Alla inlägg under augusti 2012

Av Th - 27 augusti 2012 12:47

VACKER OCH SNÄLL INLEDNING

 

 

Nu är det måndag, alltså.

 

Det är regnigt och under tio grader varmt, men bara den 27 augusti år 2012.

 

Jag har fyllt i några webbsidor från Chiceseglingen.

 

Planerar något, vaddå?

 

Alla små ämnesområden rinner förbi i tankarna.

 

Fördela filerna i datorn, har inte bestämt hur jag ska organisera det.

 

Fixa kontakter till bildskärm och dator, i synnerhet bildskärmen.

 

Dra igång fickminnet för att spela in till Rolle. Problemet är att det drar så mycket batterier, vilket gör den opraktisk, dessutom är batterifacket illa konstruerat och medför oönskade glappkontakter.

 

 

ALLA VET ALLT

 

Eftersom alla ju vet allt om allting, måste de ju också emellanåt kommentera det de vet och påpeka hur det verkligen är till skillnad från det de måste kommentera, eftersom det ju är fel som de tycker.

 

Några varianter är väldigt irriterande. Antingen skriver man något som känns viktigt, som är en verklig sanning och borde beröra många, eller så håller man käften och skriver bara gos och knos, vilket på sin höjd kan leda till larvigt snälla kommentarer. Bäst är kanske sådana fora som exempelvis Facebook där allt sker öppet och man omedelbart måste stå för sina uttalanden, eller som sagt var hålla tyst. Men det skrivs så mycket dumt på Facebook, ja, ja, det är bara att stänga av. Liksom kompisens TV. Skyll sig själv.

 

Värst är ett sådant forum där läsaren kan lämna ett totalt anonymt inlägg och omedelbart smita vidare utan minsta risk för att bli upptäckt eller besvarad. Det är faktiskt irriterande. Kanske det är inläggarens avsikt. Nåja. Visst kan man provocera i avsikt att få den stelnande klumpen att röra sig.

 

Sedan skiter jag väl i det, vem bryr sig. Egentligen.

 

Ja, vem är någonsin nöjd.

 

 

ALDRIG PROVOCERA

 

Det är viktigt att alltid hålla sig till sanningen, att aldrig provocera, att aldrig vara elak, att alltid ha dokumenterat underlag för det man skriver, att alltid skriva i ett begripligt, vackert och okomplicerat ideom.


Beträffande dokumenterad underlag, är det alltid säkrast att söka i originaltidskrifterna från den tiden det gäller. Dom finns i Stockholm på Kungliga Biblioteket till exempel, men mycket finns också i Stadsarkivet uppe vid Kungsklippan.

 

Därför ser jag noga till att alltid hålla mig till sanningen, att aldrig provocera, att aldrig vara elak, att bara skriva om det som går att få fram i någon originalkälla, att alltid begränsa sig till ett språk som alla enkelt kan läsa och förstå, alltid är uppbyggt av de skönaste ordkombinationer, alltid är lättläst som till en som just lärt sig hur alfabetet fungerar.

 

Man borde väl vara nöjd och trygg i den förvissningen, när man alltid har ett djupt, gott samvete, samma som jag fick lära mig som liten. Den breda vägen har jag aldrig avvikit ifrån en millimeter, vilket känns trevligt och förhoppningsfullt inför framtiden.



   

Gjorde ett par kanonläckra, frasiga ostkrutonger till lunch. Smör, Västerbotten och Parmesan. Vitt bröd med noga bortskurna kanter. Rör det hela mjukt och bre på tjockt även på sidorna. Tvåhundra grader ugn i elva minuter.

 

Men man ska inte tro att man e nåt. Det är viktigt att alltid komma ihåg.

 

             

 

 

 

 

 

 

Av Th - 27 augusti 2012 00:12

Man har inte bara rätt, utan också skyldighet att bekämpa sin fiende!


Du märker att det händer konstiga saker. Diffusa skeenden som ger dig en suddig känsla av obehag.

 

Men sluta inte kämpa för det! Du vet kanske inte ens att kampen har börjat.

Det värsta vi vet är defateism, alltså att ge upp redan från början, det är, näst det förbjudna, det vidrigaste du kan ge dej in i! Det kan bara leda till generationers oförutsägbara besvikelser.

Inga utomstående makter hjälper dig. Du är ensam, men inte nödvändigtvis oförsvarbar för det. Det kan ligga något i det gamla talesättet att "ensam är stark", men dra dig inte för att nyttja eller samarbeta med vänner på samma sida, om du kan finna dem.


Men det första vi måste göra är att definiera fienden. Han finns, men kanske där du minst anar det, bland vänner eller ovänner, bland nyhetsflödet du är hänvisad till, i dina egna kunskaper, som du aldrig ska sluta bygga på, eller på ställen som ännu inte har något namn.


En vacker dag, som det heter, börjar du ana saker, som du inte trodde vara möjliga. Kanske ett halvt liv har förrunnit, medan du bara gått och strosat för ingenting i dina aningslöst antagna illusioner.


Men inse att du vet vad du vet och inget annat, det du börjar tro på och inse, leder dig rätt, om du är stark och aldrig, aldrig ger upp!

Avslöja inte på en gång vad som börjar gå upp för dig, ta det lugnt och lyssna på omvärlden. Lyssna kritiskt och lägg ihop det du säkert vet, utan att hitta på något eller ta genvägar för att slippa tänka.

Instrue praecptis animum, ne discere cessa! Nam sine doctrina vita est quasi mortis imago.


Gör en och annan skenmanöver, när du börjar se sammanhangen klart.


Om nödvändigt måste du göra ett offer.


Det kan kännas obehagligt och sorgligt, men så länge din tanke är skarp, och du känner att sammanhangen tveklöst går ihop, är det bara till din fördel, hur svårt det än kan kännas till en början.

       

Prata inte för mycket om det, utan var vis och slug, och analysera alla felkällor innan du planerar ett göra ditt stora drag.

 

 Var försiktig om du måste uttala dig, men dra dig inte för att offra det löjliga, det fördummande, det falska eller det oegentliga.

 


Inse att förkovran är livets mening, om du nu prompt måste tro att det ska finnas någon mening, vilket absolut inte är säkert. Vems mening skulle det i så fall vara?.


Lär dig tillräckligt mycket för att läsa, förstå och acceptera denna sats:


PAUCORUM CIVIUM EGREGIAM VIRTUTEM CUNCTA PATRAVISSE


Sic!



Av Th - 26 augusti 2012 12:42

Det är högst fantastiskt med dessa palavertrummor.

Ordet palavertrummor används av Eugen Hobein i "Ungeschminktes Afrika", och det verkar vara entydigt i sin användning, varför jag även använder det här.


De måste var urgamla, men såvitt jag vet, är det ingen som har listat ut hur de verkligen fungerar:   


Jag önskar förstås veta mer om denne engelsman Green, som tydligen ägnade mycket arbete åt att försöka sätta sig in i problematiken.


Några frågor som väntar svar.

Mullrade dessa trummor dag och natt?

Hur gamla är de?

Dundrar de än i denna dag, eller har de övergått till ett turistiskt spektakel?


Det är bevisat, får man väl påstå, att trummorna förmedlade budskap över enorma områden på kort tid, att man därmed utan tvekan kan hävda att de faktiskt överförde analyserbar information. Detta var oberoende av vilken av alla flera hundra dialekter som användes av de infödda.


Det finns många exempel på saken.


När första världskriget bröt ut lär de infödda människorna ha känt till saken lång tid innan de vita inbyggarna fått informationen genom de vanliga kanalerna.


Den engelske kungens död (Edvard VII?), var välkänt i hela Afrika flera månader innan informationen nådde européiska bosättare på avsides belägna platser.


Men hur gick det till?


För européerna (vita människor) har dessa palavertrummor upplevts som extremt märkliga och mystiska.


Själva trummorna kan man förstås enkelt bygga, och hur de låter har man ju spelat in i oändliga varianter.


Jag har en känsla av att Européerna alltför mycket fixerat sig på de rytmiska elementen, som emellertid är skäligen enkla, och knappast har något att göra med informationsflödet.


När jazzmusiken gjorde entré i början av 1900-talet, fick den en olycklig snedfördelning mot de färgade, trots att det är välkänt att det var vita musiker som skapade jazzen.


Men vad har detta egentligen för betydelse? Visst finns det många duktiga färgade jazzmusiker, men lika många och lika duktiga vita. Det har tyvärr smugit sig in en olycklig diffust känslomässig, mytisk uppfattning med magiska förtecken, som egentligen är ganska larvig, och strängt taget snarare undergräver en eventuell konflikt mellan olika folkslag och raser.


På musikhögskolan i Stockholm döptes jazzavdelningen till afroamerikansk, vilket är klart diskriminerande och helt enkelt tämligen fånigt. Men det var ett uttryck för sin tid, man ville så gärna tro det man tänkte oberoende av omständigheterna bakom


Men hur gick det alltså till?


Man har alltså inte lyckats analysera fram något kodsystem eller några reproducerbara element, som i morsetelegrafin med långa och korta tecken. Även sådana element tycks finnas med, tillsammans med olika sätt att hantera trummorna dynamiskt.


Det har föreslagits att trummorna helt enkelt så att säga talade sinsemellan, något som dock gör det svårare att inse hur information kunde överföras hundratals mil oberoende av språk eller dialekter.


Hur läget är idag känner jag inte till. Jag tror dock att det mystiska elementet överväger, med sådana floskler som att färgade musiker har rytmen i blodet och liknande. Musikalitet har inget med ras eller färg att göra, och det är tyvärr så att omusikaliska människor faktiskt finns i alltför stor utsträckning hos alla sorters individer.


En sak som är pinsamt löjlig är den hysteriska antirasistiska terminologin. Frågan är om det är de svarta själva eller de vita, som tvingar fram dessa fåniga ordproblem. Negrer är väl inte sämre än andra, liksom inte heller kineser, indianer, japaner eller vita? Men Negrer har en lättidentifierad svart hudfärg vilket gör det väldigt lätt att känna igen dem, något som naturligtvis borde vara högst praktiskt för alla inblandade. Man vill ha dessa afrikner till människor, javisst, har någon protesterat? Men det är stor skillad på att meddela det var en negress som gick in genom dörren än en människa. Men för att de är svarta behöver det inte betyda att de är från afrika


Rytmelementen som sådana ligger djupt inbyggda i den mänskliga organismen och palavertrummornas dansanta dunkande har säkert nyttjats av alla folkslag i sin första begynnelse, till exempel i Europa redan för tiotusentals år sedan.


Låt oss i stället vara djupt och ödmjukt inställda på att njuta av och beundra dem som kan. Det har vi alla glädje av.


 




Av Th - 26 augusti 2012 12:21

Det är högst fantastiskt med dessa palavertrummor.

Ordet palavertrummor används av Eugen Hobein i "Ungeschminktes Afrika", och det verkar vara entydigt i sin användning, varför jag även använder det här.

 

De måste var urgamla, men såvitt jag vet är det ingen som har listat ut hur de verkligen fungerar:
 

 

Jag önskar förstås veta mer om denne engelsman Green, som tydligen ägnade mycket arbete åt att försöka sätta sig in i problematiken.

 

Några frågor som väntar svar.

Mullrade dessa trummor dag och natt?

Hur gamla är de?

 

Det är bevisat, får man väl påstå, att trummorna förmedlade budskap över enorma områden på kort tid, att man därmed utan tvekan kan hävda att de faktiskt överförde analyserbar information. Detta var oberoende av vilken av alla flera hundra dialekter som användes av de infödda.

 

Det finns många exempel på saken.

 

När första världskriget bröt ut lär de infödda människorna ha känt till saken lång tid innan de vita inbyggarna fått informationen genom de vanliga kanalerna.

 

Den engelske kungens död (Edvard VII?), var välkänt i hela Afrika flera månader innan informationen nådde européiska bosättare på avsides belägna platser.

 

Men hur gick det till?

 

För européerna (vita människor) har dessa palavertrummor upplevts som extremt märkliga och mystiska.

 

Själva trummorna kan man förstås enkelt bygga, och hur de låter har man ju spelat in i oändliga varianter.

 

Jag har en känsla av att Européerna alltför mycket fixerat sig på de rytmiska elementen, som emellertid är skäligen enkla, och knappast har något att göra med informationsflödet.

 

När jazzmusiken gjorde entré i början av 1900-talet, fick den en olycklig snedfördelning mot de färgade, trots att det är välkänt att det var vita musiker som skapade jazzen.

 

Men vad har detta egentligen för betydelse? Visst finns det många duktiga färgade jazzmusiker, men lika många och lika duktiga vita. Det har tyvärr smugit sig in en olycklig diffust känslomässig, mytisk uppfattning med magiska förtecken, som egentligen är ganska larvig, och strängt taget snarare undergräver en eventuell konflikt mellan olika folkslag och raser.

 

På musikhögskolan i Stockholm döptes jazzavdelningen till afroamerikansk, vilket är klart diskriminerande och helt enkelt tämligen fånigt.

 

Men hur gick det alltså till? Man har alltså inte lyckats analysera fram något kodsystem eller några reproducerbara element, som i morsetelegrafin med långa och korta tecken. Även sådana element tycks finnas med, tillsammans med olika sätt att hantera trummorna dynamiskt.

 

Det har föreslagits att trummorna helt enkelt så att säga talade sinsemellan, något som dock gör det svårare att inse hur information kunde överföras oberoende av språk eller dialekter.

 

Hur läget är idag känner jag inte till. Jag tror dock att det mystiska elementet överväger, med sådana floskler som att färgade musiker har rytmen i blodet och liknande. Musikalitet har inget med ras eller färg att göra, och det är tyvärr så att omusikaliska människor faktiskt finns i alltför stor utsträckning hos alla sorters individer.


En sak som är pinsamt löjlig är den hysteriska antirasistiska terminologin. Frågan är om det är negrerna själv eller de vita som tvingar fram dessa fåniga ordproblem. Negrer är väl inte sämre än andra, liksom inte heller kineser, indianer, japaner eller vita? Men Negrer har en lättidentifierad svart hudfärg vilket gör det väldigt lätt att känna igen dem, något som naturligtvis borde vara högst praktiskt för alla inblandade.

 

Rytmelementen som sådana ligger djupt inbyggda i den mänskliga organismen och palavertrummornas dansanta dunkande har säkert nyttjats av alla folkslag i sin första begynnelse, till exempel i Europa redan för tiotusentals år sedan.

 

Låt oss i stället vara djupt och ödmjukt inställda på att njuta av och beundra dem som kan. Det har vi alla glädje av.

 

   

 

 

 

Av Th - 25 augusti 2012 23:06

Man blir så trött. Nigger och transponder.

 

 

Orkar knappast reagera längre, känner mig isolerad.

 

Jag ringde ett telefonsamtal idag.

 

Sedan ringde jag ett samtal till.

 

Efter några timmar ytterligare ett samtal.

 

Jag hamnade i parken Täppan, där barnen spelade Nigger en gång i tiden. Jag visste inte vad spelet hette, för jag har aldrig spelat det.

 

De använde en stor kvadrat med sidorna förenade med ett kryss och en mindre kvadrat, roterad fyrtiofem grader i mitten.

 

 

Så hade man något föremål som man genom att hoppa, fösa eller kasta kunde flytta till något önskat läge. Men kunde bli kung, och man kunde åka ut, och då stod genast flera nya deltagare i kö för att hoppa in i leken.

 

På Täppans skolgård finns altså ingjutna spelrutor för Nigger och Hage.

 

Jag tog en bild på Niggerrutorna och gick sedan vidare  och satte mig i en annan liten park i närheten.

 

Så fortsatte jag långsamt, och hamnade i Vasaparken. Hela tiden grunnade jag på det där ordet som lokaliseringsmekanismen i trafikflygplanen heter, jag kom ihåg att ordet slutade med –ponder. Så kom jag på det, transponder var det visst.


Från Vasaparken ringde jag Roland, och gick upp till honom, jag tror han blev glad för det. Det var stilla på avdelningen, de hade nyss ätit köttbullar med lingan, men ingen sås som IKEAS förträffliga variant.

 

Så skulle jag titta på den där serien med Laconia, och senare på Morse.

 

Jag missade inledningen till Laconia, så jag hoppas att TV lägger ut det som Play inom rimlig tid. Det är inte roligt att titta på en dataskärm, men det finns ju inga alternativ.

 

Jag saknar några från fordom.

 

Läser vidare i Holbein. Mycket intressant.

 

Sällan såg man så många sorters vackra moln som denna sommar.

 


Gute Nacht...


  

 

Av Th - 25 augusti 2012 12:10

Det fanns ett väsen som kallades Lubern.

 

På nätterna kunde man den sommaren höra Luberns inåtvända, otäcka skrikande i Bergshamraskogarna.

 

Ingen hade någonsin sett honom, men alla visste vad det var.

 

Det var just det där med nätterna. Alla normala varelser kände vi till, de flesta var tysta på natten, men inte Lubern.

 

Hans hesa bakvända skrik kunde plötsligt höras i mörkret i de djupaste skogsdungarna, även mitt i sommarens ljusaste tid kunde han också låta höra sig, men ingen såg honom ändå. Det var korta, kraftiga, bakvända, enstaka tjut i högt tonläge.

 

 

Den sommaren var Mats Linday (1928 - 2000) stor TV-kändis. Han var journalist och speaker som det hette, och alla visste vem han var, en riktig inneperson vid den tiden. Han var gift med en annan halvkändis, nämligen Carl Antons syster. Carl Anton var konstnär och trubadur och hade nyligen kommit ut med sitt första album, och alla kände till Överby vals med ”mamma som kommer med kylskåpskall fil”. Han var samtida med den betydligt hårdare och vassare Cornelis Vreswijk. Under alla förhållanden var dessa personer superkändisar i sin tid.

 

Om Mats Linday visste alla, att han tydligen var kavallerist, och en gång ridit uppför trapporna in i Mosebacke etablissement, vilket resulterat i polisanmälningar och ståhej för sådant bus, som vi vanliga människor stod en aning utanför.

 

En midsommar tillbringade jag hos vännen Bobban (Bob  Lindqvist) som hyrde ett hus av Mats Linday. Han hade inte riktigt etablerat sig, utan husets två våningar var helt omöjligt belamrade av virke och möbler som väntade på sin uppstädning, Bobban skulle bo där med sin flickvän Stina, var det väl planerat.

 

Någon natt med allt vindrickande och tjolahoppande har jag för mig att Bobban lyckades spela in Lubern på sin stora, fina Revox, den tidens absolut  bästa bandspelare med stora rullande hjul för banden. Det var mycket som spelades in på den tiden, men det lär väl knappast finnas något kvar, alla band är borta eller trasiga, det var teknik som sedan har omvandlats flera gånger om. Bob fungerade också som tekniker vid inspelningen av några Kårsdragskonserter, undras om de banden finns kvar, eller åtminstone är digitaliserade, annars lär det inte finns mycket kvar där att lyssna på.

 

En natt gjorde vi en lång biltur runt Bergshamras småvägar i Bobbans lilla Volkswagenbubbla, vi hamnade bland annat nere vid Gunnsjöns badplats med blankstilla vatten, ett ställe jag återkom till många år senare med ny familj och barn. Där finns det visst några fragment levande ljud bevarade.

 

Av någon anledning kom min syster Solveig ut på besök, kanske hade hon sin egen lilla bil och kom ifrån Vik, som inte ligger så långt från Bergshamra. Bob och Stina var inne i stan i något ärende, och syster och jag beslöt oss för att göra en genomgripande storstädning i hela huset.

 

Vi satte igång med stor Berghsk energi och fördelade allt skräp, så att det, när vi  efter åtskilliga timmar var klara, såg helt beboeligt ut, och vi väntade med spänning på vilken glädje det skulle vara för Bobban, när han kom tillbaka.

 

Men effekten blev inte som vi hade tänkt oss. Bob klarade inte av den stora förändringen. Vi hade inte slängt eller förstört något, vi hade inte gjort någon djupare förändring, bara städat så att den fruktansvärda byggarbetsplatsen såg lite mer beboelig ut. Nu behövde man inte längre kliva över eller runt stora högar med virke, man kunde komma fram till bord med stolar, sängar och TV, mattor på golven, och vi hade till och med på skoj hängt upp lite provisoriska bilder på några av väggarna.

 

Bob förblev helt enkelt tyst. Hans begynnande psykologtänkande hade inga som helst banor som kunde leda till att kommentera läget, som väl de flesta människor skulle ha uppskattat, men om det nu var så illa uppskattat, så var det väl inga som helst problem med att vräka omkring alla möbler, plankor och verktyg, och återställa röran, om så skulle vara.

 

Dagen förblev förstörd. Vi skiljdes i tystnad, och jag fick aldrig höra inspelningarna av Lubern. Jag minns inte heller några kommentarer om det hela. Bob flyttade ifrån Bergshamra, Mats Lindays stjärna dalade, och nu är de flesta inblandade borta sedan länge.

 

   

 

Av Th - 25 augusti 2012 09:25

En underbar promenad denna perfekta sommar vi aldrig glömmer.

 

Varje dag omväxlande underbart sommarregn och växlande molnighet. Det var  länge sedan man upplevde en sådan palett av skönhet bland de magnifika molnen.

 

Jag längtade kalvragu med ris o currysås.

 

Och en god sockerkaka.

 

Bestämde mig för att för första gången på många år köpa ett halvfabrikat, mindes inte alls vad de kostade, men det visade sig inte vara särskilt dyrt. Man får ju räkna bort lite av arbetet och råvarorna.

 

Strosade bort till spiraltrappan upp till Sankt Eriksbron. Tänk att det krävs så mycket syrgas för att lyfta sina 75 kilo dessa futtiga tio meter! Man får gå långsamt och inse att musklerna måste få röra på sig.

 

Gick och funderade på stackars Breivik som ska få sin dom i dagarna. Diskussionen om han är sinnessjuk eller inte dominerar.

 

Hur kan det vara så intressant? Klart att karlen inte är riktigt klok, men samtidigt imponeras man ju av hans totala konsekvens i sin inställning.

 

Frågan är väl vad detta kan innebära i förlängningen. Han har ju själv valt bort sitt liv, men orsakerna till hans agerande kommer vi inte runt så lätt. Man behöver bara åka tunnelbanans apokryfiska linjer för att inse att vi är inne på helt fel spår.

 

Det är samma med de motbjudande Somalierna i en liten ort i Sverige. Vad i fridens namn har någon enda Somalier här att göra? Om man är så dum att man tror sig ha någon slags inneboende rätt att stödja sig på, borde man väl helst hålla käften helt enkelt.

 

Men ständigt tar någon i nyhetsredaktionerna upp frågan och försöker få politiker att uttala sig. Det är sannerligen inte svårt att inse att Sverigedemokraterna stadigt ökar, att de inte ökar fortare måste bero på att folk inte riktigt känner till dem. Det kan inte vara det minsta konstigt eller ens anmärkningsvärt, att ett parti som har som största uppgift att tillvarata sitt eget lands intressen ökar i jämn takt.

 

Så kom jag över bron i det fina vädret. Gick över gatan vid det gamla Kulturama där jag arbetade så många lyckliga år. Sände som vanligt en tanke till dessa gamla elever som kämpade med avistasången, hur gick det för er? Några få träffade jag slumpvis senare i livet, men de flesta är väl för alltid bortspridda.

 

Väl inne på Daglivs strosade jag fram till hyllorna med sköljmedel.

 

Jag bestämde mig för att se på hela butikens utbud med mina ögon från för trettio år sedan. Luktade mig igenom flaskorna, vilka vidriga dofter, omväxlande med hyfsat godtagbara. Jag är väldigt känslig för stanker. Om någon passerar i ett moln av parfym blir jag klart illa berörd. Om det händer i en buss, finns definitivt anledning att flytta på sig.

 

Nerför rulltrappan, båda sidorna späckade med spontanköpsvaror, det är så uppenbart att man skäms, en flicka framför greppade en bunt i förbifarten, strunt samma vad det var.

 

Jag gick fram till köttdisken och petade igenom de fladdriga plastsjoken som dom införde för någon månad sen. Jag var ute efter kalvkött, men det verkade vara dåligt representerat. Till slut fick jag efter många tankar och promenadsteg syn på en förpackning med kalvbitar. Jamen OK, det får duga, men hur ska man göra? Jag hade tänkt koka med lämpliga kryddor till en god buljong, det fixar sig.

 

Gick sedan runt och letade efter kakorna. Längst bort i en återvändsgränd fann jag dem och köpte en citronkaka.

 

Vid mejerihyllorna fann jag Bregott med tillverkningsdatum 15 augusti, bingo! Det är mindre än tio dagar sedan och då vet jag att det smakar gott.

Så en liter mjölk som vanligt, tog rulltrappan upp och fann en aktiv kassa.

 

Ut i sommaren igen och strosade framåt Sankt Eriksgatan i skuggsidan.

 

Alldeles efter bron något en aning ovanligt. Ett litet trehjuligt fordon som väntade på att göra en illegal usväng. Det var som en stor reklampelare med texten Jerjas kemtvätt, kostnadsfri leverans. Ja, det kanske kan locka kunder, om dom för tvätten hemkörd. Jag minns från jag var liten hur tvätten kom hem, någa struken och sorterad i sommardoftande buntar. Det var ute på någon gård i Roslagen den hade varit och hängt på tork i sommarvinden.

 

 

Jag gjorde sedan både kalvragu och citronkaka, och sedan har det gått en massa tid, och helt nya tankar har dykt upp, så det tar vi en annan gång.


 

Av Th - 21 augusti 2012 00:42

IKEA-resa en måndagförmiddag..

 

Vädret perfekt, kanske lite för varmt, men definitivt molnigt.

 

Varje grad över femton grader Celsius är ju en plåga, men jag beslöt att fara ändå.

 

Jag hade tre ärenden.

 

  1. Köpa tvättmedel.
  2. köpa badrumsmatta.
  3. Köpa necessär.

Men jag upplevde ett stygn av sorg för min gamla matta och för min gamla necessär, som jag haft så länge. Necessären får mej dessutom att tänka på salig Tjatte, då det var han som tipsade mig om en sådan prktisk sak med sina olika fack med bakfyllemedikamenter och annat man behövde på Kårsdragsturnéerna.


Jag hade två resvägar att välja på: antingen till Fruängen och ta hundrasjuttiotrean därifrån till IKEA, eller till Skärholmen och kort bussresa till IKEA.

 

Jag valde det förra, det fick ta den tid det tar.

 

I tunnelbanevagnen ett fåtal personer, alla vita.

 

Efter några hållplatser i söderförorterna blev jag helt ensam i vagnen.

 

Vid IKEA tog jag rulltrapporna upp till plan tre och kollade matsalen, det erbjöds frukost, men av ett slag jag inte skulle bjuda ens en ovän eller för övrigt någon människa. Ett vansinnig manifestation av torftighet med bland annat apelsinjuice. Vilken dåre skulle dricka apelsinjuice på morgonen? Det innehåller ju inga spår av nyttigheter eller näring utom möjligen ascorbinsyra, vilket frestar hårt på magsäcken med sitt låga pH-värde. Nåja, jag ville nu inte ha någon frukost, men kollade köttbullpriserna, den minsta portionen med åtta bullar kostade nu hela trettiofem kronor, vad har det tagit åt dem!?

 

Men jag fann IKEA Family och tvättmedlet i en stor, praktisk förpackning som påstås kunna räcka till hundra tvättar, vitt eller kulört.

 

Mängden kunder ökade snabbt på förmiddagen och efter att ha tagit en necessär och en fin badrumsmatta blev det raka spåret mot kassorna. Jag testade hissarna den här gången, det ska jag göra oftare, går snabbt och elegant, bara man lyckas hålla reda på var man är, och vart man ska.

 

Nästa gång ska jag se om det finns några lämpliga tallrikar. Alla jag har är kantstötta och småspruckna, jag har sparat dem mest av nostalgiska skäl, men så kan man för fan inte bete sig, jag kan väl fotografera av dem en sista gång och sedan slänga dem, dom har för länge sedan passerat bäst-före-datum om något sådant kan tänkas finnas i tallriksvärlden.

 

Vid kassan klarade jag utan hjälp att både skanna IKEA Familykortet, varorna och Visakortet.

 

Nittio kronor sparade jag alltså genom  IKEA Family!

 

Vid busshållplatsen massor av folk konstigt nog, bland annat en dbpg, hon var värd besväret, bild finns. Den sortens längtan och pirrande tar då aldrig slut, tack och lov för det. För kvinnorna tar det slut vid fyrtio, frågan är om dom ens någonsin förnimmer något pirrande, utom möjligen när de är mycket unga.


Men bussen var en sådan där gratisbuss, så jag väntade gärna till nästa reguljära utan reklam, sittplats och annat störande

 

Men den här huvudvärken står jag inte ut med. Jag tar så många tabletter jag vågar, men det hjälper inte förrän jag förhoppningsvis somnar.

 

Visst har jag levt ett underbart liv, finare än någon annan jag känner, men den fysiska smärtan har funnits där, sedan jag var litet barn.

Jag förstår så här efteråt hur jag måste ha lidit, eftersom jag via gamla brev lyckats utröna att jag låg på sjukhus flera veckar redan när jag var nio år gammal. Meningen var att man skulle undersöka vad den ständiga värken kom ifrån, tydligen är det så att inte alla människor har det så här.

Konstigt att tänka sig egentligen. De flesta lever uppenbarligen för det mesta utan smärta, bortsett från ett eller annat tillfälligt gnällande.

 

Idag fick jag telefonkontakt med Roland, och fick veta att han ligger på Sabbatsberg. Jag ska gå och hälsa på honom på onsdag eftermiddag. Han har visst brutit ett lårben och blivit lagad med skruvar, fy fan så hemskt. Jag har skrivit och frågat om han vill att jag ska ta med mig något.

 

Till middag idag bräckt falukorv med stuvad spenat, definitivt en delikatess!

 

Halleluja! Denna jävla värk…

 

   

 

 

 

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20 21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards