Kommer att tänka på min gamla tysklärare i gymnasiet, när jag såg om en Kårsdragare som ansökt om att byta namn.

Också en märklig egendomlighet dessa namnbyten, undras om det är specifikt för Sverige?

Det genererar för evigt ett löjets skimrande, när gamla fina svenska namn byts ut mot något som de anser vara finare och bättre.

Vad sägs om Kasteskog i stället för det fina Pettersson?

Vad sägs om Myrenfors i stället för det gamla hederligt tilltalande Andersson?

Och så detta efternamnet ”Vare”! Man anar brist på kunskap både horisontellt och vertikalt, när man hör att en ”Håkansson” drömmer om denna förändring.

Min tysklärare pratade om konjunktiv, och så här efteråt måste jag vara mig evigt tacksam för att jag valde latinlinjen i gymnasiet. Jag tycker faktiskt synd om alla dem, som aldrig kom i närheten av dessa guldgruvor, som den språkliga teoretiska lärdomen kan skänka.

Kårsdragets mest namnkunniga medlem under alla tider hette Håkansson, PO Håkansson. Jag skulle tro att hans konferencierskap är det som under så många år gjorde orkesternamnet välbekant i hela landet.

Den första kommentaren man mötte på tal om Kårsdraget, var en uppsprickande glädje vid påminnelsen om ”den där dirigenten”.

Hå, hå, ja, ja!

Det var nämligen inte dirigenten man menade, för dirigenten det var jag, Thom Bergh.

Men min roll i sammanhanget var en liten blygsam roll som musikalisk ledare framför orkestern, det folk kommer ihåg var den underbart skicklige pratmakaren vid mikrofonen framför.

Numera är han pratmakare i EXdraget med den äran, även om hastigheten bland de verbala böljorna kanske har lagt sig något med åren.

Men de allra första åren hade vi ännu inte insett hans storhet, utan drog igång med vårt bla-bla-bla bla bla-bla bla-bla, när vi upplevde att PO blev lite för långrandig. Vi ville ju spela, och trodde förstås att publiken ville det också.

Med tiden insåg vi kapaciteten, och blev snarare tacksammare för ju längre han kunde hålla på. Då blev det tid för att plocka fram noter och ställa in oss inför den kommande nästa låten.

Sedan är det ju en annan sak om PO, när det till sist gällde att klämma fram styckets titel, hade glömt det, inte hittade den bland sina anteckningar, och måste fråga någon i närheten, ofta mig, som stod där med dirigentpinnen i beredskap.

Tyskläraren pratade om konjunktiv. De gamla förr i tiden så vanliga konjunktivböjningarna har väl försvunnit, även om den konjunktivistiska andemeningen förstås alltid kommer att finnas kvar.

Böjningsformerna hade ofta omljud, och vad jag specifikt i sammanhanget minns var en förmiddagslektion när magistern som exempel uttalade den längtansfyllda meningen ”Ack fröse det i morgon.” Alltså med innebörden ”Tänk om det ändå frös till (is) i morgon”.

Nu är det ju alltså så, att formen ”vare” är konjunktiv av verbet ”vara” med betydelsen hur ett infekterat sår kan utvecklas i en oönskad riktning. Man kan klämma fram var till exempel. Obehagligt, otrevligt…

Så om någon byter namn  till ”Vare” så kan man uppleva den sannolikt oönskade betydelsen ”om (såret) ändå började vara (sig)”.

Sådana associationer kan förekomma på många ställen. Jag minns att när det var tal om balettsektionens i Kårsdraget namn, låg ju ordet ”Kårsetten” nära till hands, vilket av många upplevdes som något medicinskt obehagligt, kanske irriterande.

I år firar kårsdragsballeten 40 årsjubileum, vilket enligt uppgift kommer att avfiras med en speciellt dedikerad höstkonsert.

Gå och se den! Tjejerna är vackra, snygga och duktiga.

Dagens ojoj oj.   

Numera kommer uppdateringarna helt oförblommerat rakt på, utan minsta ursäkter eller förklaringar.

Plötsligt läser man en krasst och vasst påträngande text på bildskärmen om att uppgraderingarna är klara att installeras. Punkt och slut.

Ingen förklaring, ingen upplysning. Vilka jävla uppdateringar?

Det gäller såväl Windows som Adobe, förmodligen andra väsentliga program också, som man har djupt installerade i datamaskinen.

Bara att hålla med och acceptera. Man kommer inte undan.

**************************************************

Råkade titta på damernas linjelopp. Vilken mardröm! Denna tjocka klunga av cyklister, kanske flera hundra, tätt, tätt, i ett fem mil långt lopp, jag undrar hur långt, fyra timmar eller så?

Jag vet ju att Emma Johansson faktiskt vann i förra OS i Peking, det var en olympiad det i ordets nya bemärkelse, vilket var en oväntad sensation, och nu hoppas man förstås att hon ska upprepa den bravaden.

Engelsmännen stod i går och väntade på sitt guldhopp, men han kom visst på sextionde plats eller så. Drömmen om guld sprack totalt, och två helt oväntade förmågor segrade. Så kan det gå i olympiadtävlingar.

Men varför mardröm? Ja, för mig personligen är det känslan av obehag i täta cykelklungor inför risken att kollidera med andra och annat. Jag kan tänka mig att människor som inte är vana vid riktig segling kan uppleva motsvarande obehag, när man ser lutande båtar, höga vågor, kullseglingar och det hårda, trista jobbet med att navigera och att slita i skot och stag.

Usch denna migrän, tydligen kombinerad med näranog nackspärr. Har ätit några tabletter, inte hjälper det. Sorgligt.

*************************************************

Ur led är tiden sa William, och det har troligen alltid någon sagt i alla tider.

Men nu vet vi faktiskt, att vi snurrar rakt emot förintelsen under ett stadigt tjafsande och snattrande, som om allt var helt OK och ingenting har hänt.

Hela tiden visas det som händer helt oförblommerat, ingenting döljs eller hymlas, men massor av information vinklas, omtolkas eller metamorfiseras. Det kanske mest tragiska i hela denna fundamentala sak är, att det sannolikt inte sker medvetet eller avsiktligt ont i uppsåt.

Det sker bara i naiv förtröstan på att allting nog innerst inne är bara bra.

Alla är ju små svenskar innerst inne, svenskar som är snälla och vänliga, aningslösa och med ett humoristiskt deltagande leende  i mungipan. Skämtar du?

Det vore lätt att här göra en lista över dårskapen, men som utomstående väntar jag med det ett tag till.

Denna satans huvudvärk. Tabletter, tabletter, helvete.

"Att leva med smärta."

Vad hjälper det mot smärtan att producera sådant trams? Ingenting går att använda som tröst för tigerhjärtan, det hjälper inte att jag vet, att miljoner minsann har det likadant eller värre.

Nåja, sedan dör man och lidandet får äntligen ett slut.   

Stackars Emma fick punktering, lyckades hinna ifatt klungan, avancera och slutligen rulla in på sjätte plats. Ingen kommer någonsin att få veta hur det annars kunde ha gått. Man kommer att tänka på Winston Churchill. Det dröjer länge innan man begriper sitt misstag.

**************************************************
**************************************************

Sedan kommer Sara. En av många vackra Saror.

Sara Sjöström, som ska ta medalj i sitt andra OS, hon var ju med redan i Peking för fyra år sedan. Nu är hon arton och vårt största medaljhopp.

Hennes mamma o pappa sitter på plats, och ska titta på det där hundra meters fjärilsimmandet.

En egendomlig gren, men i egendomlighet föga betydelsefullt märklig jämfört med alla andra egendomligheter som snurrar med vår stackars jord, nu inne på de sista varven.

Fast det är väl inte jorden, utan snarare kulturen, som går under. Det var mindre än hundra år sedan dom där människorna skar bort sin bästa bit, för att sedan ägna all återstående tid till att förklara vilken duktig operation man har gjort samtidigt som man desperat säker stoppa livssaften från att rinna ut.

Om det blir några över, kommer det, som en klok man har yttrat, bli mycket svårt att förklara hur planetens högsta kultur kunde gå under med god hjälp av miljoner efterlevande, som hellre tittar på TV utan att begripa vad de ser, än att i desperat bestörtning gå ut för att göra något åt saken.   

Halleluja!

Måste lappa revor i jeans!

Kommer inte undan. Jag har visserligen ett par som ännu inte fått hål, men de är löjligt sjaviga och sladdriga, och i nästa tvätt vet man aldrig vad som kan hända.

Att köpa nya ligger långt utanför de ekonomiska möjligheternas gränser. Förresten är det mycket som måste till. Skosnörena i mina slitna skor måste bytas ut, det är bara en smal,  brun tråd på det smalaste stället.

Jag har hittat en länk på Internet, som verkar bra.

Nu ska man inte tro ett dyft av vad alla besserwissare påstår på nätet, men den här kan vara sann. En tant som är utbildad sömmerska och som påstår sig vara specialist på att laga jeans.

OK, vi försöker då.

Först gällde det att leta fram en tråd, och applicera den i symaskinen. Jag hittade inte manualen, utan fick chansa.

Till slut fixade jag det, såvitt jag förstår.

Så måste man snurra på en massa av samma trådslag i den lilla underrullen. Efter ett antal trixanden ordnade sig det också. Puh.

När man långsamt börjar sy på en bit provtyg, verkar det funka!

Först glömde jag att fälla ner syarmen, vilket man dock märker efter ett par stygn.

Någonstans ska man kunna skära av tråden i närheten av själva syarmen. Den har jag inte hittat ännu, så jag får nöja mig med sax till en början.

Sytanten rekommenderar en ljusare tråd än jeansfärgen, och anledningen är att färgen lämpligen ska drunkna i den betydligt ljusare nyans som själva revan har när man ser den från framsidan.

Man klipper nu en lagom stor lapp av nytt jeanstyg, och nålar fast den på INSIDAN!

För att göra det måste man vända det aktuella jeansbenet ut och in. Genast visar sig det trassliga, och de spatiala upplevelseproblemen med sömnad framtonar obevekligen.

OK, jag lyckades nåla fast lappen med fyra knappnålar.

Man sticker sig ofta, det är obehagligt och allmänt otrevligt, men till slut satt den där i varje fall.

Jag stack  mig flera gånger. Skräddarna använder ordet nåltam, vilket den lärling förhoppningsvis blir, som har gått igenom de första månadernas förfärliga mödor.

Så vänder jag tillbaka jeansbenet och trär in det i maskinens friarm.

Börjar sedan att sy en raksöm till vänster.

Man ska stanna med nålen nere i tyget. Då kan man lyfta armen och vrida tyget runt nålen. Jag gjorde det för att fortsätta sy bakåt.

Ja, hur backar man? Det hade jag totalt glömt, och granskar noga den komplicerade maskinens alla knappar och symboler. Där finns en symbol som ser ut som en böjd pil. Jo, det stämmer. Men man måste hålla inne knappen hela tiden man backar, där förlorade  jag en arm, som väl hade behövts att hålla i tyget.

Så backade jag, backade igen några korta gånger för att fästa tråden, och körde ny raksöm lite till höger om den första.

Det började likna något.

Efter en massa fram och back och riktningsändring verkade lappen sitta där på insidan. Så gäller det att klippa bort alla tusentals lösa trådar och trådändar som har bildats under proceduren.

Jag granskade resultatet, och tyckte nog att jag borde köra över några gånger till rakt över revan.

Men då tog det stopp.

Det verkade vara något med undertråden, var den slut? Jag tog ut den och fann att det fanns gott om tråd kvar.

Men hur fan satte man nu i den? Tydligen hade jag råkat göra rätt första gången, men nu funkade det inte alls. Efter några stygn uppstod världens trassel som drog nålen åt ena hållet. Jag fick ge upp samtidigt som jag erinrade mig att man kunde ha zigsackat också.

Men vad gör jag nu? Hjääälp!    

Ska jag släpa ner den tunga maskinen till Mannen nere vid symaskinsverkstan? Nej, inte i första taget.

Men jag kan ju gå dit och fråga honom. Det var ju han som reparerade maskinen för några år sedan.

Detta är alltså skrivet av en människa som lärde sig sy en hel del en gång i tiden.

För att slippa leta kläder i passande storlekar kom jag nämligen på den geniala lösningen att sy själv.

Jag skaffade en gammal Singer, och lånade alla böcker om sömnad som fanns på stadsbiblioteket. Under några veckor satt jag dag och natt och lärde mig om alla slags sömmar, hur man syr kragar, fickor, ärmar. Jag började intressera mig för alla underbara tyger som fanns i sömnadsbutikerna. Hela perioden blev jag bättre och bättre, och under åren sydde jag flera skjortor, byxor, kavajer. Jag sydde mig till och med en fullt fungerande frackskjorta som blev incitament till en underbart trevlig nyårsmiddag, där mitt livs enda tal handlade om att vi hade träffats enkom för att jag skulle få användning av min nya frackskjorta som jag sytt helt själv med piké och allt.

Jag lärde mig massor om olika sorters tyg, och byggde upp en enorm respekt för alla symänniskor i alla tider.

Alla dessa sömmerskor som suttit långa nätter och sytt de finaste klädesplagg utan maskin. Alla skräddare som suttit nåltama på sina bord och sytt, sytt, sytt.

Men nu vet jag alltså knappt hur man sätter i undertråden!

Det kan ju för sjutton inte vara svårt, eller har maskinen gått sönder igen?

Ett av jeansparen kan jag i alla fall använda ett tag till.

Nu ska jag göra en stor skiva rostat bröd med smör och berlinerwurst.

Tvekan är en dygd?

Jag är i valet och kvalet.

Ska jag äta min sista burk med fiskbullar?

Kanske är för sent nu när klockan är halv tolv på natten?

Sveriges damer slog sydafrikas negresser med 5-1.

Är det framtiden? Den reklamfria kanalen jag kan titta på uppe i kompisens TV, visar sig vara värre än någonsin vad reklamen beträffar. Hur i fridens namn kan det tillåtas? Den fria TV-kanalen? Tack för att du betalar licensen?

Men får med en märklig, dunkande bakgrundsmusik se den ena animerade reklamskylten efter den andra i en odrägligt störande sekvens av tredimensionella företagsnamn.

Man hinner gå på muggen. Man hinner koka kaffe. Man hinner rita en Filink. Man hinner bläddra mellan kompisens övriga 67 kanaler.

Ska detta vara meningen i denna degenererade föreställning som olympiska spelen har svällt upp till? Stoppa skiten! Lämna EU! Skrota förenta nationerna!

Ska jag ta mej en kopp kaffe? Kaffet brukar göra mig sömnig, eller har jag redan sovit för mycket?

Nästa vecka far jag söderut på tre veckor. Jag gillar det inte, hatar det där flummiga landet med sina enkelspåriga mathållning. Vitlök, olja, växtkryddor och tomat. 

Men jag känner mig nästan tvungen. Kompisarna far till Italien, och då så.

Jag har tonat håret kattbrunt, vilket medför att även unga jäntor i tunnelbanan ibland möter min blick i uppåt en komma åtta till två sekunder.

Lite märkligt kanske med tanke på, att jag verkligen ogillar katter, de är otrevliga, läskiga, allmänt otäcka, allergigenererande, smygande smittospridare och borde endast finnas burade, eller hålla sig i lagården. För att inte tala om de hyllmetrar av kattmat som även människornas livsmedelsbutiker tvingas lämna plats för.

En sak som var väldigt sympatiskt med det gamla kommunistiska Albanien var ju onekligen, att de lyckades utrota alla katter och höll det kattfritt i många år, i varje fall så länge som den märkliga kinastödda kommunistregimen håll landet i ett efterblivet järnåldersgrepp.

På apoteket idag den vackraste Sara vid kassan, vilken lycka!

Jag visste inte förut vad hon hette.

Har installerat massor. Återstår framför allt, Macromedia Dreamweaver, perl och Visual basic. Det finns en hel del av programmen där, som måste gås igenom.

Förresten måste jag visa en bild här på hur min nya Intel CORE i6-2320 ter sig på undersidan av moderkortet. Det är sällan man ser de där plastikplupparna när de är instoppade i sitt sköte, men på mitt nya chassi går det bra, eftersom även den sidan går att montera av med lätthet.

  
Jag har petat in några pilar som ska göra blupparna lite mer uppmärksammade. Blupparna är fästet för processorfläkten alltså.

Eller ska jag ta några sömntabletter, för att sova ännu mer?

Jag kan springa ner till Seven-Eleven och köpa marsipanlimpa, för jag förmodar att de inte har några chokladbiskvier. Om de hade chokladbiskvier vore det då ingen tvekan, eftersom chokladbiskvier för närvarande är det bästaste jag veter.

Jag tycker det är så fint av mig att ha hittat på dessa nya svenska ord och ordböjningar, särskilt som jag vet att de kommer att sprida sig, och snart brukas av nästan varje intelligent människa i detta avlångande lander. Tyvärr saknar jag själv varje spår av intelligens, det vet jag sedan jag testade mig för många år sedan.

Det var en märklig historia, som höll mig vaken flera nätter i ett främmande hus.

Någon hade införskaffat sig en på den tiden populär bok, som helt och hållet handlade om intelligenstester.

Man skulle inför sig själver på heder och samvetet, söka lösa de intrikata testerna på trettio minuter, och sedan räkna ihop poängen.

Det var idel märkliga frågor och uppgifter, ofta serieutvecklingar där man skulle säga vilket som skulle komma nästa i tal- eller bokstavsföljden. Det var betydelsen av några ovanliga ord. Det var tecknade figurer i olika stadier av rotation eller speglings-, eller andra symmetrier. Ofta flervalsfrågor, så det var föga besvär med att passa tiden.

Så jag drog igång, skrev svar på ett papper. Test efter test.

Hur jag än gjorde kunde jag inte komma över ett visst värde. Det var i och för sig nog så högt, men själv upplevde jag det som pinsamt, beklämmande lågt.

Men det roliga i saken var detta smygande!

Under de dygn jag bodde som gäst bland flera andra i detta hus, märkte man så småningom att boken smusslades runt lite här och var.

Ingen sa något så att det märktes, men det var uppenbart att det förekom ett väldigt smygande och tasslande.

Testresultaten smögs runt och hymlades, och jag upplevde en intensiv motvilja mot hela saken.

Det satt i många år.

Man var dum. Totalt intelligensbefriad.

Vad hade man egentligen trott?

Nu lärde jag mig att med underbar verbal säkerhet bevisa hur dum jag var.

Det fanns inga ursäkter. Alla var mer begåvade, och för övrigt både vackrare och större dessutom. Man var en nolla, ett minus, ett jävla pulver.

Jag hade timslånga diskussioner med folk, som helt säkert var mig överlägsna i allt.

Jag lyckades för det mesta vinna argumentationen, med den egendomliga påföljden att den av mig påvisade stupiditeten, snarare hade ett omvänt inflytande.

Ungefär som dagens oikofobiska bakvändheter.

Många år senare sipprade det fram vilket inflytande de nattliga ångestförsöken verkligen hade haft per se.

Jag fick ett rykte om att vara tvärtom. Inte dum, men tvärtom.

Många gånger har jag väl haft nytta av det, när man träffat så många korkade idioter. Det gäller bara att hålla med, och det fanns föga tveksamhet om vem som var vad.

Odi profanum vulgus ett arceo.

Det gamla latinska uttalandet fick ett djupare värde, och det,  att jag gick latinlinjen, och senare fick privilegiet att lära mig jordens historia, är nog det som mer än mycket annat, gjorde mig kvalificerad att formulera rapporten till den där fjärran galaxen.

Och förresten är det nog detta, att aldrig upphöra med sin förkovran, som är det största i livet.

Kontakter och synförmåga

Det är med det största besvär.

Mer belysning, lite enkla lampor på rätt ställen ska väl inte vara så svårt att åstadkomma.

Terminalglas, solglas, vanliga glas, inga glas på nära håll, av och på.

Leta kontakter, dra ledningar, sticka in på rätta ställen och försöka se vad man gör. De nya SATA-kontakterna så lätthanterliga, men man måste ju lokalisera var de ska sitta.

Samma informationer, vad är sanningen?

Sanningen, inget ljug, inget fusk i smyg.

Kanske man skulle börja ljuga? Snatta?

Kanske man inte får vara ärlig eller uppriktig, kanske man ska hålla käften istället för att meddela det man vet?

Är denna sommar kanske den finaste vi upplevt? Sol, vackra moln, dessa ljuvliga sommarregn.

Förgifta

Utanför porten har man uppenbarligen hällt på växtgift.

Den nyss spirande grönaste, gröna grönskan, har blivit gul och brun, och ruttnat av något gift som fastighetsskötaren sprutat på, för att han inte orkar dra upp de små fina grästovorna som spirat i sin mest smaragdgröna skönhet denna sagolika sommar. Det ser inte klokt ut. Onaturligt och sjukt som det faktiskt är, påminner om strålningsskador, död och förintelse.

Smaragdgrön. Inte visste man vad smaragdgrön var. Vi sjöng "Vi gå över daggstänkta berg", utan att ha en  aning. Först under mineralogitiden fick jag lära mig. jo det finns faktiskt smaragdgrönt. Ja, åtskilliga gröna mineral, men vackrast av dem alla är onekligen det där aluminiumberylliumsilikatet, som får sin fantastiska gräsgröna färg av en aning krom i kristallgittret.

Mest undrar man över vad det är för sjuka tankar som rör sig i de människornas huvuden, som får tankarna att kosta på och åstadkomma något sådant som att förgifta några grässtrån vid trottoarkanten.

Nya datordelar!

Nytt moderkort, nytt minne, ny processor core i5 2320, 3 GHz, samma hastighet som förut, men åtta gånger mer minne och enormt ökad busshastighet, nya systemfläktar som ska hålla processortemperaturen inom tillåtna gränser.

Då får Windows spader! Är det inte det ena, så är det tamefan det andra.

Opsystemet kan inte starta, allt blir sabbat, bilder, ljud, texterna, allt man sysslar med vid datorn.

Den som sa't han va't!

Så sant som det är sagt.

Vad hjälper att tycka synd om de arma nollor, som inte ens anar att de balanserar på dödens rand?

Svenska arbetare

Arbetare och andra hade ingen kontakt, ingen dialog, man pratade inte om det, bara dåligt samvete, sökte gemensamma ämnen i det dagliga livet, stor vänlighet och glädje, det var ju ändå mina älskade släktningar.

Några handlade i Konsum, andra skulle inte ens drömma om det, tvärtom var läget med de många rikare butikerna som varken hade återbäring eller kvitton som det lönade sig att samla, spara och räkna.

Ett av mina finaste minnen är jobbet som arbetare på Åhlén och Åkerlunds tryckerier.

Skiftjobb, tidigt, tidigt på morgonen, sent, sent på nätterna.

Trevlig stämning i den lilla rastburken, några bord och stolar, massor av sönderlästa veckotidningar, cigarrettlukten och lukten av svett  och kroppsarbete, hyddan mitt uppe i den enorma tryckerifabriken med god ljudisolering från de dundrande maskinerna, pressarna där papperet kilade runt i de många geniala valsarna där tryckpappret for runt med rasande, dundrande fart.

Häpnadsväckande fart, det var sällan det gick sönder, men man fixade det professionellt om det hände.

 Stämpelur in och stämpelur vid utpassagen till omklädningsrummen, och stor pirrande lättnad efter arbetets slut och förväntan inför den kommande ledigheten. Jag minns en gång när jag åkte högst upp till taket på den höga skyskrapan och blickade ut över staden med dess många tindrande ljus, vågen av pirrande framtidslycka vid tanken på kommande spelningar, musiken och trumpeten, allt ännu bara i början av den sidan i mitt liv.

I bland var jag med om att rengöra bassängerna med lacknafta under pressarna från all trycksvärta.

En gång blev det för mycket av den goda naftalukten, det steg mig rakt upp i huvudet, och jag kände hur jag började förlora medvetandet, vinglade fram till ett fönster, upp på en stege, öppnade fönstret på glänt, och försökte andas in frisk luft i stora andetag.

Synintrycken förvreds, ljuden blev skramlande overkliga, och allt blev till svartvitt i egendomliga förvridna syner, Ändå var det mitt i verkligheten, min naftadrogade verklighet.

Men det var ingen tilltalande förgiftning ingen skön berusnig, och ingen varken illamående eller huvudvärk, Först efter någon halvtimme gick det över, och jag aktade mig sedan betydligt nogrannare för att undvika de  närgångna naftalinångorna. 

Bäst var morgonskiften. Tidigt den spirande dagen när kvinnor gick runt med smörgåsar och kaffe till morgonrasten. Färska frasiga småfranska med massor med smör, hackad lök och kaviar. Minns den vänliga atmosfären och den broderliga samhörighetskänslan i arbetet.

Så tonade animositeten mellan arbetare och andra så sakteliga ner, och nivelleringen kom smygande i sin dock ganska trista anonymitet.

Konsum och ägg

Men länge fanns det gamla Konsum kvar, konsumtionsföreningen, det som nu är metamorfiserat till något totalt helt annorlunda. Inte bara när det gäller namn, sortiment och priser, utan också själva personalen, de flesta i total likgiltighet, det är så sällan man får ens ett leende från de jäktade flickorna vid sina moderna kassamaskiner, som sköter en stor del av jobbet.

Då var det tanter, vanliga trevliga, snälla svenska arbetarkvinnor, som jag en gång till och med minns öppnade äggkartongerna för att se till att alla äggen var hela. Om man frågade efter något fick man vänliga svar.

Jag kom att tänka på det, när jag för någon vecka sedan var nere till det där COOP, och köpte just en kartong med ägg.

Det är en stor apparat att köpa ägg i Konsom nuförtiden.

Priserna enorma, det är frigående, det är kravmärkt, det är specialbehandlat, det går ut på att värphönorna ska kunna garanteras ett behagfullt liv, varhelst de finns.

Ja, inte ändrar jag för min del namnet, och frågan är om de verkligen gör det själva, jag kommer nog alltid att säga Konsum i stället för COOP.

Den senaste kartongen skulle väl innehålla sex vita, trevliga, varumärkta, lyckliga, hela ägg. Jag gjorde pannkakor, och jag gjorde omelett, jag vändstekte ett och hade på  en skiva Wasa Sportbröd med mycket smör, salt och peppar.

Men det sista ägget satt fast i sitt kartongfack. Jag fick ta i för få upp det och det visade sig förstås vara trasigt och hade klistrats fast i kartongpappet. När jag tog i, sprack det sönder totalt, och innehållet vällde ut.

Jag tänkte på den dagen för kanske tjugo år sedan när den rara mostern vid kassan  öppnade äggkartongen, och jag kände en vemodig tanke på tidens flykt och mitt eget lyckliga liv.

Bild här förstås, men utan Windows får det anstå.

Trist.

Ja, igår var det fredagen den trettonde, och det har jag redan babblat om, så här har du en länk till denna intressanta kommentar

Fradag 13

Tjoppadoj!

Genom att inte gnälla och klaga, blir man ju en bättre människa, som får ett lättare och större liv i glädje och harmoni.

En underbar sagolik filosofi i högsta dignitet, så otroligt genialisk i sin enkelhet och nästan överbegåvade storhet, att man blir gråtfärdig av lycka och glädje.

Jag tänker inte gnälla, helt enkelt eftersom det inte finns något att gnälla över, om man tänker efter det minsta.

Som det här med vattnet till exempel.

Jag gläder mig så åt min suveränt billiga och geniala skurhink, jag köpte i i ett sånt där lågprisvaruhus, Prisextra heter det visst, som säljer extremt billiga och förträffliga varor, förmodligen i avsikt att skänka mänskligheten en större lycka och dessutom en massa pengar över, för vilka man kan gå ut och göra någonting roligt, i stället för att sitta hemma och gnälla över småsaker.

Åh, dessa filantropiska företagare med sina hjärtegoda avsikter i harmoni och medmänsklig humanism. Ni som vill oss alla så väl i alla lägen - Reinfeldts pojkar!

Jag hade en tid använt den förträffliga skurhinken, och slabbat omkring på golven och fönstren, och till och med en gång med stor framgång tvättat fönstren på utsidan mot gatan, så att jag mycket bättre kunde se vad som sig därute i det stora livet sig tillldrager.

Lycklig och tacksam för denna mig bibringade vävilja, dristade jag mig att ta en liten paus, som jag verkligen ansåg mig ha förtjänat efter så mycket trevligt och nyttigt arbete.

Innan jag skulle fortsätta mitt ambitiösa id, ställde jag hinken att vila en liten stund på dörrmattan, medan jag gjorde i ordning en välförtjänt kopp kaffe med kanelbulle som jag bakat tidigare och nyss tagit ur frysen.

Så råkade jag ta mig en liten titt på den fina hinken med sin mopp där den stod på dörrmatten i den lilla hallen.

Fan, att det var så skitigt, jag måste verkligen se till att jag tvättade den där lilla IKEA-mattan, det såg ju inte klokt ut, sådär kan man inte ha det.

Böjde mig ner och kände på mattan, varför är den så blöt, jag har verkligen inte moppat något på mattan? Men den var ju blöt, helt enkelt plaskvåt, vad är det här?

Tittade efter under  hinken, och finner att jag inte egentligen har något att klaga över, men hinken läcker, fanskapet har diskret spruckit upp i bottenfogen. Är det sant, det måste ju vara rekord i dålig kvalité, när man låter tillverka och säljer en skurhink som släpper igenom vatten!

Parkettgolvet under den blöta matten var alldeles svart av vattnet som runnit ner i ekparkettplattorna, kanske måste jag slipa om en bit, det är ju bara roligt, och jag känner naturligtvis en stor tacksamhet över att få lite extra sysselsättning, i stället för att behöva sitta här framför datorn och gnälla över skitsaker.

För säkerhetsskull placerar jag en torr matta på badrumsgolvet, fyller i lite rent vatten i skurhinken och ställer den på mattan, nu skulle jag få se att jag bara inbillat mig. Hinken fick stå i fem minuter och sedan tog jag en bild på djävulstyget.

Ja, det ser ju fint ut, lite blött på mattan en bit runt hinken bara.

Inget att klaga över, det är därför jag inte gnäller heller.

När man vänder på hinken finner man en liten etikett "Made in Italy". Jaha:
 

Lyssnar åter  på Bruckners fjärde symfoni.

Den är underbar, och tillräckligt lång (57 minuter) för att man inte ska tröttna i första taget.

Precis som honom, skulle jag nog ha velat komponera, om jag hade kommit in i det i tid.

Men jag är så nöjd med att få lyssna på detta underbara. Så omväxlande, så vansinnigt tonalt, sällan förutsägbart, och hela tiden behagligt, imponerande och emellanåt obeskrivligt vackert. Detta är kultur när den är som bäst, odepraverad, rak och välgärande.

Jag önskar alla fick chansen att höra detta, helst i unga år. Men inriktningen har ju tagit andra vägar för de flesta stackare, som aldrig kommer att få smaka.

I går upplevde jag något extremt obehagligt. Totalt oväntat och ganska läbbigt.

Jag ämnade mig ut i det vackra vädret.

Lagom sval temperatur, skulle söka mig lite nostalgiska promenadvägar, och kanske fotografera någon vacker vattenkontur om någon kom i närheten.

Tittade ut genom fönstret och beslöt ta med paraplyt i reserv, man kunde ju inte veta.

Tog med en sopkasse och öppnade dörren till gården där sopnedkastet ligger på fem meters avstånd.

Det är en stor gård med många hus runtomkring, de flesta på 5-6 våningar:

Just som jag öppnade dörren ut mot gården började det regna. Bokstavligen som en öppnad vattenkran, stora tunga droppar, mitt i dörröppningen fällde jag upp mitt golfparaply prån Claes Olsson, och gick sedan den korta biten mot sopnedkastet.

Just när jag pulade in soppåsen kom blixten.

Den bländade mig helt, och mindra än en sekund efteråt kom det kraftigaste, knastrande, dånande åskmuller jag någonsin hört.

Det måst ha slagit ner i trädet mitt på gården. Det sprängdånande, sprakande mullret ekade emellan gårdshusen, och jag kommenterade högt för mig själv, något om att det där var då väldigt nära.

Man skakas till i ren okontrollerbar reflex. När jag under paraplyet i ösregnet gick tillbaka till gårdsdörren, tänkte jag på att just så här måste miljoner förfäder ha upplevt åskan, utan att ha det minsta begrepp om vad vi nu vet, att det verkligen är.

Jag minns händelser under geologtiden, när jag var ute och karterade ute i naturen, och åskan drog ihop sig. Man nästan kände elektricitetsladdningen i luften, när det mörknade och kom allt närmare, och man kände ett odefinierbart obehag av att befinna sig alltför högt uppe på något bergsområde. Man sökte sig neråt och i skydd, för att om möjligt komma  undan, när regnet med blixtar och dunder kom. I allmänhet var dagen förstörd, man blev dyblöt, och tvingades hem till kvarteret för att inte utsätta kartmaterialet för risker.

Skräckreflexen måste ha påverkat hjärtverksamheten, jag kände aningen av infarkttillståndet, och blev alldeles matt och trött, och var tvungen att gå  upp och lägga mig. Kände enobehaglig värk i bröstet. Tanken på att gå ut på nostalgipromenad falnade. Samtidigt fick jag huvudvärk, fan också.

Det är så trist, och ingen har man att skylla på. Den vidskeplige skulle ha miljoner maffiga tankar om ödet, makterna, gudarna, liksom miljoner haft tidigare under årmiljonernas gång.

Blixt och dunder.