En god regel som man bara får mer och mer konfirmerad för varje period i livet.

Att laga en cykelhandbroms

Hur gör man? En mardröm in i ovissheten.

Skaffade en bit wire och en mothållshylsa, inte dyrt, tvärtom. Var uppe hos Rune och snackade en stund. Han har samma dialekt som Ulf Brunnberg i Jönssonligan. Vid midsommar far han ut till sitt ställe på Ljusterö, där vi var i förrgår! Så det kan va!

Tog in cykeln och hängde upp i dörrtrapetsen med listiga, beprövade   knopsystem. Gammal sjöscout, år efter år av minutiös båtskötsel.

Inspektion. Hur i helvete funkar det egentligen?

Uppe vid bromshandtaget sitter en fastsvetsad metallkula som via ett uttag från sidan föses in i bromshandtagets manöverskåra.

Uppe vid wirehöljet en mothållshylsa, liknande nere vid bromsklotsarna.
  

Hela principen alltså att man drar ut wiren och håller kvar höljet, så enkelt. Höljet är en stark stålfjäder på insidan. Det finns någon liknelse, man håller fast med ena handen och drar av med den andra, vad tänker jag på?

Men nu var den gamla wiren inte smord sedan många år och bromsklotspaketet inte heller. Allt kärvade totalt, bromsen helt oanvändbar.

Jag smorde den nya wiren med Conn trumpetfett och klotspaketet med ventilolja så att det lossnade, sedan med vanlig standardsmörjolja.

Nedre wireändan är fixerad med en 8 mm sexkantskruv. Nedre mothållet har en gängad hylsa med stoppmutter så att man kan spänna/justera wiren när den är monterad. Det gäller att hålla ihop bromsklotshållarna så att klotsarna hamnar cirka fyra millimeter från fälgen. Jag använde en liten snickartving, men det går att hålla ihop med ena handen, fast det är jobbigare.
    
Här syns hela bromspaketet med bromsklotsar och allt. På bilden till höger syns fästskruven längst ner(8mm hylsa) och justerskruven som wiren försvinner in i med sin låsmutter. I wireändan längst ner syns också det pånitade ändskyddet.

Spänn upp till lagom avstånd och fixera. Klipp av överflödig wire, en kraftfull stålavbitare behövs!

Ta ner cykeln, dra ut den till parkeringsplatsen.

Provkör.

Nedre wireändan är nu tvärt avklippt och bör skyddas med en fastnitad eller fastskruvad  hylsa, så att man inte riskerar att riva sig på wireändan! Tänk på det, Victor!

Tjolahopp!   

I övrigt är det lätt att konstatera att

Folk e inte kloka. 

Snacka om städa.

Sedan sex i morse (nu 10:28) har jag gått på som en silkesmask, lugnt och utan uppehåll. Bit för bit för bit för bit för bit. Dammat, dammsugit, slängt, masken kryper fram över ytorna och lämnar ett kaos av renhet och ordning. Man hittar saker, man slänger saker, som sagt.

Det var ju det här med KOMPLEXER.

Vid genomgång av gamla datapapper för en tid sedan, finner jag helt oväntat nyckelkoden till KOMPLEXER.

Smart som jag är tog jag tillvara pappret med koden och lade på ett säkert ställe.

För att hitta detta extremt säkra ställe måste jag nu gå igenom samtliga hyllor, pärmar, fickor, fodral, lådor, nerfallandespringor och glömda mellanrum.

Bakom kontorsbokhyllan i  SORUM finner jag ytterligare ett eluttag i svensk standard. Jag beslutar mig för att nyttja det. Bokhyllorna måste då flyttas åt sidan en och en halv decimeter och kommer för nära sängen.

För att kunna utnyttja detta vackra svenska eluttaget måste jag således öppna ett lagom hål i ryggen på bokhyllan. Alla pärmar, tidskriftsamlare, förvaringsboxar och harmoniböcker måste därför plockas ut igen, så att jag kommer åt att fixa standardhålet. Kanske måste jag till den ändan inskaffa en sticksåg. Det är för bökigt att låna, vet jag av tidigare erfarenhet.

Är det så att alla svenska lägenheter måste ha en egen sticksåg förutom borrmaskin och strykjärn?

En fördel med att nyttja det nyfunna uttaget är att man kan lägga strömmen till dator med tillbehör, så att man inte riskerar att snubbla på den och därmed dra ut den med risk för skrivfel på hårddisken.

Men var är KOMPLEXER?

Störande påtvingad reklam här till höger i bloggplatsen, en tjej med magra ben söker göra sig vacker med Världens första allt-i-ett raksystem, GRATIS provpaket. Hennes spinkiga kycklingben omvandlas till skållade grissvålar. Till råga på eländet har fanskapet målat tånaglarna. Motbjudande så det förslår.

Usch.

Tänk att sådant händer en snäll människa vars enda möjligt störande problem är en viss musikalisk kreativitet.

Vad vill ni att jag ska komponera?

Jag kan göra det mesta och har lyckats med åtskilligt. En del har sålts till slutna samfund, men frågan är hur låsta dom är?

Kommer försäljningen i konflikt med upphovsrätten?

Jag måste ta reda på mer om det.

Söndag, en vacker och leende dag, beslöt promenera ner Torsgatan för att besöka apoteket C W Scheele.

Allt syntes trevligt och vänligt. Dock ganska så blåsigt, vinden tog riktiga tag emellanåt enkannerligen vid passage av lite öppnare ytor.

En ovanligt skön ung dam passerar med raska steg, jeans, goda former, flygande långt hår, "mums" som  Hugo Alvén kunde ha sagt till Moses Pergaments löjliga förtrytelse. Var denne Moses jude? Jag har aldrig hört något om det, men nuförtiden nyttjas judiska namn till synes promiskuöst. Märkligt, är det av tanklöshet eller har orden helt hoppat ur sina gjutformar?

Det var som sagt jeans, så man slapp skållade grissvålar, men formerna var omisskännliga och tilltalande åt alla håll.

Klick-klack säger reläerna i skallen, det är inget att göra åt, det är utanför viljans kontroll och inflytande. Utfallen blir som minnen från avlägsna lyckotider.

Hon passerade Norra Bantorget, tvekade föga för rödljusen och drog vidare Vasagatan över Kungsgatan, försvann i fjärran mot Centralen. Visst var hon en omväg, men jag gav fan och gladde mig åt allt annat som brusade i den måttliga söndagstrafiken.

Så just efter hamburgerbaren på högra sidan smällde det till, på en sekund och jag förlorade balansen, tog några stora snedsteg åt höger och slog rätt in i husväggen.

Jag hann tänka något om yrselanfall, lika läskigt varje gång, kunde inte stå utan hjälp av väggen, halvsatte mig på ett litet elskåp i lagom höjd, stilla, stilla, andas djupa andetag som Jan Malmsjö lärde mig en gång.

Så jävla pinsamt. Jag hade strandat där och försökte låtsas som om jag bara stod och väntade på någon på detta konstiga ställe. Folk passerade, någon enstaka tittade lite oroligt, syntes det verkligen något på mej? Fasansfullt pinsamt.

Djupa andetag, lugna andetag, ute i skogen eller i hemmiljö hade jag lagt mig ner, jag vet hur det är. Andra möjliga bireaktioner, synbortfall, flimmer och blixtar som skymmer sikten, känselbortfall i händer och fötter, afasi. Dysfasi sa neurologprofessorn. Så är är det helt enkelt.

Man har även misstänkt att de okontrollerbara kramperna berör kranskärlen med angina som följd, det kan göra riktigt ont.

Efter några minuter kommer huvudvärken och det dystra skymmandet. Allt blir så mörkt och trist, man förlorar glädjen i att ta sig vidare

Kunde jag nu stå upp, kunde jag gå utan att tappa kontrollen? Ja, långsamt, långsamt, hålla sig samman och röra sig sakta, skita i omvägarna, snällt vänta på grönt ljus.  Ingen afasi, tack, inga perifera känselbortfall, tack, endast flimmer och blixtar, snart övergående och ledande till den dova huvudvärken

Gick till apoteket, fick upp betalningsmedel, återhållet men funkade, kvittot stämplat klockan 14:54, rak promenad till tunnelbanestationen där en skramlande indianorkester spelade sina främmande, tjatiga klichér. Betydligt miljövänligare och konsekvent om dom gett fan i de dyra resorna och stannat hemma, ach, die dumme Schweden.

Ner på perrongen, satte mig för ovanlighetens skull på en av de ogästvänliga stensofforna, En kort-kort Kinesiska satte sig bredvid och la benen i kors, ljust bruna fina dbpgben, men grissvålar förstås.  Jag tror hon sysselsatte sig med en mobil eller ipod.

Även på hemresan nyttjade jag sittplats för ovanlighetens skull. Sedan straight hem och raklång på sängen, en halv Alvedon och fördragna gardiner. Att det ska bli så mörkt och dystert och trist, ensamt och kallt!

Måndag kväll ska W få Hamburgare New Orleans, läckert!

Vackra saker, ljud och känslor.

Vindens sus i trädkronorna, soliga dagar, lövens jittrande mellan solstrålarna, molnens jagande över himlen.

En stund med schackspel för länge sedan

Det visar sig vara den 17 april 2007, en tisdag.

Solens sken på husväggarna mittemot, flickorna som passerar utanför med raska steg.

Hopp i båten utan minsta tvekan, lite lätt gungande, mjuk landning med foten på relingen, största uppmärksamhet.

Fika och smörgås långt ute på fjärden i en fjärran havsskärgård.

Ligga bi, så båten är praktiskt taget stilla, driver endast i sidled med stort vattenmotstånd, storen lagom skotad och focken skotad back, så enkelt.

Glittret i vågorna och enstaka stänk, ett litet brott borta i lovart, gult i vattnet.

Minnen från stunder i tvättstugan med maskinernas dunk, upphängning av tvätten, minnen av vällingflaskor och blöjbyten, barn som får te och rostat bröd på sängen i arla stunder.

Mil efter mil på dammiga Norrlandsvägar nästan utan trafik, enstaka hus här och var, sjöar med frodig vegetation, fåglar, telegrafstolpar och små ödsliga parkeringsplatser med utsikt.

Sprang till ett avlä'gset hus där en lapp sålde torkat renkött. Det hade vi hört talas om och längtade obeskrivligt efter. Jag köpte en bit som räckte hela långa karteringssommaren, mot slutet blev man lite trött på den rökta lukten, men det var gott att tugga på och att ha i kaffet långt ute i skogen.

Minnen av de små promenaderna i skogsbrynet, mata spindlar och spindelväv med kristallklara daggdroppar.

Vinka fönstret, vinka fönstret, korta vink och hej då.

  Det gamla formella balanseringsstaketet kvar från före ombyggnaden.

Långa slag med nästan sövande dunsande av bogsvallet i bidevinden. Kolla i sjökortet, göra en pejl för säkerhets skull, se disiga udden närma sig långt, långt borta.

Djupt ner i blåsvarta havsvattnets vaggande gungande, en avgrund som minde om många forna sjömils resor jorden runt..

En gång såg vi en lax hoppa minst en meter rakt upp ur vattnet på bara några meters avstånd, det var på vägen från Svenska Högarna in mot Finnhamn. På kvällen solröda segel på avstånd i den låga nedgående solen. Ja, detta var solröda segel.

Detta var den andra resan till Kärrtorp. Första gången var i vintras, innan jag ens visste Kajsas nya adress. Tågen till den grenen går i princip från Odenplan, men många turer går uppenbarligen så att de även passerar Fridhemsplan.

Vid Odenplan känner man inte igen sig, allt är ett enda stort ombygge vid denna gata i samband med citybanans sprängningar och arbeten. I bakgrunden "Läkarhuset" där Kårsdraget en gång framträdde på taklagsfest i sin tidiga karriär.

Väntan i tolv minuter på tåget. Köpte ett litet marsipanbröd i Pressbyrån.

Sedan så småningom Gullmarsplan - Skärmarbrink -Hammarbyhöjden - Björkhagen - Kärrtorp. Rätt snäll och trevlig resa.

Hittade Söderarmsvägen.

Vi gick ut och handlade i Konsum, senare på ICA också,

och åt en prima lunch på grillad kyckling med currymajonnäs, endivesallad med fransk dressing och petites paines. Mjölk.

Sedan kaffe och wienerbröd.

Passerade en rätt vidlyftig secondhand där Kajsa möjligen var spekulant på ett litet dragspel

Kanske kan man se lystecknen om tunnelbanetiderna med kikare från Kajsas fönster?

Hemma vid Sankt Eriksplan var det ösregn, för första gången på länge fick jag användning av mitt storartade Claes Olssonparaply under vilket jag kunde ta några torra bilder.

Så kom jag att tänka på en annan regnig men mycket kallare dag - nämligen SQUALP den åttonde maj 2010, i detta trista, kalla och blöta väder var Elli på sitt första KTH-evenemang och den glada men huttrande nunan glömmer man ej.

Hon fick låna mina SQUALP-vantar, det behövdes nog.

Detta var Maggans födelsedag den 17 maj, första gången jag inte var närvarande.

Vaknade efter en ovanligt lång, detaljrik och realistisk mardröm.

Den dominerades av känslan av att alla hatade mej.

Jag var med Kårsdraget på ett omfattande träningsläger långt uppe i Norrland, eller Lappland.

Kände nästan ingen, massor med nya som inte vågade ha någon som helst kontakt.

Det fanns med några gamla och det pågick ett långt sammanträde som jag störde genom att spela spanska tjurfäktningssignaler.

Ändå blev effekten dålig, då jag hade klart matt och dålig ambis.

Gick in i det enorma sammanträdesrummet och försökte dra upp ett häftigt jam på "When The Saints", totalt misslyckat, ingen sa något, men käslan var skrämmande, den att jag liksom hade flippat ur totalt och var medveten om mitt provocerande och att det upptogs med det största ogillande.

Jag frågade någon medlem som var från trakten om möjligheten av att resa därifrån, för tvåtusen femhundra kunde han greja det, jag hade den summan i ett sjuttiokortsfodral x), men det var allt jag ägde i livet och det var  icke disponibla tillgångar.

Jag gick runt på stigarna i gräset och bland de gråa ladorna, med obekanta kårsdragare överallt, mest tjejer.

Så hörde jag gamle idolen Anders Sjöstedt i vindtygsjacka och vandrarkängor gå runt och meddela att nu skulle han resa. Jag gick fram till honom "kan inte jag få följa med". Han stannade upp och blev totalt tyst, bara stirrade otäckt rakt framför sig och svarade inte. Jag insåg att allt var kört, och att det skulle sluta med värsta förskräckelsen.

Kanske har det med svenska ishockeylandslagets totala sammanbrott i går kväll att göra då 1 - 0 mot Finland i VM  efter andra perioden vändes mot 1 - 6, det saknar väl motstycke i ishockeyhistorien.

Jag vaknade och konstaterade stilla, mulet väder, mitt älsklingsväder, gjorde en stor mugg kaffe med två bitar socker och mycket mjölk, var alldeles torr i munnen.

Jag fortssätter att skriva en artikel om Quarnevalerna i mitt liv, skannar bilder på Elsa, Mattis, Svea, Anitha, Elis, Olle, Kurt och många andra älskade och saknade släktingar. Ock så förstås bygga ut JAMMAREN och komponerandet. En omfattande sida om knullskottet (dvs den starka spärren mellan barn och vuxna i sexuella ting) är också viktig i denna till synes sexhatande tid.

FOTNOT. Sjuttiokortsfodral är ett plastfodral som vi förvarade 70-kortet i på den ljuva tiden när SL-rabatten i Stockholm hade det låga priset. Priset steg sedan med åren, men ordet användes ännu när kortet kostade flera hundra kronor. I fodralet kunde man också stoppa in sedlar och annat viktigt.

Dagen efter. Liksom efter förra årets SQUALP kunde jag inte låta bli att helt nostalgiskt söka mig till platsen för dramat.

Nu var det stilla, nestan totalt rensat. Kvar fanns en del av inhägnaden och några overallklädda individer likt ensamma myror i en utdöd myrstack som sysslade med några sista återställningsarbeten.

En massa trä hade monterats ner och skulle väl transporteras nånstans

Så var det BILEN -  Maskinsektionens M20-academi, med 20 maffiamedlemmar i den där otroliga lyxkarossen med fruktansvärt motorbuller, som redan i inledningen under byggnationen gav ett väldigt, monstruöst intryck,

och som  under själva Quarnevalen var fylld med folk som passagerare i denna väldiga limousin

och nu efter nedmontering utsattes för några efterjusteringsarbeten, gud vet vad dom gjorde, men det var säkert rätt kvalificerade maskinåtgöranden. Något liknande får man nog aldrig mer uppleva.

Konstigt nog kände man sig enbart lycklig över stunden. Bara att få ha varit med om något sådant som denna Quarneval, om även inte som reguljär deltagare, ger ett stort inre leende. Efter att ha tagit en sista bild på stackars kungliga Musikhögskolan tog jag T-banan till Fridhemsplan, köpte hamburgare och oliver och började planering för kvällens jubelmiddag till ishockeylandslagets ära hur det än går för dom. Finland eller Sverige, det är väl hugget som stucket, man kan väl bara se med spänning på showen utan att hålla tummar vare sig hit eller dig.

Finland vann med 6 - 1, Sverige tog slut fullständigt till publikens Suomi, Suomi, Suomi...

Snart börjar det väl droppa in bilder från studentorkesterfestivalen i Linköping, som jämförelse kan man meddela att det dock fanns tvenne musikensembler i Quarnevalen, Nr 11 det klassiska Pipes and Drums of the first royal engineers, Stockholm

 Ett imponerande mäktigt ljud från dessa säckpipor och disciplinerade slagverk.

 Dessutom en nyare snäll och söt liten sak från Göteborg spelande Washingon Post med många blåvitklädda drillflickor i stövlar, nr 28, Ungdomsorkestern Göta Lejon "Goa Göbbar & Kex från Götet".

Lite nostalgiminnen från en Quarneval för länge sedan...

När datorn inte startar, blir man ytterligt irriterad, SUR.

Riva ut, dammsuga, installera om, köra CHKDSK, reparera, boota om, installera om.

Kaffe.

Nu funkar allt till och med ljudet, HALLELUJA!

I dag TVÄTT, men torkmaskinen i torkrummet funkar inte, kanske en säkring gått, har smsat FS om det, är det inte det ena så är det det andra som man säger...

Glad hälsning till alla, alla kära vänner och andra, kanske kostar man på sig en hamburgare idag för att fira datamaskinens återkomst till den fungerande världen..

I tankarna SÅ många intryck från Quarnevalen, man klarar knappast att greppa det som sagt, alla glada nunor, alla glada kollektiva ropanden, alla tuffa funktionärer och alla otroliga fordon, dom klarar ju att göra i stort sett vad som helst med svetsar, fräsar, borrar, sågar, symaskiner, penslar, färger. Typiskt quarnevaligt är att även fordonens gummidäck målas understundom.