det inget märkvärdigt eller gott att äta i Peru. Jag minns dock gratinerade ostron på någon restaurang och en del biff på finare näringsställen.

Man flaggade för Ceviche, en slags syrlig fiskstuvning, som nu också sipprat hit till Sverige, men det var då verkligen inte mycket att komma med.

Blev det något läckert så var det från övriga delar av världen. Svensk mat fick man bara längta efter. Det fanns visserligen en svensk karl som i Lima hade skapat kaféet Pasteleria Sueca, men det var inte myckat man kunde få där, kanske hade han importerat knäckebröd och kanske tubkaviar, men det är ju ingenting att komma med för en chollo. Nej internationella maträtter ska man äta i det landet dom emanerar från, kanske med undantag för det främlingstokiga Sverige, som numera håller sig med utländska maträtter stöpta i försvenskad form.

En annan frukt med stor potential är bananen, frukternas clown. Bananer har ju en god, väldefinierad smak, och när kriget bröt ut tog all import helt slut på en gång.

Vi växte dock upp med banandrömmen som var något stort och märkvärdigt. I skolan sjöng vi om Nisse som tänkte bli sjöman och hämta bananer ifrån ön Jamaica. År efter år fick vi höra om bananer, mamma berättade att hon gjort tårtor med bananer nedstuckna i vispgrädden.

Längtan efter bananen var något helt vidunderligt underbart.

Så kom den stora dagen. Vi hade hört om att bananer skulle importeras, och att vi snart skull få smaka denna ljuvliga frukt. I dagstidningarna läste vi om vilken dag de skulle börja säljas, men redan dagen innan var det någon som hade med sig en banan i någon annan klass. Ett bananskal kom ut på skolgården och väckte otrolig uppmärksamhet, några försökte slicka eller lukta på det, andra sparkade omkring det under barnens glada vrål, förväntningarna nådde överväldigande höjder, och när vi äntligen fick smaka en bit av en banan när vi kom hem, var det ingen besvikelse.

 
Nisse seglade efter sockertopp, kaffebönor, apelsiner, hyacinter och tulpaner också, men vad var det mot dessa underbara bananer!

Sångboken hette ”Nu ska vi sjunga” och innehöll allt man behövde från nationalsången till den evigt vackra ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

 
Denna sångbok kom ut 1943, mitt under brinnande världskrig, men kriget bekymrade oss inte ett dyft. Vi fick lära oss att Tyskland låg neråt gatan, så var det inte mer med det.

Och barnen fick verkligen lära sig att sjunga, de som brummade, dvs de som inte klarade att hålla tonhöjderna, var befriade från sång. Nu för tiden är det tyvärr det motsatta. Endast i de kvalificerade sångklasserna klingar det väl OK. Om flera röster sjunger toner tillsammans uppstår högst oönskade övertoner om någon inte kan hålla sin tonfrekvens. Det är en naturlag, som bara är att acceptera.

Och på första sidan i sångboken har förstaklassaren skrivit med allra finaste nyinlärda skrivstilen ”Tom-Gunnar Bergh”.

Det finns ett förvånansvärt tacksamt ”dolda-kameran-skämt”, som  går ut på att man i förbigående pekar på någons skor, och mumlar ”du har något under skon”.

Detta får folk att stanna upp, försöka böja upp benet, för att kunna se under skon, tvingas hoppa lite vingligt på ett ben, och förgäves granska skons undersida, utan en tanke på det orimliga i, att någon skulle se, vad man hade under skorna.

Det verkar som om vi har en stor motvilja mot att gå omkring med något under skorna, även om ingen kan se det, kanske den första förklaring  man tänker på är hundbajs eller annat, som man kan ha trampat på.

Jag har fått allt svårare att gå. Det är väl normalt med åren. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är inte konditionen, inte bara i varje fall.

Så hände nyligen, någon påpekade att jag verkade ha något under skon. Jag såg genast att något var fel, men väntade till hemkomsten med att kontrollera.

Jodå. Stora hål på undersidan. Den fiffiga luftkudde som funnits under hälen hade spruckit upp, och det var stora revor i gummisulan. Den har väl hållit så där en tre år. Skorna gav spänstiga steg, det är kanske samma mekanism som i träningsskor.

 
Under sprickorna har det funnits luftkuddar, som skapade en elegant fjädrande gång. Nu känns det stumt och allmänt obehagligt.

Så nu måste jag köpa nya skor, vilket jag inte har råd med. Mellan ett och två tusen kan jag aldrig få fram, enda möjligheten vore att låna med väl utsträckt avbetalningstid, vilket förstås inte är lätt att uppnå.  Tvärtom. Snabba lån kan åstadkommas, men ränteläget blir då groteskt.

Storlek 49 finns inte heller på många ställen, det är en annan nackdel med vårt ekonomiska tänkande. Kan man ta ut mer pengar gör man det, förr var det mer så, att kostnaderna för olika storlekar fördelades på annat sätt, genom något slags ”folkhemsätt”. Det är i varje fall min upplevelse, att det har varit på det sättet. Jag har ingen känsla av att större storlekar var dyrare. Nära två meter lång med skor därefter har aldrig medfört någon omedelbar fördyring för min del.

Nu känns det helt stumt att gå. Som att inte ha annat än en ojämn träbit under fötterna. Det gäller båda skorna. Det var ju heller inget problem när man var ung, frisk och stark.

Förr köpte jag gymnastikskor vid den här tiden på året. Det finns en vansinnig massa sorter, jag kan inte förstå hur jag hade råd redan för över femton år sedan, men jag ska glida runt lite och kolla. Ibland ser man reklam, till och med i TV, om vissa eleganta märken som kostar helt överkomligt. Men den sorten finns inte för mej. Upp till storlek 45 kanske, men även det är inte det vanligaste.

För länge sedan lärde jag mig ordet kronvrak. Inget vanligt ord, när jag läste det i nittioettan, fick jag förstås fråga mamma, som förklarade begreppet. Jo, det var värnpliktiga, som var så storvuxna att man inte kunde få fram passande uniformer bland kronans kläder, och deras matkonsumtion var så tilltagen, att det var bättre att låta dem slippa försvarssystemet.

Nåja, som ett kronvrak har jag aldrig behövt känna mig. Både skor och uniformer som passade var inga problem att få fram i den väl fungerande, vänliga Svenska krigsmakten på den tiden. Jag minns många undrande tankar över vilka mina föregångare kan ha varit, när jag satt och borstade de stora skorna i logementet.

Idag är det redan onsdag och det är tio extremt magra dagar till nästa utbetalning. Det är en förtvivlans känsla, mindre än nittio kronor per dag till mat, kläder, resor, nöjen, oväntade utgifter, allt.

Under dessa dagar kommer våren. Ännu är det några kalla nätter, men sedan kommer det. Ett jävla tjat om den saken. Som om denna vinter vore den första i sitt kylslagna slag.

Livet är en underbar konstruktion. När vi har lärt oss hela evolutionen, och valt vilka ämnesområden man ska studera extra noggrant, inser man sig ha kommit till ett stopp ute vid en brygga ut i det stora, okända vattnet. Vattnet? Ja, nånting är det ju, men det kan vi inte föreställa oss, det är retfullt och obehagligt. Bäst är att inte grubbla, bara hålla käften och vänta tills allt tar slut.

De tre dimensionerna hindrar oss effektivt från att ens teoretiskt kunna begripa något mer. Redan i början av nittonhundratalet var man inne  på att utöka dimensionerna till fem, och satte då den femte dimensionen till tiden, samma som snart även Einstein formulerade i sin enkla formel.

Men längre kommer vi inte. De fem dimensionerna passar lik förbaskat in i ett tredimensionellt system där en enstaka punkt får den utökade innebörden händelse. Jag grubblade lite på det, när jag skapade mitt system av tempererade skalor. Det är ju ändå en endimensionell apparat, som dock med fördel kan åskådliggöras både två och tredimensionellt, om man så önskar. Jag minns en berömmande kommentar för några år sedan: ”You guys most certainly did your homework to come up with something like this”. Men vi killar var bara en, det är ett tveeggat svärd. Ensam är stark - vi måste hålla ihop.

Och vad gör jag nu? Åker iväg och köper sallad till paj. Av någon outgrundlig anledning måste det vara dyrbar, grön plocksallad till paj.

Ja, livet är underbart, men ibland så enkelt att det är omöjligt att förstå.

Tiden är relativ rörelse, brukade jag säga. Utan rörelse - ingen tid!

    =D   Yes! kram

.

Följ mina  3 gyllene regler, och jag garanterar att du kommer längre än du anar:

• Undvik att klaga och gnälla på sådant du ändå inte kan kontrollera.

• Skriv vänligt, snällt och med respekt.

• Tänk efter om det du skriver verkligen behövs.

Dessa regler har jag följt i hela mitt liv, och jag kan lugnt konstatera att jag hittills levt ett lyckligare liv än någon annan jag känner.

Idag har jag bakat Margits supergoda lyxvetebröd. Jag levererar gärna receptet till den som vill.

 
Kaffe med dopp.

Och glöm inte Mesosaurus, en liten 30 cm lång vasstandad sötvattenödla som levde i perm för några hundra miljoner år sedan. Den har teckningen gjorde jag i morse:

Denna lilla ödla, med simhud mellan fingrar och tår, var duktig på att simma och fånga fiskar i älvar och insjöar med  den mångtandade näbben, men kunde sannolikt också krypa upp på land ungefär som havssköldpaddor gör. Fossil är påträffade i Afrika och i Sydamerika, som på den tiden var en enda kontinent, Gondwanalandet, kanske har du tänkt på att Sydamerika och Afrika passar ihop som pusselbitar?

Idag har jag  också bytt vatten i akvariet till alla 25 Tanychtus förtjusning.

// Thom