Direktlänk till inlägg 16 augusti 2010

Marholmen, Kårsdraget och sommaren

Av Th - 16 augusti 2010 10:18

Detta är de ständigt återkommande bilderna från Marholmen åren 1978 - 2005. Det finns i min webb om detta ställe:


http://www.birkastaff.eu/Marholmen/


Kanske sentimantala floskler, men det finns där ändå.


För mig är det inte de konkreta reminiscenserna från arbetarnas egen marholme. Inte heller själva kurserna.
Inte heller några speciella personer.


För mig är det ett sammantaget stämningsläge ur en mångfald av små händelser och naturupplevelser.
Tillfällen när man har passerat mellan husen, när man har sett grästuvorna vid vägrenen.
Okända storsvampar på hösten. Bär.
Glittret från vattnet genom alsnåren.
De stilla småvågorna från Solöfjärden.
De förtöjda roddbåtarna, gästande, tysta segelbåtar eller motorbåtar.
Finns därinne någon som ligger och sover?
Enstaka, ödsliga bojar ute på vattnet. Ibland med någon förtöjd segelbåt.
Skymten av någon på avstånd som vandrar förbi.
Promenader ut mot gamla badholmarna, gäddplums och rassel från huggormar.
Ensamma minnesturer till Badholmen och dess lilla vitmålade hus, en stunds meditation vid bordet, och blicken ut genom fönstret.
Minnen.
Ljudet av ett passerande fordon som man inte hinner eller kan identifiera.


Gräset betyder mycket. Alla oansade tussar av det gröna gräset, örterna, grobladen, johannisörten, gulmåran, gårdskräppan, midsommarblomstren, röllekan, tussilagons enorma hjärtblad som man gissade fel på en gång i en orienteringstävling.


Bilden på avstånd av folk som sitter runt borden och talar. Vad pratar dom om?
Ett skratt, ett gapflabb rentav. Väcker nyfikenhet.
Stillheten i det tomma köket innan någon har börjat laga frukosten.
Ljudet av vällingklockan på långt avstånd.
Tankar inne i de små rummen. Vem har bott här före mig? Tystnaden ur ett rum där någon lämnat dörren på glänt, andras föremål, var finns invånaren just nu?
Minnen inne från toalettbesöken, så banalt, helt plötsligt i ensam tystnad med glam på långt avstånd, små stunder av avskildhet.
I många år på dörren en teckning om musik. Vem gjorde den? Musiken håller dig håååårt. Så småningom fick vi veta vem det var.
 


Roddturerna på fjärden. En liten pirrande spänning när man gör loss och skjuter ut båten. Pirrande för ingenting.
Ror så sakta åt vart det nu ska bli utan mål.

 

Ören ute på fjärden lockar. Vad är det som skapar den djupa känslan av obehag när man närmar sig innan man ser de mörka stenarna torna upp sig från botten?
Syns det, nej inte ännu, ännu djupt, vad finns där nere? Åran stöter emot. Måsen har ungar och skriker som besatt av oro. De gråbruna spräckliga ungarna struttar omkring. Ingen behöver vara rädd, men det vet dom ju inte.
 
Ellinor i Optimostjolle på stilla kryss hemåt. Ören syns till  höger i Solöfjärden. Foto: Thom Bergh.


Där finns kanske även de personliga relationerna, längtan, oro, lycka, bitterhet och fasa. Eller bara tomhet och sorgsen, ensam längtan mitt i den glammande glädjen.


Så uppbrottsneuroserna.


Plötsligt infinner sig något som är sista dagen.
Kursen slut.
Man måste städa, man måste packa. Man känner vemodet och den märkligt oroliga sorgen och ett intensivt hopp om "nästa gång". I evigheters evighet. Nästa gång. Kramar och pussar och svårt att hålla tårar tillbaka, om det nu inte vore en möjlighet till denna nästa gång. Med åren vänjer man sig och klarar neurosen, så att den är botad redan till nästa dag.


Kanske de flesta aldrig fick uppleva någon nästa gång, men så länge den fanns, var det en underbar evighet som alla unnas delta i. (Det bästa jag skrev här försvann i min datamaskins plötsliga totalstopp. Man blir ledsen och känner sig fullständigt lurad från verkligheten. Vad är egentligen verkligheten i denna tid?)

 

Det var så att man i botten kanske förnimmer en känsla av, att detta var slutet på något som kontinuerligt funnits sedan urminnes tider, så småningom berörts av människor, och slutligen övergått till ett stort, modernt fritidskomplex. Jag minns en gång när jag med Calle vandrade in i den nya restaurangen, vi satte oss i läderfåtöljerna i en bar och var helt anonyma.


Hela komplexet av miljoner småupplevelser byggde en myrstack av trygghet.
År efter år. Ibland med många års mellanrum.
Men det fanns där ute nånstans. Marholmen. Tryggheten.
Kanske utan namn, men omöjligt att ta miste på. Marholmen.
Hej, Marholmen. Dit kunde jag alltid komma tillbaka. Marholmen.
Mitt Marholmen. Vårt Marholmen. Livets Marholmen.

 
Med utsikt mot Solöfjärden. Foto: Ellinor Bäcklin Bergh


Men när jag sentimentalt yppar något blir det helt naturligt  "così dire tutto" så säger alla.

Ja, det är lätt att bli alltför sentimental, fånigt sentimental. Vi får vara glada över våra minnen, och de som var med, vet ju, vi vet vilka vi är - "We know who we are", som Barry Manilow, insinuant sa i en show för länge sedan, rolig karl.

 

Numera är Marholmen helt kommersialiserat. Så är det i vår tid, det är ju naturligt,  folk måste ju försörja sig, och så länge det finns människor med mycket pengar, rullar det på. Många har aldrig någonsin varit där, och de vet ju ingenting. Jorden krymper, och alla gnäller över att de vill skapa en bättre värld, men hur?

 

//Thom Bergh

 

    


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Th - 25 november 2014 12:49

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Av Th - 23 november 2014 13:53

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Av Th - 14 november 2014 15:49

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Av Th - 12 november 2014 12:47

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

Av Th - 5 november 2014 23:55

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards