Gyllenbom! Bringing up father!

Seriefiguren skapades av George McManus redan före första världskriget, år 1913, otroligt! Hans humor och tecknarskicklighet måste vara bland de mest högt stående av alla serieskapare i hela världen. Han föddes i Sankt Louis, Missuori, USA av irländska föräldrar år 1884 och levde till 1954, dvs året efter det att jag fick min första trumpet.

Bara grundkonceptet är helt betagande i sin skenbart omöjliga sammansatthet.

En irländsk familj som tidigare varit mycket  fattig blir plötsligt mycket rik, vilket förstås medför hela rader av omöjliga sammanhang.

Det förekommer ingen förklaring till rikedomen, men den är uppenbarligen mycket stabil; snarare än en lättare förslösbar lotterivinst, är det väl något gediget arv efter en tidigare okänd anförvant.

Mannen Anders Petter Gyllenbom klär sig snyggt i svart kavajkostym, röd väst, blå slips, alltid med en god cigarr i munnen, och när han går ut på promenad, har han käpp och en glänsande cylinderhatt.

Man flyttar till en flott villa med generösa utrymmen, vackra möbler och förnämliga inventarier i form av stora urnor, utsmyckade lampor, gedigna mattor och mängder av tjänstefolk såsom betjänter, pigor, kökspersonal och allt som kan behövas.

Herr Gyllenbom saknar många av sina gamla vänner, och försöker hela tiden smyga sig till att återknyta kontakt med dem för att spela kort, dricka konjak och ha allmänt trevligt.

Serien heter i USA ”Bringing up father”, vilket där är allmänt känt (Can you confirm that, my US friends?).

Det så svenska Gyllenbom kamouflerar effektivt seriens grunduppbyggnad. Innan familjen blev rik benämns de på svenska enbart Bom.

För ovanlighetens skull är herr Gyllenbom förnöjsamt glad på väg hem från kontoret i förväntan på att få vila på den sköna soffan. De viktiga attributen är skor med damasker, glänsande cylinderhatt, cigarr, käpp, vit skjorta med manshettknappar, blå slips, röd väst och svart kavajkostym.

Prydnadsföremålen är mest staffage, men förekommer understundom i handlingen genom att dramatiskt gå i bitar genom någon mänsklig incident, som till exempel att halka på något som ligger på fel ställe.

     
Urna/blomvas, fantastiska lampor med konstfulla skärmar oftast lite på sidan eller i bakgrunden.

Hustrun Rosamunda skaffar sig omedelbart allt som behövs för att försöka komma in i den rätta, lämpliga societeten, vilket dock visar sig lättare sagt än gjort. Hon övar sig ständigt i att sjunga vackra romanser till sitt eget ackompagnemang på den dyrbara flygeln.

"Hur härligt det klingar", sjunger Rosamunda i en bild ur detta album från 1934.

Rosamunda ogillar Anders Petters tidigare umgänge, som hon numera anser sig stå betydligt över.  Anders Petter kommenterar detta faktum ibland, och framhåller att de visserligen är enkla människor, men definitivt ärligare. I förbigående begabbar han hennes struntförnäma attityder, och slänger med något av sin irritation över att hon klär sig som en 17-åring...

Familjens vackra bortskämda dotter Eulalia klär sig ståndsmässigt, omger sig med adekvata vänner, passande umgänge, och hyser en typiskt bristande respekt för sina föräldrar..

Dessutom figurerar dyrbara husdjur som då och då passerar i handlingen.

Jag fångades tidigt av några små figurer, som visar tecknarens komiska begåvning. Se till exempel den lilla knähunden som tittar fram (vad kan det vara för ras?), och den lustigt promenerande katten:

Längst ner i en och annan bildruta ser man ibland tecknarens omisskännliga signatur GeoMCManus som ser ut så här:

George McManus lät sig en gång fotograferas i Herr Gyllenboms utstyrsel, och det råder knappast något tvivel om att här föreligger en viss grad av självporträtterande likhet.

    
Som tecknare är han suverän med sina eleganta linjer, sin renhet och välgörande befrielse från skuggningar eller skrafferingar.

Familjens stora pekuniära rikedom manifesteras i Rosamundas många utstyrslar.

I varenda situation bär hon en ny klänning, uppenbarligen byter hon många gånger varje dag. Här några stycken olika klänningar i ett skeende som pågår endast någon dag:

Det ligger något storartat genialiskt i hela konceptet. Ingen kan hysa några elaka tankar mot dessa oförargliga varelser med sina rättframt mänskliga strävanden, som knappast kan skada någon. Det enda som skadas är ett och annat dyrbart prydnadsföremål eller någon urna...

Regradiering ner mot infantilism. Det är vad som pågår!

Det blir värre och värre.

Med mobiltelefonerna kan man skicka SMS, men många alltför gamla datoranvändare vet inte ens hur man gör.

Resultatet blir larvigt kryptiskt förkortade meddelandefragment, som förhoppningsvis ska tolkas välvilligt av förstående mottagare. Det hela blir barnsligt, larvigt och egentligen ganska dårhusmässigt.

Man kläcker ur sig ett fåtal ord, fast man är väl medveten om att det långtifrån räcker till att överföra en komplett önskad information.

Inte ens i den här situationen, med ett fungerande terminalsystem (dator, tangentbord och bildskärm alltså), klarar jag att överföra de tankar jag vill.

Det blir liksom ingen dialog.

Som så ofta tidigare, gick jag upp en trappa till kompisen här ovanför, för att kolla på hans TV.

Jag har ju lovat att titta till hans lägenhet så ofta jag hinner, för att om möjligt reducera risken för inbrott och andra oönskade aktiviteter. Det passar mig ju bra eftersom jag inte har någon egen TV-mottagare, och tycker det är bara bra att röra mig lite. Det finns hiss, men jag använder den sällan, jag skaffar mig bra med motion genom att gå upp denna trappa till våningen ovanför. Han har ju gott om värdeföremål däruppe, så det är inte svårt inse att han vill ha hjälp med bevakningen, nu när han är bortrest.

Vart han har rest har jag lovat att inte avslöja.

Han betalar mig 155 kronor om dagen för denna tjänst, och jag tycker jag kan ställa upp på det, särskilt som han inte ställer några som helst krav på hur länge jag vistas där, det verkar som om det räcker att jag tittar upp någon eller några gånger per dag bara, och helst på oregelbundna tider (gick någon på det.. hi-hi   ).

Han har många vackra tavlor, en del enligt uppgift väldigt värdefulla, och en massa vackra, antika möbler av ett slag som jag själv väldigt gärna skulle vilja ha.

Hans lägenhet kommer mig att tänka på den roligaste, mest geniala seriefigur som någonsin har skapats. Men det tog mig lång tid att inse detta faktum, även om jag alltid förnummit vissa lustkänslor varje gång jag läser serien ifråga, och det började någon gång när jag var ett helt litet barn.

Jag tänker nu inte på Kronblom, utan något betydligt mer avancerat. Det var först helt nyligen som jag via Internet fick reda på hela sammanhanget.

Kronblom är väl kanske en av världens absolut roligaste serier, men framförallt är det ju den sammantagna bilden av figurer, landskap och dråpliga situationer, som bygger upp glädjen och tryggheten hos läsaren.

Men nej jag tänker inte på Kronblom, utan någon helt annan. Jag antar att ni, kära läsare vid det här laget har börjat inse vem jag tänker på, ja, just det:

Gyllenbom! Bringing up father!

Seriefiguren skapades av George McManus redan före första världskriget, år 1913, otroligt! Hans humor och tecknarskicklighet måste vara kanske det mest högt stående bland alla serieskapare i hela världen. Han föddes i Sankt Louis, Missuori, USA av irländska föräldrar år 1884 och levde till 1954, dvs året efter det att jag fick min första trumpet.

Bara grundkonceptet är helt betagande i sin skenbart omöjliga sammansatthet.

En irländsk familj som tidigare varit mycket  fattig blir plötsligt mycket rik, vilket förstås medför hela rader av omöjliga sammanhang.

Det förekommer ingen förklaring av rikedomen, men den är uppenbarligen mycket stabil; snarare än en lättare förslösbar lotterivinst, är det väl något gediget arv efter en tidigare okänd anförvant.

Mannen Anders Petter Gyllenbom klär sig snyggt i svart kavajkostym, röd väst, blå slips, alltid med en god cigarr i munnen, och när han går ut på promenad käpp och en glänsande cylinderhatt.

Man flyttar till en flott villa med generösa utrymmen, vackra möbler och förnämliga inventarier i form av stora urnor, utsmyckade lampor, gedigna mattor och mängder av tjänstefolk såsom betjänter, pigor, kökspersonal och allt som kan behövas.

Herr Gyllenbom saknar många av sina gamla vänner, och försöker hela tiden smyga sig till att återknyta kontakt med dem för att spela kort, dricka konjak och ha allmänt trevligt.

Serien heter i USA ”Bringing up father”, vilket där är allmänt känt (Can you confirm that, my US friends?).

Det så svenska Gyllenbom kamouflerar effektivt seriens grunduppbyggnad. Innan familjen blev rik benämns de på svenska enbart Bom.

För ovanlighetens skull förnöjsamt glad på väg hem från kontoret i förväntan på att få vila på sköna soffan. De viktiga attributen är skor med damasker, glänsande cylinderhatt, cigarr, käpp, vit skjorta med manshettknappar, blå slips, röd väst och svart kavajkostym.

Prydnadsföremålen är mest staffage, men förekommer understundom i handlingen genom att dramatiskt gå i bitar genom någon mänsklig incident, som till exempel att halka på något som ligger på fel ställe.

     
Urna/blomvas, fantastiska lampor med konstfulla skärmar oftast lite på sidan eller i bakgrunden.

Hustrun Rosamunda skaffar sig omedelbart allt som behövs för att komma in i den rätta societeten, vilket dock visar sig lättare sagt än gjort. Hon övar sig ständigt i att sjunga vackra romanser till sitt eget ackompagnemang på den dyrbara flygeln.

"Hur härligt det klingar", sjunger Rosamunda i en bild ur detta album från 1934.

Rosamunda ogillar Anders Petters tidigare umgänge, som hon numera anser sig stå betydligt över.  Anders Petter kommenterar detta faktum ibland, och framhåller att de visserligen är enkla människor, men definitivt ärligare. I förbigående begabbar han hennes struntförnäma attityder, och slänger med något av sin irritation över att hon klär sig som en 17-åring...

Familjens vackra dotter Eulalia klär sig ståndsmässigt, omger sig med adekvata vänner, passande umgänge, och hyser en typiskt bristande respekt för sina föräldrar..

Dessutom figurerar dyrbara husdjur som då och då passerar i handlingen.

Jag fångades tidigt av några små figurer, som visar tecknarens komiska begåvning. Se till exempel den lilla knähunden som tittar fram (vad kan det vara för ras?), och den lustigt promenerande katten:

Längst ner i en och annan bildruta ser man ibland tecknarens omisskännliga signatur GeoMCManus som ser ut så här:

George McManus lät sig en gång fotograferas i Herr Gyllenboms utstyrsel, och det råder knappast något tvivel om att här föreligger en viss grad av självporträtterande likhet.

    
Som tecknare är han suverän med sina eleganta linjer, sin renhet och välgörande befrielse från skuggningar eller skrafferingar.

Familjens stora pekuniära rikedom manifesteras i Rosamundas många utstyrslar.

I varenda situation bär hon en ny klänning, uppenbarligen byter hon många gånger varje dag. Här några stycken i ett skeende som pågår endast någon dag:

Det ligger något storartat genialiskt i hela konceptet. Ingen kan hysa några elaka tankar mot dessa varelser med sina rättframt mänskliga strävanden, som knappast kan skada någon. Det enda som skadas är ett och annat dyrbart prydnadsföremål eller någon urna...

Flyttblock är något som på ett märkligt sätt sätter sin prägel på vårt svenska landskap.

De har transporterats med isen, och småningom ramlat ner på marken när isen smälte. Just detta med vår senaste istid är något underbart, som gett oss mängder av fantastiska naturupplevelser.

Flyttblock har hamnat på många konstiga ställen och kallas erratiska (felaktiga) med en korrekt, dock sällan använd, geologisk term.

Dels kan de ha legat inne i det kanske 2 km (2000 meter!) tjocka istäcket, och smält fram utan vidare konstigheter, men de kan också ha hamnat i ett kringflytande isberg, och transporterats avsevärda sträckor från sitt fasta klyft.

      
Ett stycke is med en stor sten i har lossnat, och flyter långsamt upp till havsytan, där det blir ett isberg, som kan flyta långt omkring, innan det slutligen smälter ut och sjunker ner  till havsbotten.

Eftersom vatten har högre densitet (täthet) än sin frysta fas, kommer ett löst isblock att kunna lyfta även en ganska stor sten som har hamnat inne i det.

Flyttblocket på den översta bilden finns någonstans i skogen nära Mariefred i Sörmland, och det är inte svårt att föreställa sig dess öden. Jag minns inte vilken bergart det bestod av, men det är väl inte otroligt att det är något av granit eller gnejs, som är så vanliga i trakten.

Flyttblocken har väl uppkommit i alla istider, inte bara vår senaste, som nu har avklingat med sin slutliga isostatiska landhöjning till följd. Ännu stiger dock den gamla havsbottnen upp med en väl mätbar hastighet på några centimeter om året, mer uppe i Norrland än i Skåne.

Vilka människor har under många tusen år betraktat det här blocket, klättrat upp på det, kanske byggt någon koja intill det? Länge har ju området varit en orörd urskog av tall, gran och björk. Ett sådant block bildar ju en naturlig vägg.

Längst ner syns ett ljust område som tycks vara en annan bergart, troligen en kvartsgång, som bör ha väckt en viss uppmärksamhet för de som har begrundat det under tidernas lopp.

En gång i tiden gick havsytan ända här uppe, och blocket har tittat fram som en  uppstickande sten. Sådana block, mycket större än det här, ligger ju nere i havsdjupen här och var, och då och då kolliderar de med fartyg som råkar köra rätt på, men annars passerar alldeles intill utan problem. Ordet flyttblock är inte ovanligt hos sjömätarna, när de träffar på en enstaka grundplätt i ett för övrigt väl uppmätt område.

Numera kartläggs dock havsbottnen med satelliter och GPS av olika slag och i hög noggrannhet. Man kan visualisera havsbotten som tredimensionella bilder, en gammal önskedröm för sjöfarare.

Nu har vi snö igen!

Jag tycker det är trevligt med snö. Det är vackrare, och mycket ärligare, så att man sedan kan uppleva våren komma på ett naturligare sätt.

Frühlingsrauschen.

Andra vet inte vart de ska vända sig i sin förtrytelse över, att makterna har kastat sig över dem. Det gäller nog mest de stackare som tycker att det är OK att skära sönder fötterna på skarpkantade snäckor under en cancerframkallande sol vid Söderhavets  stränder. Folk e inte kloka.

Utsikt genom mitt fönster förmiddagen den 20 mars år 2013.

Men snön har legat länge många gånger tidigare. Det är väl den moderna enkelriktade televisionshetsen som målar upp allt så negativt, vare sig det gäller sex, demokrati, klimatförändringar, antirasismen eller extrema matprogram. Ganska märkligt egentligen. Över sextio år efter krigets slut har man börjat tjata om det som borde varit glömt och förlåtet för länge sedan.

Det kommer säkert att gå över. Vi kommer att skratta åt det i framtiden.

En sådan här snöhög kunde man se vid Karlbergs slott den 16 april år 2006, men det finns många exempel på betydligt längre kvarliggande snö. Gamla  minnen förtäljer om snö under granarna ända till midsommar.

Här står Ola på en rejäl snöhög vid Karlbergskanalen den 16 april för sju år sedan.

Nu känner vi livets historia, nu vet vi hur det har gått till. Men vi vet inte hur det började. De prekambirska avlagringarna har gömt allt liksom de igensnöade cykelspåren vid Villan den 20 december 1986.

Vi arbetar på bildvisningsprogram för Elsas fina akvareller. Många bilder har kommit in från många olika ställen. Var lugn, det är en djungel att bana sig igenom, och helst vill vi ju att det ska kosta så lite som möjligt.

Under tiden kan vi gå och titta på Wilhelm som arbetar i kassan så käckt på ICA Mathörnan vid Karlbergsvägen.

Eller gå och lyssna på Elli i Helene Stureborgs kammarkör i Norra Latins aula klockan 19:30 i kväll. Fri entré...

Hårt bröd med mycket smör är sannerligen en läckerhet.

Förr fick barnen under inga omständigheter bre smöret på sidan med de djupa hålen. Smöret var dyrt och fick endast skrapas på, lätt på baksidan som inte har några hål.

Här ser man skillnaden på ovansida och undersida av en skiva Wasa Husman. De flesta svenska hårdbrödskivor uppvisar liknande drag. Över hålen fick man inte bre smör, smöret skulle skrapas på baksidan.

Nu är smör billigt, och vi kan slösa med den nyttiga produkten.

Det fanns en tid när man trodde att man blev fet av fett. Nu har vi lärt oss att det är så tokigt. Ungefär som att bli grön av grönsaker. Om deras tvivelaktiga nyttighet kan man läsa här en bit ner.

Fett, mycket fett, måste vi ha för att hjärnan ska fungera, men många hjärnor tynar under oket av grönsaker och fettbrist. Hjärnan själv innehåller 70 % fett. Lite fett kan man få i sig genom mjölken, det är därför det är så viktigt, att de små barnen får i sig riktig mjölk i så stora mängder som möjligt. Oftast inget problem eftersom det är så gott.

När ett djur äter upp ett annat djur, smaskar det först i sig ögonen och de smarriga, feta könsdelarna, men hos människor finns det sådana som skär bort det nyttiga.

Se bara på julskinkan. Så här ska den se ut. Den godaste smaken sitter dessutom i fettet.

Det vattnas i munnen av längtan till denna perfekta julskinka, med Slottssenap.

Men jag tar en kopp kaffe och en liten smörgås av Husmansbröd och mycket smör. Det är en sann läckerhet att doppa i kaffet.

En bit hårt bröd med mycket smör duger för det mesta, om man inte råkar ha en kaka i burken.

Men så fånigt att förklara vad som är gott! Folk har sina egna idéer. De lever sina egna lyckliga liv i all sin okunnighet, styrda av TV och dess märkliga programutbud. Har ni sett alla dessa tokiga matprogram med tävlingar och skuttande kockar som hela tiden utbrister ”delicious”, ”beautiful”, samt skuttar lite till och viftar med armarna, för att publiken ska förstå hur läcker just deras läckra mat är.

Är då inte jag okunnig? Vet jag egentligen någonting? Nej, inte mycket. Jag är samma utslängda flarn i universums intighet som alla andra.

Men jag bryr mig föga. Äter god mat om jag har råd, vilket är alltför sällan, dricker 1,2 liter röd mjölk om dygnet, övar på trumpeten minst en kvart varje dag, för att få tillbaka den vackra tonen, men det verkar då inte vara lätt att få tillbaka den...

Jag har ingen migrän idag!

Saltlager i Perm. Mesosaurus.

Du måste klara att tänka, föreställa dig och förstå denna avlägsna tid för över tusen miljoner - en miljard år sedan.

Tänk dig ett hav så stort, att man inte kan se andra stranden, snörs av och börjar torka in.

Vartefter vattnet avdunstar fälls salterna ut i djupet, först sulfater, sedan klorider. I denna alltmer mättade lösning finns föga liv, men på övriga ställen på jorden trivs många växter och djur, vars mening med livet är att döda och äta upp varandra, det vill säga samma mening med livet som vi har idag, fast många av oss inte riktigt begriper det.

Vi kan idag finna flera hundra meter tjocka lager av salt efter havens indunstande. Tänk dig, det har tagit lång, lång tid.

Kontinenter bryts upp och skiljs långsamt åt under många miljoner år. Likväl existerar över andra delar av jorden stora istäcken som gigantiska istider.

Där fanns koraller, ödlor, ammoniter, fiskar, reptiler, maskar, svanödlor, Seymouria, Dimetrodon, Jonkeria, Eryops, Pleurcanthus, trilobiter som snart skulle dö ut, bakterier, kackerlackor, insekter, spindlar, rugosa koraller och mycket, mycket annat. I skogarna växte fröbräken Callipteris, nakenfröiga Ernestiodendron, Glossopteris, Gangamopteris, ganska lika de träd, vars fuktiga blad multnade ner i enorma lager under den föregående perioden Karbon.

Äta eller ätas.

Livet skötte sig alldeles själv, många dog ut som alltid, ingen har någon speciell rätt att leva, det är lätt att glömma.

Djuren hade rätten att döda, rätten att försvara sig, rätten att kämpa på liv och död.

Inga regler, ingen domare, inga lagar. Rätten att njuta, rätten att utvecklas och föröka sig på land, i hav, i sjöar, älvar och öknar.

De första säkra däggdjuren dök upp först i Jura, minst 50 miljoner år senare, långt innan något man skulle kunna kalla en människa drog in på scenen.

Vilken vidunderlig skönhet ligger inte i detta dödande, ätande, liv och utrotande, som långsamt sköter sig helt själv utan någon inblandning utifrån!

Dessa fantastiska saltlager i mäktighet på flera hundra meter bildade ur enorma indunstande sjöar! Solen må ha skinit, vindar fläktat, men indunstningar av denna storlek tar givetvis många millioner år.

Perm, mellan de geologiska systemen Karbon och Trias, varade i 55 miljoner år. Inte så att övergången från Karbontiden skedde särskilt snabbt, liksom inte heller den efterföljande övergången till Trias. Men mycket av den koldioxid vi släpper ut idag, avlagrades i enorma lager av bladen från de nerbrutna träd, växter och skogar, som vi idag lyckas peta ut ur de bergartslager vi kommer åt.

Trilobiterna dör ut i Perm, efter att ha existerat i 300 miljoner år på vår jord. Långsamt försvann den ena arten efter den andra, kanske den sista var Pseudophillipsia.

Jag undrar om det finns några rester av någon Mesosaurus på Riksmuseet i Stockholm? Jag har någonstans sett en vetenskaplig artikel från början av 1900-talet där en gåva av  Mesosaurus omnämns, så det är inte omöjligt.

Endas tre decimeter lång, med många vassa tänder i en näbbliknande mun, fyra ben med simhud och en lång avsmalnande svans. Närmast kan man väl jämföra med en slags nektonisk krokodil med sina fyra ben och smala käftar.

I sig själv visar denna lilla ödleliknande reptil på sanningen av landmassornas uppbrytande, genom att ha existerat både på den ena liksom den andra av de från varandra avskiljda kontinenterna; men ännu djupare blir bevisen när man finner samma sötvattensdjur på båda sidor. Det var djur som inte klarade att vistas i mellanliggande salt havsvatten.Mesosaurus levde i insjöar, floder och älvar, av tänderna ser man att den livnärde sig på fiskar eller andra fritt simmande (nektoniska) djur.

Djuret har rönt en viss popularitet. Det har avbildats på frimärken från flera olika nationer. Man har skapat T-tröjor med en något stiliserad Mesosaurus.

Vi människor har en latent, mycket start inneboende empatikänsla, som gör det svårt för många att ens acceptera den krassa evolutionsbilden, även om den är fullkomligt sann.

Vi vägrar acceptera att vi är sju miljoner för många på vår enda planet i universum. I stället lägger vi ner stora belopp på att rädda individer som annars obevekligen skulle ha gått under. Barnlösa lägger stora pengar på att skaffa sig barn på andra vägar, kvinnor upplåter sin livmoder till att odla fram individer som sedan skall överlämnas mot de lyckliga, barnlösa föräldrarna. Det finns människor som försöker slingra sig undan dödandet genom att bli vegetarianer, man förklarar växterna klart underlägsna, så vi kan behandla dem godtyckligt. Vi har stora kunskaper genom massmediala presentationer, men drömmer om ljumma sandstränder utan faror eller problem. Kanske skolan borde skärpa sin utbildning, för att styra mot en mer realistisk tillvaro?

Här är de geologiska tidsåldrarna, var och en med sina konstellationer av landskap, växter och djur.

Kambrium, Ordovicium, Silur,

Devon, Karbon, Perm,

Trias, Jura, Krita,

Tertiär, Kvartär.

Kvartär - där är vi idag. Här i Sverige kan vi njuta av landhöjningen efter den senaste istiden. Allt det grus, all sand, alla lösa stenar och flyttblock vi har omkring oss, tillhör Kvartär.

Memento mori!

Ont i huvudet. Kroniskt.

Trött på det mesta.

Programmen bär sig åt.

Kommer inte in på NAXOS.

Trots att jag idag vandrade ända ner till Statens musikbibliotek nu omdöpt till Statens musik- och teaterbibliotek.

Tror jag.

Teater har aldrig intresserat mig. Varför blandar man så disparata ting? Är det för att spara ännu mera pengar på konsten?

Om det ska fortsätta så här, känner jag de suicidala tendenserna växa. Vad är det för mening, när alla ser skutan styra mot undergången, men ingen lyfter ett endaste minsta lilla finger för att göra något åt saken?

Alla mina tjänare och pigescher är sjuka.

Jag orkar inte längre. Jag orkar inte ens gå och lägga mig. I går låg jag och vred mig halva natten utan att kunna sova. Det är så trist, så fattigt, så outhärdligt.

Många andra har det värre, och många tror att Jante är en person.

Medges dock att den långa, trista, fula, torra väderleken nog har en rätt negativ inverkan.

Fem veckor till Augusti...   

Hej, hej. Jante är inte en person, Jante är en plats. Kan man lura en plats?

Tomglas.

En oväntad bild. Beslöt släpa mig ner till Konsum för att köpa kaka, och tyckte det vore lämpligt att lämna de nio tomglasen. Returglas heter det kanske. Eller returplast.

Det blev en föresats. Ein Vorsatz.

Skorna på. Halsduk, jacka, luva och handskar. Det är märkligt kallt som attan ännu, bara att acceptera.

Ser snön ligga i stackars magra, skitiga strimlor runt kanterna, under cyklarnas hjul och vid parkernas gränser.

Stilla traskande uppåt Konsum, vid hörnan en sötis med tårar i ansiktet så allvarligt pratande med en kille. En liten tjej av den sorten som bara har att välja, om hon klarar livet i gatljusens begränsade sken.

Rutinerat in i Konsum, tog kundkasse och lotsade mig genom hyllorna upp mot tomglasmaskinen. Passerade ett par provocerande gastrocnemia capita, vars innehavare verkade alltför väl medveten om sin framtoning.

Framme vid maskinen en tjänsteman som meddelade nåt. Jag insåg det var att maskinen för första gången var trasig, men inte fan hörde jag. Det var dock så, den skulle bli lagad i morgon bitti. Vad gör man nu? Jag kunde lämna glasen, men det kändes dumt, jag tar hem dem igen, vilket i och för sej kändes lika dumt. Just Konsums rätt komplicerade maskin är annars den bästa i området. Knepiga saker, dom ska ju klara att skilja både det ena och det andra.

Strosade runt i vilsenheten, fann en påse Buffalo Wings, som man alltid kan plocka fram några till mikron, enkelt och gott. Tog några Snickers och en rulle Brago också och genomförde köpet.

Hem i nerförsbacken, lilla sötisen stod kvar med sin kille, nu tätt intill på tå i en lång, öm kyss.

Ännu huvudvärken, det är ödet, det är nej. Jaha.

Sov gott.