Bli inte rädd nu!

Jag tänker steka en god oxstek, dvs just den goda fransyskan jag köpte i går förmiddag, men vände och stoppade i kylskåpet, då en annan middagsvariant dök upp denna första advent.

Uppfylld av Kårsdragets  lyckade höstkonsert i lördags, som gick mig förbi, måste jag nu göra slag i saken .

När man vågar skriva ett arrangemang för vilken orkester det vara månde, kommer till slut den nervpirrande dagen när man vågar sig dit med noterna under armen och den stora visionen i anden.

Även de käraste orkestermedlemmarna är grymt stenhårda i sina inledande kommentarer. Förmodligen tänker dom inte alls. Har man skrivit många lyckade arr, börjar man sakta men säkert räknas som kompositör, men det är en utdragen process.

Samma är det med att späcka en oxstek.

Att steken måste späckas är ställt utom alla tvivel. Det tar tid att inse dessa urgamla lärdomars berättigade sanning.

Men hur gör man då`?

SPÄCK?

Hu, ve och fasa, rena fettet, FETT, FETT, FETT, fy satan, nä, blä.

Till att börja med ligger man halvsovande i flera nätter, och föreställer sig hårda vandringar i saluhallarna efter denna urmodiga exklusiva och säkert svåråtkomliga, urgamla produkt. FINNS sånt fortfarande?

Men det är faktiskt sant, både det ena, det andra och det tredje.

För det första: fettet.

Nej, man blir inte fet av fett. Det ska vi inte älta här, det finns massor av undersökningar som visar detta.

Politiker oroade sig för den tilltagande fetman hos medborgarna och inledde restriktioner.

När politiker lägger sig i hur människorna ska leva, blir det mycket fel.

Att den livgivande basfödan MJÖLK fettreducerades till 3 % i december 1942, berodde inte på någon fettskräck på den tiden, tvärtom, man behövde mer grädde till smör och ost, och snodde lite från den viktigaste födan av alla mitt under krigets värsta ransonerade restriktionsår.

Sedan gick det av bara farten, det hela övergick till avsiktlig fettreducering för att minska den tilltagande övervikten hos folk.

Jag tycker så synd om de förlorade generationer som tvingats dricka mellanmjölk till skolmaten.

Och resultatet uteblev inte, folk blev ÄNNU fetare.

 

Nog om detta, debatten har äntligen börjat komma igång, och skräcken kanske släpper så småningom.

Särskilt när man får veta, att hjärnan inte består av grönsaker och fibrer, utan av 70% (sjuttio procent) fett.

 

Värst är det med Europaunionen, EU. Först när vi äntligen vågar dra oss ur denna hemska drakes käftar och slipper de 30 milliarderna i medlemsavgift, kanske vi kan återfå fattningen om livet. De sista åsnesparkarna handlar om att det finns olika sorters fett. Hur många som helst verkar det som.

Men för oss Västerlänningar som levt i jordens mest framgångsrika jordbruksamhällen i många mijoner år, är det jordbruksprodukter som gäller.

Det andra är att späck faktiskt finns.  Jag gick av en händelse in i en till synes helt normal ICA-butik nära Skanstull och vågade fråga.

Späck?

Javisst!  Hur mycket ?

Dom har det i frysen. En rejäl bit kostade drygt 5 kronor. (Jag har här skrivit DOM, fastän jag vet att kasus här är nominativ, och korrekt skrivspråk är de, men dom säger man, så jag skriver talspråk, bara för att jag vill det just nu)

Så kommer vi till det tredje.

Vaddå späcka? Mamma späckade aldrig nånting, utom med katrinplommon, men det är att späcka i överförd betydelse.

Eller gjorde hon det? Ja, säkert förr i tiden.

Därför att utan späckning blir oxsteken intill döden torr och trist, hur man än försöker ändra på den saken med goda gräddsåser och gélé.

Men vad har nu detta med arrangemangen till studentorkestern att göra?

Jo, det är frågan om KNOW HOW.

Hur späckar man i praktiken? Hur skriver man musiken?

Fråga mej gärna, det är ett långt livs erfarenheter, men bäst lär man sig själv genom flitig praktik och övning år efter år efter år.

Om man har någon vision vill säga. Man måste ha en inre upplevelse av hur man vill ha det.

En inre kraft som man själv tror på.

Då segrar man till slut, om man kämpar.

Här nu en Mise en place av späckningsförberedelsen:

 

Späcknålen består av två delar, en späcknål (kanyl) och en påfösare med träknopp.

Jag köpte den en gång på Coq Roti.  Tillsammans med en körbärsurkärnare och en ostronkniv...  

Börja med att skära späcket i fina strimlor, SALTA och VITPEPPRA duktigt , och lägg in späckstrimlorna i frysen igen.

Annars  blir dom sladdriga, mjuka och totalt lealösa och kan inte föras in i kanylen.

När dom väl har börjat frysa däremot, är det enkelt att stoppa in dem när de stelnar. (Blandat lite talspråk och skrift språk här, bara för att retas...)

Pressa sedan in den fyllda kanylen i köttet och börja fösa på med påfösaren.

Men samtidigt måste du förstås dra ut nålen, du måste ha en vision av hur späcket stannar kvar i kötthålet.

Alltså håll i princip påfösaren still och dra ut kanylen.

Gör det på så många ställen du önskar, och använd frysen emellanåt om späckstrimlorna blir för sladdriga och mjuka.

Detta var början på arret!

Bryn sedan steken i en smörad järngryta, vänd med träskedar. Detta tar en viss tid, och låter sig inte forceras.

På med köksfläkten så att inte brandvarnaren går igång!

Salta och peppra många gånger runtom, det går naturligtvis bra att redan från början gnida in köttet med finkornigt salt och vitpeppar.

Använd inte grovkornigt havssalt, det kommer från havet med allt vad det innebär av läbbigheter.

Finkristallerat havssalt kan vara kul, om man vill känna saltkornen på tungan, men det är samma sak:

Natriumklorid i varierande renhetsgrader, smaken är exakt densamma.

Havssaltet innehåller jod, så använd jodsalt, det behöver din sköldkörtel för att funka bra.

Häll några deciliter vatten i grytan och bräsera, dvs låt det hela koka långsamt under lock.

Använd stektermometer. Max 70 grader, det är den klassiska innertemperaturen för nötkött, men tänk  på att det kan variera beroende på exakt var i steken termometernålspetsen sitter.

Ja, sedan reder du av vätskan och smaksätter ytterst nog, blandar med färsk, söt, tjock gädde, smaksätt ännu mer enligt ditt överlägsna smaksinne, och det vattnas i munnen vid blotta tanken på stekskivor, gräddsås, potatis och vinbärsgélé...

Kommer att tänka på den underbart skicklige Kårsdragstrummissen Perre Elwinger (skapare av det förnäma Kårsdragsällskapet Kråsmagarna) som några år gick i en kockskola.

 

En föreläsare av den gamla säkra, välrenommerade kökschefsorten höll en avslutande föreläsning, som han inför de ytterst uppmärksamma kockeleverna helt sonika avslutade med

 

"Gör det GOTT!".

 

Ett sus i salen av outtalade frågor.. men.. hur då, hur gör man, va... gott...

Det var allt!

 

Gör det gott! Arr, Jamm, Mat, Konst, Kärlek: Gör det gott!

 

            

Så egendomligt.

Av alla de få återstående medmänniskorna man känner, minskar kontakten allt mer, trots att många nya instrument för kommunikation ser dagens ljus.

Man sitter vid sin dator och skriver.

Till vem? Det är ju ingen som läser, och vem skulle bry sig?

Inga kommentarer. Den senaste kommentaren var från en liten japanorienterad tjej i bloggarsajten som sysslar med Mangateckningar. Det var säkert ett år sedan, och hon klickade väl på de slumpvis förbiglidande länkarna, varav någon tydligen var jag.

För första gången i mitt fina Kårsdragsliv, som hederskårsdragare och förr uppskattad arrskrivare,  passerade en Kårsdragskonsert utan att man blivit inbjuden som alltid tidigare. Vilken oändlig sorg detta är! Någonstans läste jag ju om den kommande begivenheten, man kunde köpa en biljett för 150 kronor, men sådant har jag inte råd med, de sista dagarna innan nästa pensionsutbetalning har jag ungefär så mycket kvar. Det går ju inte. Man måste köpa mat också. I studentorkestern finns två prislägen: studenter (lågt) och arbetande (högt). Vi andra finns inte. Man gråter, och det känns som om någon hånskrattar, "det är ditt eget fel". Men på vad sätt får man inte veta.

EX-draget är likadant, jag får ingen information därifrån sedan dom svek mig inför den senaste konserten jag skulle vara med i, det är så sorgligt. Vi skulle göra Säkijärven i den sannolikt bästa versionen någonsin. Staffan skulle vara med på altsaxen (vilket i och för sig genererade en glädjeförstörande anmärkning från någon med regissörsfunktion)Jag fick ett envägs meddelande om att låten flyttats, vilket jag vägrade acceptera, det är en alltför överväldigande insats, med övermänsklig prykologisk ansträngning, jag gladde mig före konserten så inför att få göra den före konsertens mittenpaus. Så jag besvarade omedelbart epostbrevet, brevet finns kvar. Epost visserligen, men inget svar kom. Tvärtom, all epost från EX-draget upphörde tvärt.

Det är så väldigt sorgligt. Tragiskt, elakt, obehagligt. Det känns som om jag gjort något hemskt fel, stöld, mord. Jag som aldrig ens har förmått mig till att snatta en femöres kola.

Jag har inte fått någon post, inget telefonsamtal.

Det är en ny tid.

Jag har en mobil, men ingen använder den.

Vem behöver en ipod? Vad är meningen, när kontakterna bara upphör?

Jag får en massa epost, som jag sällan läser, eftersom det inte berör mig. Förutom interna meddelanden, ofta tämligen kryptiska, är det reklam, reklam, reklam, reklam. I reklamen döljer sig emellanåt diverse obehagliga s.k spammeddelanden. Hur man skaffar Viagra, hur man aktiverar sitt sexliv, hur man vinner två miljoner US dollar enkelt, genom att bara besvara ett meddelande.

Det är en nedgång som känns så plågsam, det är nästan så man upplever det som en ren hämnd. För vaddå? Ja, Man undrar.

Frågan är nu, om man skulle försöka vara rationell, hur ska man då hantera denna situation? Går det längre att göra?

Tydligen gör man fel på något sätt, medan metastaserna griper omkring sig

I brevlådan har de gamla kårsdragskallelserna ersatts av en mängd färgglada erbjudanden att deltaga i något som kallas miljonlotteriet, Ett inkasseringsbolag skickar en mängd post som försöker inkassera en skuld som jag inte känner till från 2005. Den bara ökar och ökar, man lägger på ränta och inkassokostnader, vad ska man ta sig till? Man blir förtvivlad, och känner sorg och oro för detta man upplever som en utifrån påträngande ondska. Ska dödsboet tvingas överta en orättfärdig skuld?

Finns det något man kan göra?

Tyvärr blir man sämre och sämre, läkarvetenskapen hittar konstiga fel genom de obehagliga blodproverna. Utan att man själv upplever någon egentlig sjukdom, tvingas man gå och tappa en  halvliter blod en gång i veckan.

Jag frågar varje gång "är jag sjuk på något vis", men får inte något svar.

Någon gång tittar man på larviga meddelanden i Facebook, men alla verkliga vänner, om det nu finns några kvar, anser att de inte vågar använda Facebook, för man utlämnar sig. På vad sätt då?

Detta måste tyvärr uppfattas som rätt deprimerande, vad ska jag göra?

Telefonen står tyst, den har en indikator som blinkar när någon har ringt, men det är ytterst sällan någon ringer, en mängd samtal är ren reklam, bara det. Avsändare OKÄND, typisk reklam, man kommer inte undan. Ibland svara man ändå, en obekant person frågar efter typ den som har hand om räkningarna, reklam alltså, att krossa reklamuppringarna är ingen konst, man meddelar bara att man inte är hemma och lägger på. Suck.

Det finns uppfattningar om att reklamringarna bara gör sitt jobb, ja, det är sorgligt men sant. Men av alla argument dörrförsäljaren med foten innanför den gläntande dörren än har, är väl det att han bara gör sitt jobb det torftigaste.

Hemmafrun som får del av den informationen lär inte plötsligt ändra inställning, åh, gör du bara ditt jobb, jamen stig in då, vad kostar dammsugaren, du kanske vill ligga med mig som tröst, det vore väl trevligt?

Någon säger, jag har sökt dej, jag har försökt ringa dej, det  är väldigt svårt att få tag på dej.

Hur då? Jag har telefon, mobiltelefon och en brevlåda som släpper igenom kilovis med ointressanta papper i veckan.

Vart tar ni vägen mina kära vänner, om ni alls finns kvar?

HJÄLP! Jag är så ledsen, Rechtshaberei, rättshaverist, gå och lägg mej...

Jag köpte en gammal bok med titeln "Våra Matsvampar" på ett antikvariat.

Det var i februari 1994, för snart sjutton år sedan.

I somras lånade jag ut den till ett par som skulle vandra i Sörmlandsleden, och härom dan fick jag den tillbaka.

Så råkade jag läsa igenom den och fann den riktigt trevlig, och längst in fanns ett gulnat originalkvitto från när den köptes 1948.

Boken kom ut på Lindqvists förlag 1943:

 

 

Så här ser det gamla kvittot ut:

 

Man kan ju undra vem denna expedit 5 kan ha varit.

Det kan man sannolikt inte få reda på med några medel.

Möjligen kanske det finns något gammalt arkiv på PUB, med noteringar om deras anställda hösten 1948.

Baksidan av kvittot omfattade en utförlig beskrivning av PUBs resurser, leksaker fanns på 4:de våningen.

 

Allt detta är sannerligen ämne till en trevlig novell av samma slag som behandlades i det underbara programmet Babel i eftermiddags.

Man kan ju drömma och känna små historiska vingslag om svampförgiftningar och lägenheter i Stockholm där man ordnat trevliga familjefester under många år, kanske någon studentexamen också.

En nostalgisk fläkt drar förbi, när man läser naturbeskrivningarna där svamparna kan tänkas växa.

Det finns inte mycket kvar av sådant idag.

  

Satte på gummistövlarna, halsduk och stockholmspolisens musikkårsjacka.

Går mot tunnelbanan för att skaffa sjuttiokort.

Ser reklamaffisch på begabbade ICA Sankteriksplan.

 

Nötstek som jag var på väg till Daglivs för att köpa enligt deras med ICA nästan identiska reklamerbjudande.

Går spontant in på detta ICA, köper saffranslussekatter med russin på. (Guud, va jag hatar saffranslussekatter utan russin).

Hittar oxsteken, det var den sista dom hade!

Köper mjölk och gul lök.

Tjola hopp!

Har späck i frysen sedan förra middagen för länge sedan.

Nu ska här späckas kött till världens godaste oxstek som kompensation för gårdagens äckliga, äckliga, äckliga rökta rostbiff, då jag lovade mig själv att aldrig mera köpa färdiguppskuret och plastikförpackat, fy fan!

Nu ska jag inte glömma att salta och peppra de smala späckstrimlorna, innan jag kör in dem i köttet med min franska späcknål.

Sedan titta på Sverigedemokraternas landsmöte i TV-kanal K, riktigt intressant faktiskt.

Så slapp jag investera i sjuttiokortet idag, skjuter upp det så länge som möjligt, det kostar ju numera inte sjuttio utan 490 kronor.

Tjiiiiiiii!

  

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING VILL JAG MED EMFAS FRAMHÅLLA ATT DETTA INTE ÄR EN DEPRIMERAD TEXT, DET ÄR BARA EN KOMMENTAR TILL DEN RELATIVA FÖRÄNDRINGEN - DET VI KALLAR TID

Det går inte fort, man märker inte, som minutvisaren på farmors klocka.

Ändå går den. Man hör slagen. Ibland blir man förvånad och tittar upp med ett glatt leende, det är något positivt med den där maskinen, som rör sig på fullkomligt död räkning dock tämligen parallellt med övrig tid.

Men en dag glömmer man bort att dra upp den, och plötsligt en dag har den stannat. Pendeln hänger dyster och död rakt ner i gravitationen

Buntarna med klädesplagg, de flesta nytvättade, några i tvättkorgen, kanske inte riktigt dags att boka tid i tvättstugan ännu. Tvättmedel finns, sköljmedel finns, men snart kommer en dag när även det måste förnyas.

Alla sparade kvitton, vad är det för mening med att spara alla kvitton, om man inte går igenom dem för att kolla läget och därmed kanske i någon liten mån dämpa den oron?

Dammet i hörnen, dammsugaren nästan alltid framme, dammsugarpåsen fylls sakta men säkert om än intermittent.

Vattnet i akvariet måste bytas, en liten, liten, förändring varje dag, till slut måsta man göra det, ett avsevärt arbete på fyra timmar.

Notskrivandet, det tar aldrig slut, men man måste ha mjölk och kaffe, varje dag måste man dessutom ha någon mat i sig. Notskrivandet är dock det roligaste, så länge datorn fungerar, men en dov oro ligger hela tiden och ruvar i bakgrunden, en vacker dag upphör något att fungera som så många, många gånger förr, och man har inte råd att köpa nytt.

Öva på gitarren, varför det? Kanske så att fingrarna ska behålla sin precision och spänstighet, öva trumpet, kanske för att läpparna inte helt ska torka ihop så att tonen försämras, ventilolja, nivån i flaskan sjunger för varje gång man måste använda den. Sjuttiokortet tar slut, man måste skaffa nytt, men det blir dyrare och dyrare, så tendensen att vilja dra sig ur blir starkare för varje gång. Visst är det trevligt att promenera emellanåt, men man vill inte känna sig låst när man är alltför utmattad långt borta.

Alla som sviker, som försvinner.

Ett trevligt animerat samtal, sedan går det månader, år.

Telefonen tystnar, någon enstaka gång ett mejl, om man orkar titta efter, men det blir mer och mer sällan. Hundratals ointressanta mejl borde gås igenom arkiveras eller rentav raderas.

En gång i tiden kom ett och annat brev med trevligt innehåll, det verkar ta slut helt och hållet. Man får inga svar längre, folk har för mycket att göra, några dör i sin tysthet och försvinner för evigt.

Fastighetsskötaren har lovat komma, vi bestämde det för åtta månader sedan. Det luktar mer och mer gas när man tänder den defekta gaslågan, en tröskel har lossnat och måste limmas fast, jamen det fixar jag i morgon. Sa han den där gången för åtta månader sedan.

En gång skötte fastighetsskötaren huset, selbstverständlig wie die Name, numera är det utlänningar som smyger i environgerna, inte trevligt, arbetet uselt som allt arbete man inte gör för sig själv.

Som en gång uppskattad hedersmedlem fick man vänliga inbjudningar, de kom alltmer sällan och har nu uppenbarligen helt tagit slut. Efter så lång tid. Annikas tid var en så  underbar tid, men den tiden är nu glömd, hon bidrog dock till mitt lyckliga liv, kanske utan att själv riktigt inse det.

Jag har en inbjudan som sitter kvar på anslagstavlan, när jag granskar den finner jag att den är från 2009, den har alltså suttit i två år och är visserligen en inbjudan, men i själva verket ett erbjudande om att köpa en dyrbar biljett, som man inte hade råd med.

So was für die Ehre. It's so sad. Ja, det är just den dunkla sorgen som kommer krypande. Men ännu hävdar jag att mitt liv var det lyckligaste av alla liv jag känner till här på jorden.

Flera arr ligger dock klara, men ingen vill väl ha dem, mycket arbete där.

Jag skriver själv något enstaka brev och ibland kommer svar, men för det mesta bara en bekräftelse efter lång tid om att någon minns kontakten.

Tystnad, kaffe, kramp och smärtor.

Visst är livet underbart, brukar jag säga högt för mig själv när jag stiger upp och lagar min kopp med kaffe på morgonen.

Jag har aldrig snattat, aldrig lurat eller bedragit eller ljugit, det är jag stolt över, men ibland undrar jag om jag inte borde ha agerat annorlunda. Men det lyckligaste livet har jag levat. So ist es und so bleibt es.

       

Fick kontakt med Chice angående en kompostition jag gjorde för oändligt många år sedan.

Det var den pregnanta och samhällstillvända pjäsen Bert av Thomas Böhm som en gång uppfördes på Marionetteatern i Stockholm.

Jag fick i uppdrag att skriva musiken till "Sången om Bert" som skulle framföras av Magnus Härenstam.

Det funkade utmärkt och genomfördes.

Nu visade det sig att Chice hade en kopia på originalnoterna och jag läser nu in dem i Finale!

Tänka sig!

  

Jag har några dagar skummat igenom rockmusikens historia.

Det är inte mycket att dra fram, men undantag finns.

När jag onsdagen den andra mars 1979 lyssnade igenom radioprogrammet Skivspegeln i P2,  så förekom ett antal aktuella rockartister utan större intresse:

Björn Skifs (var han en rockartist...), Continental no 6, Cheap trick, Seves, Roxy music, Musique, Factory, Toto, Baby grand, Joe jackson, Frobbing grizzle, Rolling stones (Heart of Stone).

Men det fanns ett undantag. Det var något med rösten och den vemodiga pentatoniska melodin, som grep mig.

Jag var mitt inne i min intensiva dirigentperiod i studentorkestern vid Stockholms Universitet Kårsdraget, och skrev ett antal, nu sedan länge glömda, arrangemang, och för att få inspiration gällde det in i det sista att hålla sig aktuell vad beträffar musikutvecklingen ute i världen.

Åren innan hade jag skrivit Säkkijärven polka och Zambelius, nu höll jag på med ett arr på Horgalåten, som lustigt nog kom på tapeten i våras då Kårsdragets dirigent kontaktade mig via eposten och undrade något. Jag rekommenderade då exdirigenten Alex Freudenthal som enligt mitt förmenande måste vara den enda i världen som skulle kunna klara detta rätt genomarbetade och kanske lite för svåra arr. Undras hur det gick med det.

Sångerskan förekom i en ganska rättfram rockgrupp med namnet Blondie, ett namn som måste ha med hennes utseende att göra. Hon var vid den tiden cirka 28 år och hette Debbie Harris, vilket nog inte många kände till:

 

Jag glömmer aldrig ljudet och upplevelsen av den sången. Inte begrep man texten, men som sagt var, musiken gick direkt in.

Du finner Deborah på Spotify, sången heter Heart of glass och jag rekommenderar dig livligt att lyssna på den. Många gånger. Det gör jag just nu. En stor fördel med Spotify är ju att man kan syssla med annat samtidigt vid datorn, och ha musiken gående hela tiden.

Senare kom ju den oöverträffade Enya med hennes textskrivare, men det är en annan historia.

Till alla TV-producenter och programskapare!

Vad är det som händer?

När jag går upp till kompisen för att titta på något program som intresserar mig, har jag blivit mer och mer irriterad av något som är helt vansinnigt egendomligt och oförklarligt.

Så snart det inte förekommer något normalt ljud i den visade situationen (tal, musik, ljud från det som sker), dyker det upp, oftast svaga, ljud i bakgrunden som saboterar hela tittarupplevelsen.

 

Det är frågan om brummanden, klirranden, plinganden, ekande, gurglande, dunsande, musikliknande spelande på syntetiska instrument, skvattrande, ringande eller susande, som fullkomligt tar kål på programmets avsedda  innehåll.

Första gången jag blev allvarligt uppmärksammad på detta som jag minns, var i ett program för något år sedan som handlade om Sandhamn, hela tiden, ideligen, så snart inget annat hände, lade man på olika musikliknande bagrundsljud, till och med mitt i handlingar, ja till och med som bakgrund i dialoger.

Ibland är det dessutom fråga om rent stupida enfaldigheter, som när man visar dramatiska förflyttningar i världsrymden (väldiga dånande ljud) där det ju inte förekommer några ljud alls, själva tystnaden borde vara det mest möjliga talande eller skrämmande av allt, eller när man visar rörelser hos bakterier eller andra mikroskopiska partiklar (små kvittrande trams), sådant ger inga ljud ifrån sig alls, det vet var och en som har sysslat med mikroskop av en eller annan anledning.

Senast upplevde jag det, kanske mer olidligt än någonsin, och framförallt helt meningslöst och onödigt, i ett nyligen visat program med miljö från slutet på 1700-talet.

Om något sådant ljud skulle dyka upp i min normala tillvaro, till exempel på mina föreläsningar, en teaterföreställning eller i en konsertlokal, skulle jag genast sluta upp med det jag håller på med, för att ta reda på varifrån ljuden kommer, och hur man får stopp på det, så att den avsedda verksamheten kan få fortssätta.

Om man till råga på allt råkar ha en stark musikalisk perception försvinner uppmärksamheten omedelbart, därför att man till det yttersta anstränger sig för att söka höra vad det är frågan om.

Uppenbarligen är det avsiktligt inlagda ljudsättningar i programmen, men vad i fridens namn är syftet med att störa upplevelseförmedlingen? Det ger ju ett totalt sinnesrubbat intryck.

Är det någon annan som har upplevt detta? Sannolikt är det så, och jag ber någon ta tag i det, och om möjligt bygga upp en oponion som försöker eliminera detta nästan till sinnessjukdom drivande irritationsmoment.

 

Snälla hör av er och kom med förslag till hur man ska bära sig åt, är det någon som har synpunkter, tips, idéer?

HJÄÄÄLP!