Hur länge ska man orka?

Jag har en klar vilja och ibland en viss energi, men det blir värre och värre med skapandet, känns som att kliva i blöt, seg lera som suger sig fast i de tunga skorna.

I natt gick det inte ens att stänga av datorn! Alltså, det gick inte ens att stänga av datamaskinen!

Det är rekord.

Med jämna mellanrum laddas det bakom ryggen in nya versioner av program jag är högst tveksam till om jag vill ha.  Nej, jag vill inte ha dom. En lång period slank det in en löjlig menyrad med en massa dårhusmässiga tramsvarianter till uttrycksymboler (smileys). Den gick faktiskt att ta bort, då jag till slut hittade den bland program som man kunde ta bort via kontrollpanelen.

Men när det till slut inte ens går att stänga av, då är det inte roligt längre.    

På skärmen lyser de välbekanta orden om att Windows avslutas, och där förblev det.

Efter en timme inser man att det är kört. Hur gör man? Bryter strömmen, och vet att det troligen är ännu svårare än vanligt att sedan starta upp.

Idag har jag klarat att starta upp efter fyra,fem försök och diverse meddelanden om att "Windows avslutades inte normalt". Nä nä.

Hela tiden går världen sakta men säkert under, fast vi inte märker något, eller omtolkar våra informationer.

Nu säger förstås Mackägarna att detta skulle aldrig hända med en mack, vilket förstås är rena skitsnacket.

Jag var med en gång när ett nytt arr skulle presenteras av några flitiga Mackägare. Kvällen före presentationen hände något. Det sa poff och samtliga program i det nya, ambitiösa projektet var för evigt raderade.

Kommentaren från Mackägaren var "Detta ska inte kunna hända", på vilket följde ett allmänt, men något tveksamt skratt. Vi får aldrig veta hur det nya, fina arret lät.

Jag har haft tillgång till något beprövat i min DAW som heter Microsoft GM-table synth. Det var inga superhögkvalitativa ljud, men dög om det gällde korta sekvenser av olika tillfälliga ljud som bakgrundskör, stråkar, eller blåsare.

Denna synt har upphört att fungera, det kommer inte ett ljud. Men vänta bara! Min tid kommer, med eller utan pontepiner eller Upsy Daisy

De andra högambitiösa syntarna har massor av otroliga ljud, men varför i jösse namn måste alla ljud vara otroliga, konstruerade och märkvärdiga?

Jag övar intensivt på trumpeten, jag tror jag skrev en bloggsida om rengöringen av densamma, inte för att bli världens bästa trumpetare, men för att kunna sampla in några fraser och ljud. Äkta ljud alltså, i den ljudkvalitet jag behagar.

Vad heter förresten sampla på god Svenska? Provintagning?

Så håller jag på att bli förkyld också, känner den där läbbiga feberkänslan, den lätta men irriterande huvudvärken, den allmänna obehagskänslan.

Fast när man tittar ut genom fönstret undrar man. Det snöar ooch är noll grader varmt, så det blir bara ett obehagligt blaskande, människorna passerar med böjda ryggar under huvor och paraplyer.

Usch, tamefan.

Idag är det lite snö utanför på gräsmattan. Det är nog det sista i år, men säker kan man ju inte vara:

Passade på att göra rent trumpeten, det var ett tag sedan.

Skruva isär, göra rent.

Torkade av och lade upp på ren handduk för vila och sista torkning.

I glaset till höger ligger skruvarna i aceton.

Sedan ska det hela fettas och oljas in.

Så många rengöringar man har gjort under åren.

Men ingen gång har något blivit bortslarvat eller trasigt.

Man tycker väl att det är lite för värdefullt.

Sedan ska jag laga en karbonara med makaroner (som italienorna kallar spaghetti), rimmat sidfläsk (fick tag i för ovanlighetens skull, sällsynt numera!), champignoner, grädde och kryddor.

Är ändå lite sömnig, ser fram emot när det första gröna kommer om ett par månader. Den här tiden är den jävligaste, torrt, dammigt, eller som idag, kallt och blaskigt, det är våren som så många blir hysteriskt betagna av. Bensinpriset har gått upp. äundras vad mina fem centiliter skulle kosta, jag har frågat så många bilägare, men det verkar som om bensin, det köper man i tiotals liter.

Längtar så till September, när allt börjar bli skönt igen.

Ut och handla champignoner, grädde och mjölk. Sedan semiishockey Skellefteå- AIK

Tjoppa doj!

Vad gör jag? Omstart, nya försök, nej jag får ta till andere Metoden, vilket jag inte orkar nu, men möjligen när jag har sovit o ställt in mej på att börja om från början.

Igen.

I stället sitter jag o lyssnar i trådlösa lurar på Radio Stockholms enfaldiga dunk.

Det är faktiskt uppenbarligen den sorts ljud som man kallar musik, som generationer av unga människor lyssnat till i över femtio år.

Jag har skapat lite sånt själv, men nu definitivt upplevt att synkning via SPDIF inte går ihop med M-AUDIO och min dators SPDIF-utgång.

Ja S/PDIF ska det egentligen heta (Sony Philips Digital Interface). Märkligt hur en del etablerade uttryck uppkommer. Likaså Toslink (Tochiba Link )

Jag får gå andra vägar. Ett par gånger i natt har jag rentav fått dra ur sladden till eluttagets Svenska standard, inte bra sånt.

z z z z z

Trött, trist, ja, det går upp och ner i livet.

En kul grej är att Ola kommer hit efter jobbet, kanske med en Calzone, för att kolla matchen i kompisens TV.

Klockan är nu 03:20 och jag är irriterande trött o ska sova mer, bara måste.

Dages prestation annars att jag åstadkommit en lång sekvens med ösregn, äkta ljud från en sommar när det nästan blev översvämning på gården. Det är mycket vackert. I bakgrunden äkta åskmuller också.

Come Rain, thanks Rain & thunder!

z z z z z z z

Hur gick det förresten i den där så omtjatade melodifestivalen?, inte ord har jag hört.

I P4 babblar dom nu om dans, rätt roliga kommentarer. "Ett lodrätt uttryck för ett vågrätt önskande", tänk att folk ska tycka det är så märkvärdigt med den starkaste driften. Usch. Visst poppar det upp en gång i veckan vare sig man vill eller inte, men önskan en sak, nackdelarna något helt annat.

Så är det Adam Alsing  i P3, en klar tillgång, han är rolig och har en viss återhållen koll på vad som händer, en söt utländsk tjej sitter i panelen och tindrar med sina hårdsminkade sydländska ögon och heter Carin da Silva, lär visst ha varit med i ett Let's Danceprogram en gång i tiden. Folk e inte kloka, men hon är rätt söt där hon sitter och tindrar o bär sig åt.

z z z z z z z z z

Men hallå, alla försvunna? Alla ni som alltid ringde med jämna mellanrum, det lutar åt att säga upp abbonnemanget, höga räkningar, föga samtal.

Frågan är om man verkligen kan lita på mobilen?

En vacker dag slutar det väl att fungera och brakar ihop i stillhet som de rostande ryska ubåtarna.

Nej, jag får gå och ta mig ett glas livgivande mjölk, mums.

z z z z z z z z z z z z z     z  z z z z z - kompletterad uttryckssymbol...

Jag vet inte.

Det kryper och vibrerar.

Något känns oroande och farligt.

Så där ytterligt irriterande utan betjänt eller personal som sköter alla dessa sysslor man nu själv får arbeta sig igenom, du vet, diska, dammsuga, städa, plocka, leta saker, organisera, tvätta, göra inköp, laga mat, koka kaffe, stryka näsdukar, slänga trasiga saker, byta trasiga glödlampor, och bestämma vad man ska ha på sig.

Vädret är fint, cirka sju grader celsius och molnigt.

Ser ut att komma mer regn, vilket vi älskar.

Lyckan att få bylta på sig och vandra under paraplyet i de finska stövlarna.

Känna, höra, se, minnas.

Minnas sommaren på Brännskär, när vi bodde i tältet några dygn under hällande regn, avlägset åskmuller och sol på tältduken.

En ovanlig kombination.

Vi hade böcker, mat, brännvin och blockflöjt, och jag komponerade "Hör hur Brännskär susar", den glömmer jag aldrig, det var ett av mina första försök, vederbörligen nersablat av nervösa orkestermedlemmar som visste allt bättre.

Inget ont i det, med åren lärde vi oss om Jante, och blev så småningom bättre än alla andra, stolta och ödmjuka inför det.

Fyra dygn bodde vi där, kokade potatis, åt bruna bönor med fläsk, och tog oss en bumsing, gjorde strövtåg runt den ödsliga men risiga ön, och hoppades kanske finna varför ön fått namnet Brännskär.

De flesta ortsnamn i regionen med stavelsen bränn-, brukar vara ett minne från rysshärjningarna i Stockholms skärgård den ovanligt varma och spänningsfyllda sommaren 1719.

Endast krigshatarna torde ha något att invända från upplevelsen av dessa stora minnen.

Dessa krigshatare som inte inser att krig i det stora faktiskt är äventyr också, och vår sista utpost i evolutionens framåtvältrande i sin oändliga skönhet mellan liv och död.

Ja, det var så besvärligt den ryska sommaren, men genererade så många minnen, att man närmast får vara tacksam för att det hände.

Det ger liksom en förstorad bild av livet för några hundra år sedan, minnen som nu tyvärr falnar i plastbåtarnas Väldisciplinerade men torftiga och kulturlösa värld.

Här är Brännskär i det gamla sjökortet:

Vi kom närmast från Kallskär och en kortare mellanlandning i Svartlöga by, där vi köpte potatis och mjölk.

Öarna på bilden ligger norr om Kudoxa och ost om Gräskö, Stockholm ligger några mil åt väster.

När jag vandrar under mitt paraply och ser Lilla Indian långt inne i butiken, ovanligt nog med sitt mest älskvärda leende som går henne vackrast i världen, är det framför allt vindens förbidragande med fläktar av tångdoft och havssälta, allt blandat med de ständiga älskade vågrörelsrna i vattnet inför vindens sus.

Ja, livet kan vara mycket vackert, även om man är irriterad av något man inte riktigt vet vad det är.

Sveriges krigsmakt.

För bevarandet av fäderneslandets frihet krävas betingelser av politisk och okonomisk art samt tillvaron av militära maktmedel. Dessa medel måste vara av sådan styrka, att en stat, som med maktspråk söker förskaffa sig fördelar på Sveriges bekostnad, kan bibringas den uppfattningen, att avsedd vinst icke uppväger härför erforderlig insats.

Krigsmaktens uppgift är alltså främst fredsbevarande.

Brytes dock freden, skall krigsmakten värna rikets frihet genom att hindra fienden att med militära maktmedel genomföra sina avsikter.

Krigsmakten måste för att kunna lösa sin uppgift stödjas av folkets förtroende och nationens hela kraft.

Det moderna kriget ställer höga krav på samhället i dess helhet och på försvarskrafterna. Krigsmaktens beväpning och utrustning måste vara tidsenlig och lämplig, tillgången på ammunition och transportmedel stor, och framför allt måste personalen ha vilja och förmåga att rätt fullgöra sina åligganden under krigets hårda påfrestningar. Planmässiga och omfattande förberedelser i fred är nödvändiga, för att krigsmakten ska vara beredd för sin uppgift.

Dessa ord är lika giltiga och tänkvärda som när de skrevs.

Men författarna hade inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att det största hotet mot vårt land skulle komma att ske, genom att en stor mängd främlingar smiter från sina egna regioner för att uppnå fördelar på vår bekostnad. Detta hot är större än det man söker uppnå med militära maktmedel.

Det är fruktansvärt.

Den största skönheten och tillgången hos planetens regioner ligger i de olika kulturernas sedan årtusenden uppbyggda element i frågan om beteenden, näringsberedning och ritualer.

När den tidsmedvetna Människan börjar oroa sig, försöker han hoppa av.

Varför slåss vi egentligen?

Slutar slåss.

Så tar någon annan över.

Fåvitskt.

Vi kan inte hoppa av, det funkar inte så.

Peter Griffin åskådliggör det så fint i chickenfighterna.

- Hallå, vänta ett ögonblick..

- Jaha, vaddå?

- Varför slåss vi egentligen?

- Det har jag glömt.

- OK, jag bjuder på middag som kompensation.

Gottigott, smasken, får jag betala. Notan kommer.

- Jag tar notan.

- Nej, det gör jag.

- Nä, nä, nä, försök inte.

- Jag tar den, det var ju jag som föreslog denna försoningsmiddag.

- Icke, ro hit med nu, annars...

http://www.youtube.com/watch?v=UTj1vNNoMzs

Ovanligt trött. I morgon onsdag nästa match.

AIK - Skellefteå. På Hovet, hemmaplan, det blir ett liv!

Och Niklas Wikegård!

Men säker kan man ju inte vara.

Var o fikade idag på bridgefiket, mycket folk, men bridgespelarna sitter ju mest tysta, och bryr sig inte mycket om omgivningen.

Klart rimliga priser. Och kokheta, nydiskade bestick.

Vaknade av otäck mardröm.

Mellan madrass och vägg fann vi en gammal agenda.

Satte mig upp och stirrade ut i mörkret.

Det var förstås bara en egendomlig dröm.

Jag vet inte varför det var så hemskt.

Jag vet inte vem den andra personen var.

Det är ändå inte helt mörkt nu.

Från datorn kommer små lysande element, likaså från belysningen utifrån.

Tvärs genom de mörka gardinerna tränger ljuset.

Så var det inte förr.

I hela vår existens var det totalt kolmörkt den här tiden på dygnet, dvs cirka två påå natten.

Så kom gasljuset på 1800-talet.

Nu är vi alla så vana vid elektriciteten.

Dessa nattens demoner, dessa krypande, vältrande känslor av oro och allmänt obehag.

Gick upp och öppnade en sodavatten jag köpt på Konsum igår.

Funderar på de långa trumpettonerna som jag nu hållit på med i nitton dagar, i varje fall om jag får tro mina egna bloggar.

Medianomfånget har klart stigit. Median är förstås fel ord, men det känns kul och fint att använda.

När jag började var det från botten på lilla klingande E upp till klingande ettstrukna fiss,
enstaka toner upp till ettstrukna H:

  
I dag framför ishockeyn klart upp till tvåstrukna ess, enstaka toner upp till tvåstrukna G!

Känns bra. Jag envisas med att inte alls trycka instrumentet mot läpparna, och bara spela p eller pp.

Med sordin, och lita på att det inte stör alltför mycket.

Det har jag aldrig tidigare gjort.

Tanken har funnits, men i spelningarnas hetta har jag måst pressa för att komma upp i de ettriga leaden i slutchorusen, och så har det varit kört.

Vad ska jag nu med detta till? Ska jag börja spela trumpet igen, eller vad?

Nä, men det finns faktiskt två applikationer.

Den ena är att tillfredsställa ett önskemål om sampling av trumpettoner.

Då måste det ju dessutom låta vackert, då gäller det att ha sin ton.

Det andra är vissa inlägg i arr i Studio 2.

Om det senare längre fram i tiden kan bli något jammande i något sammanhang någonstans, så är det väl bara trevligt.

Jag hörde en trumpetare i kompisens TV som spelade attackfanfar, men det var ju helt fel,
han använde ingen dubbeltunga, vilket diskvalificerade hela saken totalt.

Nu måste jag stänga av, släcka ner, gå och lägga mig, och hoppas sova med nattens demoner som Ingmar Bergman hade så många namn på.

Jag sänder en varm och vänlig tanke till alla som berör mig och många fler än det.

Allt kommer att bli så bra, även om jag ännu inte har haft några uppiggande morgonnysningar.

AIK vann alltså!

Inte många hade föreställt sig det. Bortaplan mot Skellefteå.

Men där fanns en klarhet och kanske ett lyckligt skimmer, spelet var klart till AIKs fördel under en stor del av matchen.

Och Niklas Vikegård! Äsch, jag tog en bild från kompisens TV-ruta, men jag hittar inte. Alla vet väl hur Niklas Vikegård ser  ut! Han med blicken och det intensiva, övertygande leendet.

Hur går det nu med alla olyckliga kärlekar?

Vi som varit med, vet vad det handlar om.

Kanske det viktigase är just det där elementet som man så lätt hoppar över.

Det där som knappast har någon riktigt självklar etikett.

Livet är ju så otroligt underbart, om man får chansen att bli medveten om det.

Tro inte att livet förminskar sin värme, bara för att några inte riktigt kunde greppa det.

Miljonernas millijoner, miljoner. Avsiktligt felstavad.

Livet är till för de levande, har jag för mig att någon har yttrat, förmodligen redan under den så kallade antiken.

Alla ni olyckliga, alla ni som tycker er förgås i er bottenlösa olyckliga förtvivlan.

Varför inte göra ett besök i Antiken?

Varför inte göra ett besök hos likasinnade som levde för många tusen år sedan?

Eller om inte det passar för ögonblicket, gör ett besök hos kompisarna om tusen år, eller mer.

Dom kommer ju också att finnas, och ingen har rätt eller fel.

Bara fundera litet, bara bli lite fundersam.

Aldrig lämnar jag tacksamheten över att jag verkligen fick läsa latin, men det var väl på ett hår.

Aldrig glömmer jag klasskamraterna, kommentarerna, våra halvlärda kommentarer, leendet när vi yttrade vårt Salve och Vale!

He-he AIK vann. Så barnsligt att bli glad över något se extremt efemärt!

Men, så är det faktiskt.

Är det lyckan?

Liksom den eviga, underbara, obegripligt enkla och fundamentala kärleken.

Vecko-Revyn.

Spillerill!