Att skippa direkt.

Häst – nej

Katt – nej

Hund – kanske

Brunögd- nej

Flummis – nej

Fjortiz – nej

Mamma – nej

Spinkiz – nej

Skoltrött – nej

Nyregistrerad – nej

Nykär – nej

Humor - ja

Dom andra kan man ju åtminstone kolla upp lite extra.

Gäsp

Kärleken

Jag gick förbi systemet på hemvägen, och höll på att bara gå förbi de inbjudande skyltarna vid ingången, men i sista ögonblicket läste jag vad där stod, och insåg på en gång, som i ett himmelskt ögonblick, detta är ju jag!

Alla mina standarddeviser stod på skyltarna, så jag närapå svarade högt för mig själv, så att alla fick höra, ja, ja, jaaa!

Detta är ju jag! Ego ipse!

Det var så vackert, så perfekt adekvat, träffande, riktigt och passande, att jag måste stanna upp ett ögonblick för att ta en bild:

Desto sorgligare är det ju då onekligen, att man så ofta bemöts av feltolkningar, vinklingar, lögner, skeva åsikter, bedrägeri, orättvisa och deras kusiner missuppfattning och enfald.

Jag har blivit väldigt mycket utnyttjad i mina dagar, men alltid bitit ihop och tagit det som det är. Jag har resonerat som så, att många gånger har nog folk inte så särskilt onda avsikter, utan det är mest tanklöshet och aningslöshet. Det är därför jag alltid tror alla om gott. Puss o kram. Krass o pum.

Inbjudningar

Man blir erbjuden att bevista ceremoniella inbjudningar där man som tack står omnämnd i reklamen, men sedan  blir uppringd eller messad med klagomål och  elaka kommentarer om att man inte ställde upp gratis, som man påstods ha lovat, fast man inte ens visste om att händelsen timade.

En engelsman skulle resa jorden runt och bad mig komma och ställa upp med hela min orkester för att fira den stora tilldragelsen, vilket jag inte genast lovade, trots att det är min vanliga attityd att alltid vara positiv och bejaka allt trevlig och festligt som händer.

Han menade att det vore en suverän PR för hela bandet, och att om vi inte ställde upp, så skulle han minsann se till att vi fick en helt annan sorts reklam.

Han till och med ifrågasatte orkesterns möjligheter att överleva, sedan han kommit iväg på sin fantastiska resa, som bland annat skulle passera Danmark och andra märkvärdiga länder i södern. Det värsta var att vi pratade i telefon, som man gjorde på den tiden, och jag hade inte riktigt lärt mig den där flytande engelskan, som var hans modersmål, så där hade jag ju ett enormt underläge. Jag har inget emot engelsmän som reser jorden runt, är det så märkvärdigt in the first place?

Jag är för snäll helt enkelt.

Kanske är jag orättvis, men jag menar verkligen bara väl. Vi måste vara rädda om varandra.

Ginger

Men jag vet vad det är för fel!

Jag har tuggat för lite ingefära!

Ja, just det. Ingefära!

Ja, ja, jag gillar ju faktiskt ingefära, även om det enligt den gamla Svenska folkvisan tillsammans med pepparrot smakar illa.

Jag som till och med gillar pepparrot, ja, välkokt dillkött av kalv eller lamm med god kokt potatis och pepparrotssås, är bland det finaste man kan äta, men man får inte äta det för ofta, och helst inte på torsdagar, för då måste man ju äta ärtsoppa med slottssenap, och man kan bli alldeles proppmätt av att äta två så kraftiga måltider på samma middag, så att man måste ta en sodavatten, och kanhända till och med en Novalucol, efteråt, och sedan kan dagen vara förstörd fastän den började så bra.

När vi var små fick vi alltid tugga ingefära, vilket vi gjorde snällt utan protester, särskilt när hissen var trasig, fast jag kan inte påminna mig att jag använde den någon enda gång eftersom vi bodde på första våningen en trappa upp.

Snart ska jag på lätta fjät sväva upp mot COOP och sälja mina tio stycken tomglas, och kanske köpa något litet att äta till middag, ett wienerbröd kanske.

Om jag har tur är HON där!

Jag har inte sett henne på länge, men bara att få se henne le, kan få vem som helst att klättra upp på toppen av Himalaja eller kappsimma över Biscaya, jag lovar.

Ja, den kärleken är för underbar, var den än dyker upp i de mest oanade ögonblick. Närhelst den kastar sig över en med sina dreglande käftar, för att utdela sina ohyggliga, ljuvliga bett på gott och ont.

Man får acceptera att folk har avvikande åsikter i vissa frågor.

I kväll är det Midsumer murder igen på åttan hos kompisen, befriande!

Med Theremin och allt.

Jag har till och med lagt in en liten thereminsekvens i mitt senaste arr!

Ego ipse. Semper idem!

He!

.

Mozart K 201, symfoni nummer 21 i ess-dur, skriven år 1774 när grabben var 18 år, som Wilhelm är nu.

Hela dagen har jag lyssnat på denna förtjusande Mozartsymfoni. Ingen huvudvärk, peppar, peppar, så jag finns i ett vemodigt och skönt tillstånd mot slutet av livet, där jag ser överblicken och känner både glädjen och lyckan över att få ha funnits till.

Inte för att jag begriper hela sammanhanget, men sedan jag för några år sedan satte mig ner emellanåt, med den absolut bestämda föresatsen att analysera det jag visste, hålla mig till det, och bygga upp bilden kring verkligheten ur det som fanns utan hypoteser eller fantasier, har jag känt ett alltmer fördjupat tillstånd av övertygelse om verklighetens mening.

Hornflödet i första satsen av denna symfoni är sådana sagolika ljud som människor, en del människor, rika och mäktiga människor, således hörde redan för 238 år sedan.

Det var innan befolkningsexplosionen hade startat, och ingen behövde bekymra sig om annat än sina medmänniskor utan trams om människors lika värde, mänskliga rättigheter, förenta nationer eller profitiska sammanslagningar av nationer.

Jag lyssnar via nerströmning på Naxosservicen på Statens musikbibliotek, där man har tillgång till över 30.000 CD skivor från 70 skivbolag, vilket täcker allt väsentligt i musik och jazz.
Naxos är förvisso även namnen på ett kommersiellt skivbolag och en ö i Grekland, men det är andra saker.

Jag förundrar mig över att inte alla musikaliska människor nyttjar denna service, utan försöker hanka sig fram via Spotify och andra lättare tramsfenomen.

Symfonin är drygt 25 minuter, alldeles för kort, den är så lättlyssnad att man hör den hur många gånger som helst.

Det jag skulle meddela mina medmänniskor idag var dock något helt annat.

Sladdar

Av en händelse och lite grubblande, har jag till min stora glädje skapat en lösning på problematiken kring de trasslande sladdarna i livet och i synnerhet i Studio 2.

Vet ni vad 3,5 mm stereosladdar är för något? Ja, det förekommer förstås mono också och i sammanhanget både honor och hanar, denna oblyga association till hur man kopplar dem. Längden kan variera från många meter ner till någon decimeter, när man vill använda en sladd vill man ögonblickligen veta vilken slags kontakt man har att göra med.

Vet ni vad minihårklämmor är för någonting? De finns i varierande storlekar och färger, och används av tjejerna för att hålla ihop hårslingor på en massa olika sätt. De ser oftast ut som en slags fjäderbelastad gripklo med kloförsedda käftar som ska greppa hårtestarna.

Vet ni vad push pins är? Inte jag heller, borde väl heta tryckpinnar, men det duger ju inte, när alla anser sig veta att nålar av obegriplig anledning ska heta pins. Man använder dom i alla fall till att trycka fast papper på såna där stora anslagstavlor av mjuk plywood eller vad det heter. Ytterst tacksam för svar i terminologi och begreppsanalysfrågan! Se dock bilden nedan så förstår ni omedelbart vad jag menar.

Här en bild på lösningen:

Man fäster enkelt sladdändarna med en minihårklämma, och har därmed en klyka att hänga upp sladden i. Man ser då omedelbart vad de olika ändarna har för funktion, belastningen är ringa. Det gäller att se till att tavlan sitter tillräckligt högt upp för att sladdarna helst ska hänga fritt.

Längst till vänster en vanlig 3,5 mm stereosladd, därefter en USB-adapter.

Eftersom många sladdar kan användas i helt olika sammanhäng, är vidare märkning onödig annat än för sladdar som är inbyggda med olika apparater.

Det var det.

Så går vi vidare.

Fiskpinnar med sommargrönsaker och smör, Parisare med ägg och HP-sås eller hamburgare New Orleans idag, det är frågan.

Jag gick ner i källaren och fann en gammal, icke fungerande golvlampa som sett sina bästa dager. Men den hade en lamphållare som jag beslöt lägga vantarna på.

Att lampan var urmodig märkte jag på att jag skar mej i fingret när jag greppade i den skarpa plåtskärmen. Satans. Det första jag fick göra när jag kom upp från källaren var att tvätta händerna i tvål och vatten, och applicera en plåsterlapp.

Den var dock inte äldre än att den hade relativt modern armatur, så jag tog alltså upp den och demonterade den.

Det viktigaste är att lamphållaren har samma gäng som stativet.

Stativet var nu i går lagat med tvåkomponents J V WELD, lackat med vit färg, och färdigt för montering av armaturen.

Centralpunkten är den gängade hylsan som var fastsvetsad i stativet:

I samma 10 mm gäng passar själva lamphållaren, så det är bara att gänga på.

Den fasta muttern i lamphållaren har en liten impertinent sidoskruv, som man måsta gänga ur en bit. Meningen med denna skruv är att lamphållaren ska säkras så att den aldrig kan gänga loss.

Här syns nu gängan för den lilla oförskämda skruven. När dess mutter är tillräckligt långt iskruvad, låser den alltså hela lamphållaren.

Ta inte ut den helt! Jag gjorde det och fick använda pincett för att komma åt att skruva tillbaks den.

Resten är föga problematisk. Det finns en utmärkt beskrivning på nätet  under ordet lamphållare, om någon oroar sig.

När man sedan har kollat att allt fungerar, gäller det att märka vippströmbrytaren så att man alltid vet om lampan är tänd eller inte. 

  
Lampan lyser och vippan är markerad med ett on i ena läget. On är engelska, uttalas ånn och betyder på, flott va? Jag borde ha skrivit on med en punkt efter, annars är det väl alltid någon i framtiden som utläser det lilla ordet som no, vilket också är engelska, men uttalas nå, och betyder nej. Så hemskt och negativt!

Varför detta, undrar kanske någon, det ser man väl om lampan lyser, va?

Ja, men i det här fallet är den kopplad till en slumptimer, som sätter på och stänger av med oregelbundna tider.

Jag roar mig med att nyttja konstruktionen på nätterna, då lampan således står och lyser lite då och då, inte för att det är så viktigt kanske, men framförallt för att timerapparaterna levererades i trepack, så man kan ju roa sig och slösa med lite olika applikationer.

På detta sparade jag hundra kronor i detaljer som jag annars skulle ha köpt på ELFA eller Clas Olsson, eller kanske rotat fram på små Myrorna. Nu var det bara skönt att ta tag i den gamla lampan, som jag nu slänger, och dessutom ha en anledning till att leta i källaren, vilket man ju lämpligen bör gör lite då och då, för att se om allt så att säga är OK.

Hurra! Eller hur?    

Tors dag

En gång visste nog alla här i Norden vem har var.

Om man trodde eller inte, är en annan sak.

Mycket trodde man då, det är då visst och sant.   

Ung och frisk och vackert väder, då var det skönt, känna alla grannarna, hjälpas åt.

Gå upp tidigt på morgnarna, eller rättare sagt, gå upp när det blev ljust, gå och lägga sig i skymningen.

En bonde år 1811 berättade om alla oknytt och varelser, som man borde hålla sig väl med.

Inget konstigt med det.

Om man anade oknytt, borde man ta reda på vad dom ville.

Göra som dom ville, om man kunde.

Spotta tre gånger åt sidan.

Om något var extra konstigt måste man ropa He!

Högt och tydligt: He!

Då hörde dom, och höll sig lugna. Ja, de flesta var ju snälla, många var det till och med särskilt trevligt att ha i sin närhet.

Nere i skogsbrynet fanns dom.

Inte gå in i skogen när det blev för mörkt!

I Danmark är det förbjudet i lagen att vistas i skogen på natten.

Nytta

Jag har gjort en del idag.

Handlat reservlampor som gått sönder. Det fungerade med kvitto och de trasiga.

Sannolikt dålig kvalité.

Dom borde hålla i tvåtusen timmar enligt skrytreklamen, men höll bara i två.

He!

Sedan skruvat sönder vackra lampan i fönstret.

Den tänds slumpvis och lyser slumpvis lite då och då.

Den är vacker dessutom, ett skönt, mjukt solgult sken som välkomnar.

Men man måste kunna se säkert på strömbrytaren, om den är på eller inte.

Den gamla tryckströmbrytaren fungerar ju inte så.

Jag for ner till Clas i Sjön, och köpte en sladd med ingjuten kontakt och strömbrytare, som står åt ena eller andra hållet.

Sedan måste den gamla bort, men den var fastrostad, eller vad vi ska kalla det för.

Gick inte att skruva bort, måste krossas med polygripen.

Otrevligt, he!

Stativet måste limmas fast med J B Weld, som nog är världens starkaste lim.

Bisfenol A och epiklorhydrin i solventnafta.

Det tar lång tid att torka, men sitter mycket bra. Stenhårt.

Undras om det finns andra lim av samma kaliber. Det ryktas nämligen, att denna fantastiska produkt inte längre förs hos Clas i Sjön till exempel.

Jag måste skaffa en lamphållare i E27-gäng.

Sånt hade man ju förr liggandes, men nu verkar det mesta vara utrensat.

He!

Middag

I kväll torsdag, men inte ärtsoppa, det blir köttsoppa med ostsmörgås.

Mina glasögon är borta sedan tre dygn!

Sedan tre dygn använder jag reservglasen.

Det är ett mysterium.

Letat överallt, men inte ännu frågat bonden från 1811.

Jag har mina aningar förstås.

Så har jag dammsugit åtskilligt, slängt gamla tidningar, mest Vårdguiden.

Raderat reklam-SMS från mobilen.

Övat de vanliga tonerna, mjukt och lugnt.

Spisen under rengöring. Onekligen ett underbart problem med vattnet på hällen. Man kan bara suga upp det med stora mikrodukar.

Hon hade så vackra, bara armar, och såg lika ilsken  ut som vanligt, hon.

Ja, visst skulle man vilja hålla sig undan eller vara helt osynlig. Nåja, det blir bättre sedan när hösten kommer, så att man kan bylta på sig lite bättre igen.

Roffe

Minns Roffe, minns alla smällarna och alla sorters krut som vi gladde oss åt. Vi blev riktiga experter, vi kunde allt, enbart för nöjet att behärska hur man gjorde.

Det är en gåta. Aldrig skada någon, aldrig skrämma någon.

Minns hur vi for ut till Sjöhistoriska muséet på sena kvällen och smög. Mörka senvintern, ännu is och lite snö på marken, ibland droppande från takrännorna.

Det var så spännande. Vi hade ollonpistoler, om man upptäckte någon, sköt man en smäll, som ekade starkt i mörkret. Där fanns ingen belysning på nätterna, vi fick nöja oss med det lilla som nattseendet gav oss. Roffe vann alltid. Förmodligen berodde det på hans högre intelligens och hans stora tålamod, han menade att man måste röra sig oändligt försiktigt, och se sig för när man satte ner foten, så att det inte knastrade i gruset.

Phil, mousserande, tvättstugan, hej

Läst färdigt Gunnar Th:son Pihl. Mycket bra, men jag tycker nog att han är lite för raljant understundom.

Fick igår veta att det var Chapel Hill, som W hade i glaset när han önskade oss alla välkomna.

Tvättstugan bokad till måndag.

Farliga saker, jag har sagt det förut.

En gång tog jag faktiskt fel, så obeskrivligt beklagligt och pinsamt, jag har nog skrivit om det en gång förut för länge sedan.

Så nu får det vara bra för idag.

He!   

Vaknade sex

Alltför tidigt. Trött. Men det gör ingenting, hej & hå, puss o kram!

Städade bordet.

Diskade.

Läste recept. Jättekul!

Gjorde mise-en-place:

Tog alltså fram:

Mjöl

50 g jäst

1 dl ströocker

3 dl mjölk

Bakplåtspapper

100 gram smör

Vaniljkrämsask

decilitermått

Degblandarkrokar

Elvisp

Salt

teskedsmått

Bakbord

Degkapare

Spritspåse

Ägg

Brödpensel

Bunkar

 Härligt!

-Smulade ner jästen i 1,3 litersbunke. Klockan är nu 0900 på söndagmorgonen.

-Mätte upp 9 dl mjöl

-Smälte smöret

-Tillsatte mjölk samt  ½ tesked salt och värmde till 37 grader

-Hällde vätskan över jästen och rörde om

-Tillsatte mjölet och blandade 8 minuter, trevligt med degblandaren!

-La på en handduk och lät degen jäsa till dubbel storlek, skönt!

-Arbetade ihop degen och la på mjölat bakbord

-Delade degen i två delar

-Rullade ena delen till en längd och delade i 12 delar

-Gjorde likadant med andra hälften, nemas problemas!

-Rullade varje del till 12 bullar och lade på bakplåtspapper på en plåt

-Lät jäsa 15 minuter

Blåste några skalor, börjar låta riktigt bra!

-Gjorde vaniljkrämen

-Fyllde spritspåsen med vaniljkräm

-Tryckte ett hål i bullarna

-Spritsade kräm i hålen, här 20 bullar, de andra två blev inledande provbak.

-Lät jäsa i 15 minuter till, blåste några skalor till!

-Vispade ett ägg

-Penslade bullarna med ägg, trevligt löpandebandetjobb!

-Grädda 10 minuter i 200 grader (ugnsfläkt)

Det är möjligt att de blir jämnare, om man i värmefläktsugnen har lite lägre värme, och gräddar lite längre.

-Lät bullarna svalna under duk

-Smälte smör

-Hällde 1,5 dl strösocker i en bunke

-Penslade bullarna med smör.

Det här ska man inte låta barnen befatta sig med, jaga ut dem ur köket, bara! Kul!

Här sockringssektionen:

-Doppade dem upp- och nervända i strösockret

Sockret fastnar rätt bra, så man behöver inte vara särskilt rädd för att placerad dem på varandra vid transporten, great!

Klockan är nu 12:21 på söndagen

Dags göra sig i ordning, lägga solskensbullarna i en burk, och gå till den stora mottagningen.

Blev goda

Uppskattades mycket, toppen, vilken lycka!

Sitter och lyssnar på Mozarts C-mollmässa på Naxos.

Till slut lyckades jag lägga in materialet i min spellista under mappen Mozart.

Jag är ändå inte riktigt säker på hur man gör.

Fantastiskt skönt att lyssna på en Mozartkomposition som jag inte tror jag har hört förut. Bästa ljudkvalitet, stereo, lurarna funkar, ingen distorsion, halleluja!

Nu känner man igen livet, nu förstår man meningen, nu upplever man den väldiga övertygelsens underbara kraft.

Inga gudar, ingen annan vidskepelse heller, bara tacksamhet över att mänskligheten vid denna tid (c:a 1782) kommit så långt att man kunde skriva ner musik. Samma musik som jag sitter och lyssnar på här i dag via min dator. Just nu Credo et  incarnatus est.

Det är ännu kallt ute, men inget regn idag.

I går gick halogenlampan till sänglampan, tänk så beroende man är av den!

Försökte en stund att läsa i taklampans sken, men det blir inte bra, jag vill ha ett rimligt kraftigt ljus på bokens sidor, så att jag inte behöver anstränga mig.

På eftermiddagen i går fredag, var jag nere på COOP och köpte mjölken och träffade my god va heter han i förnamn, Arne Hills son med mycket vacker liten dotter Emma, som går på AF. Arne dog för några år sedan, 82 år, skriven i Nizza, han kuskade lite runt mot slutet, jag minns honom som en mycket tilltalande person i den Rennerstedtska familjekretsen. Birgit däremot rökte ihjäl sig för många år sedan, vägrade sluta röka, körde med syrgas sista tiden.

Jag gick till Kjell & Co, tog trapporna, mjölksyran tar mig på uppvägen, det är för trist, men jag sköt upp SL-remsan en dag till.

Hittade lampan, halogen 40 watt, två stycken för 50 kronor, det tycker jag är ett bra pris, men dom håller alls inte så länge som det påstås. Den stora glödtråden är ömtålig, så det är inte mycket som behövs för den ska brista. Nu Sanctus: Hosianna, glad o trevlig musik, kör och sopraner. Nästan alla människor går utan huvudbonad, dom är vansinniga, jag kände efter hemkomsten en klar värk i öronen och käkarna fast jag hade stora svarta mössan, det går faktiskt att se på termometern vad man bör sätta på sig.

Sedan kaffe med Brago, läsa Fredborg, det tar sig, nu är han äntligen i Berlin, och det är intressant att se hur illa dom tar vid sig för obehagligheterna i Tredje riket, dom ser helt enkelt inte skogen för bara trän, påminner om den norske attentatsmannen vad han nu heter, som sköt sossar på en ö i Norge.

Underbart med dessa spellistor egentligen, när man väl lyckats begripa sig på dem. Det är ju helt enkelt länkar till musik som strömmas ner, jämförelsevis obetydligt med minne nyttjas vid processen, min kompis Arne skickade mig typ tre miljoner byte för att skicka en liten treminuterslåt, sånt slipper man tack och lov i framtiden.

Spelar mässan igen, konstaterar att credo låter som ”vart ska du gå min lilla flicka”.

Jag har stora planer på att baka 24 stycken solskensbullar till i morgon. Det är ett stort projekt, men är väl nyttig övning. Vetebröd med vaniljkräm och strösocker, jag lär återkomma till det.

Imponerande vilken respons man fick för att man levererade det faktum att Hitler fyllde år i går! Han gjorde ju det, helt enkelt, sannerligen inte mitt fel, men till mig skickade man massor av positiva kommentarer från okända människor, nej det är då inte mitt fel, när folk har sina födelsedagar.

John Ericsson föddes den 24 oktober 1885, men hur många har hans porträtt på väggen?
Rävsnäs har dom däremot besökt. Mangrant. Många, många gånger. Så kan det vara.

    
Påminner mig om att jag ska göra en särskild rävsnäswebbsida, det funns ju en hel del material.

Jag tackar dig John E. och Wolfgang Amadeus, för vad ni gav oss!

Adolf Hitler har födelsedag idag!

Ännu finns det många som inte riktigt vet vem han var.

Enligt wikipedia var han filosof, konstnär, statsman, och säkerligen nittonhundratalets mest omskrivna person, och han föddes den 20 april 1889.

Mycket egendomligt har skrivits om denne man, men ett är dock säkert, han tog makten på fullt legal väg i bästa demokratiska valsystem.

   När man söker Hitler på Google får man cirka 146 miljoner träffar.

Men idag var det något annat helt underbart som hände.

I brevlådan dunsade två försändelser som jag beställde igår.

En efterlängtad bok, som jag fann på bokbörsen och en DVD.

Det är inte klokt, det fungerar! Beställa en dag - levererat nästa!

Det gäller helt enkelt att hålla tungan rätt i mun när man letar.

Boken var från 1932, en bok om etikett och god ton, som bland annat innehöll en underbar bild som jag saknat i många år, den kostade endast 35 kronor.

Så här ser boken ut:

En fin bok med guldtryck och många fina bilder, för att inte tala om alla regler om hur man uppför sig, som alltid är viktiga att hålla reda på.

Men det var något annat som jag riktigt hade längtat efter:

Smörgåsen!

Se denna bild! Någon vid en middagsbjudning har brett sig en mjuk vit smörgås, tjockt med gott, färskt smör, man känner hur det riktigt vattnas i munnen, smörgåsmänniskan kan nu förstås inte låta bli att ta en jättetugga av denna läckerhet. Det ansågs inte höra till god ton.

Men något jag verkligen saknar är detta vita, färska riktiga franskbröd bakat på mjöl, vatten, salt och jäst och utan alla sorters cancerframkallande fiberpartiklar.

Det finns inte längre.   

Detta äkta franska bröd som man i Frankrike redan före revolutionen gick upp för att baka redan klockan två på morgonen.

Det enda man kan göra är väl att hoppas på att den upp- och nervända världen vänder sig tillrätta så småningom.