Två dagars vistelse i mikrorummet på KB. Timme ut och timme in, bläddrande i filmrullarna, dag efter dag efter dag.

Jag hade en uppgift om att det skulle finnas en intervju med Jennys dotter i Svenska Dagbladet året 1929, men inget närmare.

Så här gällde det att bara bläddra och bläddra. Gå på toiletten med lagoma mellanrum. Ta en promenad med lagoma mellanrum. Gå upp och sätta sig i en av fåtöljerne uppe vid receptionen med jämnaste mellanrum. Några gånger gick jag in på Sumlien och tog en kopp kaffe, det var fantastiskt vederkvickande.

Det var två heldagar och man är nästan förvånad över att det gick så bra med allt flimrande och stirrande. Inte migrän en enda gång. I dag började jag före nio och slutade tio i fem e.m

Men jag hittade alltså inte intervjun. Kanske fanns den inte alls i denna årgång, källuppgiften kändes lite diffus. Jag missade några dagar som jag ska kolla vid ett annat tillfälle därför att filmrullarna var upptagna, men i stort sett så har jag upplevt året 1929 i närkontakt.

Alla väderväxlingar, alla katastrofer, alla olyckor, mord, köldknäppar och värmeböljor. De undersköna segelbåtarna i Sandhamn, kungafamiljernas lycka och kriser. Kollisioner med spårvagnar i Stockholm.

Två gånger hade jag dessutom lyckan att träffa Carl-Mikael som har en plats i forskarsalen. Carl-Mikael Edenborg som är ägare till café Sodom, Vertigo bokförlag, fil dr, författare och flitig medverkande i kulturprogrammen, samt inte minst far till några av mina barnbarn.

Första dagen gick jag till Sumlien efter kaffe men där var nästan tomt, en liten brunögd, svartmuskig främling från Turkland kom till slut fram och meddelade på usel svenska, ja, gud vet vad. Till kaffet fanns ingen grädde, inte ens mjölk, till sist fick jag nöja mig med den osannolika produkt som heter mellanmjölk.

Så nästa dag tog jag med mig en liten flaska kaffegrädde, det finns gränser för vilket obehag man vill utsätta sig för när man har de ärligaste avsikter att skänka mänskligheten en smula förkovran. Alla saker man tar med in i biblioteket granskas via den genomskinliga plastkasse man måste bära med sig. Jag nickade vänligt åt den rätt tilldragande blondinen vid disken, trädde in i foajen och gick med raska steg mot hissen ner till mikrorummet. Just när jag skulle trycka på knappen till hissen kände jag någon ta tag i min arm, jag vände mig om och blev så där ögonblickligt uppskrämd av det oväntade som om jag träffats av blixten. Där stod den vackra blondinen från receptionen och meddelade att jag inte fick ta med mig någon dricka in i biblioteket. Hon påstod sig ha ropat på mig och jag kommer väl aldrig upphöra att undra vad människan ropade och vad hon möjligen förväntade sig få för respons. Mitt namn  kände hon ju inte, så hon måste väl ha ropat "hallå" eller,"du där" eller, ja, vad ropar man så där i allmänhet för att hämta upp någons uppmärksamhet? Jag fick gå tillbaka och ställa gräddflaskan i mitt skåp och kände ett stort obehag av dåligt samvete i flera timmar där nere med mikrofilmsbläddrandet. Men grädden skulle jag alltså ha använt till kaffet nere i Sumlien och efter några timmars gruvande gick jag till sist dit och möttes av en svensk, vit, trevlig moster och hur mycket mjölk och grädde som helst till kaffet, så alla obehag falnade till en stillsam förnöjsamhet.

Hur var det nu året 1929?

Det var det året då inget nobelfredspris delades ut.  

Thomas Mann fick litteraturpriset och många tyska radiostationer radierade hela evenemanget.

Man försökte och försökte att flyga över Atlanten. Vecka efter vecka fick man följa Ahrenberg i sina försök att flyga Stockholm - New York under de väldigaste problem. Bland annat fick man införskaffa en ny motor från junkersverken i Tyskland.

Flygningar med zeppelinare förekom på många ställen, ännu hade väl inte den stora olyckan inträffat, men Charles Lindberg hade atlantflugit redan 1927, så många var kallade att göra om prestationen.

Dessa atlantflygningar och andra långturer slutade i åtskilliga fall med störtningar, försvinnanden och de modiga flygarnas död. Fullt klart att mänskligheten var riktigt flygorienterad.

Två engelska ubåtar kolliderade under en övning och en av dem gick under med man och allt.

I Tyskland var det en del gatuslagsmål mellan polis och kommunister, några nationalsocialister eller någon av dess ledare nämndes aldrig.

Ett dansk fullriggat skolfartyg försvann i Atlanten och påträffades så småningom helt obemannat och strandat, ett stort mysterium.

Fredrik Böök skrev många artiklar om tidigare furstar och prinsessor.

Albert Engström fyllde 60 år (tolfte maj). Man publicerade några utmärkta ungdomsskisser och i Köpenhamn anordnades senare en stor AE-utställning.

Storm P gjorde sig lustig över att Albert inte spottade i glaset och var sen på fester (den första november).

Bävern som varit utrotad i Sverige för sextio år sedan hade börjat trivas i svenska miljöer.

Själva tidningen Svenska Dagbladet ändrade layout under året, fram till juli ungefär, hade man alltid en liten innehållsförteckning med sidhänvisning på framsidan.

Vid denna tid fick tidningen det utseende som den sedan hade i säkert femtio år.

Flickorna i revyerna på reklambilderna visade välvilligt sina ben, det var mycket benvisande som säkert var väldigt eggande på den tiden. Kraftiga lår och smala vador var modellen, helt annat än dagens inattraktiva benrangel.

Bullen Berglund skrev roliga, pratiga och trevliga matkåserier i några söndagsbilagor, han hade ju faktiskt en gedigen utbildning som kock i Frankrike, det insåg men verkligen.

Söndagsbilagorna var många sidor utan innehållsförteckning med reportage, artiklar, kåserier, spökhistorier och sidor för barnen, men inget om Jenny Lind.

Det publicerades en vacker bild på bidevindseglande fullriggaren af Chapman i nästan hel rigg, endast några av de högsta råseglen var inte satta.

Man fick följa studentskrivningarna både vår och höst, och så småningom läsa om vilka som klarat sig och att några faktiskt blev underkända.

Tragiska olyckshändelser inträffade, mycket sorgligt var tre små barn i åldrarna elva, åtta och sex år, som vid en sparkstöttingsfärd gick igenom isen i Lännasjön vid Bergshamra, man fann några av gossarnas mössor fastfrusna i isen.

Flera ohyggliga mord gav stora rubriker, en officer hade skjutit en piga med två skott i bröstet och sedan sig själv.

I England  omkom fjorton unga pojkar vid en brandsläckningsövning, helt makabert, en stor publik skrattade för att man trodde att dödsvrålen och de förgäves av och an rusande pojkarna spelade ett uppgjort skådespel. Flera av gossarna hade masker och andra utklädningsobjekt, man hade byggt upp en provisorisk träkonstruktion som skulle föreställa ett hus, men tände på för tidigt, allt brann som fnöske och brandmanskapet hann aldrig sätta igång släckningsövningen. Många i publiken gick hem i tron att de sett en rolig övningsuppvisning. Man fann slutligen fjorton svårt förkolnade lik.

På hösten visades flera vackra fotografier av idylliska Stockholmsmiljöer som skulle rivas och försvinna för evigt.

Kräftpesten hade ännu inte tagit alla sjöar, men hade tyvärr påträffats i någon sjö i Västergötland.

Snart skulle Radiotjänst fylla fem år (1/1 1930) och det uppmärksammades redan detta år.

Men inget om Jenny Lind. Kanske det finns där någonstans i varje fall, det fanns ju som sagt var några få dagar som jag inte bläddrade igenom.

Från hissrummet ner till mikrorummet såg jag att det började skifta grönt bland grenarna på träden i Humlegården, kan du se det? Våren kommer!

Jenny Lind for flera gånger med dessa stora fartyg som började dyka upp på 1800-talet och i samband med mina sidor om henne gick jag till sjöhistoriska muséet igår för att leta efter Svithiod och Gauthiod i biblioteket och fann en hel del.

Man känner att det nu börjar bli för varmt för promenaden Östermalms torg - sjöhistoriska, och det dröjer inte länge förrän man ska tvingas må illa av nakna, rödmålade tår och ben som gjorts till skållade grissvålar. Suck.

Dessa stora och på sin tid högmoderna fartyg med sina gamla nordiska, manliga namn (Gauthiod = Götaland och Svithiod = Svealand) omtalades alltid som maskuliner till skillnad från de flesta andra fartyg och båtar.

Gauthiod var 45,14 m lång, 7,48 m bred och hade ett djupgående på 2,84 meter.

Både Gauthiod och Svithiod hade ångmaskiner som levererade blygsamma 120 hkr.

Hjulångarna fungerade utmärkt i sin utlandstrafik mellan Stockholm och Köpenhamn, Lübeck, London eller Southampton, men när propellern kom i praktiskt bruk ersattes de av andra fartygstyper.

På sjöhistoriska finns några skovelhjul och modeller som tydligt visar konstruktionen med pistonger lodrätt upp till vevar i hjulens drivaxel.

Vilket underbart museum detta är med sina stora resurser!   

Jag är med i marinmusei vänförening sedan många år, och nyttjar då och då förmånerna genom att besöka även Wasamuseet för att kolla hur det modifieras och utvecklas. Årskortet gäller dessutom för två personer vilket man med glädje nyttjar ibland.

För närvarande har sjöhistoriska museet en utställning med petterssonbåtar och man har roat sig med att visa upp en helt förfallen och orenoverad sak som byggdes i början av 1900-talet.

I en text i närheten konstaterar man att " På marinor och klubbvarv finns alltid ett undanskymt hörn där bortglömda båtar står och förfaller. Fransiga presenningar fladdrar i vinden och trötta pallbockar bågnar under mjuknande skrov. Det är lätt att bli beklämd när man konfronteras med en ensam, bedagad båt som passerat bästföredatum med flera år. Denna värld är full av brustna drömmar och insomnade projekt. Medvetandet om båtens existens har trängt in i hjärnans mörkaste vindlingar hos ägaren, för att till sist kanske försvinna helt. Den sorgsna båten ligger kvar där hon lämnats och undrar stilla var hennes ägare blivit av".   

Jenny Lind for senare också 1850 till Amerika från Southampton över Atlanten till New York med den stora och bekväma hjulångaren America. Hon skrev själv om fartyget: "...något mer storartat i den vägen lärer svårligen kunna i något land uppvisas". Ångaren mätte 300 fot i längd, 80 fot bredd och "inrett så magnifikt, att man ej kan tänka sig annat än att man är i ett rikt privathus".

Hjulångfartyget Gauthiod byggdes i Lübeck och sjösattes den 28 juli 28/7 1840, maskinerna tillverkades i Nyköpings mekaniska verkstad.

Den stolta Gauthiod blev slutligen sänkt vid Fjäderholmarna i Stockholm där han länge legat avriggad som pråm i slutet på 1860-talet.   

Kolla min Blogg & Webb

Fair winds!

//Thom

Vi får aldrig glömma denna stora musiker, en av de största personer vi haft i Sverige jämte Ingemar Bergman.

Min sida om Jenny börjar ta form, kolla den!

Ja, det är en banal titel, men väcker ändå alltid positiva vibrationer.

Vad kommer det sig att det visserligen ännu är 5 grader varmt på morgnarna men ändå känns varmare, bara för att det är ljust ute och man ser glimtar av solen?

Jag sitter framför mitt öppna fönster och fryser en aning. Visst ska jag snart stänga det igen, men genom vindarna känner jag en svag glimt av något positivt.

Jag kan njuta av glädjen över att uppenbarligen inte ha något spår av infektion eller andra smärre krämpusårter.

Värmen på sommaren kan vara olidlig och mycket plågsam för en migränpatient, men årets ljuvligaste dagar brukar infalla framåt mitten av juli, om det finns regn i luften och vinden är den ljuva sommarfläkt som Adolf Fredrik Lindblad sjunger om.

Jag minns sommarens skönaste dag i början av 1980-talet. Lagom varmt, stora cumulusmoln här och där på himmelen. Jag cyklade länge och långt och njöt av varenda minut, det var som om man var lite full i skratt hela tiden. Jag hamnade vid Bromma flygplats då det började regna ett underbart ljummet sommarregn, vattnet rann i floder, det var en sagolik väntan kanske en halvtimme innan man kunde cykla vidare. Jag glömmer aldrig den stora, friska känslan av sommar och sol efter regnet och allt positivt som livet kan vara.

Jag har i mitt liv flera sådana oändligt lyckliga stunder i väntan på övergående regn och åska, vilka underbara minnen!

En längre tid har jag irriterat mig på detta. Det verkar som om mitt smaksinne med åren förfinas och utvecklas, jag går en balansgång mellan det som är acceptabelt och det som är äckligt.

I går köpte jag ett litet blomkålshuvud att stuva till stekt falukorv, i vanliga fall en stor läckerhet, men nu blev det helt fel.

Blomkålen förvälld och stuvad med mjölk och grädde, salt och peppar enligt konstens alla regler.

Men den smakade helt fel, lite vattnigt träaktigt. Jag dök ner i soppåsen och letade plastinslagningsmaterialet, hittade ingen datummärkning, men väl en liten etikett med texten PRODUZIONE INTEGRATA FUTURAGRI. Jag inser med en gång att detta är fel. Varför i fridens namn köpa ett blomkålshuvud producerat i något annat land, gud vet när? Jag har mej själv att skylla, produkten såg bestickande läcker ut, men visade sig helt oduglig. I praktiken kanske rent av giftig.

Samma gäller mitt extrasaltade Bregott som är det enda jag nyttjar. Smör duger, men blir för hårt i kylskåpet. Varför i helvete sätter man ut TVÅ datum? Ett med förpacknings- eller tillverkningsdatum och ett annat med bäst före.

Likadant med bröd. Bröd och smör är färskvaror liksom grönsaker.

Bregott eller smör tillverkat för mer en tio dagar sedan har redan börjat internoxidera och smaka tveksamt. Brödet ska vi inte tala om, det ska vara bakat IDAG, men på Daglivs till exempel, som har stor omsättning, verkar dagsfärskt bröd vara uteslutet. Nu pratar jag om vanligt vitt, franskbröd, likaså det enda jag står ut med, inga cancerframkallande fibrer och annat bedrägeri. Det är lite annorlunda med kavring, den håller sig liksom annat av typen pumpernickel, smaken förändras mycket långsamt, men smaka måste man ju under alla omständigheter.

Osten. Förr i tiden fick man ALLTID smaka en bit av den påtänkta produkten, numera är allt plastikisolerat, och vad som slutligen kryper fram ur den listigt maskinförpackade ostbiten blir alltid en överaskning, vad det än står för märkningstext på förpackningen. Mer om osten en annan dag.

Hur ska man nu klara det här?

Nyttja bagerier med direktförsäljning eller butiker med mycket stor omsättning. Använda sitt smaksinne som jag har tjatat om i åratal i samband med all matlagning, "gör det GOTT".

Men när man känner obehaget är det redan för sent. Aldrig, aldrig köpa utlandsproducerade produkter utom bananer och citrusfrukter, aldrig, aldrig köpa något som är äldre än en dag, skit samma när krämaren försöker hävda att det är bäst före någon viss dag.

Han bara luras.

Leta alltid längst in i högarna med staplade varor, det är uppenbart att personalen instrueras om att lägga det färskaste längst in. Försök till bedrägeri!

Till och med i mitt gamla Konsum (som nu kallar sig COOP och borde ha anor) ställer man ibland längst fram en mjölkförpackning, med lite äldre datum för att lura någon aningslös kund.

Usch, den egendomliga, obehagliga bismaken från den läskiga blomkålen sitter i, lurad, lurad. Fan, jag måste slänga i stället för att lägga i frysen som tänkt.

En färgstark och skrupelfri personlighet var han utan tvekan. Han levererade några av de mera dynamiska känslokommentarerna i mitt liv.

Jag träffade honom genom andra personer, vi kände till varandra och mer var det inte. Han hade på en fest hört mig spela blues på gitarr och var högst imponerad, men det fick jag inte veta förrän långt senare.

Jag tror jag stötte ihop med honom på gatan i närheten av där jag då bodde i Sankt Eriksgatsbacken. Vi kom att umgås någon dag, mest för att man inte hade så mycket annat för sig, vi tog en fika tillsammans och Bjarne pratade på som alltid med iver och styrka.

Han kallades av någon i bekantskapskreten fängelse-Bjarne och anledning var väl att han påstods ha suttit inne någon kortare period. Han levde väl i gränslandet mellan ärlighet och brottslighet. Man hade stor respekt för honom, storväxt och vältränad, där kom man inte undan så lätt om det var vad man ville.

Bjarne berättade att han hade privatelever i gitarrspelning. Jag förundrades i tysthet, hade ingen aning om att han spelade något alls och innerst inne tvivlade jag verkligen.

Nu skulle han ha en elev klockan tre på eftermiddagen och föreslog att jag skulle hänga med och visa några ackord. Helt befängt och rätt obehagligt, men jag bara kunde inte neka, OK då. Jag följde med till bostaden i närheten och efter en stund ringde eleven på dörren.

Jag presenterades som gitarrexpert, i synnerhet på blues.

Jag ombads demonstrera något och kunde väl inte annat än att dra en lektion och skumma igenom lite om ackord och vad som nu kom för mig.

Det var jättejobbigt, jag var låst, men gjorde föralldel bra i från mig.

Lektionen tog slut, eleven betalade, sa hej då och Bjarne föreslog nu att vi skulle gå ner till Salzers vid Norrmälarstrand och käka middag.

Salzers på den tiden var en god österrikisk krog med medeldyra men vällagade rätter av typen fläskkotletter och wienerschnizel. Vi fick ett bord, beställde vin och mat och åt med god aptit.

När vi var klara och hade suttit en stund och rökt som alla gjorde på den tiden kom ett häpnadsväckande förslag från Bjarne.

- Fan va gott det var, va säger du om att vi beställer in en omgång till, orkar du?

Jag kände mej helt proppmätt och mumlade något inte helt positivt, men Bjarne kallade på hovmästaren som till sin illa dolda förvåning tog emot en ny beställning med stor varmrätt och en flaska rödvin till.

Det var groteskt, som i en grå mardröm. Men vi åt och drack, och jag kände att det var verkligen för mycket, jag fick tvinga i mej tuggorna, men klarade saken till slut, det hade blivit en ren prestigesak.

Sedan var allt mest som i en dimma.

Bjarne bestämde att vi skulle ner till någon klubb vid Slussen och ragga upp brudar  och dricka öl.

Ja, vi kom in utan problem, och i den rökiga och bullriga röran lyckades jag rätt snart glida iväg och tog en taxi hem.

Jag stöp i säng och sov nästan ett helt dygn i ett sträck.

Sedan har jag inte träffat fängelse-Bjarne något mer.

En gång såg jag honom emellertid när vi hade en kommersiell spelning med Kårsdraget på Biblioteksgatan en eftermiddag.

När vi höll på att plocka upp ser jag två män skyndsamt komma nerför tvärgatan i snygga överrockar ideligen vridande på huvudet som om de vore förföljda, vilket jag förmodade att de också var.

En av dem var fängelse-Bjarne, jag sökte gömma mig bland övriga kårsdragare, om han hade känt igen mig hade han väl åberopat vår vänskap för att be om beskydd, men tack och lov skyndade de halvspringande vidare bortåt tvärgatan.

Man fick en liten skrämselpuff, det var klart.

Många år senare fick jag höra att det gått bra för honom, han hade visst ärvt någon position i sin fars företag.

Man skulle väl inte bry sig, men tankarna lämnar mig inte.

Folk säger ja, ja och gör sedan ingenting, kopplar över till annat oviktigt för att komma runt misslyckanden.

Veckorna glider förbi, man vill inte tjata, men blir klart störd av att se kapital och resurser förvittra utan minsta åtgärd.

Gå igenom problemen, inte runt dem!

Man skäms.