ICA Sankt Eriksplan...

En gång fanns det en nidblogg (det oresonliga hatet...) om denna i och för sig kontroversiella butik, men nyss hände mig något, som eliminerade det mesta av aversionerna mot stället.

Nåja, så märkvärdigt var det kanske inte, men tillräckligt.

Jag gick runt i den alltför trånga butiken, att möta någon i gångarna är nästan omöjligt, här gäller att flyta med strömmen. Men man måste ju stanna då och då och granska varor.

Det är ett irritationsmoment, det kommer man inte ifrån.

Efter några varv kom jag på att jag ville ha pepparkakor, ett biträde fanns i närheten, och jag frågade utan förhoppningar om ett gott utfall.

Men det funkade jättebra!

Hon avbröt genast det hon höll på med, rundade några gångar och vrår, jag efter, och så hamnade vi på rätt ställe. Längst ner. Hon undrade om jag ville ha ICA, gärna sa jag, det brukar funka helt OK, hon plockade fram ett lagom litet paket och jag bestämde mig omedelbart. Tack!

Så lite behövdes det för att man nu ske se med en viss positiv attityd till ICA Sankt Eriksplan.

Minnet av denna service kommer att sitta kvar länge.

Heja ICA Sankt Eriksplan!

Hurra!

Varför nu det?

Jo, jag har börjat!

Plockat mycket, disken klar, frasfranska ur frysen, liksom smöret ur kylskåpet,

När det mjuknat åkte franskan in i ugnen några sekunder, blev delad, tjockbredd med äkta smör, och fick sista skivorna prickig korv på.

Stor kopp kaffe ur Olas fina Napoléonmugg.

Korrigerat helikoptern, satt nya IKEA-batterier i sändaren, laddat ackarna, provkört på parkettgolvet i hallen. Tänk att det ska vara så märkvärdigt roligt att flyga omkring med en liten modellhelikopter inomhus i sin lägenhet! Men så är det. Surr, surr.

 
  Man ser obetydligt av rotorerna när det snurrar fort. Men dammet far iväg...

Du har förstås ofta undrat varför norska, eller danska protestantiska biskopar inte använder mitra, stola, alba, mässhake eller kräkla, som de svenska biskoparna gör? Förresten har väl i princip alla protestantiska präster den utstyrsel som Martin Luther en gång bestämde. Det folk mest kommer ihåg är väl avlatsbreven, dom hade verkligen svämmat över alla breddar i sin pinsamma överdrift. Ibland undrar jag om inte detta ännu pågår i realiteten, de som har inkomst och arbete kan köpa sig det mesta. Och kan kosta på sig att gnälla över alla som tvingas klaga över saker.

För mig är det viktigast att inte ha några fördomar eller förutfattade meningar. Ofta blandar folk ihop kärlek med fördomar. Jag tillåter mig att tycka illa om vad jag vill, det har ingenting med falska åsikter om sammanhangens egenskaper att göra. Men den som tror att kineser färgar av sig, har väl en del att lära. Man behöver inte tycka om kineser vilketdera.

Vem bryr sig…

Jag har dock ofta undrat, men mindes plötsligt att jag läste om det i historian i skolan. Det skedde alltså på Johan III:s tid mot slutet av femtonhundratalet, han jobbade  ju åtskilligt med att lägga sig i den kyrkliga liturgin till prästernas nästan ohämmade fasa. Jag menar – dom TRODDE ju på det där. Farsan Gustav Wasa brydde sig inte, han var naturligtvis mest intresserad av att få in kyrkornas alltför stora rikedomar. En praktisk karl.

Erik gjorde sedan slut på det mesta under sin överdådiga regeringsperiod, tills de grep honom och satte honom i fängelse, först under hyfsade omständigheter, senare allt grymmare. Värst var väl när de tog bort hans älskade unga, snygga, välformade Karin Månsdotter. Han var ju i sina bästa år, men tvingades lida ensam i sitt påtvingade celibat. I hans kista påträffades mycket stora mängder arsenik, som måste ha intagits genom munnen. Om det var i ärtsoppa eller annat, kan man ju undra över, men det leder till hemska magplågor i alla fall. Ohyggligt.

Johan klarade sig hyfsat trots alla jobbiga krig med danskar och ryssar m.fl., men sedan han var liten, grubblade han mycket över de kyrkliga ritualerna. Eftersom han var kung, kunde han bestämma vad han ville, ritade och kladdade i sina föreskrifter om hur prästerna skulle bete sig, bland annat hur biskoparna skulle vara utstyrda under själamässorna.

Jag har via datamaskinen beställt nya dammsugarpåsar. Det ingår ju i hela processen. Före december ska jag plocka fram alla små tomtarna och andra gulliga julsaker, vilket jag (snyft) inte gjorde förra året.

Klockan drar mot tretton och man anar redan den sköna skymningen. Bara nu snön kommer! Det finns ingen att be. Varken meteorologerna, Lisbeth Åkerman, Anna Hedenmo eller Jarl Alfredius. Huvudsaken är att kompisen slipper sitta och hålla för rutan, när den fruktansvärda Katarina Sandström hysteriskt stirrande ögon infekterar bilden. Säger han.

 //hupp.

Jag förnimmer tveksamhet och oro.

Är det brist på information? Kanske.

Släckta fönster.

Letar osystematiskt, anar sammanhang, men kan inget bekräfta.

Inser att många helt har missförstått betydelsen av vissa ord.

Är det så orden ändrar sig, är det så språket förändras?

Har tvättat idag igen.

Den felmonterade torklokaliteten klarar inte jeansen på tre timmar.

Ordet Patetiskt till exempel.

Betyder högtravande, med patos, väldigt expansivt, gärna med yviga gester.

Men ordet har börjat betyda något helt annat, som jag för ögonblicket inte har någon synonym till. Kanske rörande, kanske något negativt, tycka synd om, i varje fall ett stänk av något negativt.

Nu Vart är vi på väg.

Min gamla seglarkompis Stig Walldin har födelsedag i dag lördag den 24 december! Jag har mejlat honom, men blev besviken när brevet kom i retur. Det visade sig att han inte stavade som jag trodde först.

Mina vebbor blir värre och värre. Förr kunde man skicka mejl genom att bara göra något klick, nu ska man välja sort, sms - mms - meil, jag kan visserligen skicka alla sorter, men det är sällan jag nyttjar det.

Drömde en mycket lång och levande dröm om att jag var ensam åskådare på en kårsdragskonsert. Ingen pratade med mig utom en ung pianist som skulle delta i ett nummer med Tommy Jacobsson och Åke Edenstrand. Jag stod ensam, lutad mot väggen framför orkestern. Tommy och Åke hade militäruniformer på sig, mycket tjusiga. Men deras framträdande blev aldrig av. Efter lång väntan där en stor del av orkestern stod i en halvcirkel runt och väntade, gick de ner till sin lilla sportbil och for iväg sittande tätt invid varandra. Någon nämnde att det kunde varit frågan om en gitarrsträng som gått av.

Konserten i övrigt långdragen och med mycket lite musik. En hornisttjej gjorde ett kraftfullt solonummer sittande på sidan i bakre raden.

Ingen balett förekom. Jag minns när dom började, det var på  hösten 1972, dom var med på en barnens dagspelning i Linköping, i varje fall reste vi med buss. Där fanns en enda "snygg tjej", så är det alltid med baletter, det är sällan någon verkligt pang-tilltalande. Jag pratade intensivt med henne. Hon var snart tjugo år och vi löste korsord hela hemresan. Hon blev sedan ett känd kvinna i staten, nu pensionerad sedan många år.

Glömmer aldrig Lasses förtrytsamma uttalande om att dom skulle komma att dansa sönder våra shownummer, det var nog många som höll med, Kårsdraget blev aldrig det samma sedan tjejerna kom med, det var en klar nedgång.

Den bästa studentorkesterbaletten var nog Fåntrattarnas i Uppsala en tid, dom hade lagt med mycket möda på att sålla och öva. Den orkestern hade lite förmer-än-andra ambitioner, och strävade mot att döpa sig till Svenska Showorkestern, jag tror aldrig det blev särskilt lyckat.

Den där göteborgsorkestern Tongångarne (obs e på slutet) hade också stora ambitioner, dom hade en nummerflicka som inte var av denna världen. Om man googlar på tongångarna, kommer man till gamla tantkörer, konstigt att dom inte är mer kända, vilket knappast Kårsdraget heller är numera.

Nu börjar jag! Snälla!s

Man riktigt känner hur det vibrerar och skakar i dårhuset som fosterlandet Sverige nu tydligen har blivit.

Som tur är har jag en medfödd talang för nästan obegränsad glädje och humor, som har lett mig genom många svåra situationer i livet. Detta varma och stora sinne för en humoristisk syn på verkligheten har styrt mig till att med pirrande glädje se fram emot ett eventuellt bra namn på nedan nämnda riktiga korvrätt.

Men först ett dilemma.

Stor konflikt i televisionen i kväll.

Jag hade tänkt gå upp till kompisen och kolla eftersom jag har tvättstugan full med tork just nu, och kompisens nyckel hänger anklagande på sin krok i garderoben. Jag har lovat att titta till hans blommor, och känner att det verkligen är dags i kväll.

Så jag tittade på en länk som anser sig visa dagens aktuelle TV-program. Reklaminfekterad förstås, men läser omedelbart några märkligheter efter att nu ha skapat ett nytt recept i min kokbok, på en riktigt läcker maträtt som går under den  speciella rubriken Svensk pølseret (Den rigtige!).

Så tittar jag på länken till Sveriges Rado TV.

Man finner en fetrubrik Gina Dirawi ”Jag har varit dum”.Jaha. Varför denna okända utlänning överhuvudtaget yttrar sig i den svenska televisionens programtablå är en gåta. Alldeles nedanför en kommentar av den tvättäkta juden Henry Bronett som likaledes yttrar sig i frågan, går ett steg längre och hävdar att fröken Durawi inte kan nöja sig med att vara dum.

Konflikten mellan judar och araber dundrar vidare. Detta har aldrig tidigare bekymrat mig ett skvatt, eftersom det bekymrar människor i helt andra länder, som vi rimligtvis inte borde ha ett smul med att göra.

En annan rubrik förtäljer att professor  Mohammed Fazlhashem tycker det är fel att jämföra islam med nazism.

Jag ställer några naturliga frågor och undrar samtidigt om folk är riktigt kloka, eller vad?

Hur kan det finnas en SVENSK professor i Sverige som är arab och anser sig ha rätt att yttra sig i judiska frågor?

Hur kan det finnas några araber i Sverige överhuvudtaget?

Hur kan det finnas några judar i Sverige överhuvudtaget?

Men OK, nu är det ju så att människor i rimliga mängder alltid förflyttar sig runt jorden och det må väl vara legitimt. Vad som däremot är oroande är de väldiga massor av individer som de facto SMITER, när det är krig och elände. Människor flyr och har alltid gjort det, men vidskepliga lagar som hävdar omvärldens skyldigheter är konstruktioner med ursprunglig tillämpning i andra tider och på andra platser.

Den som stannar och kämpar för sitt land, sitt folk, sin gemenskap, har vår stora sympati, ära och heder.

Hur kan man prata om nazister i svenska sammanhang, när nazismen ju är en sedan sextio år utrotat företeelse som existerade i Tyskland fram till andra världskriget, vilket Sverige aldrig på minsta vis var med i?

Gräver man vidare finner man häpnadsväckande iakttagelser.

Det finns arabiska krafter som strävar att döda alla judar. De hävdar att även om judarna gömmer sig bakom träd eller stenar, så ska träden och stenarna bli levande och tala om för araberna ett här bakom mig gömmer sig en jude.

Judarna å sin sida tillverkar eller skaffar sig vapen av de modernaste slag och skickar mot omgivande araber i avsikt att döda dem.

Sveriges television visar bilder på bomboffer och hysteriskt skränande kvinnor som beter sig som de har lärt sig, nämligen genom att slita sitt hår och sina kläder. Det är dem inte förment att slita sina kläder, liksom inte heller när den utländska fotbollspelaren sliter av sig tröjan när han haft turen att få en rund läderkula att nätt och jämnt dratta in i en fånig träställning och därmed göra vad som kallas mål. Men det är anmärkningsvärt att detta ska drabba svenska människor ända in i deras vardagsrum jämte en massa andra bilder som gör reklam för svält och elände i ännu avlägsnare landplättar som vi inte borde ha ett spår med att göra.

Den märklige svenske ministern Carl Bild uttalar sig än för och än emot.

EU, som bildades för säkert femtio år sedan för att förhindra krig mellan Tyskland och Frankrike, som vi i Sverige rimligtvis inte borde ha en gnutta med att göra, tvingar de tafatta svenskarna att ha stora, gula nummerskyltar på kossorna, och förbjuder vår urgamla fina utprickning av våra farleder med kvastar, slät- och kryssprickar. Nej till EU, det är destruktivt och gäller inte oss.

Att det ännu finns ett antal svenskar framgår tveklöst av att Sverigedemokraternas opinionssiffror bara stiger och stiger, eftersom förnekade svenska människor tycker att Sverige är bra, och att de nog helst vill vara i fred liksom under de senaste tvåhundra åren.

Som gammal vänsterpartist har jag väldigt svårt att sympatisera med SD, men har absolut inte den minsta svårighet med att inse sammanhangen.

Den stora konflikten handlar alltså om kvällens TV-program uppe hos kompisen. I TV 8 är det Midsumer Murder. I TV 1 är det världens nog bästa TV-program som någonsin gjorts, nämligen ”På spåret”. Det varar dock bara en timme, så man bör kunna koppla över klockan nio och titta en gnutta på rubrikerna i dårhuset. Samtidigt är det Norrmannen Skavlan, men  honom kan  man lätt vara utan. Där kan det hända vad som helst. Är det bra gäster kan det vara trevligt, men minst lika ofta rena dårhuset, och Skavlan själv, stackarn, måste oavbrutet vrida sig så att han tillfredställer alla uppkommande smakriktningar.

Det stora problemet som faktiskt existerar och aldrig upphör att förvåna, är vidskepelsens ännu år 2012 helt dominerande inflytande. Vad vi vill ha är religionsfrihet, vilket ska uttydas som FRIHET FRÅN RELIGIONER och inget annat.

Jag har nu sammanställt en första version av den danska svenska korvrätten, som jag hoppas att någon kan få glädje av. Att glädja sina medmänniskor är väl ändå en av de trevligaste hanteringar man kan syssla med, även i medvetenheten av att sex miljarder kommer att elimineras under de nästa tvåhundra åren, då vi väl rimligtvis åter har landat nere på normalpopulationen i vår utvecklingskurva.

Tvätten har nu torkat i  nära tre timmar, men torkrummet är långsamt, eftersom det är felbyggt, så det enda man kan göra är att vänta, om man inte vill klaga och gnälla förstås, men att klaga och gnälla ligger inte för mig, det är mycket bättre att vara positiv och att se saker från så ljusa sidor som möjligt. Gör det ni också!

Vad är det dyraste som finns, pappa?

Någonstans i minnenas lyckliga stunder satt en liten punkt av svårbestämd form och färg. Kanske lite vit, eller möjligen gul, men definitivt inte röd. Formen går knappast att bestämma, kanske åt det sfäriska hållet, men framförallt litet, som spetsen av en knappnål

Röd kom senare.

Jag letade och letade och letade ännu mer, och till min glada värme fann jag det som alla letare finner. Ja, den som söker ska finna, enligt den gamla larviga truismen, som det finns alltför mycket av, men som ändå kan få folk att i velig beundran ge upp helt och hållet och låta sig falla i den subjektiva trygghetens famn. Bollen är rund. Det finns så mycket mellan himmel och jord. Så mycket vatten har flutit under broarna.

En våg av värme sköljde över mig, en värme blandad med trygghet och lyckligt mörker.

Jag blev alltså riktigt nöjd över min ensamma prestation efter att ha letat och bläddrat och plockat fram och lyft på saker.

Mitt i mellanperioden, när ljuset långsamt började skymma och skapade sin stämningsfyllda atmosfär av något som inte riktigt gick att peka på i detalj, men nätt och jämt höll samman mitt emellan ytterligare några vackra bubblor ur de stora sammanhangen.

Det var klassens snyggaste tjej som passerade. Först en gång följd av någon mälmenande flabbare, sedan tillbaka och ställde sig i klungan av övriga fnittergubbar som likt överbrunstiga tuppar kråmade sig i hopen, och konstant hoppades vinna hennes uppmärksamhet om så bara det kortaste ögonblick.

Mitt i värmen en liten gnista av osäkerhet över något som visade omöjligheten i hela sammanhanget. Den enes bröd den andres död.

Jag lämnade tanken på det osäkra, jag återkommer till det. Jag måste först grunna lite på detta med den här klassens snyggaste. Det fanns inga påfallande attribut, inga märkvärdiga kläder, inga stora bröst, inget i uppenbarelsens framtoning, utom möjligen att hon helt enkelt var ganska lagom. Vid närmare eftertanke kanske man måste lägga en pluspoäng på hennes sätt att röra sig, balanserat, mjukt och sammansatt. Kanske som man föreställer sig en skicklig dansare, men här utan att gestalta något speciellt. Hon var bara en i mängden men tillräckligt mycket en i mängden, för att man just skulle få dessa tankar. Hur går det för henne i livet? Var brukar hon tillbringa somrarna? Vilka är hennes föräldrar? Var hon duktig i skolan. Kommer hon att bilda familj en gång? Få egna barn?

Det var kanske sammanlagt en minut jag såg henne, och hon såg inte mej, och skulle aldrig för sitt liv kunna erinra sig hur jag såg ut eller var klädd.

Skymningsperioden övergick till natten. Det blev inget stort mörker, bara så mycket man kunde förvänta sig på ett museum där hela sammanhanget önskade beskriva hur djuren hade det under sitt svenska dygn. Jag insåg att man nu, om man orkade vänta tillräckligt länge, skulle få uppleva gryning, förmiddag och ljusa dagen också.

Jag återkom till den lilla punkten där långt borta och de fina förnimmelser som tanken på den drog med sig. Jag hade således hittat datum och tidpunkt. Det var någon gång efter klockan sexton på eftermiddagen och platsen var den fina lägenheten på Styrmansgatan vackert illuminerad med lagom antal lampor, och stearinljus blandat med ljuset utifrån gatan. Sjömansbiff skulle det bli, det var annonserat i förväg via telefonsamtalet som bjöd in oss någon dag tidigare, men som förrätt serverades en liten varm smörgås med läcker svampstuvning samt några små assietter. Till det öl och snaps, till varmrätten ett gott rödvin.

Året var nittonhundranittioett, en lördagseftermiddag i oktober. Ännu förekom inga som helst julattribut, det var bara en helt vanlig vardaglig lördagseftermiddag.

Jag hade aldrig kunnat finna rätt datum, om jag inte haft den där varma minnesbilden. Det fanns inget definitivt att ta på, bara att jag tyckte mig minnas början av nittonhundranittiotalet, en höst. Jag mindes det där med hösten.

Jag satt och bläddrade i min dagbok. Just året nittioett var ganska trasig, flera sidor satt löst, men varje sida var ju rätt noga definierad med dag och datum. Efter en överraskande kort stunds bläddrande, fann jag den lilla anteckningen ”Styrmg kl  4”, så även kommentaren snaps punsch.

Ja, där fanns således den lilla osäkerhetsgnistan. Samtidigt med upplevelsen av den stora värmen och glädjen. Tiden på dygnet den bästa möjliga. En snaps på sena eftermiddagen och mörkret som kom utifrån, glädjen och lyckan av sammanhanget.

Jag skulle så gärna vilja uppleva det igen, men har nog en viss känsla av att det skulle bli svårt. Förväntan kan dränka så mycket, även om den också kan generera överraskande stunder av stor glädje och lycka.

Vi hamnade inne i hallarna med mineralsamlingar, fastnade förstås  vid stufferna av gediget guld och gediget platina som låg i montrarna. Helt sannolikt repliker, det är nog inte svårt att tillverka stuffer som är nättopp omöjliga att skilja från originalen.

Jag berättade om de små idiomorfa kristallerna av zirkon som jag hittade i pegmatiten vid bygget av en tillfart till Essingeleden på sin tid. En två millimeters vackert röd tetragonal kristall av zirkonsilikat. Det var på den tiden jag pluggade mineralogi på Stockholms universitet, och det lilla fyndet fick halva institutionen att resa ut för att titta på fyndplatsen.

Vilket är dyrast av guld eller platina? Jag började mumla om att det nog var tillgången och efterfrågan som  bestämde priset, en typisk marknadsmekanism. Men jag vet inte. Jag vet dock att guldprospekteringen i dag (2012) fortsätter i rasande fart, än kommer man att plocka upp en hel del nyfunnet guld ur jordskorpan.

Men på frågan om vad som är det dyraste som finns, kunde jag inte hitta något roligare än - efter en viss inledande tvekan - det dyraste är nog - kärleken.

Innehållsrik dag är det minsta man kan säga.

Ja, idag har det verkligen varit full fart här, det är nästan svårt att redogöra för hela komplexet, särskilt som vissa punkter, som jag här ska sätta fingret på, eftersom de länge har kunnat uppfattas som frågetecken i hela detta underbara skeende.

Jag har således haft kontakt med både den ena och den andra i alla de viktiga frågor som tornat upp sig sedan länge.

I och med att man nu äntligen fått klart för sig de fundamentala omständigheterna i de olika ärendena, har man nu kommit fram till väsentliga lösningar på nästan alla av de problem som så att säga varit på agendan.

Alla element inom många fundamentala områden har kommit till aktiv användning, och man får verkligen vara tacksam för att så många har ställt upp, inte bara på det som borde vara självklart, utan aven på de mer perifera detaljer i nästan alla faktorer av åtgärder beträffande de flesta av de viktigare händelserna, som tornat upp sig under dagens lopp.

Det första man glädjande nog kan konstatera är att den länge diskuterade frågan om sanningshalten i de många delarna, av i synnerhet mina åtaganden och deras relationer, till största delen av de mest iögonenfallande synpunkterna på den häpnadsväckande stora inverkan som så mycket av alla mer eller mindre självklara ageranden i sammanhanget, nu efter så lång tid och så mycket arbete börjat visa sig komma fram till en begynnande lösning.

Jag kan inte påstå att jag tvingats pressa mig mer än vanligt, utan kan lugnt konstatera med den största tacksamhet att alla inblandade utan märkbara protester vänligen ställt upp på sina självklara glädjeämnen och deras förverkligande.

Sådant gör en verkligen glad ända ner i hjärtats djupaste djup, och det känns skönt att det hela nu verkar vara över för den här gången.

I morgon väntar nya utmaningar, men jag tror faktiskt att de också ska gå att bemästra utan större svårigheter, inte minst sedan man blivit åtskilligt stärkt av de smärre turbulenser som snurrat runt här under dagens lopp.

En liten detalj kanske pockar på sin förklaring, eftersom det inte kan anses vara helt självklart, då jag ju helt enkelt inte haft tid att tillrättalägga alla omständigheter kring situationens alla punkter.

Det började ju med att jag satte mig på en ledig plats rätt långt fram, men det hela sabbades av att en kvinna med ovanligt stor barnvagn trängde sig in på platsen mitt emot mig. Vad jag inte riktigt förstår är, varför hon skulle ställa sig bakom vagnens framsida, så att hon tog upp inte bara sin egen utan även barnvagnens hela plats och alla dess påhängda kassar och väskor med nappflaskor och andra barntillbehör.

En av hennes kompisar satte sig i stället bredvid mig, och började läsa ur sin kallelse till operation, som hon tog fram ur det uppsprättade kuvertet hon drog upp ur en av kassarna, ett kuvert som dessutom visade sig innehålla en rätt så omfattande broschyr från sjukhuset angående hur man skulle bete sig i samband med operationen, inte bara före och under, utan även under konvalesensen efter det kritiska ingreppet. Jag kunde där jag satt enkelt snegla över dokumentet, och tydligt läsa när och var hon skulle infinna sig för att inleda behandlingen. Jag memorerade alla fakta noga, så att jag skulle kunna infinna mig på samma tid och plats för att, om det behövdes, kunna kontrollera att hon verkligen infann sig så som kallelsen krävde

Genom att det nu blev så trångt mellan mig och barnvagnen, kom alla förbipasserande att mer eller mindre oavsiktligt puffa eller skuffa till mig, när de sökte sig bakåt i bussen. Detta skuffande var ytterligt irriterande, och jag kände mig tvungen att utarbeta någon fungerande plan för att åstadkomma en förändring av situationen.

I ett obevakat ögonblick lämnade jag därför min plats och satte mig längst bak i bussen där det ännu var helt ledigt på alla fem sittplatserna.

En ovanligt ful, kortväxt karl satt sig längst till höger, det vill säga på det som utgjorde bussens styrbordsida, varpå jag placerade mig längst bort från honom, alltså på babordsidan.

Till en början satt vi nu där utan problem, men efter några hållplatser steg han helt plötsligt av märkligt nog, och nästan samtidigt kom en ung kvinna i tjugosjuårsåldern med delvis uppsatt ljust hår och tämligen kraftiga vador, jeans och en blågul höstjacka med blomsterapplikationer, och satte sig på den fule mannens nu lediga plats.

Saken komplicerades nu av att kvinnan tydligen inte tyckte sig sitta riktigt  så bekvämt, som hon hade tänkt sig, utan flyttade sig till mittenplatsen där hon uppenbarligen bättre kunde sträcka ut benen framför sig.

Så satt vi nu under nästan hela resan, tills hon plötsligt bestämde sig för att stiga av, vilket hon gjorde samtidigt som en annan kvinna helt oväntat satte sig på en annan plats lite längre fram i bussen.

Om detta finns det nu alltså en hel del att berätta och reda ut, men jag anser nog, att ingen utomstående egentligen har med det hela att göra, så jag låter det vara, folk får tänka vad de vill i saken, och jag står för mitt ord utan att skämmas, det kunde ju sannerligen ha varit värre, eller hur? I varje fall tyckte de andra passagerarna det, vilket de säkert hade intygat om jag hade frågat dem.

Hemma 17:34.

Vid Sankt Eriksplan 17:22

Beslöt utflykten klockan 14:07.

Duschade och gjorde mej i ordning.

Tog bussen 14:57 vid Sankt Eriksplan, som kom i tid, och for till Liljeholmen.

Bytte till buss 865 mot Södertälje.

Dörren öppnades inte.

Jag befann mig alltså på insidan av den stora bussterminalen vid Liljeholmen, ingången för direktbussar till Södertälje, men dörren öppnades inte, som den borde. ”Dörren öppnas av busschauffören".

Föraren steg ur från sin förarplats i den väntande bussen, gick fram till dörren, drog ett kort, tryckte på en knapp. Dörren öppnades och med en kort kommentar som jag inte hörde, mumlade han något om att det blir så här ibland.

I bussen satt redan sexton passagerare, och jag satte mig längst fram för att följa den vidare händelseutvecklingen.

Efter någon minut kom snygg, blond tjej i 26-årsåldern, uppenbarligen väl van vid bussöppningsförfarandet.

Hon pratade hela tiden i mobiltelefon; när dörren inte öppnades försökte hon trycka på något vid sidan om dörren, och rusade sedan iväg för att testa en annan av terminaldörrarna. Hon kom snart tillbaka, och bussföraren ut, drog kort, tryckte knapp, och mumlade något.

Nu gick han iväg, sannolikt för att rekvirera någon form av hjälp.

Så kom tre personer till. Alla tryckte på knapp, började kommunicera med varandra. Ingen större oro märktes, troligen var detta inget extremt förhållande. Ytterligare personer tillkom i kön, mer internkommunikation.

Föraren dök upp med två funktionärer i illgula plastikjackor, ordet trafikvärdar på ryggen. De prövade knapparna, ungefär som om de inte trodde på föraren.

Så for vi iväg. Framme vid IKEA efter tjugo minuter, tog rulltrappan upp, strosade runt lite bland familyerbjudandena.

Fikade:

Dyrbart wienerbröd, men klart godkänt, riktigt gott, verkligen! Hur gör dom? Här kan man verkligen prata om fungerande logistik. Men i s.k vanliga fall är ju äkta bageriwienerbröd numera klart dyrare. Jag minns hur jag köpte wienerbröd en sommar när jag ferieläste i hässelbytrakten, Då kostade dessa stora läckerheter fjorton öre.

Nere på IKEAS utgångsplan fann jag vad jag sökte, ett duschlag av plast, helt nytt, vitt, rent och lagom stort. Märkligt nog hette det ”FLÄCKIG” i IKEAS idiom. Jag tyckte jag behövde ett nytt, för att det gamla var småtrasigt och väldigt fläckigt efter många års användning. Men jag tänker inte slänga det gamla innan jag väl har prövat att det nya verkligen fungerar.

Bilder på det gamla finns i en gammal bloggsida under beskrivningen av falukorv och makaroner.

Här måste man väl gnälla om ordet duschlag. Det kommer från tyskan (durch = genom), finns belagt ända sedan sextonhundratalet (durchslag) men har sedan folketymologiskt omvandlats till något annat. IKEA har verkligen tagit till sig något tredje alternativ, mer obegripligt och enklare: ”DURKSLAG”. under inga omständigheter har det med sjötermen durk att göra.

Ordet dusch, som vi känner det idag, är rätt nytt, och lär i varje fall inte finnas belagt före år 1800. Folk duschade inte på den tiden, främst för att duschen är en rätt kompliserad anordning som numera förknippas med fungerande rörmokeri.

Att vi förlorat kontakten med tyskan och det tyska språket är väl för övrigt en av de sorgligaste sakerna man tvingats leva med i denna tid. Sedan den futila och torftiga engelskan tog över 1945, har vi forlorat gemenskapen med jordens under alla tider högsta kultur, som ändå stod oss så nära en gång.

Jaha, det var dagens äventyr det här.

I det stora hela kan dessa IKEA-resor vara rätt så trevliga, alltid händer det något. Jag minns både jobbiga resor med snö, regn eller blåst, men också ljuva stunder med underbara konturer, ja, till och med omvägar.

Man erinrar sig att just blåsten kan vara det allra jobbigaste, om det är något man ska kolla i de löjligt välfrekventa väderleksrapporterna, så är det just blåst och stormvarningar.

Sedan iväg hemåt och tog bussen utan konstigheter. Kollade mina medpassagerare som mest satt och klickade på sina ipodmaskiner. Många kommentarer bubblade förbi, som jag censurerar här.

Varm korv är i viss mån något helt svenskt. Hot dog är något annat, alla utländska varianter har sina egenskaper.

Jag råkade se en person i en usel svensk deckare som åt varm korv. Det verkade vara den riktiga sorten och jag blev sugen.

Under några dagar funderade jag på att köpa korvbröd och korv, gick och tittade i närbutikerna. Till slut såg jag ett paket med korvbröd. Det var tidigt på morgonen och jag frågade den närbefintliga personalen om brödet var färskt. Nej, det var det inte, han höll på att plocka ut gammalt ur hyllorna och ersätta med nyare. Aha, tänkte jag, vilket klipp, letade så i korvavdelningen. Efter en stund fann jag. Men det första som drabbade mig var varmkorv gjord på kalkonkött. Ursäkta mej, men det vill jag inte ha, sedan kan kalkonfantasterna säga vad dom vill. Jag vill alltså ha något som liknar det jag är van vid. Aha, en gubbjävel som inte kan förnya sig. Exakt.

Jag skulle tro att den svenska matlagningskonsten stod som högst under artonhundratalet. Sedan fortsatte traditionen inpå halva nittonhundratalet, men nu under senare år är det den totala upplösningen som gäller.

Jag har en moster som fungerade som kocka på finare middagar på 1930-talet, hennes matlagningskonst var helt suverän, till stor del autodidakt, men uppenbarligen med ett mycket väl fungerande smaksinne. Under en termin hade jag förmånen att bo i den familjen, och det var alltid en upplevelse att känna dofterna från grytorna på köksspisen.

Den svenska matlagningskonsten bygger på den franska, alltså utländskt. Men det är en jävla skillnad på att helt promiskuöst mixa ihop varor från jordens alla hörn och tycka det är så bra. Jag tror dock att en kärna av fransk-svensk-tysk kulinaritet alltid kommer att bestå.

Folk tror sig kunna laga mat, köper burkar från asien och äter med pinnar.

Det franska inflytandet började mycket tidigt. Redan år 1542, efter några väl genomförda traktater med fransmännen, anställde Gustaf Wasa en fransk köksmästare, Hans Frantzos, som fick en dubbelt så hög lön som Gustafs egna fogdar ute i landet. Det var alltså snart femhundra år sedan, och jag älskar att fundera på vad som tilldragit sig i de kungliga slottens kök genom dessa år. Visst var det hårda jobb för alla pigor, köksor, kokerskor, kockar, svenner och lakejer. Förmodligen kände de dock alla att de var på en aningen högre nivå än folket i övrigt. De fick förmodligen något bättre spis dessutom, för här kunde man inte fuska, det som hamnade på de kungliga borden skulle smaka läckert, särskilt vid de många festerna och banketterna.

Den svenska husmanskosten har utvecklats i symbios med de kungliga kökens arbetsförhållanden och den till buds stående regionala råvarutillgången. Det är inte underligt att svensk husmanskost intar centrala positioner i de allra läckraste smörgås- eller julborden på landets förnämsta restauranger.

Nu köpte jag således varmkorv till dessa korvbröd. Men den där riktiga, smala, långa varmkorven fanns inte, jag fick nöja mig med något som kallades wienerkorv. De är lite tjockare och ganska korta, och smakar inte märkvärdigt alls. Troligen kan man helt glömma wienerprefixet och drömma om något bättre som kanske finns i de bästa saluhallarna.

Jag värmde korven i vatten med salt, kryddpeppar och lagerblad som jag brukar, plockade fram Slottssenap original (den enda som duger) och tomatketchup.

Det blev – sådär.

Bröden visade sig en aning för stora, så man får bita sig fram till korven, och nära en tredjedel av brödet blir över. Bröden var dessutom inte alls särskilt färska, jag är övertygad om att man bakar det med diverse tillsatser som ska öka hållbarheten.

Så är det kvantitetsproblemet.

Korvpaketet innehöll över tio korvar och brödpaketet lika många. Det är för mycket.

Jag har nu förtärt tre omgångar varm korv med bröd, senap och ketchup, och är redan trött på det. Vad ska jag göra med resten? Lägga i frysfacket? Om det överhuvudtaget får plats, lär det bli liggande ett halvår tills det slutligen måste slängas. Djupfrysning är en synnerligen överskattad förvaringsmetod. Det är sant att ”djupfrysta” varor håller sig ett tag, men så mycket annat förändras till det sämre.

Allt som innehåller vatten (det mesta) blir ju fryst, iskristallerna utvidgar sig obevekligen och när det tinas upp rinner vattnet ut, vare sig det handlar om frukt, korv, bröd, kött eller kräftor.

Ur bakteriesynpunkt är dessutom frysfackens temperatur ofta något för hög, och här får man dessutom gå en balansgång mellan vad som är rimligt ur energiförbrukningsynpunkt.

Det är inte rimligt.

Jag sparar lite vitt formbröd i frysen, det blir inte perfekt, men när man rostar det är det hyfsat acceptabelt.

Problemet kvarstår. Nämligen det där med att köpa livsmedel för ett enpersonershushåll.

Det går inte.

Bäst är väl att köpa någon enstaka biff hos en slaktare nere i saluhallarna, dyrt, men perfekt ur smaksynpunkt. En färskt tillskuren kalvschnitzel i fyra millimeters tjocklek, kan räcka för två portioners wienerschnitzel eller piccata milanese.

Avslutningsvis kommer jag att tänka på den där flickan i Adolf Fredriks musikklasser som vid en elevkonsert (med 99,7% stolta föräldrar o syskon i publiken) framförde Owe Törnkvists "Varm korv boogie". Det var en hejdundrande version, till ett mera mediokert bakgrundskomp. Men sångglädjen var det då inget fel på, "Han hade låda på magen...".

Utanför Vasa realskola stod alltid vid lunch- och eftermiddagstiden en glad liten svartmuskig korvgubbe, och vi elever kunde stå länge, länge och insupa den goda doften som sipprade från korvlådan på magen.

Någon ytterligt sällsynt gång hände det väl att någon hade råd att köpa en varmkorv, i papper 40 öre, med bröd 50 öre. Alltid en upplevelse att i detalj studera hur han lyfte på locket, fiskade upp en korv med korvtagaren, och placerade i papperet eller brödet. Så var det då frågan senap och ketchup? 

Det spelar ingen roll hur man än nalkas korvköpet.

Även om man från början tydligt och klart säger "En korv med bröd och senap och ketchup". Efter korvens framplockande är det glömt och frågan kommer obevekligen: "Senap och ketchup?"

Det blev naturligtvis förbjudet så småningom, korvgubbarna är sedan länge försvunna, och skolorna har sannolikt förbjudit försäljning på det sättet i närheten av skolentrén.