Nä, nu kan jag inte hålla mig längre.

Slut på antiprokrastinerandet... ja, jag har ju inte skjutit upp något, bara låtit bli att föregripa den vackra julsångstiden.

Jag har börjat lyssna på dessa underbara julsånger.   

Börjar med Otto Olssons Advent, en suverän komposition med orgel och stor kör. Sedan några andra som kanske inte har med advent att göra:

Shepherds Pipe Carrol, den muntra Donkey Carrol och Deck The Halls, den senare med Adolf Fredriks flickkör.

Jag tror att det handlar om den västerländska och Sveriges största och finaste kulturskatt.

Jag får tårar i ögonen, jag känner att jag är hemma.   

Mycket av det har man ju hört sedan barndomen, men det är först med mina egna barns passerande i Adolf Fredriks musikklasser som det har fördjupats till en symbol för själva meningen i livet om man nu absolut har för sig att det ska finnas någon.

Jag har arton AF-barnaår, dvs i arton år i mitt liv har jag haft ett eller flera barn i någon klass i Adolf Fredrik och/eller Kungsholmens musikgymnasium: Kajsa, Viktor, Ellinor och Wilhelm.

Åren med flickkören var ju något helt överväldigande speciellt.

Nu är den epoken slut. Stort snyft. Bo Johansson har slutat, denne underbara musik- och körledare, en av de största vi har, nu är han pensionerad och leder inte längre AFF, men vi får säkert höra honom mera i framtiden.

Vi hälsade några gånger på varandra, men jag tror han misstrodde mej av någon obekant anledning.

Aldrig glömmer jag hans trevliga inlednings- och presentationstal, första gången när Kajsa sjöng med i ett program om madrigaler på musikmuseet den 9 oktober 1981: Pojke möter flicka, stor kärlek, ny dyker upp, största sorg - livet slut, träffar ny och allt blir bra igen. Det var innehållet i alla madrigaler enligt Bosse.

Flickkörens lite småfågelaktiga, barnsliga, rena klanger, imponerande dynamik och trygga självsäkerhet var något alldeles speciellt. Till detta kom alla turnéer med Japan i spetsen, vi var alla fångade av den rent trollska stämningen och blev japanorienterade i många år.

Numera kan man höra det mesta i musikväg via Spotify, allt blir enklare, troligen ännu enklare för dom som orkar hålla sin dyrbara ipod laddad hela tiden.

Det kommer nog mera här...

// Thom

Till dikten   

Man kommer pirr, pirr, pirrande, men utåt förhoppningsvis samlad, med noterna som man kämpat med i flera veckor, kanske månader.   
Man vet väl någorlunda att det kan bli vad man kallar bra här och var, men en diffus känsla av oavsiktlig misstro från orkestern kan inte förnekas.
Man ska nu börja repetera in det nya, och man måste ta det mycket försiktigt.

Det kommer att gnällas och klagas och kommenteras, inte av elakhet eller ondo, utan för att det helt enkelt finns massor av ställen där noterna kan tolkas på olika sätt, eller där man trots minutiösa genomgångar ändå har missat någon styrkebeteckning eller oktavplacering.

De moderna notskrivningsprogrammen kan göra mycket, men kan ibland tänka lite för mycket i den obevekligt matematiskt-logiska notsättningen.

Man drömmer om positiv respons och ibland kommer den, men det kan ta mycken tid.

Mitt första stora, fungerande arr (gissa vilket!) kom jag drattande med en vår, och redan från början kändes vissa positiva vibrationer och uttalanden som man aldrig någon sin glömmer. Det var i ett underbart avlägset Kårsdrag som liksom så många andra nu är försvunnet likt paleontologiska eror i jordens utvecklingshistoria.

Men sedan kom den tveeggade kalldushen, arret skulle inte få vara med på konserten, det skulle sparas till hösten, så att det kunde bli bättre inrepeterat.

Snyft.   

Senare fick arret vara med och detta i många lyckliga år.

Det var länge sedan, långt innan notprogrammen fanns, man skrev med blyerts på partiturpapper och sedan stämmorna med tusch, ibland snyggt och ibland förfärligt slarvigt.
Sådant går igen med åren. Nya musikanter som tycker sig ha varit med i större och bättre sammanhang vet minsann att besserwissra i all välmening.

Man måste faktiskt lära sig en del teori också. Ju fler instrument man har haft kontakt med, destu bättre är det.

Upplägget är ju superviktigt, formen alltså, kan man tänka sig en helhetsbild av det man presterat, som kommer att klinga inför publik bara i några minuter?

Instrumentblocken bygger verket: flöjt-klarinett, saxar, trumpeter, tromboner, eller egna hopmix av många slag...

Basstämman med ackord ska byggas rätt snart, även trummorna måste ha något, även om det mesta kanske blir rutinmässigt, förhoppningsvis svängigt komp.

Ändå finns det vissa instrument man gärna tar sist, och hur gör man, när det dyker upp viktiga instrument som man aldrig tidigare skrivit en ton för, basklarinett till exempel?

Och så är det citaten. Någon anförare i en annan studentorkester lärde mig ordet.
I en del arr lägger man in mer eller mindre ovidkommande inslag från helt andra kompositioner. Det får inte bli för mycket, men kan bli lustigt, särskilt när det gäller aktuella poplåtar, men kan också vara inslag från stora verk i den klassiska konstrepertoiren, för min del är det väl Sibelius som har fått den största äran.

Efter en föreläsning fick jag slutligen den lakoniska frågan:

- "Alltså, hur gör man?",

allmänt skratt...

Ja, det finns mycket att säga, men det tar vi en annan gång.

// Thom Bergh

Med anledning av rykten om att frekventera lokal dagen efter kårsdragskonsert.

En av de trevligare och mest resultatfyllda företeelserna i Kårsdragets tidigare historia var våra sillfrukostar.

Sillfrukosten ägde rum dagen efter stora konserter och fester och var en logisk nervarvning i verksamheten, sillfrukosten kunde också i vissa speciella fall vara inledningen på någon verksamhet såsom karnevaler eller studentorkesterfestivaler.

Sillfrukosten (sillisen) som institution är urgammal i den nordiska studentvärlden och har haft mycket stor betydelse för verksamheten.

En gång i tiden var det kanske verkligen en tidig frukost, men senare började den typ klockan 3 e.m och uppslutningen var mycket god.

Det var smör och ost och sill med allt vad det innebär (småvarmt, vegetariskt, OP, eller vad det duktiga QM kunde tänka ut) och stämningen var glad och kreativ, många idéer till framtida verksamhet vare sig det gällde show, arr, turnéer eller annan verksamhet kom att födas i dessa älskade tjohejiga tillställningar.   

Den som orkar bläddra i gamla kallelser finner massor av meddelanden om tidernas sillisar i Kårsdraget.

Dra igång sillfrukosteriet, hitta någon lättåtkomlig, lämplig och priseffektiv lokal och fundera på hur detta kan planeras in i verksamheten.

Välkommen med kommentarer!

// tycker Thom Bergh.

Kolla denna video så länge den nu ligger kvar!

Sexy lady i Mars anfaller

I sin vansinniga och dårhusmässiga uppläggning är den som ett vällyckat arr med en del utmärkt suggestiva detaljer.

• Flickans framglidande gång med de mjuka bläckfiskliknande armrörelserna
• Hennes blick lite från sidan snett uppifrån.
• TUGGUMMITUGGANDET!
• Det nästan omärkliga affirmativa nickandet med blicken fäst på det inbjudande objektet.
• Det kvicka, lätt hukande framtassandet bakifrån när objektet inte ser.

Eller hur? Va, va, va!

Blåbuss fyra OK. Vid Odenplan blåbuss två som stod framför och väntade, gud är med mig, tack och lov för att han äntligen är identifierad.

På vårdcentralen hittade jag ett av de senare numren av läkartidningen, som dock knappast innehöll något intressant för mig.

Doktorn effektiv, skrev ut medicin också.

Passade på med provtagning efter omläggning, allt snabbt och smärtfritt samt dessutom för första gången influensavaccinering, det var väl bra, gud håller stilen.

For till Fridhemsplan med stans längsta rulltrappor som stod stilla.

Kö vid hissen, jag började gå.

Första tio metrarna (av hundra) nemas problemas, andre och tredje långsammare, en man gick om mig vid sextio, insåg detta nog var en jävla prestation, väl uppe mogen att sitta en stund. Tror att människor är mer sårbara än man vet, när gick du uppför denna långa rulltrappa senast? Vanliga trappor är betydligt lättare, rulltrappor har stora metallsteg.

Apoteket könummer 81, fanns inte min förpackning, vägrar blisterpack, trycker sönder fingrarna med dom, tog mig vidare till nästa apotek, hade inte heller min älsklingsförpackning, tar in, kan hämta i morgon,  meddelade utlänningen vid kassan.

I väntan på datastopp fick frågan om vaccinering, gjorde det för en timme sedan kunde jag svara.

Hem och passerade sista trädet på gatan, så dom kan nuförtiden, byter ut alla gatans träd utan vidare, lätt som en plätt, vem betalar det?

Kaffe med kex och mycket smör.