Tja, bedrägeri eller ej, något konstigt och opåtagbart är det.

Under min utdragna förkylningsperiod har jag tvingat i mig minst två pressade apelsiner varje dag.

Allt är frid och fröjd till en början. Apelsinerna billiga - kostnadseffektiva, drygt tio kronor kilot, tror jag.

De första enligt ICA från Spanien, söta, saftiga, 1,5 apelsiner fyllde ett glas.

Det var så gott att jag snart köpte fler och inbillade mig att det på något sätt var nyttigt. Kanske.

Flera deciliter apelsinsaft, till största delen innehållande vatten från Spanien.

Så köpte jag fler. Varje dag.

Snart fann jag att nästa omgång hade jättetjocka skal och levererade blott ett halvt glas saft från tre halva apelseiner.

En tredje omgång blev ytterligare något annat. Ibland ändrades skyltningen, nu påstods de komma från Portugal. Jaha, vatten från Portugal då.

I går var jag ända till Daglivs, där påstods apelsinerna åter igen vara från Spanien. Cirkeln sluten, kanske...

Men dess spanska apelsiner måste ha kommit från något helt annat distrikt, de var klart syrliga, knappast söta alls, fastän stora och till synes fina.

Jag tror att jag har tröttnat nu, men minns med kärlek de första söta, saftiga, delikata lyckofrukterna från Spanien.

Kanske möter man dom aldrig mer.

Fast apelsiner kommer jag väl att pressa ett tag till, hostan och rosslet i bröstet finns kvar, och jag är jävligt trött och uttråkad.

Jag är besviken och skakar på huvudet åt duktiga civila med maskingevär i händerna, ibland trycker dom på avtryckarna och skickar upp en och annan skramlande salva och gör V-tecken. Så duttiga, duttiga män.

Ett lagligt krig påstår somliga. Det är närgången murvel-TV som kastas in i vardagsrummet, jag känner att ordet pöbelupplopp inte är långt borta

Pang, pang, pang, pang, pressa, pressa apelsin.

Men att hålla på endera sidan går ju inte.

Det är en gammal värld i möte med nya stridsflygplan och kameror. Lånade, stulna vapen, vapen, vapen. Vapen till civila som det är så synd om.

Vapen i länder där dom inte själva ens kan tillverka en patronhylsa en gång.

Men att kröka lätt på pekfingret gör en karl stor och stark och duttig.

Pang, pang, pang, pang, pang, pang, pang, pang, pang, kul!

Folk e inte kloka.

Långsamt har jag kommit till insikt om denna sak, som till en början kändes diffus och opåtaglig.

Jag konsumerar i genomsnitt två 300 grams askar extrasaltat Bregott i veckan, en i bästa fall utmärkt produkt.   

På framsidan tydligt märkt med förpackningsdatum.

Idag är det den nittonde mars 2011. Min senaste bregottförpackning är märkt elfte februari samma år. Den förpackades alltså för över en månad sedan.

Loppet är kört.

Något händer inne i asken, vare sig den är öppnad eller ej.

Smörprodukten smakar pyton, den autooxideras eller omvandlas på något annat sätt..

Jag ha funnit att Bregott inte får vara äldre än tio dagar, när jag träffar på en ask som är förpackad så nyligen är det lika bra att utropa BINGO.

Jag har pratat med producenten Arla om detta, men dom upplyser om att de inte har någon kontroll över när i det här fallet ICA-handlaren lägger ut sina varor till försäljning.

Den här senaste asken som kostar över tjugo kronor måste jag alltså slänga, det känns bittert och jag har inte råd med det.   

Enda botemedlet tycks vara att passa på med olika butiker och kolla märkningen.

På förpackningen finns också en BÄST FÖRE märkning, den ska vi inte ens tala om.

Tala med din ICA-handlare om saken. Du kommer att stöta på motstånd, den profithungriga affärsmannen kommer att hävda bäst-föredatums obestridliga giltighet i sin säljförödmjukelses smala fåra.

Men STÅ PÅ DIG!

I dag än värre.

Det gör ONT i struphuvudet när jag måste hosta. Försöker förkväva hostreflexen så mycket som möjligt, men förr eller senare måste jag.

Ja, det gör ont.

Alvedon hjälper väl i botten en aning.

Detta har jag inte haft på många år, nära femton år tror jag.

Erinrar mig att det fanns hyfsat fungerande hostmedicin en gång i tiden, det där receptfria på apoteken är inte mycket att komma med, och säkert dyrt också.

Rösten dov och rosslig, jag är mitt inne i det och jag vet att det kommer att ta en tid.

Som sagt var, när värmen kommer utifrån och syret i luften får sitt tillskott från späda löv.

Ut i köket att laga en kopp varmt te med socker och mjölk, "a lot of milk and sugar in it..".

Något gör ont i högra hälen, känner efter, får en stor, skarp glasskärva i handen. Blod, mycket blod. Blod på golven, blod på mattan, in i badrummet, en stor pöl bildas. Ställer mig på en stor bylsa hushållspapper som genast färgas röd.

Plåster i badrumskåpet, men saxen, var är den lilla saxen, jo, jag minns, på hyllan bredvid sängen. Några snabba skutt in och hämta saxen, papperet sitter kvar på hälen tack och lov..

Men jag SER ju inte, hakar ner en spegel, lägger mig på rygg på sängen och ser något som tydligen redan inte blöder mer än att jag kan klippa en lagom bit plåster och sätta på. Nu borde jag förstås ha tvättat med klorhexin, annars kommer det väl att bli infekterat och och göra än mer ont.

Ont i strupen, aj aj, teet hjälper föga.

Sätter på mig sandaler, inga fler skärvor nu, men jag måste torka upp blodet, allt vatten blir rött i skurhinken, sköljer i rinnande kran i badkaret.

Ser ut som en styckmordplats.

Tänker på halshuggningar i forna tider, dessa enorma mängder illrött blod som måste ha runnit ut. Man byggde upp högar av granris för att samla upp det värsta.

Men man var van vid blod, det blodet man inte ser på gamla gravyrer och teckningar.

Det var ett litet seltersglas som gick sönder häromdan. Jag trodde jag samlat upp alla skärvor, men tydligen icke.

Man satte upp huvudena på pålar efter att ha slagit en grov spik genom det, så att det skulle sitta stadigt. Efter en rätt kort tid mörknar blodet, människor vallfärdade för att få sig en titt till underhållning och varnagel.

Folk e inte kloka.

Host, ONT, finns det ingen som har lite fungerande hostmedicin?

Jaha, nu har det alltså hänt.

Det var länge sedan sist.

Började för några dagar sedan med ovanligt mycket nys och snyt.

Nu sitter det i strupen, världens rossliga baslöst.

Känner mig febrig. Brusande sus i öronen. Lite värk här och där.

Så här måste varelser ha känt i alla tider.

Att man blir så eländig!

Är mitt inne i det och vet resignerat att det kan ta evigheter att komma ur.

För så där en tio år sedan tog det flera veckor en vårvinterperiod, flera av mina läkarvänner hade teorier om elakartade mikroorganismer.

Först när våren kom på allvar började man glömma bort det.

Dricka varmt te, c-vitamin, alla vitaminer, tar två vitamintabletter i stället för en. Alvedon. Dricka mycket mjölk, man behöver vätska.

Äta blodiga biffar är alltid bra. Orkar jag ens gå ut? I så fall går jag ner till butiken och köper grillade revbensspjäll, dyrt men välgörande.

Fryser.

Sedan bara att hålla sig lugn och vänta, vänta, vänta.

Sitter vid datorn och programmerar perl som ren terapi

Stötte ihop med bekanta skådespelaren häromdagen och fick en vink om fribiljett till en show.

Men det får nog vänta ett bra tag.

Usch.

Detta är STORA HÅLRUMMET.

Där ackumuleras dokument av skiljda slag som förr eller senare måste sorteras in på sina rätta platser eller slängas.

I mitten på bilden från bokhyllan i vardagsrummet tronar HÅLRUMMET:

och här är en närbild:

När hålrummet är genomgånget och sorterat är det i princip tomt.

Halva jobbet är gjort, när man väl har börjat - dimidum facti qui coepit habet.

Det brukar innehålla sedan avsevärda tider försvunna dokument.

Till slut måste sorteringen göras

Så nu börjar jag.

Jag ska ladda upp alla 30 stämmorna till nya kårsdragsarret också. Men dom ska visst spela på QUORK i helgen, så det kanske inte är så bråttom, ja, jag väntar med det och börjar med hålrummet.

Ja, jag gör det.

Nu.

Jag lovar. Promise. Så snart detta inlägg är uppladdat börjar jag med hålrummet.