Snubbla över nostalgi. Rolf Anders William Nilsson - RAWN.

Tack Thom, för att du skrivit så mycket dagbok under så många år. Ibland är det rena spännande detektivarbetet att hitta var, vad och när saker hände både för mig och andra inblandade.

En dag för många år sedan hade jag avlyssnat min telesvarare, som man hade på den tiden. Där fanns ett meddelande från Roffe, som nostalgiskt spelade upp min inspelning av Sädesbrännvin. Antar jag inte hört av honom då på ett tag. Sädesbrännvin var ett kornettsolo till Kårsdragsbakgrund som spelades in på 1970-talet. Undras om man kan leverera ljudfiler på ett hyfsat enkelt sätt här i bloggen?

Ja, det går, men är onödigt trassligt. Det enklaste kanske är att göra en Youtube med bildspel. Dumt. Det är en sjuklig mani detta att ljud måste beledsagas av tramsiga bilder.

 
Här är i varje fall Thom på Kårens scen spelande något solo.

Finns det några nu som minns honom, Roffe? Min syster förstås, hans lillebror Håkan, AK, Stig Walldin, Birgitta Esping, och många som kände Freddy.. Hör gärna av er och kommentera om någon råkar läsa detta!

Om jag kommer på några fler ska jag.. vaddå? Tiden går och ensamheten består.

Inte mycket att göra.

Jag letade i datorn och hittade några skannade bilder.

                         
En glädjedag utan annan anledning än solen, våren och glada kompisar, någonstans utanför Norra Real i Stockholm.

De där åren gjorde vi ofta promenader i Stockholm när det var vackert väder, i synnerhet vårar och somrar.

Den där bilden utanför Norra Real kan väl vara värd att visa i sin mörkrumsbeskurna helhet.

  
Från vänster till höger ser vi Margareta Olsson (klasskamrat), okänd kompis, Bob med det höjda pekfingret i förgrunden, Roffe Nilsson i solglasögon samt ytterligare någons klasskamrat längst till höger. Bakom Bobban skymtar min klasskamrat i Stockholms Samgymnasium Solveig Wiberg, som jag nog väldigt gärna hade velat ha mer av på bilden. Hon och Margareta var stora kärlekar som ingen dock hade något närmare att göra med, vad jag vet. Det är en sprallig, avspänd, nästan fnittrig glädje på allas läppar, någon måste väl ha sagt något just innan bilden togs.

Det är alltså en glad försommar- eller vårbild, att döma av trädlövens storlek.

Här en bild utanför konserthuset med Roffe, Margreth Sporre och den sedermera så namnkunnige jazzpianisten Staffan Abeléen

På Roffes tid fanns inga digitalkameror, men han hade börjat sätta sig in det digitala komplexet. Eftersom han var en duktig pedagog, kunde jag lära mig mycket av honom. Han var den förste som lärde mig något om det binära talsystemet, som jag senare kom att få så mycken användning av i samband med assemblerprogrammeringen.

 
Roffe med sin pipa på stranden av den vackra ljusterösjön Skärn sommaren 1956.

Dock fanns det kameror, och jag skaffade rätt tidigt en Agfa Silette som jag hade mycket stor glädje av. Jag är och var ingen duktig fotograf, men många av mina bilder fick med åren en ganska stor nostalgisk betydelse.

Roffe var den borne naturvetaren, fysiker, kanske eftersom hans pappa var civilingenjör och lärare på KTH. Han låg alltid ett stycke före mig, och hjälpte mig otroligt mycket i den elementära matematiken, som man ju måste behärska för att ha förutsättning att begripa någonting om verkligheten här på jorden. Jag minns ännu vissa situationer när han mycket förenklat lyckades få mig att förstå vissa grundläggande sammanhang, som gav mig inkörsportar till mycket senare i livet.

Roffe tog sin fil.kand flera år före mig, och jag minns vår glädje när han rätt omedelbart skaffade visitkort med texten Rolf Nilsson fil.kand

Roffe älskade djur. Han älskade dem till och med för mycket, alldeles för mycket. Han hade en katt som hette Tin, som var den mest begåvade av alla levande varelser. Roffe hyste nog teorier om att djuren var överlägsna oss människor, han lärde sig aldrig bygga upp några större mänskliga sociala sammanhang, och levde ensam i ett litet hus i någon söderförort.

När han var på besök, ägnade han mycken tid åt att gosa med vår Lakelandterrier Litty, som helt säkert uppskattade detta.

Under många år bodde han i en liten etta på nedervåningen i samma hus på Dalagatan 41, där hans föräldrar bodde en trappa upp. Där förekom många glada träffar mellan oss ungdomskompisar och flickvänner, oftast drack vi billigt rödvin, spelade trumpet, gitarr, banjo och klarinett, och fröjdade oss synnerligen åt det.

   
Situationer hos Roffe och Tommy.

t.v Thom fejkande lycka i en omfamnad butelj Vino Tinto.

t.h Thom, Roffes bror Tommy och vännen Rolf ljunestam under ett "jam" hos bröderna Nilsson.

Till sin lilla lägenhet där nere på bottenvåningen tog han hem billiga amerikanska surplusmanicker som han gick igenom i detalj, och lärde sig förstå användningen av. Det var högst imponerande. Hans bevekelsegrunder var att plocka moderna komponenter till egen användning.

Det var rätt nya prylar han köpte in på surpluslager, bland annat minns jag en amerikansk ubåtsökare som var tänkt att släppas ner i fallskärm och med radardetektorer söka runt efter undervattenfarkoster. Den stod rätt länge där vid hans verkstadsbord, cirka en dryg meter hög smal och torpedliknande.

Enligt Roffe skulle en sådan manick vara helt omöjlig att komma undan, då den passivt sökte runt i djupet och skickade signaler till ytan med modernaste radioteknik.

 
Roffe springer utanför Villa Alma, med glädje på läpparna och något i händerna. Minns intet om vad detta kan vara. Villa Alma var ett hus i Åkers-Berga där Bob och hans flickvän Stina hyrde en lägenhet några år.

Det finns säkert fler bilder av Roffe, och jag ska plocka in dem vartefter jag finner dem.

Roffe lärde sig verkligen att begripa elektroniska företeelser, och klarade alltid att med kopplingschema, lödkolv och multimeterinstrument laga våra trasiga TV-apparater. Aldrig glömmer jag hans begrundande blickar och kryptiska kommentarer allteftersom han eftertänksamt snurrade på mustaschen, och undersökte apparaten i fråga. Högst imponerande.

Usch, nu har man suttit och gråtit uppe hos kompisens TV liksom igår. Då var det Nobelpriset i fysik, idag var det kemipriset. Det gick i år till två amerikanska biokemister och handlade om receptorer i celler av samma typ som adrenalin, vilket fick den professor som skulle beskriva prisets egenskaper att inleda med en skrämselrörelse med båda armarna som fick det över hundrafaldiga auditoriet att åtminstone le en smula.

Nästa storgråt lär väl bli vid Nobelfesten, då man brister i tåran över lyckan att haft åtminstone en aning insikt i den här sällsamt underbara och unika tillvaron som vi kallar livet.

Nu, städning, diskning och tvättstuga...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...