Alla inlägg under december 2011

Av Th - 28 december 2011 07:06

I går förmiddag kom jag hem från sjukhuset.


Allmäntillståndet lika illa som när jag kom in, men av annan anledning.


Natten innan knappt sovit alls, legat i den obekväma sjukhussängen i den värsta migränen.

Egendomliga mardrömmar om korta, varierade tvångsdrömmar och enorm huvudvärk.

Väcktes före fem av sjuksjötaren som skulle ta blodprov, jag var nästan medvetslös och orkade inte ge instruktioner så han hade svårigheter, det gjorde mycket ont, jävla klant.


Senare untraljud på njurarna av en vacker, blond tjej av stureplantyp, vänlig och skicklig i det skönt dunkla ultraljudsrummet, hon måste ha börjat sin läkarutbildning före tjugo.


Allmänt var läkarna suveränt skickliga i kunnighet och beteende.


Sköterskorna mer varierande, särskilt när det gällde kontakten, där brister det i utbildningen.

Till och med utlänningar förekom, hur kan man anställa utländsk personal i ett civiliserat land? Helt främjande det dåliga allmäntillståndet, själv drabbades jag av en smitare från Kroatien, vänlig och leende. Förnedrande. Sorgligt. Deras hemländer lider (annars skulle dom väl knappast smita) och skulle helt säkert behöva hur mycket  utbildad samspråkig personal som helst.


Allmänt är det värsta den stora personalomsättningen. Träffar de avgående vid intagningen, lite initiala förklaringar och service, senare  på kvällen kommer då nattpågående och hälsar, det är trevligt. Dom ser man knappast mer förrän den pågående dagpersonalen hälsar vid sex-sju tiden


Det var alltså inte lungorna utan njurarna, illa nog, resultatet av förra veckans nedkylningstrauma vid hemgången från Peas begravning. Hade jag fortssatt till Bergshamra tunnelbanestation, hade jag varit hemma utan problem trots Anders välmenande extraskjuts.


Äter nu penicillin, och ska bli frisk igen.


Natten avslutades av dröm. En upprepningsdröm i kretsen av en mängd okända vänner som flamsade glatt och var allmänt trevliga. Jag fann den stora spaken och låtsades dra i den, farliga saker. Det visade sig vara spaken som öppnade slussportarna långt borta vid slussen. Vilken sluss? En sluss nära havet vid en sandstrand, märkligt.


Orkade i går nätt och jämnt ut till apoteket.

Köpte något ohyggligt till middag, gör aldrig om det! Guldfågelns"Chicken nuggets".   

Smaklöst i betydelsen ingen förnimbar smak. De flesta oformliga bitarna ligger torkande kvar på en tallrik på matbordet.


Men under konsekvensens rubrik smakar mig inte morgonkaffet heller. Med julbröd och smör. Inget annat pålägg. En oöppnad edamer som jag inte orkar öppna nu, en gammal äckligt mager skinkbit från födelsedagen.


Men som sagt var, har sovit några timmar, känns hoppfullt.

Den nyvunna livsuppfattningen ännu ett steg på vägen av finslipning.


Fann en bok i sjukhusets bibliotek som jag läst förut, men alltid lika lyckliggörande, Peter Englunds "Förflutenhetens landskap". Plockade fram den i går kväll ur min bokhylla och tackar Ola för lånet.


Lider lite emotionellt med de svenska killarna som dömts till fängelse i Etiopien, men dom får ärligt talat skylla sig själva, ingen ska tillåtas på detta flagranta sätt lägga sig i andra länders inrikespolitik, alla våra stora katastrofer har börjat på det sättet. Såg en fin intervju med landets president, en intelligent person som kunde tala. Dock är hans uppgift endast att skriva under, som presidenters uppgifter är.

Fast sista ordet är ju inte sagt ännu. Men jag tycker att "journalisterna" attityder är oroande. Dom tar det inte på allvar i stället för att skämmas aschlet av sig. Det kan gå åt pipan.


Tacka vet jag Biggles, Algy och Ginger trots deras osjälvpåtagna roller i det politiska spelet.


Av Th - 23 december 2011 09:27

Jag mår tyvärr fortfarande pyton, var på vårdcentralen i går, lite prover, men inget vettigt resultat, samma trötthet, samma smärtor, druckit kaffe, ätit praliner med mjölk.

Jag fick två fina paket, en chokladask från Wilhelm:

 


och en chokladask från Elli som hon gjort själv, helt sagolikt:

 

Pralinerna i små fack med etikettlappar: pistagepraliner, vit chokladtryffel, chokladkola, negerkyssar, vit chokladtryffel cointreau, mörk chokladtryffel punch o kaffe, mörk chokladtryffel Jamesons irish, vit choklad citronkola.


Så var det fint, men i morse tidigt ringde Perre, att han vågar den jäveln, som gjort mig så mycket ont. Jag såg det på telefonen, men förresten vem annars skulle ringa halv sju på morgonen?


En gåta, jag tittar ut genom fönstret, ingen snö, det är så bedrövligt trist, man förstår att man knappast får uppleva någon mer riktig jul, men gåtan - varför i helvete sitter det svenska flaggor på bussarna en vanlig vardag som idag??


Känner mig ledsen och övergiven. Vet inte om jag ska ta mig till en sjukhusakut i dag som doktorn sa, man hoppas ju på att förra helgens dramatiska nedkylnings efterverkningar ger med sig av sig själv, och förresten finns det väl knappast något dom kan göra, lätt feber, ont i huvud ej i halsen, ej i öronen, inte särskilt mycket snuva, men framförallt trött, trött, trött och ont nere i ryggen på sidorna när jag rör mig det minsta, när jag går alltså.


Lämnade blodprov i går till polycytemian, ovanligt många provdelar, flera spalter, ska på återbesök till den 5 januari.


Igår ett dysfasianfall, när jag vandrade runt i väntan på klockan tre e.m., när jag hade fått tid hos doktorn, kunde inte få fram ett ord, mm s kljjs jääpr gjää vvv hhö,  bara att hålla käften och vänta, det brukar ju gå över på en halvtimme, har jag äntligen lärt mig i livet, ännu hos doktorn satt det i, jag fick vänta långa stunder innan jag fick fram ens enklaste ord, blev ingen bra anamnes, men doktorn var OK, och undersökte så mycket han kunde, hann testa sänkan, blodtryck och något mer, antar jag får nöja mig med det och hålla mig inne i stillhet några dagar. Fast det är trist.



Ja, nu går vi mot sämre tider, men framåt augusti börjar åter den lyckliga tiden som nu är slut, man får försöka bita ihop och ta det som den årliga prövningen. Minns med fasa förra sommarens skräckvärme, som man inte kommer undan, hur man än gör.


Men var är Uffe i Västerås?


Varför försvinner folk?

Även fast dom inte är döda, vad jag vet.


En positiv känsla ger Anders Olsson, han kan åtminstone ringa ibland.


Så fick jag julkort från Västra Fallet, Löderup, Bitte och Kårsdraget, en samling till 80% okända tjejer i 20-årsåldern några killar i samma ålder, samt Gugge som väl måste var uppåt 80, att hon vill, egendomligt.




Av Th - 20 december 2011 17:43

Alltså.

Lätt feber, värk i hela kroppen, mest i huvudet, nacken och ryggen, orkar knappt böja mig ner för att plocka upp en blyertspenna, eller ett suddgummi, eller ett papper, eller ett brev som ramlat ner ur brevinkastet, eller en gaffel, eller en kudde, eller en nageltång, eller ett glasögonfodral, eller vadsomhelst som kan ha ramlat ner  på golvet.


Då!


Det ringer på dörren och där står min älskade lillasyster som inte kommer ihåg att hon varit skolkamrat med Peas Britta, men väl visste att jag var dålig.


Hon hade med sig perfekta saker för att jag skulle äta något, ingen matlust har jag alls, orkar knappt blanda i ordning en kopp kaffe.


-En kokt julskinka, men inte av vad slag som helst utan äkta piggjam, med spad så att man kanske kan njuta dopp-i-gryta, som är julbordets läckraste spis utan jämförelse. Nu griljerar jag den själv så att den blir precis som nytillagad, helt perfekt.

-En 100 g påse neskafé lyx som är det absolut godaste kaffet som mänskligheten producerat.

-En ask med supergod rödbetssallad.

-En äkta holländsk edamerost, verkligen idealiskt när jag faktiskt har gjort slut på den förra.

-En tub slottsenap som är den enda godtagbara senapssorten.

-En liter mjölk, perfekt då jag bara hade några deciliter kvar i kylskåpet.

-En förpackning med supergod, djupfryst potatisgragäng, som jag lagar önskad mängd av i  ugnen, på sin höjd behöver man tillsätta lite riven parmesan mot slutet.


För detta måste man sannerligen tacka, nu gäller det att ta det lugnt , först vackra Lisbeth Åkerman i TV-nytt, så ynkligt av detta rike att det inte klarar att hålla SAAB igång, man skäms.


Sedan återgå till en Bigglesbok med sina sunda synpunkter och kommentarer om livet.



Tusen miljoner tack igen!





Av Th - 20 december 2011 12:47


Forts. (I första delen kunde man läsa om mina förberedelser innan jag for iväg till Sollentuna:

J

ag skyndade ner till Karlberg, till pendeltågstationen, en massa folk på utgående så jag fick dröja en aning innan jag fick igång kortet och kunde slinka in i spärren. Mitt tåg just på ingående, bortersta spåret, nerför trapporna, sista biten fram till tåget fick jag springa och kände hur matt och trött jag var, polycytemian[1] sätter tydligen sina spår, alldeles dimmig i blicken, trumpeten tung i handen, inte mindes jag att det var så jävla tungt med fodral och allt. Fick tag i en sittplats och kunde andas ut, det behövdes verkligen, jag inser att jag borde ha avstått från det här som jag sa till Knutte redan från början när han ringde i tisdags, min spontana reaktion var nog riktig, men jag tröstade mig med att det ändå vore fint att träffa grabbarna.

Tog fram sordinen som jag i sista ögonblicket stoppat i rockfickan, öppnade trumpetfodralet som jag hade i knäet och stoppade in den, oroade mig för att nån skulle se att jag hade en trumpet (man undrar ju varför).

Så tog jag fram den lilla mobilen. Tack och lov att jag ringde till Knutte i förmiddags och fick veta av någon hemma hos honom vilket som var hans riktiga mobilnummer, och att jag lagt in det i min egen mobil. Nu kunde jag göra ett SMS och jag skrev, Sollentuna NE 1400. Det kom iväg. Efter en stund insåg jag att jag menade 13:50 så jag skickade ett nytt SMS med lydelsen Nej 13:50. I nästan samma ögonblick var vi framme vid Sollentuna station och jag började gå, jag hade ju hamnat i tågets slut, så jag fick promenera hela, långa perrongen mot den norra utgången. Det var den enda utgång som föll mig in att vara möjlig. Men det var jobbigt, trumpetfodralets handtag skar in i handen, trots ganska tjocka vantar.

Så kom jag ut vid bussterminalen, ingen Knutte, ingen bil. Klockan hade nu blivit fyra minuter i två på eftermiddagen, och jag började oroa mig för om något skulle kunna gå snett, bara en halvtimme kvar innan vi skulle börja spela, skulle läpparna hinna bli tillräckligt uppvärmda?

Jag hade inget nummer till någon annan av bandmedlemmarna och inga pengar, inte ens med sista resterna den här månaden på Visakortet skulle jag kunna ta en taxi, och förresten, vad hette kyrkan, var det Silverdalens kapell, jag undrade om jag inte hade blandat ihop det med företaget Silverdalen som jag skrivit en jingel till för några år sedan. Minuterna gick, jag ringde Knutte, det enda nummer jag hade, det var en affärsmässig telesvarare som upplyste om att jag kunde lämna meddelande och nummer, vilket jag gjorde.

Det började regna och jag gick och satte mig i närmaste bussväntkur. Jag var trött och började bli orolig. Det var kallt och blött men inte frysgrader, ingen snö. En sur äldre gubbe (jag är troligen äldre) kom fram och frågade något om någon buss, och jag kunde bara säga att jag inte visste någonting, Han undrade gnälligt varför i helvete jag satt där då, och jag kunde bara svara lite matt, att jag väntade  på en bil (hurså gubbjävel).

Jag ringde igen, samma telefonsvarare, samma meddelande. gick åter till stationsnedgången, minuterna gick. Runtomkring utlänningar som pratade i mobiler, alla pratar, går omkring och babblar. Jag ringde igen och äntligen svarade Knutte. Klockan var nu nästan halv då vi skulle börja spela.

Knutte verkade lugn och trygg, ingen stress här, eller ångest över den uppenbara förseningen, vi tramsade lite fram och tillbaka och räknade väl med att de andra snällt skulle vänta och inte börja innan vi anlände. Säkerhetsbältet på, Knutte säker vid ratten, alltid trevligt att vara passagerare i hans stora, varma, mjuka, tysta bil.

Det var tydligen långt till det där kapellet, mycket längre än jag hade anat, men eftersom jag hade hundra procent gott samvete, kände jag mig lugn och plockade fram ”arret” som jag skrivit innan jag stack ner till pendeltåget vid Karlberg. When the Saints, F, Bb, Bb och Ess, fyra chorus.

Vi småpratade lite, och så märkte jag att Knutte nämnde något om att Hasse hade spelat i någon kyrka. Redan innan visste jag att Knutte och Hasse hade en spelning på förmiddagen och att det var anledningen till att jag inte kunnat bli upphämtad tidigare.


Resan fortsatte, det var verkligen långt, hur i jösse namn hade man planerat ordna detta? Jag undrade hur engagemanget och kontakten hade gått till från början, jo, det var Kjelle som hade läst dödsannonsen och skickat meil till oss andra, ett meil som jag genast besvarat ganska utförligt och bett någon vidarebefordra runt till alla andra i bandet.

Det mejlet handlade förstås mest om Pea och de telefonsamtal vi haft de sista åren. Men hade någon av de anhöriga verkligen bett oss spela When the Saints i kyrkan? Jo, det visade sig att det var frun Britta som hade tyckt att det vore lämpligt. Britta, jaha, hon fanns fortfarande i bilden, jag mindes att hon var skolkamrat med min syster.


Bilen rullade på och vi småpratade, närmade oss rentav Ulriksdal, där ju samlingen efter begravningen skulle vara. Varför nu detta?


Framme!


Klev ur, Knutte tog sin trombon, jo, vi var vid Ulriksdals fina värdshus, ingen tvekan, det var något som verkligen inte stämde alls, jag såg banjo-Kjelle bland gästerna, och Hasse Sporre, Knutte hade berättat att Hasse hade en tjej med sig som hette Gudrun och var operasångerska, jag tyckte jag kände igen henne, kanske från TV.


Klockan var nu kvart i två och jag insåg äntligen att jag var en hel timme fel, helt ohyggligt, förutom irriterad och nervös och ganska så bragd ur fattningen, följde jag med in, dörrarna var låsta till en början, det var mycket folk i rörelse, många olika sällskap skulle slussas hit och dit, kläder lämnas i garderoben, vi blev hänvisade en trappa upp, en kvinna kom fram och tittade på mig med orden du känner inte igen mej, va? Britta! svarade jag genast, och hon blev alldeles glad, hon skyndade vidare för att ordna sittningen och jag mumlade ett tack till Knutte i samförstånd, han insåg omedelbart sammanhanget. Grabbarna i bandet måste ju ha trott jag var helt borta som inbillat mej vara i god tro med den tryggaste övertygelse. Men dom hade alltså varit där redan klockan ett och sedan dessutom spelat inne i kyrkan! När jag ännu i lugn och ro var hemma på Birkagatan och plockade i ordning och packade mina kläder och trumpeten!


Jag fick en plats längst ut vid ett vackert dukat bord, fina linneservetter, små miniglas med två russin, en minimal bouché på en liten träplatta, flera sorters glas i dukningen. Efter en stund kom Anders, vår basist, han med segelbåten, och satte sig vid min vänstra sida, Knutte till höger. Men det var ganska trångt i lokalen, vita dukar och servetter, rent och stilfullt, blomsterdekorationer på borden, men trångt, alltför trångt, man fick intrycket att näringsstället gick på högvarv under pressen av många sällskap som skulle pusslas omkring och serveras, någon gick runt (trångt bakom ryggen) och serverade något som såg ut som en ljus glögg över de två russinen, och efter en kort stund, Britta, mitt emellan borden, utbringar en skål för Peter, Peters skål, vi skålade och knaprade lite på de små bouchéerna, fick instruktioner om att gå ut till buffén, som benämndes julbord, mycket originellt muttrade Knutte. Anders mumlade att det låter trevligt, han hade inte hunnit äta någon frukost, jag kände förväntan då jag bara druckit en kopp kaffe på förmiddagen, men jag var förstås helt förvirrad av min idiotiska feltajming. Det var ju knappast nån idé att förklara, jag kände mig totaldum, dummare än vanligt, skulle tydligen spela liten konsert sedan efteråt, fasa, sus i öronen, urusel ambis.

Det var väl också lite olyckligt att vi alla i bandet hamnade i en rad bredvid varandra, så den kollektiva kommunikationen var utesluten, jag hälsade väl knappt på varken Hasse eller Kjelle. Vad tänkte dom? Vinkade senare åt Kjelle, som med en outgrundlig min vinkade tillbaka där han satt långt borta till höger.


Folk samlades vid mångfalden assietter ute vid buffén. Till att börja med sill, ägghalvor med garnityr, allt som hör till, jag valde bordet mitt emot (men trångt) med massor av småvarmt och läckerheter, mängder av såser, prinskorv, flera sorters korvar, knaperstekt fläsk, rödkål, grönkål, julkorv, revbensspjäll, julskinka, lutfisk, bruna bönor, helt överväldigande. En liten tjej ur personalen stod och rörde lite då och då i såserna för att hålla dem fräscha. Vis av många års erfarenhet tog jag ytterst blygsamt på tallriken, man tar mer sen, nya tallrikar, går många gånger, fast en aning orolig, blev vi bjudna på detta eller.. skulle vi presenteras räkning efteråt, hur skulle det gå? Tillbaka in till bordet, gjorde beställning på öl, grabbarna körde väl bil allihopa, så det beställdes lättöl, själv hade jag väl innerst inne velat dricka mjölk. Men det fanns rejäla snapsglas, ack minnen från forna tiders glädje, och på något litet meddelandeblad på bordet såg man, förutom olika ölmärken, ordet Aalborgs Jubiléums.


Några fotopärmar cirkulerade, bilder av The Pearls, tidningsurklipp från Vinterpalatset, jättepopulära the Pearls spelar klockan två, en orkestertävlan på Lidingö, men allting nästen kemiskt odaterat, jag ska mejla mina barnbarn att dom inte får glömma sådant, nu satt vi här och gissade fåvitskt, vilket år var det, när var det, helt lösryckt och befriat från tidstämplar, som ju ändå är kanske den viktigaste egenskapen hos ett dokument. Inte ens tidningarnas datum syntes eller nämndes någonstans, men att vi spelade klockan fyra, eller halv sju, det fick dåtidens tidsorienterade publik noga veta. Numera finns gudskelov tidstämplar på alla elektroniska dokument (e-post t.ex.), men skriver man något på papper eller i en dagbok, måste man skriva datum och tid själv. För hand.


Vi åt och hämtade flera gånger, klart angenämt, men trångt, ute mörkt.


Så skulle vi spela, instrumenten fram, borta i ändan av det lilla burspråket där borden stod.


Jag bestämde till slut att vi skulle börja med ”Please, Don’t Talk About Me..” i Bb. Bess säger Hasse, jaha, åtta miljoner människor i världens sexmilliarders befolkning har ett helt eget sätt att benämna denna ton. Om man sänker tonen B ett halvt tonsteg får man tonen G, en märklig utveckling. Trött man blir.

(Liksom att säga tjugohundraelva i stället för tvåtusenelva, som vi likaledes är totalt ensamma om i hela denna kaotiska värld. Vi har bl.a uppfunnit blixtlåset, kylskåpet, kullagret, växelströmmen, polkagrisar och sången O Store Gud, men egna ord för toner och årtal ska vi ha. Crazy!)


Förvånansvärt att dom alls brydde sig om vad jag sa, grabbarnas uppfattning måste ju ha varit att dom upplevde mej som en svikare som inte ställt upp i kyrkan. Och med mitt självförtroende… ”Jag har tamefan inget dåligt självförtroende, jag har inget självförtroende alls” som jag skrev i en dagboksida för många, många år sedan


Jag använde sordinen, vågade inte ens tänka på att visa min matta ton, en gång i tiden hade jag så kallad fin ton, men det kunde man väl glömma nu, som tur är finns några inspelningar, kanske lägger ut något på molnet så småningom. Kommer att tänka på att jag en gång lärde mig hela ”Maple Leaf Rag” på piano, finns likaså inspelat, det ska jag banne mig också spara på nåt vis för framtiden, barn och vackra barnbarn.


Vi drog igång, till att börja med kände jag mig helt borta, spelar jag verkligen? Jag hörde knappt tonerna, hörapparaterna verkade helt knäppa, rytmiskt kändes det hyfsat, många, många års rutin går väl inte ur så där på en gång. Hasse är en pärla, banjon satt OK, och Knutte är säker, basen dunsade sina fyr-fyra-toner och trummorna saknades, vi tänkte väl alla på Peo som nu spelat sina sista toner.


Vi spelade ”Buddy Bolden” och ”A Closer Walk”, Knutte sjöng två chorus, det har jag aldrig hört honom göra förut, men det funkade utmärkt. Vi dubblade tempot i några chorus i mitten och återgick sedan till det mera lugnt bluesliknande tempot i slutet.


Publiken applåderade duktigt, många satt och spelade in med sina moderna ipoder.

Jag hade inte fått tillfälle att kommentera min dårhusmässiga fadäs med tidsorienteringen, jag beslöt att skriva något om det hela, och skicka ut i frankerade brev som i den gamla tiden, mitt sista försvar och åtminstone en slags förklaring…




U

ppbrott, lite tack, mycket tack, hop-packning och ett ordentligt surrande. Hälsningar, hej då, ensamhet och ouppfyllda tankar. Nu måste man hem i mörkret, finns något kommunalt att åka denna mörka vinterfredag med barmark? Någon av de obekanta gästerna vid vårt bord upplyste mig om att det var närmast att gå till Bergshamra tunnelbanestation, tackar. Han liknade Pea tyckte jag, kanske det var en bror? Jag hörde någon nämnde ett barn och ett barnbarn som var närvarande här på samlingen i Ulriksdal, men någon mera utförlig information hörde åtminstone inte jag. Jag ska ringa Britta och konversera lite, när det har lugnat ner sig, det ska väl inte vara några problem att få tag i henne. Knutte kanske vet, han brukar ha koll, spårvägsmannen.


Plötsligt var alla iväg, jag hämtade rocken i garderoben, märkte att handskar och mössa saknades. Inte kul. Gick ut i mörkret, åt vilket håll? Tog det som såg störst ut, känslan av svarta vintermörkret, dock ljus i stugornas fönster och en och annan gatlykta. Nu kändes trumpethandtagen ännu skarpare än förut, måste ha glömt vantar och mössa i Knuttes bil, hur långt att gå? Ovissheten gör obehaget värre, tilltagande lidande, jag kände det som ett straff, tungt att gå, numera går alla om mej med spänstiga steg, men här var jag ensam i kalla mörkret, så jäkla obehagligt och ogästvänligt, bytte hand gång på gång, att en trumpet kan väga så mycket. En gång vägde jag den och kom till2,3 kg, säkert nästan det dubbla med fodral. Tänkte på fornt lidande i olika former, nu hade jag i varje fall mitt gällande sjuttiokort (som kostar 490 kronor) och nycklarna. Dessutom gjorde de tunna inneskorna ont och klämde någonstans på ovansidan.


Efter tio-femton minuters promenad kom en bil bakifrån som stannade på andra sidan vägen. Det var basisten Anders som sa nåt om att jag ju kunde få åka med en bit, själv skulle han långt söderut, skulle åka någon välbekant trafikled och att jag kunde få kliva av någonstans inne mot stan.


Det tog ett bra tag, enorm trafik, också ogästvänligt med hundratals bilar som till synes har sina bestämda mål.


Vi såg en jätteskylt på en husfasad med ordet Lindhagen, Anders tyckte att det väl var nära där jag bodde, han stannade helt illegalt och sa hej då, jag började gå utmed en smal högerkurva med nedförsbacke utan att ha den minsta aning om var jag egentligen var. Bilstrålkastare bakifrån lite då och då. Den minimala bit av trafikvägen som var avmarkerad som trottoar kändes obehagligt trång och riskabel, här var det sannerligen inte meningen att någon skulle promenera och absolut inte i mörker.

Så började det regna igen, ganska ordentligt plaskregn, ingen mössa, ingen kapuschong, inga handskar, med det tunga fodralet skärande in i ena eller andra handen, mörkt, kallt, blött, tilltagande skavsår, ansiktet stelnar, enstaka bilar bakifrån fräser förbi, tankar på att någon skulle komma för nära. Var är jag? Räknade stegen, ett hundra, tvåhundra, hela tiden högerkurva, tvåhundrafemtio, jag var ganska duktig på att stega en gång i tiden, femtiotvå dubbelsteg per hundra meter. Håret rann som vore jag nyduschad, jackan föga vattentät, detta är ett straff, ett bittert öde, men någonstans måste väl vägen sluta, helst skulle man väl bara lägga sig, inget paraply, ingenting. Vägen ledde i en stor, smal böj åt höger, det måsta vara någon slags avfartsväg från motorleden. Jag undrar om det finns något så helt ogästvänligt, främmande och ont som dessa förbjudna bilstråk som ingen fotgängare skulle beträda, troligen var det dessutom helt förbjudet.

Regnet öste ner. Ett kallt, elakt strilande som tilltar, det kalla vattnet rinner över håret, allt blött, de tunna skorna, innanför kragen, tyngden av instrumentfodralet i en frysande hand, ansiktet stelnar, jag kunde knappt formulera ett ord, som afasi, men av en helt annan orsak. Möjligen har man varit med om något sådant när man gjorde lumpen, men då var man ung, hade god utrustning och medvetandet om att man gjorde det för en övertygat god sak.


Vägen smalnade tyckte jag, enstaka bilar bakifrån stänkte förbi allt närmare, och lyste tillfälligt upp mörkret med sina skarpa strålkastare.


Så ser jag en tvärgata med gatubelysning långt därnere, jag kunde börja orientera mig mellan dropparna på glasögonen, jag kände något som anades lite bekant och jag mindes dessutom den stora, upplysta skylten LINDHAGEN. Till höger ett antal mörka tegelhus med vänligt upplysta fönster, jo nu kände jag igen mig, de där husen var ju holmiaområdet där jag bott för fyrtio år sedan, på Stiernhielmsvägen, när de första barnen kom.


Jag tryckte mig så nära järnstaketet på höger sida som möjligt, nu kom bilarna obehagligt nära, jag stannade varje gång och klamrade mig fast, vågade inte ut i körbanan, tänkte på alla träd som faktiskt fanns runt husen, nu utan löv, regnet och vinden drog rakt igenom. Jag kom ner till tvärgatan som visade sig vara Lindhagensgatan. Rött ljus, massor av trafik, tryckte på signalknappen utan reaktion, tydligen inställt på max väntetid för osannolika fotgängare. Där på andra sidan en stor affärslokal vars entré tycktes ha något skyddstak på första våningen, dit måste jag, åtminstone rinna av en stund. Sedan skulle jag gå upp till Stadshagens tunnelbanestation som jag nu visste fanns däruppe någonstans runt hörnet, hur långt kunde det vara, minst tvåhundra meter, en fruktansvärd sträcka i min nuvarande situation.


Jag kom äntligen över gatan, vattnet forsade, jag knep hårt om handtaget och tvingade mig över. In under den  utskjutande takdelen, ställde ner fodralet, försökte massera de stelnade händerna, tänkte på alla paraplyer man haft och glömt på så många ställen. Vattnet rann av den dåligt vattentäta jackan från stockholmspolisens musikkår, som jag fått av Roland några månader tidigare. Den var fin, men idag hade det sannerligen varit bättre med vinterjackan som jag köpte för sexton år sedan. Den hade ju i alla fall en rejäl kapuschong.


Där stod man och frös, ja, ni förstår, vattnet rann av, men jag hade ingenting att torka med, men som kemist och naturvetare känner jag väl till att vatten dunstar, åtminstone ner till aktuellt ångtryck, så det var bara att vänta, och fantamej avtog inte regnet en aning, vilket jag såg på reflexerna av vattendropparna i vattenpölarna på gatan.


Efter så där en tio minuter gav jag mig ut igen för att uppnå Stadshagens T, men det var ganska duktigt med regn och jävligt kallt, skorna blöta, trumpetfodral på trettio kilo och isvatten rinnande över huvudet. Det var bara att bita ihop och frysa, plask, plask. Drygt två hundra meter i uppförsbacke. När jag steg in i den torra stationen var upplevelsen så stark att jag till och med oroade mig för vad folk skulle säga när dom fick syn på en så dyblöt varelse. Satt mig vid perrongen och tackade min skapare för att jag åtminstone köpt detta sjuttiokort[2], med vilket jag kan färdas obehindrat inom hela SL-området till den fjärde januari 2012.

Vid Fridhemsplan byte till Gröna linjen och en hållplats till Sankt Eriksplan, där rulltrapporna är trasiga och som enligt skyltning skall lagas i januari. Tänkte på alla dessa tidsdisplayer som upplyser om när bussen kommer, redan nu är de flesta trasiga, jag tvivlar på att man nånsin kommer att hinna reparera dem. Samtidigt har ju alla klockor totalt eliminerats, det är ju kul att inte veta att bussen kommer om sju minuter, men den absoluta tiden, om man kan räkna med en sådan, är en hemlighet som endast de med fungerande mobiler eller ipoder kan ta del av.


Klockan 18.02 var jag hemma, bytte kläder, kissade, gjorde kaffe, tackade mig själv och min geniala omtanke mot mig själv, som fått mig att inte glömma nyckeln hem till varma lägenheten.

   




 

Av Th - 17 december 2011 14:35

Lussekatt med mjölk

Migränflimmer, måste vila

julknäcke med edamer ost och kaffe

orkar inte dammsuga

kaffe

orkar inte ner i tvättstugan,

julknäcke med edamerost och mjölk,

orkar inte sortera papper,

hänger in lite kläder i garderoben,

sus i huvudet,

flimmer,

trött, trött, trött,

ensam,

övergiven,

dammsuger litet,

tar en tablett,

lägger mig och läser marinmusei årsbok,

kaffe (alltid med mjölk o socker),

bloggar några rader.

Orkar inte gå ut och handla mjölk,

leden för ensamheten,

går ner i tvättstugan,

lägger mig och läser om Soundcloud,

kaffe med skorpa o smör,

känner hopplöshet,

går ner i tvättstugan,

kliar över hela kroppen,

huvudvärk,

flimmer och prickar framför ögonen,

läser eposten, bara reklam,

sörjer alla som har försvunnit, känner ovilja och sorg,

orkar inte öva ukulele,

lägger mig på sängen i mörkret,

orkar inte sortera tvätt,

sorterar lite papper,

kaffe med julknäcke och edamerost,


så går dag efter dag efter dag efter dag


inget roligt att ha ont

inget roligt att vara trött


läser om min sjukdom


kaffe


orkar inte ner i tvättstugan, men måste,


ner ock köpa mjölk o en avokado, regn och paraply


mötte granne som pratar så trevligt


trött, trött, trött och dåsig på sängen





Av Th - 16 december 2011 23:33

Jag skyndade ner till Karlberg, till pendeltågstationen, en massa folk  på utgående så jag fick dröja en aning innan jag fick igång kortet och kunde slinka in i spärren. Mitt tåg just på ingående, bortersta spåret, nerför trapporna, sista biten fram till tåget fick jag springa och kände hur matt och trött jag var, polycytemian sätter tydligen sina spår, alldeles dimmig i blicken, trumpeten tung i handen, inte mindes jag att det var så jävla tungt med fodral och allt. Fick tag i en sittplats och kunde andas ut, det behövdes verkligen, jag inser att jag borde ha avstått från det här som jag sa till Knutte redan från början när han ringde i tisdags, min spontana reaktion var nog riktig, men jag tröstade mig med att det ändå vore fint att träffa grabbarna.


Tog fram sordinen som jag i sista ögonblicket stoppat i rockfickan, öppnade trumpetfodralet och stoppade in den, tog fram den lilla mobilen. Tack och lov att jag ringde till Knutte och fick veta av någon hemma hos honom vilket som var hans riktiga mobilnummer, och att jag lagt in det i min egen mobil. Nu kunde jag göra ett SMS och jag skrev, Sollentuna NE 1400. Det kom iväg. Efter en stund insåg jag att jag menade 13:50 så jag skickade ett nytt SMS med lydelsen Nej 13:50.

I nästan samma ögonblick var vi framme vid Sollentuna och jag började gå, jag hade ju hamnat i tågets slut, så jag fick gå hela, långa perrongen mot den norra utgången. Det var den enda utgång som föll mig in att vara möjlig. Men det var jobbigt, trumpetfodralets handtag skar in i handen, trots ganska tjocka vantar.


Så kom jag ut vid bussterminalen, ingen Knutte, ingen bil. Klockan hade nu blivit fyra minuter i två på eftermiddagen, och jag började oroa mig för om något skulle kunna gå snett, bara en halvtimme kvar innan vi skulle börja spela, skulle läpparna hinna bli tillräckligt uppvärmda?


Jag hade inget annat nummer till någon av bandmedlemmarna och inga pengar, inte ens med sista resterna på Visakortet skulle jag kunna ta en taxi, och förresten, vad hette kyrkan, var det Silverdalens kapell, jag undrade om jag inte hade blandat ihop det med företaget Silverdalen som jag skrivit en jingel till för några år sedan. Minuterna gick, jag ringde Knutte, det enda nummer jag hade, det var en telesvarare som upplyste om att jag kunde lämna meddelande och nummer, vilket jag gjorde.


Det började regna och jag gick och satte mig i närmaste bussväntkur. Jag var trött och orolig. Det var kallt och blött men inte frysgrader, ingen snö. En sur äldre gubbe kom fram och frågade något om någon buss, och jag kunde bara säga att jag inte visste nånting, Hun undrade gnälligt varför i helvete jag satt där då, och jag kunde bara svara lite matt, att jag väntade  på en bil.


Jag ringde igen, samma telefonsvarare, samma meddelande. gick åter till stationsnedgången, minuterna gick. Runtomkring utlänningar som pratade i mobiler, alla pratar, går omkring och babblar. Jag ringde igen och äntligen svarade Knutte. Klockan var nu nästan halv då vi skulle börja spela.


Knutte verkade lugn och trygg, ingen stress här, eller ångest över den uppenbara förseningen, vi tramsade lite fram och tillbaka och räknade väl med att de andra snällt skulle vänta och inte börja innan vi anlände. Säkerhetsbältet på, Knutte säker vid ratten, alltid trevligt att vara passagerare i hans stora, varma, mjuka tysta stadsjeep.

Det var tydligen långt till det där kapellet, mycket längre än jag hade anat, men eftersom jag hade hundra procent gott samvete, kände jag mig säker och plockade fram arret som jag skrivit innan jag stack ner till pendeltåget vid Karlberg. When the Saints, F, Bb, Bb och Ess, fyra chorus.


Vi småpratade lite och så märkte jag att Knutte nämnde något om att Hasse hade spelat i någon kyrka. Redan innan visste jag att Knutte och Hasse hade en spelning på förmiddagen och att det var anledningen till att jag inte kunnat bli upphämtad tidigare.


Resan fortsatte, det var verkligen långt, hur i jösse namn hade man planerat ordna detta? Jag undrade hur engagemanget hade gått till, jo, det var Kjelle som hade läst dödsannonsen och skickat meil till oss andra, ett meil som jag genast besvarat ganska utförligt, och bett någon vidarebefordra runt till alla andra i bandet. Det handlade förstås mest om Pea och de telefonsamtal vi haft de sista åren. Men hade någon av de anhöriga verkligen bett oss spela "When the Saints" i kyrkan? Jo, det visade sig att det var frun Britta som hade tyckt att det vore lämpligt. Britta, jaha, hon fanns fortfarande i bilden, jag mindes att hon var skolkamrat med min syster.


Bilen rullade på och vi småpratade, närmade oss rentav Ulriksdal, där ju samlingen efter begravningen skulle vara. Varför nu detta?


Framme.


Klev ur, Knutte tog sin trombon, jo, vi var vid Ulriksdals fina värdshus, ingen tvekan, det var något som verkligen inte stämde alls, jag såg banjo-Kjelle bland gästerna, och Hasse Sporre, Knutte hade berättat att han hade en tjej med sig som hette Gudrun och var operasångerska, jag tyckte jag kände igen henne, kanske från TV.


Klockan var nu kvart i två och jag insåg äntligen att jag var en hel timme fel, helt ohyggligt, förutom irriterad och nervös och ganska så bragd ur fattningen följde jag med in, dörrarna var låsta, det var mycket folk i rörelse, många olika sällskap skulle slussas hit och dit, kläder lämnas i garderoben, vi blev hänvisade en trappa upp en kvinna kom fram och tittade på mig med orden du känner inte igen mej, va, Britta, sa jag och hon blev alldeles glad, hon skyndade vidare för att ordna sittningen och jag mumlade ett tack till Knutte i samförstånd, han insåg omedelbart sammanhanget.


Jag fick en plats längst ut vid ett vackert dukat bord, fina linneservetter, små miniglas med två russin, en minimal bouché på en liten träplatta, flera sorters glas. Efter en stund kom Anders, vår basist, han med segelbåten, och satte sig vid min vänstra sida, Knutte till höger. Men det var ganska trångt i lokalen, vita dukar och servetter, rent och stilfullt, blomsterdekorationer på borden, men trångt, alltför trångt, man fick intrycket att näringsstället gick på högvarv under pressen av många sällskap som skulle pusslas omkring och serveras, någon gick runt (trångt bakom ryggen) och serverade något som såg ut som en ljus glögg över de två russinnen, och efter en kort stund, Britta  mitt emellan borden  utbringar en skål för Peter, Peters skål, vi skålade och knaprade lite på de små bouchéerna, fick instruktioner om att gå ut till buffén, som benämndes julbord, mycket originellt muttrade Knutte, Anders mumlade att det låter trevligt, han hade inte hunnit äta någon, jag kände förväntan, som inte heller hade ätit något annat en en kopp kaffe på morgonen, men var förstås helt förvirrad av min idiotiska feltajming. Det var ju knappast nån idé att förklara, jag kände mig totaldum, dummare än vanligt, skulle tydligen spela liten konsert sedan efteråt, fasa, sus i öronen, urusel ambis. Förlåt.


Folk samlades vid mångfalden assietter, till att börja med sill, ägghalvor med garnityr, allt som hör till, jag valde bordet mitt emot (men trångt) med massor av småvarmt och läckerheter, mängder av såser, prinskorv, fläskkorv, knaperstekt fläsk, rödkål, grönkål, revbensspjäll, bruna bönor, helt överväldigande. Vis av många års erfarenhet tog jag ytterst blygsamt på tallriken, man tar mer sen, nya tallrikar, gå många gånger. Tillbaka in till bordet, gjorde beställning på öl, grabbarna körde väl bil allihopa, så det beställdes lättöl, själv hade jag väl innerst inne velat dricka mjölk. Men det fanns rejäla snapsglas, ack minnen från forna tiders glädje.


Några pärmar cirkulerade, bilder av The Pearls, tidningsurklipp från Vinterpalatset, jättepopulära the Pearls spelar klockan två, en orkestertävlan på Lidingö, men allting nästen kemiskt odaterat, jag ska mejla mina barnbarn att dom inte får glömma sådant, nu satt vi här och gissade fåvitskt, vilket år var det, när var det, helt lösryckt och befriat från tidstämplar, som ju ändå är kanske den viktigaste egenskapen hos ett dokument. Inte ens tidningarnas datum nämndes någonstans, men att vi spelade klockan fyra, eller halv sju, det fick dåtidens tidsorienterade publik noga veta. Nu finns gudskelov tidstämplar på alla elektroniska dokument, men skriver man något på papper eller i en dagbok, måste man skriva datum och tid själv. För hand.


Vi åt och hämtade flera gånger, klart angenämt, men trångt, ute mörkt.


Så skulle vi spela, instrumenten fram borta i ändan av det lilla burspråket där borden stod.


Jag bestämde till slut att vi skulle börja med ”Please, Don’t Talk About Me..” i Bb.

Bess säger Hasse, jaha, åtta miljoner människor i världens sexmilliarders befolkning har ett helt eget sätt att benämna denna ton. Trött man blir.


Iksom att säga tjugohundraelva i stället för tvåtusenelva, som vi likaledes är totalt ensamma om i hela denna kaotiska värld.


Jag använde sordinen, vågade inte ens tänka på att visa min matta ton, en gång i tiden hade jag så kallad fin ton, men det kunde man väl glömma nu, som tur finns några inspelningar, kanske lägger ut något på  molnet så småningom. Kommer att tänka på att jag en gång lärde mig hela ”Maple Leaf Rag” på piano, likaså inspelat, det ska jag banne mig också spara på nåt vis för framtiden, barn och vackra barnbarn.


Vi drog igång, till att börja med kände jag mig helt borta, spelar jag verkligen? Rytmiskt kändes det hyfsat, många, många års rutin går väl inte ur så där på en gång. Hasse är en pärla, banjon satt OK, och Knutte är säker, basen dunsade sina fyr-fyra-toner och trummorna saknades, vi tänkte väl alla på Peo som nu spelat sina sista toner på trummorna.


Vi spelade ”Buddy Bolden” och ”A Closer Walk”, Knutte sjöng två chorus, det har jag aldrig hört förut, men det funkade utmärkt. Vi dubblade tempot i några chorus i mitten och återgick sedan till det mera lugnt bluesliknande i slutet.


Publiken applåderade duktigt, många satt och spelade in med sina moderna ipoder.


Uppbrott, lite tack, mycket tack hoppackning och ett ordentligt surrande. Hälsningar, kramar, hej då, ensamhet och ouppfyllda tankar i längtan. Nu måste man hem i mörkret, finns något kommunalt att åka denna mörka vinterfredag med barmark?


Plötsligt var alla iväg, jag hämtade rocken i garderoben, märkte att handskar och mössa saknades. Inte kul. Gick ut i mörkret, åt vilket håll? Tog det som såg störst ut, känslan av svarta vintermörkret, dock ljus i stugornas fönster och en och annan gatlykta. Nu kändes trumpethandtagen ännu skarpare än förut, måste ha glömt vantar och mössa i Knuttes bil, hur långt att gå? Ovisheten gör obehaget värre, lidande, jag kände det som ett straff, tungt att gå, numera går alla om mej med spänstiga steg, men här var jag ensam i kalla mörkret, så jäkla obehagligt och ogästvänligt, bytte hand gång på gång, att en trumpet kan väga så mycket. En gång vägde jag den och kom till2,3 kg, säkert nästan det dubbla med fodral. Tänkte på fornt lidande i olika former, nu hade jag i varje fall mitt gällande sjuttiokort (som kostar 490 kronor) och nycklarna.


Efter tio-femton minuters promenad kom en bil som stannade på andra sidan vägen. Det var Anders som sa nåt om att jag ju kunde få åka med en bit, själv skulle han långt söderut, skulle åka någon välbekant trafikled och att jag kunde få kliva av någonstans in mot stan.


Det tog ett bra tag, enorm trafik, också ogästvänligt med hundratals bilar som till synes har sina bestämda mål.


Vi såg en jätteskylt med ordet Lindhagen, Anders tyckte att det väl var nära där jag bodde, han stannade helt illegalt och sa hej då, jag började gå utmed en smal kurva med nedförsbacke utan att ha den minsta aning om var jag var. Bilstrålkastare bakifrån lite då och då. Så började det regna igen, ganska ordentligt plaskregn, ingen mössa, ingen kapuschong, inga handskar, med det tunga fodralet skärande in i ena eller andra handen, mörkt, kallt blött, ansiktet stelnar, enstaka bilar bakifrån fräser förbi, tankar på att någon skulle komma för nära. Var är jag? Räknade stegen, ett hundra, tvåhundra, jag var ganska duktig på att stega en gång, femtiotvå steg per hundra meter. Håret rann som vore jag nyduschad, jackan föga vattentät, detta är ett straff, ett bittert öde, men någonstans måste väl vägen sluta, helst skulle man väl bara lägga sig, inget paraply, ingenting.


Fortsättning följer.









Av Th - 16 december 2011 12:27

Ja, till slut bestämde jag mig för att ställa upp. Det är kanske sista gången vi ses så pass många.


Orkestern, den namnkunniga och stundom förträffliga dixielandorkestern The Pearls är inte längre komplett, en medlem har försvunnit, nämligen vår trevlige och duktige trummis Pea.


Ceremonin äger rum i Silverdals kapell i Sollentuna klockan 1.30 e.m


Någon av de efterlevande släktingarna som jag inte tror vi känner, hade uttryckt en önskan om att vi, gamla bandmedlemmar, skulle komma och spela "When The Saints".


OK, jag har nu bestämt att vi, för att göra det lätt för oss, kör 1 chorus i F, ett chorus i Bb, ett chorus i Bb med klarinettsolo, och slutligen ett chorus i Ess som slutensemble tutti. Totalt fyra omgångar, det räcker väl för att publiken ska få en liten glimt av dessa forna tider, när vi var aktiva och framgångsrika.

Det blir alltid snyggt med dessa kvincirkelvis stegrande tonarter, och min ambis är ju sannerligen  inte vad den en gång var.


Men nu tcykte jag att jag skulle leta fram något att ha på mig. I den nästan tomma garderoben fann jag till slut byxor, kavaj från bröllopet i Ragunda 2006, en relativt ny vit skjorta med slips.


Hur knyter man nu en slips? Jodå, det funkade, och man hade anledning att minnas dessa forna tider när man ALLTID gick omkring i slips, vad man än gjorde, utom möjligen på gymnastiklektionerna.


Men skor? Har jag några skor? Till slut fann jag ett par hyfsat mörka och hela i botten på en låda i en liten sidogarderob i hallen. Men ingen svart skokräm, det var så många år sedan jag använde sånt.


Så här exklusivt utstyrd måste jag ju ta en bild på mig som minne.


Då måste jag använda självutlösaren, hur gör man nu det, testa, klicka, prova, en kort stund letade jag också efter manualen till kameran, som jag förstås inte hittade, den har faktiskt fungerat bra i flera år nu. Flera år innebär i dessa tider att kameran är gammal, men den har inga dramatiska fel. Så kom jag på det i denna härva av märkliga moderna symboler som alla väl måste kunna i denna värld.

 

Ja, här är jag, provutklädd, har bestämt mig för att vara vid Sollentuna pendeltågstation klockan 13:50, hoppas jag klarar det, och hoppas jag kommer i håg mobilen...


Ett visst pirr förnimmer man ju...





Av Th - 12 december 2011 13:13

Det flimrar i halva synfältet, jag ser bara halva ungefär, slår ofta fel på tangenterna.

En egendomlig, obehaglig och skrämmande perception.

Vem som än från ingenstans drabbades av detta skulle förmodligen uppsöka akut sjukhusintag.


Det lär vara samma symptom som hjärnblödning, fast detta förhoppningsvis är en kramp i hjärnbarken, det är väl småmuskler eller blodkärl som drar i hop sig, som kramp är.

Man kan få kramp i ett ben och uppleva väldiga smärtor, vad är det som sker? muskelfibrer börjar leva ett eget liv?

Om jag har tur slipper jag dysfasin som ofta uppträder, dvs talförmågan blockeras en stund, det brukar röra sig om max en halvtimme. Hur man än försöker, så kan man inte formulera en begriplig mening, blir bara, me mö öö mm, det är bara att låta bli och vänta.


Jag har aldrig någonsin funnit det minsta som skulle kunna ge en reproducerbar attack av detta.


Möjligen, möjligen kan flimmer från bildskärmar kännas som att ha ett samband.


Men attackerna kan komma i precis vilka sammanhang som helst, i vila, i ansträngning, mitt under en kårsdragskonsert, under en avspänd segling i skärgården, mitt under en trevlig sommarpromenad längs kanalen, när som helst utan minsta registrerbar orsak. Ibland känns suset lite starkare än vanligt någon timme innan, men det är långtifrån alltid.


Eftersom jag i flera timmar haft ingående samtal med de duktigaste specialister anser jag mig veta och tro på, att detta är just migrän med sina många varianter.

Detta att ha andra symptom brukar benämnas något speciellt.


Egendomligheterna uppträder alltid ensidigt, just nu mest på högra sidan.

Efter 15 minuter kommer en kraftig huvudvärk, sedan sitter en dyster tyngd- och mörkerkänsla i uppåt ett dygn, vad man än gör.


Jag har fått testa alla förekommande mediciner, men inget hjälper.

Man undrar helt enkelt vad de ska hjälpa emot?


Om det gäller värk, så finns ju mycket att välja på som bedövar eller dåsar. Bäst är väl att sova, men det är inte bara att lägga sig.

En halv Alvedon räcker långt.


Akupunktörer och extremt höginvesterade medicinfabrikanter gör stora pengar.

Apoteken överbjuder varandra i erbjudanden om (dyrbara) mediciner, gärna med bilder av snygga tjejer med ett till synes orgasmliknande förklarat skimmer i ansiktsuttrycket.


Men det går över tack och lov, sedan är det bara att leva vidare tills det kommer nästa gång.


Det första vuxna, så småningom korrekt diagnosticerade, anfallet, kom den dagen jag gjorde testerna under mönstringen för värnplikten. Mitt i långa multiplikationer och divisioner kom flimret. Synen försvann. Jag blev totalt skräckslagen och övertygad om att nu dör jag.


Men jag vågade inte säga till, jag tyckte nämligen samtidigt att det var så oerhört pinsamt, jag satt där vid min pulpet och löste uppgifterna med den största viljeansträngning.

Så kom värken och synen återvände. Resultatet blev nog inte så bra, men jag blev särskilt utfrågad inför mönstringsnämnden.

Jag var då ledare för ett dixilandband i Stockholm, vilket förstås tilltalade de vänliga kommittédeltagarna.

Minns att jag uttryckte synpunkten att dom kan ju inte spela utan mej på frågan om hur man ledde en orkester.

Jag hamnade som signalist på T1 i Linköping, men det är en annan historia.


Som nioåring låg jag på observation och undersökningar på ett barnsjukhus i Stockholm i fjorton dagar.

Det gav oförglömliga minnen från en annan tid, en annan värld. Sjuksköterskor med uniform och disciplin, särskilt har jag en minnesbild av en som var så särskilt vänlig och snäll mot mig, hon sa att jag påminde om hennes lillebror.


Man skrev brev på den tiden, och breven till mamma och pappa finns kvar.

Här en del av första sidan av ett brev där jag önskade en pennformerare, suddgummi och en linjal. Där låg den lille gossen och skrev, och det var långt till att brevet skulle komma iväg, skickas, komma fram och slutligen kanske ge en positiv utdelning i form av de önskade sakerna.

 


Det är väl ingen tvekan om att detta har bromsat mycken aktivitet i mitt liv.

När jag nu skriver, lyssnar jag samtidigt på mina CD-skivor med julmusik från Adolf Fredrik och Musikgymnasiets körer.


Under den tiden jag hade lyckan att ha barn i dessa skolor, gick jag alltid på alla konserter.

oförglömliga upplevelser som blandas till en skön och nostalgisk mosaik av minnen.


För mig blev det inte mindre än arton AF-barnaår, dvs så många år i mitt liv hade jag minst ett barn som gick i AF:s musikklasser eller musikgymnasium.


Detta och mycket annat som jag inte kan förklara ger en känsla av ett mycket lyckligt liv.

En glädje byggd på kunskap och upplevelser befriad från vidskepelse och andra gudar.


Och det finns tveklöst många som haft det värre, mycket värre.







Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards