Vi, Svinordens Grundare beslöt oss för att stiga ner på jorden och företaga en inspektion av vad som sig inom det för nära femtio år sedan skapade sällskapet sig numera tilldrager.

Besöket inleddes med en ovanligt inspirerande konsert av Kungliga Filharmonikerna vid Stockholms konserthus under den för oss nyupplevda och imponerande dirigenten Lawrence Renes. Svinbroder Roland Johansson hade tidigare arbetat under honom, men för oss var det en ny och stimulerande bekantskap som vi efter konserten fick tillfälle att träffa när han slank in i sin dirigentloge. Konserten var en av de mest stimulerande vi upplevt, det var som ett lyckligt skimmer hos dirigent och  orkester, och allt flöt helt sagolikt på ett sätt som verkligen anstår en av världens bästa symfoniorkestrar.

I foyen fick vi ta bilder, och passade på att föreviga kompisen Jan-Erik Skoglund med sitt vackra instrument.

  Andra välbekanta profiler var Carl Johan Nordin, småländske kräftvatteninnehavaren Ove Ranmo, trumpetare Bengt Paulsson, flera aktiva pukslagare och slagverkare, övriga sköna violinister samt gästande färgstarke Calle Jacobsson från hovkapellet, som en gång var bejublad toastmaster på vännen och kårsdragsdirigenten Anders Hägglöfs oförglömliga bröllopsfest på Källhagens Värdshus.

Sedan bar det i limousin av till hamnkvarteren där kvällens svinmöteslokal befann sig i form av topprenoverade maskinfartyget HMS Blomås. I det vackert illuminerade fartyget befann sig gräddan av välbekanta kårsdragssvin huvudsakligen representerade av tidigare kapellmästare, klubbmästare, arrangörer och högre medlemmar i banjosektionen. Där träffade vi även kvällens undersköna finskspråkiga värdinna samt svinen P.O Håkansson, Wilma, Inga, Maria, Sven, Maggan, Elisabeth, Mats, Åsa, Kerstin, Joakim, Markus, Cecilia,  diktörn med flera fiktiva eller reella personligheter.

Roland, Peo, Maria, Maggan och Diktörn, Diktörn och Inga, Wilma

Stämningen glad och trevlig, bara att ha Peo vid samma bord, är en garant för att man ska begripa varför Kårsdraget och Exdraget rönt sådana stora framgångar under åren. Till vår glädje inträffade det understundom att fartyget märkbart rörde sig i sjön när djurgårdsfärjorna puttrade förbi (eller vad det var...)

Vi bjöds på en smakfull kötträtt med béarnais, läcker potatisgratäng, lämpliga drycker såsom mjölk, vin, öl, kaffe, te eller vad som möjligen behagades.

Sammanfattningsvis måste vi tveklöst tillstå visitations högst utmärkta utfall, och kunde sedan med glädje och oförglömliga minnen återvända till de högre sfärerna.

Vi ser med utomordentlig förväntan fram emot Kårsdragets höstkonsert den 20 november 2010 i den anrika Cor Cordiums rotunda, där Kårsdaget tidigare under åren så många gånger mött sin jublande publik! Även alla många medlemmar i Svinorden Suss förväntas med glädja deltaga i det stora publikjublet!

Talangjakten...

// Thom

Vem vet mer?

Café Jollen på Danderyds sjukhus och Kungsgrillen på Kungsängsgatan 23 i Uppsala var de finaste, trevligaste, mest livsbejakande ställen som fanns kvar i Sverige, såvitt jag förstår.

Café Jollen strök med i privatiseringsvågen, när psykvården skulle privatiseras och Kungsgrillen klarade inte den dånande konkurrensen från pizzerior, sucherior, kebaberior och kinesmaterior.

Det är så sorgligt att läsa om hur andefattiga indolenser ropar "äntligen" när det faktiskt är frågan om en verklig kulinarisk och kulturell skymning, för att inte säga natt.

Kungsgrillen öppnade redan i början på 1940-talet och tillverkade under denna långa tid de läckraste och priseffektiva rätter av svensk husmanskost som bar traditioner från flera hundra år.

Sedan 1940-talet har lunchrestaurangen Kungsgrillen i Uppsala serverat hemlagad husmanskost, men i fredags bytte restaurangen ägare och nästa år blir Kungsgrillen kinakrog.

Kungsgrillen öppnade redan 1940 och sedan dess har inte mycket ändrats i inredning och meny - fram till nu. I början av nästa år slår den nya restaurangen upp dörrarna och svensk husmanskost byts ut mot kinesisk mat.

Den klassiska lunchkrogen, med rätter som stekt sill med löksås, falukorv med stuvade makaroner och kallt ägg med skinka och majonnäs, har varit uppskattad bland Uppsalaborna.
Sedan de senaste ägarna, systrarna Johanna Westberg och Pernilla Lipitsä, bestämde sig för att sälja Kungsgrillen är det många som har reagerat. Restaurangens många stamgäster har hoppats på att någon som gillar konceptet hemlagad husmanskost skulle ta över. Johanna Westberg, som började jobba i restaurangen redan 1983, hade hoppats på samma sak.
- Det känns lite tråkigt på ett sätt, men man kan inte göra så mycket. Det var ett stort steg att sälja, men jag känner mig lite lättad också. Det har varit ett otroligt ansvar, säger hon.

I 33 år har hennes familj ägt restaurangen. All mat har lagats från grunden och många av recepten har gått i arv sedan starten. Delar av inredningen har också bevarats. Neonskylten på husfasaden är densamma som vid starten och tavlan med de flyttbara bokstäverna, som visar dagens meny, finns på gamla bilder från 40-talet.
Senast för några veckor sedan fick Kungsgrillens personal motta kulturföreningens Särimners Kultingpris för deras "förmåga att stå emot kortlivade trender och hälsofascism."

Nu ligger systrarnas företag och namnet Kungsgrillen vilande, men det är inte omöjligt att restaurangen och dess husmanskost uppstår igen, på någon annan plats.
- Vi kanske får nya krafter och drar i gång igen. Det är ju den här branschen man kan. Men nu behöver vi en paus. Jag tror att det är ett nyttigt och bra steg, säger Johanna Westberg.
UNT har inte lyckats nå den nye ägaren som befinner sig på en utlandsresa.
Av: Ylva Larsson

Café Jollen drevs av vänliga och positiva människor i psykrehabprogrammet och tillverkade läckra smörgåsar, morotstårta och sockerkaka till priser som många inte visste var möjliga.

Här det som finns kvar: en skylt, några nautiska attribut, försäljningsdisken mot köksregionen. Ack så många trevliga fikastunder här under så många år.

Jag upplever dessa förträffliga ställens insomnande som ett verkligt tragiskt skeende i denna vrålande och skräckinjagande verklighet.

Visst drömmer man om en återupplivning, men...

// Thom

Av alla Kårsdragare i orkesterns historia har de flesta spelat trumpet.

Men de allra flesta har varit killar, endast två tjejer tidigare spelade trumpet, en var med 1978 (provspelade i december -77) till 1985, och en annan var med 1996 - 2000.

Båda mycket duktiga och båda blev så småningom sekreterare också, vilket ytterligare bidrog till deras medverkan till utvecklingen inom denna fina studentorkester.

Och vad menar jag nu med detta? Kom bara att tänka på det, epoker kommer och går. Nu har det kommet en ny tjejtrumpetare, men hur hon spelar vet jag ej.

I källaren står Viktors cykel utan luft i bakdäcket, och nu ska jag ner och handla till engelsk middag åt Wilhelm.

// Thom

Till slut gjorde jag ett försök.

Punkt ETT. Se till att du har god tid på dig!

Schlemmertopf betyder läckergryta, dvs schlemmer på tyska är någonting högst läckert och njutbart i matväg. Kallas också Römertopf dvs romargryta, då tillagningsmetoden tydligen användes på de gamla romarnas tid, en tid då människor verkligen uppskattade läcker mat. Precis som det ska vara, är det gott så är det också nyttigt, glöm inte det!

Har ni hört det nya sanslösa tramset om optimal föda av blåbär, kanel, mandel och lax, ett sådant ridiculöst trams!

Nu till lergrytan. Om den är torr är lergodset en aning poröst och kan därmed släppa igenom vatten och vattenånga. Effekten är marginell, men börja med att lägga grytans delar i kallt vatten några minuter, både över- och underdelen.

Lägg nu i grytan en tillagningsklar kyckling (tyvärr är de läbbiga kromosombroilersarna det enda man får tag på i vanliga livsmedelsaffärer, men det går det också).

Salta fågeln rejält utvändigt och invändigt. Det går åt flera kryddmått, ja, teskedar, salt.

Skär en stor, skalad gul lök i skivor och stoppa in i kyllingen.

Pula in en stor knippa persilja samt flera rejäla matskedar smör i kroppen på broilern.

Använd för guds skull ingen vitlök eller annat äckel-bäckel.   

Lägg på grytlocket och ställ in det hela i den kalla ugnen.

Sätt ugnen på 250 grader celsius, ganska varmt alltså.

Låt den stå i 1,5 timmar.

Stäng av ugnen och vänta uppåt en halvtimme innan du vågar lyfta ut grytan.

När du lyfter på locket har du den mest underbart läckra, saftiga, delvis knapriga, förtäring som är möjlig att åstadkomma.

Ät nu inte för mycket!   

När allt har sedermera har kallnat drar du loss de möra köttbitarna från benen och lägger i lämplig ask i kylskåpet. Det är sedan underbart som ingredienser till läckra kycklingsandwiches (med majonnäs och curry), eller till en egen rätt med ris och currysås.

MUMS!   

// Thom

För mig är det lite annorlunda.

Visst sysslar alla KD:are med musik eller dans. Många är med en kort tid, typ fyra år, sedan hej då.

För några månader sedan tog jag fram trumpeten i en föresats att börja spela igen.

Jag fick knappt fram en ton. Det var hemskt, kändes som att vara total nybörjare.

Det måste vara något särskilt som får folk att börja spela ett riktigt musikinstrument.

Just en föresats, dvs en bestämd personoig övertygelse att nu jädrar ska jag göra det. Ungeför som folk beslutar sig när dom ska sluta röka.

Jag hade hållit upp i nära två år, vilket räckte för att läpparna skulle övergå till normala, mjuka, icke blåsande läppar.

Varför nu?

Jo, jag hade bläddrat i gamla dagböcker och blev påmind om så många, många  trevliga spelningar under så många olika kapellmästare under så många år. Jag insåg att detta är något värdefullt, som man inte kan lägga på hyllan hur som helst. Jag uppmuntrar alla som har chansen till samma beteende.

Och jag kämpade. Spelade varje dag trots motståndet, i början var det helt gräsligt. ingen ton, bara ett jävla skorrande läte. Förfärligt helt enkelt.

Nu fick jag chansen, då Sven lockade med mig till min gamla studentorkester, jag skulle få chansen att se om jag klarade av något litet jammande. Dom hade en rephelg i en scoutlokal en bit norr om stan, jag fick skjuts dit och hem.

Jag tänker fortssätta!

Varje dag en 15 - 30 minuter, långa toner mest, med sordin går det bra samtidigt som man sitter och tittar på någon meningslös TV.

Så är det musikskapandet också.

Jag har komponerat en del och arrat en del.

Just i Kårsdraget var det högst lärorikt.

En mellanperiod genomgick jag improvisationspedagogutbildning på musikhögskolan i Stockholm. Svårast var det att komma in, men man lärde sig dock en hel del om hur man lär ut jazz, och hur man arrangerar och komponerar. Jag är alltså jazzpedagog som det så vackert heter.

Sådant med att skapa musik kan aldrig ta slut, om man har den minsta inspiration.

Den här gången räckte det för att dra igång ett nytt arr till Kårsdraget vare sig dom vill eller inte.

Men det brukar funka. Jag håller mig till det jag själv tycker är vackert eller roligt eller på annat sätt värt att lyssna på. Det är mycket känslor också. Vill dom ta det blir jag förstås glad, annars kan det väl läggas till annalerna.

Jag bläddrar i gamla medlemslistor.

Idel välbekanta namn. Många perioder med medlemmar som sedan länge slutat i orkestern, det känns rätt vemodigt ibland.

Nu på Holken kände jag knappt någon, det är som geologiska system, alla djur och växter som fanns för länge sedan är utdöda, det är livets gång.

Jag läste geologi, i min fil. kand. är berggrundsgeologi huvudämnet förutom matte och kemi. Jag får en särskild känsla för livets mening när jag läser mina gamla läroböcker eller skummar igenom nya. I den sista omgången geovetare på universitetet, som jag hade som assistent på mineralogen blev nio doktorer och tre professorer, det är inget dåligt utfall!

Det är inte studentorkestermusiken som sådan jag bryr mig om, utan just konstellationerna av medlemmar under åren och deras kapaciteter. En imponerande samling, periodvis rätt slätsruken, i andra perioder fantastiskt inspirerande.

Just nu verkar allt vara på uppåtgående, jag ser fram emot en höstkonsert när den nu kan bli av.

En gång  för länge sedan gjorde jag ett arr på Säkkijärven polka. Komplett indifferens i början, som det ofta är när man säger sig komma med ett nytt stycke. En sommar lånade jag läroböcker i finska, omgivningen blev stundtals förbannad, men jag gav mig fan på att lära mig åtminstone så mycket att det räckte som inslag i ett arrangemang. Det blev det. Ett av de mest spelade och inspelade i Kårsdragets historia, jag blir alltid lika rörd och glad när dom använder det.

Det spred sig.

I det nuvarande Kårsdraget på holkenfesten var vi tre stycken som unisont och a capella på festen fick stå upp och sjung den svåra texten, som vi inte helt ens själva begriper.

Vilken grej!