Alla inlägg under augusti 2010

Av Th - 24 augusti 2010 23:56

I morse (24/8 2010) fick man höra det nya, unga Kårsdraget i Radio Stockholm 103,3 MHz.


Det var imponerande från början till slut.


Hela organisationen, upplägget. På några dagar lyckades man skramla ihop en hel fungerande orkester i den tidiga morgonen, planerad spelstarttid var 09:03.


Man spelade två nummer dels "Sentimental Journey" och dels Peter Kvants underbart skickliga och roliga "Night And Day". Det hela inramat i trevliga kommentarer från bland annat kapellmästare Elin


Synd att inte den glada baletten Kårsetten fick vara med, nåja dom syns inte i radio, men kunde väl ha medverkat ändå med lite glada tillrop och ljud. Det har fungerat tidigare, bara att nämna deras existens måste väl vara trevligt för alla inblandade.


Vilken glimt av kårsdragshistoria detta är!


"Night And Day" är ett tidigt Peter Kvant-arr som kom redan 1968, alltså till tioårsjubileet. Ett mästerligt arr i den glada fjärran tiden då vi med raska steg marscherade mot toppen i den svenska underhållningsvärlden.

Arret heter egentligen "Natt och dag", undras om det faktiskt inte står så i notbladen?


"Sentimental Journey" tillverkades många år senare, nämligen 1992 då vi nog redan passerat toppen av vår karriär. Men frågan är om inte det nya draget befinner sig i en klar uppgång nu igen.


Där finns problem att få fram musikanter, liksom i alla studentorkestrar, jag menar nu förstås blåsare, gitarrer finns det hur mycket som helst, och många har nog fallit för den naturliga frestelsen att helt övergå till rockbaserad musik med sång och blåsinslag.


Jag vågar här avslöja att den "sentimentala resan" är ett av mina (Thom Berghs) arr, och trots problematiken vid tillblivelsen är det tydligen inte sämre än att man valde att spela det i detta morgonradioprogram från Stockholms Universitet i Frescati.


Arret är nämligen det allra första jag skrev i ett notskrivningsprogram (Finale).

Jag intensivpluggade allt detta nya i en vecka, sov max två timmar varje natt.


Sedan skulle det skrivas ut, det var dagen före en Marholmenvistelse och man var ju oerhört spänd på hur det skulle gå. Tidigare hade man skrivit ut stämmorna med tusch på notpapper.


Calle Melin (som säljer Finale) kom hit med en skrivare och vi kämpade i timmar med den tidens högteknologiska dataprylar, men det sprack.   


Allt som kom ut på pappret var en massa otydbara nonsenstecken.


Marholmen frös inne för min del det året, det var väldigt sorgligt, men nu fick man tid att lite mer i lugn och ro färdigställa det hela.


Det var nio år sedan jag slutade som dirigent och tillhör en sorts hyfsat användbara arr som kom till de närmaste tio-tjugo åren, dit hör bland annat "China Boy" och "Dinah".


Men Kvants "Natt och Dag" har gjorts i bejublade framträdanden i snart fyrtio år. Det är högst imponerande!


Av Th - 24 augusti 2010 00:03

Man har ju sett fram emot detta nya, och idag beslöt jag mig för att prova.


Det blev en besvikelse.

Mycket kändes fel.


De alltför smala sätena, lagom för små barn.

Passagen mellan sittplatserna alltför smal, ingen vuxen kan passera utan att skuffa på dem som redan sitter.

Sätena är hårda som trä, man sitter inte länge...


Hela vagnen är hög och smal som en visent. Klart underdimensionerad. (Visenter har en imponerande profil, men är förvånansvärt platta, intryckta från sidorna liksom).


Resandet är ryckigt och skakigt, det verkar som om man glömt att dosera kurvorna, passagerarna slängs hit och dit i kurvor, vid start och vid inbromsningar.


När man vill resa sig för att stiga av finns ingenting att ta tag i som stöd utom grannen eller någon som redan står upp i gången.


Jag började vid Sergels torg, ändhållplatsen.


Fick vänta i tjugo minuter under det att antalet förhoppningsfulla resenärer blir fler och fler och fler. Detta är förstås en barnsjukdom, man är inte vana vid rutinerna, det kan man förstå.


När vagnen slutligen kom indundrande var den förstås smockfull, och ut vällde de avstigande massorna innan man fick chansen att ta sig in i trängseln. Detta var en ny och inte särskilt trevlig upplevelse i resandelivet.


Det går helt säkert snabbare att promenera i stadstrafiken, spårvagnen måste ju ideligen stanna upp för annan trafik, rödljus och hållplatser. Den står där på sin räls och kan intet göra. Även detta löser sig nog med tiden. Fast någon sa en gång att det enda som löser sig är en buljongtärning (en Keism). Ligger något i det.


När dörrarna öppnas eller stängs hörs en liten signal i form av sju  pip. Man kan roa sig med att sitta och räkna till sju lite då och då...


Spårvagnen går på räls, man fullkomligen känner den helt ofjädrade kontakten mellan hjulens stål och rälsen. Dunkandet och hoppandet från rälsskarvar och växelanordningar skär igenom hela vagnen mer än man förväntade sig.


Framme vid Nordiska muséet innan dörrarna stängdes, vagnen helt fullsatt.






Jag beslöt dock ge systemet in chans till.


Efter skansenbesök gick jag ner till Ryssviken för att ta spårvagnen hem igen.

Den var halvfylld med folk redan från början, med allt det innebär i trängseln av dunster från folk som befinner sig för tätt intill, svett, parfymer, vitlök, you name it ...


Den gamla rymliga buss nr 47 var ett betydligt smidigare och mer tilltalande alternativ, och tunnelbanan man slutligen hamnade i är ett under av komfort.


Man påstår att spårvagnarna tar mer än dubbelt så många passagerare som en buss. Ett barnbarn kan då räkna ut att turtätheten blir omvänt proportionellt mot passagerarantalet. Vi får se med tiden, det kanske blir bättre.


Men tunnelbanevagnarna går väl också på räls? Men T-banevagnarna går ljudlöst, bekvämt och snabbt även vid rusningstid, där är problemen lösta och beprövade. Hela spårvagnen känns för liten när man jämför med tunnelbana eller buss.


Sedan är det ju tokigt att man måste anställa en mängd konduktörer som ska försöka fånga upp magnetkortens inställningar, eller stämpla en rabattremsa utan underlag.


Nu är man alltså hänvisad till att resa med tunnelbanan till Karlaplan och där byta till fyrtiofyran. Ja, det går väl det också.



Spårvagnarna tog slut redan på 1960-talet i Stockholm och alla var väl lyckliga för det. äInnebär detta nya verkligen en besparing? Finns det siffror på det?


Att man sedan korta sträckor håller sig med en liten museispårväg som drivs på ideell basis är ju en annan sak, det finns säkert entusiaster som ställer upp.

Av Th - 16 augusti 2010 10:18

Detta är de ständigt återkommande bilderna från Marholmen åren 1978 - 2005. Det finns i min webb om detta ställe:


http://www.birkastaff.eu/Marholmen/


Kanske sentimantala floskler, men det finns där ändå.


För mig är det inte de konkreta reminiscenserna från arbetarnas egen marholme. Inte heller själva kurserna.
Inte heller några speciella personer.


För mig är det ett sammantaget stämningsläge ur en mångfald av små händelser och naturupplevelser.
Tillfällen när man har passerat mellan husen, när man har sett grästuvorna vid vägrenen.
Okända storsvampar på hösten. Bär.
Glittret från vattnet genom alsnåren.
De stilla småvågorna från Solöfjärden.
De förtöjda roddbåtarna, gästande, tysta segelbåtar eller motorbåtar.
Finns därinne någon som ligger och sover?
Enstaka, ödsliga bojar ute på vattnet. Ibland med någon förtöjd segelbåt.
Skymten av någon på avstånd som vandrar förbi.
Promenader ut mot gamla badholmarna, gäddplums och rassel från huggormar.
Ensamma minnesturer till Badholmen och dess lilla vitmålade hus, en stunds meditation vid bordet, och blicken ut genom fönstret.
Minnen.
Ljudet av ett passerande fordon som man inte hinner eller kan identifiera.


Gräset betyder mycket. Alla oansade tussar av det gröna gräset, örterna, grobladen, johannisörten, gulmåran, gårdskräppan, midsommarblomstren, röllekan, tussilagons enorma hjärtblad som man gissade fel på en gång i en orienteringstävling.


Bilden på avstånd av folk som sitter runt borden och talar. Vad pratar dom om?
Ett skratt, ett gapflabb rentav. Väcker nyfikenhet.
Stillheten i det tomma köket innan någon har börjat laga frukosten.
Ljudet av vällingklockan på långt avstånd.
Tankar inne i de små rummen. Vem har bott här före mig? Tystnaden ur ett rum där någon lämnat dörren på glänt, andras föremål, var finns invånaren just nu?
Minnen inne från toalettbesöken, så banalt, helt plötsligt i ensam tystnad med glam på långt avstånd, små stunder av avskildhet.
I många år på dörren en teckning om musik. Vem gjorde den? Musiken håller dig håååårt. Så småningom fick vi veta vem det var.
 


Roddturerna på fjärden. En liten pirrande spänning när man gör loss och skjuter ut båten. Pirrande för ingenting.
Ror så sakta åt vart det nu ska bli utan mål.

 

Ören ute på fjärden lockar. Vad är det som skapar den djupa känslan av obehag när man närmar sig innan man ser de mörka stenarna torna upp sig från botten?
Syns det, nej inte ännu, ännu djupt, vad finns där nere? Åran stöter emot. Måsen har ungar och skriker som besatt av oro. De gråbruna spräckliga ungarna struttar omkring. Ingen behöver vara rädd, men det vet dom ju inte.
 
Ellinor i Optimostjolle på stilla kryss hemåt. Ören syns till  höger i Solöfjärden. Foto: Thom Bergh.


Där finns kanske även de personliga relationerna, längtan, oro, lycka, bitterhet och fasa. Eller bara tomhet och sorgsen, ensam längtan mitt i den glammande glädjen.


Så uppbrottsneuroserna.


Plötsligt infinner sig något som är sista dagen.
Kursen slut.
Man måste städa, man måste packa. Man känner vemodet och den märkligt oroliga sorgen och ett intensivt hopp om "nästa gång". I evigheters evighet. Nästa gång. Kramar och pussar och svårt att hålla tårar tillbaka, om det nu inte vore en möjlighet till denna nästa gång. Med åren vänjer man sig och klarar neurosen, så att den är botad redan till nästa dag.


Kanske de flesta aldrig fick uppleva någon nästa gång, men så länge den fanns, var det en underbar evighet som alla unnas delta i. (Det bästa jag skrev här försvann i min datamaskins plötsliga totalstopp. Man blir ledsen och känner sig fullständigt lurad från verkligheten. Vad är egentligen verkligheten i denna tid?)

 

Det var så att man i botten kanske förnimmer en känsla av, att detta var slutet på något som kontinuerligt funnits sedan urminnes tider, så småningom berörts av människor, och slutligen övergått till ett stort, modernt fritidskomplex. Jag minns en gång när jag med Calle vandrade in i den nya restaurangen, vi satte oss i läderfåtöljerna i en bar och var helt anonyma.


Hela komplexet av miljoner småupplevelser byggde en myrstack av trygghet.
År efter år. Ibland med många års mellanrum.
Men det fanns där ute nånstans. Marholmen. Tryggheten.
Kanske utan namn, men omöjligt att ta miste på. Marholmen.
Hej, Marholmen. Dit kunde jag alltid komma tillbaka. Marholmen.
Mitt Marholmen. Vårt Marholmen. Livets Marholmen.

 
Med utsikt mot Solöfjärden. Foto: Ellinor Bäcklin Bergh


Men när jag sentimentalt yppar något blir det helt naturligt  "così dire tutto" så säger alla.

Ja, det är lätt att bli alltför sentimental, fånigt sentimental. Vi får vara glada över våra minnen, och de som var med, vet ju, vi vet vilka vi är - "We know who we are", som Barry Manilow, insinuant sa i en show för länge sedan, rolig karl.

 

Numera är Marholmen helt kommersialiserat. Så är det i vår tid, det är ju naturligt,  folk måste ju försörja sig, och så länge det finns människor med mycket pengar, rullar det på. Många har aldrig någonsin varit där, och de vet ju ingenting. Jorden krymper, och alla gnäller över att de vill skapa en bättre värld, men hur?

 

//Thom Bergh

 

    


Av Th - 14 augusti 2010 09:21

Ja, det vill säga, det är kanske bara jag som tycker.


Men faktum är att man inte riktigt vet när Mozart skrev den, 1781, 1782 eller rent av 1784 (Mozart 25, 26 eller 28 år). Och till vem och vilket ändamål? Jag vill veta mer, är det någon som vet?   


Jag har nu fått veta via vännen Arne, att partitan enligt uppgift komponerades 1781.


Otroligt trevligt att lyssna till, som vanligt tycker jag bäst om de  långsamma satserna. Partitan - serenaden har sju satser, och använder totalt drygt 48 minuter (Largo molto allegro, Menuetto, Adagio, Menuetto allegro, Romance adagio, Tema con variazioni och Molto allegro).


Vi har här en komposition för inte mindre än tretton blåsare, klarinett, oboe, horn etc. (2 oboe, 2 klarinett, 2 bassetthorn, 2 fagotter, valthorn och kontrabas).


Notbladen lär ju finnas kvar, 45 blad och doktor Köchel satte kompositionen till nr 361.


Det underbara när man hör detta, är ju att veta det var så det lät för flera hundra år sedan. Jag försökte läsa lite samtidigt som jag lyssnade i stereolurar, men det går inte, musiken är för pregnant, detta är ingen bakgrundsmusik, den måste man lyssna till, den måste få tala för sig själv.


Stycket går mest i B dur (eng. B flat), kanske det var vanligt med B-instrument redan på den tiden? Jag för min del kom ju in i den sortens instrument, när jag nyss fyllda sjutton år började spela trumpet.


Mozart, serenad nr 10 för blåsinstrument, "Gran partita" K 361

 

Ägna lite tid åt den, det ger en hel del!   


// Thompa


Av Th - 13 augusti 2010 08:26

Musik- och videofiler börjar hacka, mina skript levererar SERVER ERROR, långsam uppstart, ljudet helt borta. Nej fy fan, detta duger ICKE.   




Gilla läget, kavla upp ärmar och ta i tu med det trista.


- Debugga skripten, anade felställe men fann INTE syntaxfelet. Det var förvisso en subrutin jag aldrig använt. Flyttade ner den utanför filkoden.


 Skripten fungerar!   




 Stottandet fanns kvar, provspelar med en Hans Zimmerlåt, så-å va-a-ck-e-er.


Stänga av internet. Ingen skillnad.   

Stänga av antivirussystemet. Ingen skillnad.   

Stänga av periferienheter. Ingen skillnad.





Ok, vi rensar!    

- Bort med alla cachefiler, både internet och HD.

- Bort med alla TMP-filer.

- Tömma alla papperskorgar, Både systemet och eposten.


- Defragmentera huvuddisken, skulle inte behövas, men gjorde ändå. Tog sin tid.



Allt fungerar, inget hackande längre, tack gud, va snäll du var, halleluja!   



Men det kom tillbaka... dumma, dumma  dumgud!  

Har nu börjat luska i olika städningsprogram Registerbooster, Ccleaner, är det någon som har ett tips?


// Thom


Av Th - 12 augusti 2010 14:39

Hemma sjöngs det mycket a capella, väldigt mycket Taube. Sjösala vals lärde jag mig långt innan jag förstod orden.


Mamma sjöng ett potpurri som handlade om Evert Taubes 50-årsfest.

"Nu för er jag vill berätta hur en tidig morgonstund, jag gick hemifrån med blombukett i handen, tjugotvå Norrbackagatan fyra trappor skulle jag, till Evert Taube som hade jubileumsdag". Potpurrit finns insjunget med Margareta Kjellberg.


Nu bebor jag en lägenhet där detta hus ligger mitt emot. Där på fjärde våningen bodde alltså Sven-Bertil, han har skrivit en hel del i sin nya memoarbok som kom ut för några år sedan (2007). En högst rekommendabel bok!


I boken berättar han om Hedvig Eleonora folkskola där även jag gick mina första skolår.


Sven-Bertil hade en nära vän och barndomskamrat som blev duktig orkesterledare och en tid gjorde arren till inspelningarna. Han hette Ulf Björlin.


En sommar när jag jobbade extra som notskrivare på Sveriges Radio fick jag ett extrajobb av av honom, och skrev på några dagar ut hans noter som man gjorde på den tiden med notpapper och tusch. Det var bråttom och Ulf skulle hämta noterna i musikhögskolans reception vid ett bestämt klockslag.

Just vid detta tillfälle hade Bengt-Arne Wallin helt oväntat engagerat en världsberömd amerikansk jazzmusiker, och vi jazzpedagoger satt ju andlöst häpna och koncentrerade över vad den världsberömde arrangören och orkesterledaren hade att säga. Men jag satt som på nålar för att våga smita ut och leverera mina noter. Vi var väl en fem sex elever, så att bara bryta av var något fruktansvärt pinsamt. Jag kom förstås lite för sent till Ulf och han var rätt sur. Om jag anat vad som skulle ske på Bengt-Arne Wallins lektion hade jag väl kunnat meddela i receptionen.


Jag gjorde några uppskattade arr för Kårsdraget med tonvikt på Taube, ett av de mest lyckade var Havsörnsvals.


Efter en spelning i Haga med förtäring begav sig dragonerna Perre och för dagen nyblivne filosofie kandidaten och trumpetaren Tom Werner neråt stan och hamnade mitt i en av Sven-Bertil förrättad prisutdelning i samband med någon kappsegling i Sjövärnskåren på Riddarfjärden.


Perre och Tom ställde sig i recipientledet och fick av Sven-Bertil medaljer av bara farten med kommentaren "klart ni ska ha medalj".

Kårsdragsuniformerna har som bekant åtskilliga medaljer som är minnen från spelningar, jubiléer och festivaler, så de inblandade tyckte det var synnerligen lämpligt med detta tillskott.


Dock hördes märkliga protester från några damer i publiken som uppbragda ropade "lämna tillbaka medaljerna".


När sedan man spelade in mitt arr på den "superförkortade Södermanlands paradmarsch" hörs detta stycke avslutas med talkören "Lämna tillbaka medaljen", som nu alltså för evigt finns inspelad på denna trevliga CD med Kårsdraget.


Vi är båda vänsterhänta, men tvingades rätt burdust byta till höger i samband med skolstarten.


När jag gjorde min värnplikt hamnade jag under en repmånad i samma logement som Sven-Bertils kusin Odd-Björn Bergman som var en mästare i att berätta om Ewert Taube och underbart underhållande familjefester. Odd-Björn hade en storebror som hette Tom och var lekkamrat till "brevet från lillan" Ellinor Taube.


Finns det flera sammanträffanden? Skulle inte förvåna mig, jag får se när jag har läst färdigt boken av Sven-Bertil Taube "Ord och många visor", Bonniers 2007.

http://www.birkastaff.eu/Thom/index.htm

Av Th - 11 augusti 2010 08:57

Kontakter som fungerar ibland, men iband inte.

Oerhört irriterande.   


Datorer med anslutningar är ju besvärliga riskställen för sådant otyg.

Ibland kan det vara rent larvigt accepterat.


Vi hade en intermittent kontakt i bilens cigarettändaruttag, det vill säga, att den var intermittent visste vi inte först, den bara fungerade inte.


I manualerna stod det om möjlig säkringsdefekt, vi skruvade ur säkringen, en liten bamse som skulle palla för uppåt en ampère, men nej då, den var hel.

For till ONOFF där produkten var köpt. Man började inleda ivägskickning av produkten till fabriken, vilket i sista stund hindrades av en förbipasserande försäljare som visste besked.


- Det där har jag varit med om, låt mej försöka fixa det.

Försäljaren följde med till bilen på parkeringsplatsen.

Han satte sig glatt försäljarspråkande på förarplatsen, bad om startnyckeln och började testa.

Efter några sekunder var han klar, han hade fått den lilla indikatorlampan att lysa vilket var tecken på att enheten fick ström.


Nu kommer det märkliga.

Han petade på kontakten åt höger, lampan lyste

-Fungerar!

Han petade på kontakten åt vänster, lampan slocknade

- Fungerar inte!

Han upprepade proceduren några gånger:

- Fungerar!

- Fungerar inte!

- Fungerar!

- Fungerar inte!


Så fick vi leva med det. Ett nytt moment i livet: observera kontaktindikatorn och peta.


Men så ska det naturligtvis inte vara. Det är väldigt pinsamt att kontakterna i en nästan ny bil ska kunna ha sådana problem.


Dålig kvalitet får man väl säga.  

Av Th - 9 augusti 2010 05:09

Server error

Sitter här i morgonens begynnande ljus och är sur för att mina perlskript just nu inte fungerar. Har skrivit till serveradministrationen och klagat. Saker man betalar för ska jädrar i mej fungera. Särskilt irriterande är att skriptformulären levererar "Internal Server Error" och det är inte mitt fel.



Farmville

För övrigt finns det massor att gnälla på, som Farmville till exempel, totalt meningslöst och till intet ledande.



Studentsången

Så är jag ständigt irriterad på tramsgubbarna som har felaktiga synpunkter på den inledande texten i studentsången.


Det heter Sjung om studentens lyckliga dag och inget annat.

Det enda skriftliga underlaget för något annat är prins Gustavs handskrivna noter med text. Där står det Sjung om, men någon har fått för sig att det står sjungom. Där syns dock ett litet, men dock mellanrum mellan sjung och om.


Nu är det ju så att textförfattaren doktor Sätherberg inte har efterlämnat några dokument i saken.


Nu är det likaledes så, att sjungom förutom att betyda "låt oss sjunga" kan betyda "låt oss besjunga" och då vore det väl OK, om det fanns någon dokumentation över att någon verkligen har skrivit sjungom.


Om det emellertid avsågs sjungom i betydelsen "låt oss sjunga" är det meningslöst och borde ha ett extra om "Sjungom om studentens lyckliga dag".


Eller hur?





Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards