En gång i tiden fanns det arbetsförmedlingar.

Sedan försvann de.

När man ville ha ett jobb gick man, beväpnad med lämpliga papper, upp och tog en köbricka.

Arbetsförmedlaren letade upp ett ledigt jobb, kontakt etablerades och så var saken klar.

Kom att tänka på den saken när jag nu försöker smita undan vad jag åtagit mig genom att i stället sitta och blogga.

Som ung juridikstuderande fick jag ett tillfälligt jobb på något verk, första dagen skulle lämpligt arbete väljas fram, det  blev "de nordiska utlandsärendena", en tre decimeters bunt med solkiga papper som skulle redas ut.

Jag kastade mig över saken med friska ögon och utan minsta obehag eller tveksamhet.

På tre dagar var bunten tom, allt var levererat och via postbefodran utskickat för utredning.

Beröm och ny arbetsuppgift.

Senare, efter några veckor eller så, var bunten där igen, samtliga akter nu kompletterade med ytterligare ett dokument om att saken remitterats och visat sig vara svår eller omöjlig att reda ut, etc, bla, bla, bla.

Om någon nu vågat tilldela mig dessa ärenden en gång till skulle jag ha upplevt en stark känsla av motbjudande, leda, motvilja, hat, nej aldrig, inte en gång till.

Så är det med mina egna projekt. En del kommer ingenstans, något är i vägen.

Men vad vill jag egentligen? Jag har ett arr att skriva, det är rätt bra och måste få sin chans. Men först måste jag installera program, notskrivningsprogram.

Problemet är att det kanske inte får plats i min DATAMASKIN.

Tveksamhet, vag oro, irritation, brist på resurser.

Nä, jag drar i väg till något museum. Eller bara ut och går. Kan jag få någon med mig?

Eller ska jag bara hoppas på min serendipitet?

Snart hemma en vecka från det fina slottets omgivningar, tre hästar och en till synes oändlig massa att fixa som jag inte hinner med.

Ångestskapande.

I stället för att rationellt söka tränga igenom problemen sätter jag mig och skriver en bloggtext som ingen läser.

Ett litet nödrop i mörkret, kanske.

Fortsatt brist på diskutrymme gör att jag fått ägna flera dagar åt att frigöra yta genom att kopiera över till en gammal  bärbar datamaskin. Det tar tid.

Till råga på allt ångest över att jag vägrar anpassa mig.

Jag får inte skriva eller säga "datamaskin", det är roligt, men folk blir förbannade, liksom när man uttalar onödiga engelska ord på svenska. Jag uttalar det till exempel med i som i Ivan, ipod alltså, iiiipåd. 

Jag skriver makaroner till alla italienfrälstas ilskna förtvivlan, pasta ska det ju va. Pasta låter ju som ett klet man smörjer in saker med. Och ordet makaroner har funnits här i många hundra år, faktiskt.

Så verkar det som om man helt plötsligt har fattat agg till infinitivmärkena. Kanske är det torftiga SMS-jargongen som har sparat tre bokstäver. "Dagar frigöra...", "..kommer kunna..." till exempel i stället för "dagar att frigöra...", "..kommer att kunna.."

Jag vill inte.

Men jag envisas ändå med Iiii-påd, PASTA, MAKARONER, att, att, att och DATAMASKIN, maskin, maskin, maskin. Tycker det är kul ändå.

Någon bild från Stora Sundby måste jag väl få in här i alla fall. Kommer jag sedan att kunna få något gjort?

Länkar finns här:

http://www.storasundbyslott.se/

http://www.vidderna.se/, för endast 7900:- kan man få en kurs i jakt, viltstyckning och matlagning på tre dagar.

Här bilder från de tre hästarna jag mötte, vet inget om sort eller annat än det som stod på den lilla handtextade skylten "privat, får ej matas, hingst kan bitas". Sedan två bilder från slottet från motsatta sidor.

Nu är det fixat, nu fungerar sökmotorn!

Fast riktigt OK är det inte, bäst att avvakta. Kolla i min webb om du orkar.  Jag hade glömt att sidhuvud för HTML måste ha två radmatningar när man skriver htmlsidor i perl. Så går det när man håller sig ifrån ett specialområde en tid. Det som en gång var självklart blir fel. Egentligen vet man om det nånstans långt inne genom den osäkerhet man ändå förnimmer i sin stöddighet.

Jag hade bestämt mig att INTE fara med till Stora Sundby, men så fick jag det att funka, så jag ändrade mig.

Annars har det mest varit migrän. Jag hatar det. Först en liten prick, sedan försvinner halva synfältet, läskigt helt enkelt. Ibland med känselbortfall i händerna, helt läbbigt otroligt. Vem som helst skulle förstås störta i ambulans till närmaste akut som inte vet vad det är.

Men det går alltså över och efterlämnar vanligen en molande, skärande huvudvärk, Tabletter hjälper föga, jag har haft det i hela mitt liv.

När jag var nio år låg jag inne på observation men dom fann naturligtvis ingenting. Det kan komma precis när som helst, perioder, ibland är det borta ett halvt år.

Annars kommer ju det gröna nu, det är onekligen fint Så nu ska jag packa och städa. Gjorde kinamat igår och det blir disk av alla skålar.

I Stora Sundby har man förstås hästar. Ska passa på att studera dom nu när man har fått en liten hästkick via N:s blogg. Alltid lika faschinerande med hur människan länge har klarat att styra dessa stora och trevliga djur. Årtusendens hästar. Olika kulturer i krig som fred, vilka syner, vilka ljudupplevelser, för de flesta dock numera glömt för bilar och motorer.

Men djuren är trevligare, mycket trevligare.

Ja, jag ska återkomma till det där. Och till Blekinge som för mig mest är något som har med marinen att göra. Jag är ju faktiskt med i marinmuseums vänner sedan några år, måste vara en av de trevligare vänföreningarna, det kanske kan vara ett incitament till att äntligen komma till det vackra landskapet. Här i Stockholm har jag fritt inträde till Sjöhistoriska museet och till Wasa, för TVÅ personer dessutom, det är inte klokt, alltid en upplevelse att slinka in på Wasa och titta på gapande turister i halvskymningen.

Men som sagt, det gröna har kommit. Bilden här är egentligen förfärlig med mängderna av bilar på Kungsholmstorg. Övre halvan dock med skira gröna löv på träden. Och i bakgrunden skymtar blåa Riddarfjärden, dessutom en ovanligt vacker gul bil, medan jag steker köttbullar och hinner bli klar för Sundby tills syrran hämtar om ett par timmar.

Och där finns faktiskt hästar, har laddat kamerabatteriet. Vem vet kanske en och annan vagn också runt detta makalösa slott.