Drömde så levande om människor för så länge sedan, Lillemor Borgia och Vera Öhlén.

Tänkte förstås på Harriet Löwenhielms dikt, som jag av och till varit så förälskad i.

Troligen var det den dikten som gett upphov till att namnet kommit till användning på så många segelbåtar och liknande.

Om Vera vet jag ingenting annat än, att vi var klasskamrater de första skolåren, och att jag var så obegripligt förälskad. På avstånd förstås, men hon uppväckte så starka känslor. Jag var hemma hos henne en enda gång på Styrmansgatan 50, och jag minns att vi spelade kula som man gjorde på den tiden. I många år fanns hon i mina tankar utan att jag på minsta sätt vågade göra något åt den saken.

Lillemor är ju död sedan många år, och vi sågs väl senast för över tio år sedan.

En märklig känsla. Hennes dotter är min vän på Facebook, men kontakten är obefintlig.

Jag satt här hemma vid datorn, det var i och för sig rätt ostädat, men inte värre än att jag tyckte mig våga släppa in flickorna, som hade ringt och fnittrande tyckte att de ville komma och hälsa på.

Jag gick ut och öppnade ytterdörren och de kom in.

Väl här tittade de lite runt som hastigast, jag fortsatte vid datorn, och märkte efter en bra stund att det var alldeles tyst. Men de stod mitt på golvet bredvid varandra utan att säga ett knäpp, vilket jag kommenterade.

Så slutade drömmen.

Harriet Löwenhielm var ett tragiskt öde från början av 1900-talet. Pappan var hög officer och flickan fick de bästa skolor och  uppfostran utan bekymmer. Gjorde fina teckningar och skrev dikter för den närmaste aristokratiska bekantskapskretsen (Dickson bland annat) och förde en hel del dagbok periodvis. Dagböckerna finns på Kungliga biblioteket och lär vara ganska detaljerade, bland annat skrev hon om vad som serverades till middagarna, vilket har gjort mig nyfiken.

Den som är intresserad kan finna åtskilligt om Harriet på

biblioteken, det kanske rent av finns ett dedikerat sällskap också. Göran Hägg skriver några ord om det lyriska geniet Löwenhielm på sitt vanliga trevliga och tilltalande sätt. Han kommenterar att hon är den enda som funnit ett rim på ambulansen, gissa vad!

Flickan var som sagt välbeställd, och det riktigt tragiska ligger i sorgen över hennes öde, hon dog i lungtuberkulos vid endast trettioett års ålder, trots den bästa tänkvärda omvårdnad, ett öde som ganska snart kommer att drabba mänskligheten i aldrig tidigare skådad omfattning. Vad beträffar tuberkulosen finns numera helt resistenta bakteriestammar som inte kan angripas med några medel, en lång tid trodde man ju på det allena saliggörande penicillinet.

Sången om Beatrice-Aurore hörde jag i min tidiga barndom framföras av en gitarrspelande kusin Gunnar Andrén med trubadurambitioner. Jag tyckte den var vacker, mystisk och spännande, och periodvis har jag gått och gnolat den lyckade melodin, som en gång skrevs av Gustaf den femtes livmedikus Hjalmar Casserman, vilket det senare alltid fört mig till tankarna, att inte så sällan högst kapabla människor liksom i förbigående kan skapa musik, som andra ägnar hela sitt liv åt med mer eller mindre lyckat resultat.

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

På väg ut genom trånga passagen med kaffekoppen i hand, stötte jag skuldran mot karmen, men lyckades med ormlika balansrörelser parera incidenten, så att inte en enda droppe kaffe spilldes ut.

Nu hade jag mitt läckra morgonkaffe in situ, och stod i begrepp att njuta den underbara drycken med en kardemummaskorpa därtill.

Men som en gnista från ett elakt trollspö hände något  ytterst obehagligt och irriterande.

Det var oväntat och sällsynt och otrevligt på alla sätt och vis.

Jag har en svag minnesbild av att det hänt förut.

Man blir förtvivlad över sin egen dumma klunsighet, är jag i själva verket en misslyckad slabbe dabbe?

Man känner sig så pinsamt dum, så eländigt löjligt drabbad av onda omständigheters fatala inverkan.

Där kan man bokstavligen stå och begrunda den sorgliga situationen.

Det är bara att ta nya friska tag, gå ner i tvättstugan och kolla om det händelsevis skulle kunna finnas någon liten tid över, så att man med hjälp av någon vänlig, men helt intet ont anande granne, skulle kunna slinka in på en liten mellantid och få i gång en maskin.

Det lyckades!

En vänlig granne arbetade med att vika ihop sin tvätt, och menade att det var helt OK, om jag hängde in mina nytvättade persedlar i torkrummet.

Samtidigt förstås göra i ordning en ny kopp, och börja om från början.

Hunc laborem sumas, laudem qui tibi ac fructum ferat!

Ok, ja, jag ska.

In situ betyder förstås på plats.

Den tänkvärda sentensen betyder fritt översatt

Underkasta dig mödan, den skänker dig gagn och ära.

Natten går.

Jag läser, det ena efter det andra. Gamla årgångar av marina föreningsårsböcker.

Gamla soldatinstruktioner.

Biografier, Ingmar Bergman. Göran Hägg. Herman Lindqvist.

Har lyssnat på Bruckners "Romantiska" i flera dar nu, den tar sig för varje gång. Vilken grej!

Musiken är väl sista hoppet, men lurarna är trasiga.

Jag är för dum, helt enkelt.

Jag har inte råd helt enkelt.

Helt enkelt.

Hoppets gryning. Ska jag gå upp och ta mej en kopp kaffe, det brukar hjälpa.

Men timmarna går, visst kunde jag ha gjort nyttigare saker. Men inte behöveer allting vara så nyttigt.

Minnena cirkulerar, minnen från kärleken, minnen från saker jag ägt, som nu är försvunna.

Minnen från arbetskamrater, roliga, trevliga stunder av glädje och förtröstan. Fnitter, fnitterglädje.

Jag skulle vilja formulera mej, skriva ner alla tankar som går runt, runt i nattens mörker.

Men det kan jag inte, jag är för dum, helt enkelt.

Jag har skapat så mycket, men inte alltid bäst. Varför ska det vara bäst?

Minns den där bönen. Vad tjänar att provocera och vara elak och dum?

Om man inte använder den gamla verbformen haver, spricker metern, det går ju inte.

Vart jag mig i världen vänder.

Vad tjänar att försöka vara rolig och briljant?

Timmarna går ändå.

Dårarna springer omkring och sparkar, som små barnungar. Sparkar på en fånig boll, det är så viktigt, så.

Jag tycker så synd om så många.

Lyckan kommer, lyckan går. Vem får lyckan?

Tänk om jorden kolliderar med en asteroid om fyra år, och släcker det mesta av jordens liv.

Vilket liv det skulle bli dessa sista år. Fantasin flödar, de mest intelligenta försöker tänka ut hur det skulle bli. Vad skulle man faktiskt göra? Vad skulle stormakterna göra? Poeterna? Psykologerna? Konstnärerna? Författarna? Journalisterna? Diplomaterna? Alla duktiga och intelligenta? Alla åtråvärda? Alla religiösa? Alla vidskepliga? Alla fotbollspelarna?

Men det händer ändå, fast kanske inte som man har tänkt sej.

"Sa du brännvin?".  Med baksidan av handen mot läpparna som att gnida av, sedan det vattnas i munnen.

"Ropa du, Chice?". Var det inte en flaska som blixtrade till därborta i sällskapet?

Till doktorn idag, skönt. 350 kronor, nästan dubblat på ett år. Underbart. Det är som brännvinet vilket aldrig kommer upp i sitt rätta värde.

Trettioen miljarder kronor till EU om året. Sjukt. Lämna EU snarast, annars blir det vår totala undergång! Eller är det redan för sent?

Privatisering av almännyttan. otäckt. Vad har inte denna privatisering skadat Sverige? Det kommer att ta lång tid att reparera, oerhört lång tid. Men det KAN gå, det MÅSTE gå!

Motorväg genom gamla stan. Gamla kalkskulpturer från 1500-talet vittrar sönder i avgaserna från tusen och åter tusen onödiga fordon som bullrar förbi dag och natt.

Riva det gamla vackra Stockholm från sextonhundratalet. Skam.

Utländska tiggare på gatorna, i tunnelbanan som gör sig stora pengar genom att se syndomiga ut. Skickar hem sjutusen i månaden från enfaldiga svenskar. Hånskratt!

Miljoner utlänningar får bidrag, SD stiger självklart, men skyddade grupper i faschionabla områden vet ingenting och bromsar. Skickar pengar till barn som om barn vore andra människor än vanliga människor. Se bara senaste statistiken, rätt upp utom i Svenska dagbladets mätning, därför att Svenska Dagbladets läsare lever i en annan värld.

Se bara denna bild från de senaste mätningarna. Den svarta kurvan är den enda som går neråt. Den representerar Svenska Dagbladets Sifomätning och ligger här på 5,4% nedåtgående, alla andra går upp. Det beror på att sifomålgruppen aldrig har sett någon utlänning, aldrig har åkt tunnelbanans slumlinjer, bara sett grannens SÅ förtjusande adoptivbarn från Afrika.

Sjuk reklam i TV, även i de "reklamfria" kanalerna, att folk står ut, kan bara bero på att de kan gå och kissa under avbrotten. Stress.

Idrott i TV. Men i fridens namn varför, varför, varför? Vem vill se engelska fotbollslag eller afrikaner springa ikapp med en ensam västerlänning, som naturligtvis kommer långt bak i fältet eftersom han likt andra västerlänningar i princip har stannat med svärdet i hand och inte lagt benen på ryggen annat än nödvändigt?

Jag betvivlar halten av mänsklig sans i allt detta, eller är det helt enkelt den svenska enfalden? Utan styrelse annat än TV-apparaten går samhället åt pipan.

Inte särskilt coolt.

Avsätt kungen och hans familj, och rösta fram en ny kung, ge honom makt och rösta bort honom, om han missköter sig. Det är själva principen i ett kungadöme, och monarki ska vi väl ha? Mångvälde är katastrof, och det vill vi väl inte ha? Man valde CarlJohan Bernadotte, därför att han var jävligt rik, därför att han varit framgångsrik militär under Napoleon, och därför att den svenska enfalten aldrig förnekar sig.

Och ge fan i andra länders inre angelägenheter.

Annars är allt så bra, så bra. Jättebra. Jättecoolt.

Men jag tror nånstans på mänskligheten, vetenskapen och förnuftet, det kan finnas nånstans, fast det inte är lätt att hitta.

Måste leta tid i tvättstugan.

Det gäller att alltid vara cool.

Att alltid bete sig coolt.

Att alltid säga coola saker.

Att se cool ut.

Men i kväll är det Midsumer Murder igen. I ettan den här gången.

Utan reklam, så det går lite fortare än vanligt då.

Säkerligen sett förut.

Men det är cool ändå.

Eftersom jag idag varit o tappat vena basilic utan protester, och sedan lidit av Stockholms destruering, för det var nog det minst coola som förevarit i vår löjliga svenska tid.

Totalt ocoolt.

Lars Marlmqvists "Bland grynnor och elektroner" kom idag, coolt bara det.

Att den kom idag och beställdes i går, menar jag.

Boken också cool. Att läsa om lodskotten och hur dom skapade de gamla sjökorten, genom att ritsa med nålar i kopparplattor, stryka på färg, noga torka med tusen linnedukar, så att alla oritsade ytor förblev blanka, sedan trycka ett exemplar i en särskild press under högt tryck.

Att dom kunde!

Coolt!

Handgravyr med kraftigt ljus och förstoringsglas, lång lärlingstid.

Men resultatet blev ju som bekant helcoolt!

Tjaba!

Gick jag så runt och strosade utan mål, utan syfte, bara lite huvudvärk, det retar mig.

Går ut i köket.

Där hände något, jag vet inte vad.

Tar ner socker och mjöl.

Tar ut 25 gram jäst ur kylen.

Bakplåtspapper, tänk att det fungerar.

Var är brödkaveln? I tredje byrålådan i hallen, va?

Var är degblandaren? Jag menar dom där snurriga tillbehören till min gamla elvisp, som av någon anledning ännu fungerar.

Letar pärlsocker, men hittar inget pärlsocker, ska man knacka på hos någon granne efter pärlsocker, eller ska jag strunta i pärlsocker och använda strösocker i stället för pärlsocker, vad säger receptet om det?

Jag gjorde det. På gehör. Receptet säger ingenting.

Tror jag använde för lite socker bara.

Så stod det och svalnade på spisen.

Sommarregn, sommarregn, underbara sommarregn, droppe drippe drippe drapp, solen bakom molnen.

Tänker på den underbara sången, minns det kalla, blåsiga vinterregn utan syre i luften.

Köpte Novalukol för en vecka sen som tur är.

Men har inte använt någon på länge.

Nitton stycken blev det.

Eller var det sjutton?

Eller hur många var det egentligen?

När jag lyfter på handduken på plåten på spisen och tittar efter, finner jag

sjutton stycken i varierande storlekar.

Med strösocker i stället för.

Att ro till Stockholm från skärgården med sump.

Man kan förvara levande fisk i sump.

En sump är vanligen en hålförsedd trälåda fastgjord och nedsänkt ivid någon brygga, så att vattnet kan cirkulera och fisken eller kräftorna hållas levande långa tider.

Men man konstruerade också båtar, av vilka en del var gjorda så att vattnet hade tillträde genom sådana hål. Den delen av båten som fungerade som fisksump kallades sumphåll, och hela båten, vare sig det var en roddbåt eller en segelbåt, brukade då benämnas sump.

För den som inte känner till saken, ser sumpen ut som vilken båt som helst, men en del av skrovet, ofta under aktertoften, var alltså gjort som en sump med hål för vattnets cirkulation.

I gamla tider, från 1800-talet och bortåt, var det allmänt känt och brukat att transportera färsk, levande fisk på det sättet.

I Alfred E. Janssons ”Skärgårdsiv i forna tider” del I kan man läsa om hur det kunde gå till.

Boken kom ut 1935 och han nämner, att det då ännu fanns gamla gubbar och gummor ute på öarna som med förtjusning berättar om de nattliga långrodderna till Stockholm i sin ungdom.

Man började tidigt på morgonen, klockan fyra eller tidigare, och rodde eller seglade om vädret var hyfsat in till Fjäderholmarna, en roddtur på så där en tio-femton timmar. Ofta var det unga kvinnor eller barn och i de vackra sommarnätterna hördes på långt håll skratten och fnittret över fjärdarna från de roende i sina sumpar på väg för att sälja färsk fisk i staden.

Efter övernattning vid Fjäderholmarna rodde man in till fiskhandlarna vid Munkbron och fick god betalning för fisken som kunde vara av alla slag.

I Rospiggen årgång 1976 kan man på sidan 74 läsa om ett fall, då den nioåriga Carl Gustav Sjöberg och hans elvaåriga storasyster ensamma fick ro från Byholm vid Husarö, övernatta vid Fjäderholmarna, ro in till stan för att sälja fisken och sedan ro hem igen, vilket gick lättare då sumphållet var tomt. Självklart var båda syskonen vana att ro.

Förmodligen existerar många berättelser om sådana fina,  nattliga roddturer, och jag välkomnar i högsta grad all information i den vägen.

Fotnot: Rospiggen är årsbok för Roslagens Sjöfartsminnesförening.

Byggherre och mästare.

Byggherren var den blivande ägaren, han som investerade stora summor i projektet, och i slutändan förhoppningsvis kunde åtnjuta de vinster av olika slag som projektet kunde bära med sig.

Mästaren var den som sedan organiserade och ledde hela det anbefallda arbetet med projektet.

Numera använder man ritningar när man bygger saker. Ritningarna kan även konstrueras efter givna matematiska förutsättningar.

Men för länge sen, typ 1700-talet och bakåt, använde man inte dessa dokument, men hur gjorde man då?

Man använde bestick!

Med bestick avses ett antal uppgifter om relativa storlekar. Exempelvis att mastens höjd skulle vara hälften av båtens längd, att spanten skulle vara tjugotvå stycken jämt fördelade utefter fartygets längd och mycket annat.

När det gällde större saker, kunde dessa mått samlas i noggranna tabeller.

För enklare båtar, såsom vikingaskepp, roslagsskutor, roddbåtar och liknande, kunde båtbyggarmästaren, mästaren, ha måtten i huvudet, eller i privata, hemliga, väl bevarade anteckningar.

Man kunde till exempel hålla reda på de relativa måtten genom några snitt i en bit trä, eller helt enkelt utantill.

Det en människa har lärt sig kan man inte ta ifrån honom, och den som kunde besticket för en viss båttyp var den som bestämde, fick god ersättning, och ansågs som en självklar ledare vid alla båtbyggarprojekt.

Mästaren hade även det tunga ansvaret för bygget, om något gick snett var det hans fel. Han var också vanligen med vid den första provseglingen.

Man började med ett grundmått, till exempel kölens sträckning och längd. När detta väl var bestämt följde alla andra mått automatiskt, placeringen av spanten, deras bredd, antal och därav beroende detaljer.

Samma sak gällde riggen. Man bestämde till exempel den exakta placeringen av en mast, dess lutning och därmed följande placering av övrigt rundhult, stag, vant och det som hänger ihop med det.

Allt detta kunde man mäta upp på byggplatsen dit båtbyggarmästaren kallades och fick leda arbetet. Byggherren bestämde hur stor han önskade att båten skulle bli, varefter mästaren angav vilket virke som måste anskaffas, vilka arbetare som måste hyras in och dimensionerna på använt tågvirke.

Många gånger i historien har det väl inträffat att en byggherre för sent har beordrat förändringar, oftast att han ville ha fartyget större än som från början var bestämt, varför besticket föll samman och fartyget kom till på oöverskådlig vinst eller förlust.

Ett klassiskt fall är Wasaskeppet i Stockholm vars byggherre var konung Gustaf II Adolf, som oönskat lade sig i projektet med välkänt resultat.

Hupp!