Tack för idag. Vilken underbar dag det blev ändå.

Måste sammanfattas i rubriker.

En glad resa dit efter lite inledande strul, buss 4, buss 40.

Det glada surret i entrérummen, köbiljett till kassorna. Souvenirrummet, en liten skönhet studerar deviskort.

Runt, runt. Jordens historia, människans historia, fem istider på 600 miljoner år, homo sapiens, tänk att det har funnits hästar som bara var någon decimeter höga!

Utställning om utställning, mastix hund i entrén för länge sen.

Jordens inre glödande, varm, vilken diameter totalt?

Intryckens mångfald en hel bok. Tur genom nya, dyra restaurangen, utländska restaurangen.

Valarna i ishavet, smygandet runt, blickar uppifrån och nerifrån, begäran om att ta en bild, thank you, egna bilder, bakgrundsmotiv, en ren njutning att utsättas för alla dessa strimlor av lärdom.

Väder, vind klimat, tålmodig väntan på en tromb som aldrig kom.

Runt, runt, svenska naturer, smådjur, kvalster, kvalster i barr som lever sina första två år inne i ett barr, älskade lilla kryp. Trappor upp, fiskavdelningen, fiskljud, ljud från ål, ljud från gädda, ljud från sik och skojsiga ljud från matad kattfisk, jam-nam-nam eller bluääää.

Dunket från en fiskebåt, rara mammor med barn, klumpfisk som svävar runt, runt i världshaven med rekordmånga romkorn..

Går inte att räkna upp allt, klappa, stryka lena lodjuret, lena uttern, att den var så len!

Slutligen tromb ändå!

Mineraler, vackraste samlingar man drömmer, guld, kalcit i alla färger och sju kristallsystem.

Reaktionsförmåga och snabbhet, både Wilhelm och Ellinor kom över 60 träff i minuten. Runt i mörka rummet, där var vi alla en gång för flera år sedan. Nyckel och pantmynt, två gånger matsäck mitt i, kaffe och socker, på kvällen ut, tiden ändrad en timme, varför, varför?

Klistra biljett som minne högt, högt, Tunnelbana, godisnougat och chips, tunnelbana, buss, buss, köpa mjölk på ICA, vackraste, vackraste. Sedan middag.

Hej lilla kvalster i barret, det måste ju finnas miljarder av dej, jag älskar dej. Vi kom dit vid 14-tiden tror jag och kom hem över sju på kvällen, en underbar dag. Ja, rent fantastiskt underbar dag. Och du gjorde väldigt god mat, Magga, som både Viktor och Filip högeligen uppskattade. Och så marängsuisse.

I går var jag på körkonsert i Adolf Fredriks kyrka.

Det var konsert till förmån för Marianne Hillerudhs minnesfond.

Klasserna N3b och S3a från Kungsholms musikgymnasium och klasserna 9b och 9c från Adolf Fredriks musikskola.

Så var det de tre duktiga stipendiaterna Elisabet Ulvgården sopran som sjöng Grigs Solveigs sang, Tobias Bennsten och Johan Bjurman Bergman, och slutligen Adolf Fredriks flickkör under ledning av Bo Johansson, som håller stilen så man häpnar.

År efter år lyckas Bo Johansson rekrytera och utbilda nya flickor som får vara med och sjunga i fyra år, sedan är de hopplöst för gamla och blir körtanter, en lustighet som alla år lockar skratt från de i publiken som är föräldrar och släktingar till förstaårsmedlemmarna i klass 6 (hösten) och 7 (våren.).

Men oj, va fint de sjunger.

År efter år efter år.

Jag har pratat med sådana som var medlemmar redan för tjugofem år sedan och det var likadant då, samma fina kritik, samma fina priser i olika körsammanhang. Men alltså olika flickor år efter år.

Första gången jag var på en Hillerudkonsert var i mars 2000, det har gått nio år och jag minns hur överväldigad jag blev av den vackra sången. Då lovade jag mig själv att den konserten skulle jag alltid försöka gå till, men många år har jag tyvärr inte haft möjlighet.  Nu var jag mera van.

Märkligt det där med att gå på körkonsert. Man lyssnar, man njuter av toner och ackord. Har ofta svårt att inte få tårar i ögonen.

Men samtidigt tittar man på alla dessa ansikten som visserligen i första hand tittar på dirigenten, men då och då även tittar ut mot publiken.

Det slår sällan fel att det oftast är någon som mer eller mindre omedvetet fångar intresset.

Det kan vara själva ansiktet, mimiken eller något allmänt personligt som tilltalar just mej utan att man kan förklara varför..

I dag gick jag runt kanalen igen, nätt och jämnt noll grader men inte särskilt blåsigt.

Vid Karlbergs slott musikkår i silverhjälmar, massor av fanor och standar och uniformerat folk uppställda, allt omgivet av av en hel del tuffa militärpoliser. Man fick inte gå för nära, en MP upplyste mig om att det var överbefälhavarbyte enligt väl utarbetade ritualer, om jag nu inte missuppfattat saken. Jag antar det var Sverker Göransson som efterträdde Håkan Syren.

Jag gick en runda och tog en bild på granen och en bild på kanalen från väster som vanligt, lite mera snö den här gången och ett par svanar dessutom som ett livgivande inslag.

Jag har bestämt att jag ska kalla denna promenad "Hästrundan" av skäl som någon kan försöka gissa, där finns nostalgiska beröringar...

Sedan åter till stadsbiblioteket på Sankt Eriksgatan, där jag lämnade tillbaka den träliga Jan Mårtensondeckaren som jag inte orkat läsa färdigt, och boken om den elektriska motorn.

Mårtenssondeckare är endast roliga i början, när man ska luska ut hur han har tänkt sig kontakten med antikhandlaren den här gången, men den gräsliga egyptiska katten kan få vem som helst att stänga av, hu. Annars finns det faktiskt katter som bidrar till glädjen i livet, många är de genom åren som gjort min bekantskap hos kattgalna vänner.

Gick sedan neråt Fleminggatan och konstaterade att Flying Scotsman Inn ligger på Fleminggatan 28, jag tänker gå dit någon gång och ta en öl. Fast egentligen är det enda drickbara ölet Jever, som man kan få helt professionellt upphällt på Löwenbräu borta vid Fridhemsplan. Och en bockwurst med surkål, potatis och Löwensenf därtill

Till middag en tallrik med halva småtomater, svarta oliver, massor av kapris och olivolja. Den anrättningen kan jag tacka Gösta för, det blir numera flera gånger i veckan, alltid lika angenämt.

Sedan några verkligt frasiga fraswåfflor med strösocker och en klick vispgrädde, jag nöjde mig med drygt två laggar på några matskedar vispgrädde, mjöl, lite salt och lagom med vatten för rätt konsistens.

Jag blir mer och mer irriterad på det här bloggsystemets brister, att inte kunna lägga bilder i texten, att ständigt behöva logga in även om man redan är i en redigeringssituation med mera. Blä.. Jag får väl skapa något själv i alla fall. Med full kontroll.

Ännu har denna blogg inte hunnit växa till sig till en veritabel dagbok med djupa tankar om viktiga saker i livet. Kan jag verkligen hysa sådana tankar?

Ännu har det mest blivit ett antal synpunkter i kombination med en del tillverkning av maträtter.

Men det finns planer.

I natt hade jag en hemsk mardröm, obehagligt och störande.

Det sitter i ännu, och kommer endast långsamt att falna bort.

Jag utgår ifrån att det gäller känslor från allmän otrygghet blandad med dagsupplevelser. Den här gången handlade det om ett egendomligt misslyckat framträdande, om svårbegripliga samhällsutvecklingar i vår oroande turbulenta tid: den ekonomiska krisen, nyhetsförmedlingarnas bullrande, samt troligen min egen jakt igår efter okända produkter i de orientaliska butikerna nere i city.

Inledningen av denna dröm var så märklig att jag ska beskriva den vid ett senare tillfälle för mig själv och för andra.

En sak slog mig tydligt i går, orientalerna har lärt sig ta betalt!

Men så dyra som Konsum eller ICA har de väl ännu inte hunnuit blí.

Det lönar sig att gå runt till olika butiker; i dagens läge finns det minst fyra med sina egna varianter på tidigare obekanta olfaktoriska element. Jag vill inte påstå att dofterna är obehagliga, men dom är omisskännliga och kanske i starkaste laget. När man är inne i butiken vänjer man sig efter en kort stund, personalen känner nog ingenting alls.

För några år sedan kunde man botanisera bland exotiska artiklar som såldes till mycket låga priser. Hur många kinabutiker det idag finns i hela Stockholm vet jag ej. Det är väl en modegrej.

Vi har lite snö igen. Hurra! säger jag, äntligen kanske vi får en riktig vinter. Just nu är det i varje fall under fryspunkten, vilket medför en chans till att vattenytorna kristalliserar. Att promenera på isen är en förunderlig upplevelse, närmast gäller Karlbergssjön och ännu hellre, drömmarnas dröm, om Karlbergskanalen fryser! Om kylan kan hålla i sig så att man kan gå över till Kungsholmen har man uppnått något. Det var många år sedan. Sedan saknas bara lite mer snö också, men den tycks man få titta långt efter en sån häringa solig dag...

Alldeles nyss frös något annat här, nämligen mitt datorsystem, i nära fem hela minuter hade jag ingen kontakt. Men så kom det igen, vad f-n hände? För en gångs skull tryckte jag inte på en enda tangent, bara väntade.

Nu ett stort glas varm mjölk!

Fotnot: olfaktorisk är något som har med luktsinnet att göra, det visste du säkert.

I dag har jag gjort kinabiff med hyfsat resultat. 

Min yngste son har länge älskat denna anrättning. När vi någon sällsynt gång får den på en kinarestaurang, brukar det vara så, att om vi beställer en dyr buffé som består av tio rätter eller så, så tar han i stort sett endast en, nämligen biffen. Med böngroddar eller med bambuskott eller vilken variant det nu är.

I åratal har vi kämpat för att få fram det genuina alternativet, men alltid har det blivit en blek skugga av den dröm som ser så lätt ut när man ser den på näringsstället. 

Jag har studerat ämnet en tid, och har nu börjat skönja en struktur som känns godtagbar och överblickbar. Kanske till och med godkänd. Det får vi se… 

Principen är att man tillverkar tre objekt var för sig, tre objekt som slutligen blandas ihop och serveras med antingen kokt ris eller makaroner (nudlar kallar dom det för…).

De tre objekten är KÖTT, GRÖNSAKER och SÅS. 

Kryddningen är rätt enahanda med små variationer, men det är just kryddämnena som är den stora grejen.

Vill du vara äkta, (och det vill du väl!), så ska du skaffa sesamolja, jordnötsolja, sojasås, ostronsås och risvinäger.

Standardkryddor till detta är vitlök, koriander och färsk ingefära som man river duktigt i ett lagom grovt rivjärn.

Allting balanseras sedan med salt och vitpeppar, det är viktigt och kanske annars glöms bort i mängden av nyupptäckta kryddelement.   

Jordnötsoljan (peanut oil eller groundnut oil) har den stora fördelen att den går att upphetta tillräckligt mycket för att köttet verkligen ska bli stekt och inte bara lite mesigt kokt.

Stekpanna går förstås utmärkt, men det är ingen tvekan om att en wok med sina höga sluttande kanter är mycket lämpad för ändamålet.

En sak man måste tänka på är att jordnötsoljan har en tendens att stänka små heta droppar som kan vara nog så irriterande, om man inte har lämpade wokverktyg med långa skaft. 

Förutom kött eller kycklingbitar ska man nu ha en mängd grönsaker av olika slag. Det mesta finns numera att köpa i välsorterade livsmedelsaffärer, ack vilken ljuvlig förkrigstid vi trots allt lever i!

Köp en röd paprika (red pepper), köp vitlök, chilifrukt, färsk ingefära, färsk koriander, salladslök (spring onion), böngroddar (färska eller burk i vatten) och/eller bambuskott (burk i vatten). De senare smakar då inte mycket, men är underbart bidragande till en karaktäristisk konsistens.

Du behöver en sil (durkslag) till köttet, en burk därunder till köttsaften du silar ifrån, en burk att blanda de hackade grönsakerna i, och en burk att blanda såsen i. 

Nu åter till de tre ovannämnda receptobjekten:

KÖTTET  (Jag använde strimlad lövbiff, går bra med fläsk också) marineras en stund i sojasås, sesamolja (ca 2:1), krossat vitlök, riven färsk ingefära och stekes (wokas) sedan i jordnötsolja med lite sesamolja för smakens skull i hög värme.

Köttet silas sedan av och skyn sparas för att senare användas i såsen. 

GRÖNSAKERNA Paprika, chili, salladslök (kallas även vårlök - den ser ut som en förvuxen vårlök om du nu vet hur en sådan ser ut, även purjolök duger) skäres fint och stekes några minuter i jordnötsolja med sesamolja liksom köttet, fast lika hög värme behövs inte alls. Tillsätt hälften av den hackade koriandern (resten sätter du till när rätten är klar) och böngroddar/bambuskott endast 30 sekunder på slutet

Lägg grönsakerna till köttet. 

SÅSEN. Så blandar man  i någon lämplig mindre kastrull sojasås, ostronsås och risvinäger (4:2:1). En parallell till "vanlig" salladsås av olja och vinäger alltså.

Reducera (koka ihop) såsen, så att den blir lite tjockare och tillsätt skyn som du silade av efter köttstekningen. 

Blanda nu ihop alltsammans och värm hastigt upp det. Här är förstås woken högst lämplig på grund av sin volym och form. Jag använde dock en stekpanna.   Tillsätt slutligen resten av koriandern och servera med makaroner ("nudlar") eller ris.

Gick detta att begripa? 

Jag för min del kokade lite basmatiris mot slutet, så att det blev lagom klart. 

Man lär sig.

Alla dessa många nya moment går att sammanfatta, och att laga en jättegod orientalisk biff eller kyckling kan bli lika lätt och geschwint som bearnaisesås eller hollandaisesås från en helt annan kulinarisk del av världen . Om dessa senare läckerheter kommer nog en liten utredning lite senare.

God afton för idag säger jag! 

Värst vad jag blivit social!

Förutom Knappen häromdan, är det ekonomen Arne, och nu också Werner.

 G. Werner är ju skicklig på matlagning och han fick mej till något jag inte hade trott mej om i första taget.

Werner är suverän på (äkta - annat finns väl inte) bearnaisesås, majonnäs, hollandaise och mycket annat. Men nu har han tjatat om italiensk mat i snart ett år, ja mer än det, så nu kom jag äntligen igång. Jag brukar alltid få Werner till vansinnets brant genom att benämna all "pasta" makaroner. Nu har han dock vant sig och brukar själv använda det föraktliga ordet som jag använder för allt sådant.

Jag har under en tid efter alla konstens regler gjort

 

Caprese (mozarella med tomater olivolja och basilika).

 

Bruschetta (rostat vitt bröd med olivolja, vitlök och basilika). Bruschettan ska enligt Werner serveras  till Capresen.

 

Crostini alla napoletana (rostat vitt bröd med sardeller, tomater, olivolja, mozarella och oregano).

Det blev en stor investering i saker jag inte tidigare hade hemma: mozarella, oregano, basilika, sardeller.

Och hur blev det?

Sådär, får jag väl säga.

Alla italienska rätter är ju rätt likartade, tomat, olja, ost, oliver och vissa kryddor. Tidigare har man ju ätit en och annan pizza som nödlösning, och några gånger har jag gjort något som heter Piccata Milanese (förmodligen inte särskilt genuint).

Svårt förstå att så många blir lyriska, det är nog den urgamla typiskt svenska inställningen att främmande saker är märkvärdiga och bättre.

Men där maten är inhemsk hos de sybaritiska italienarna, är man säkert mycket skicklig på att göra den på optimalt sätt och få en och annan att bli lyrisk.

Men vad är dessa oljerätter mot den svenska husmanskosten?

Inte mycket vill jag påstå.

Swedbank

Arne kom in med en lakonisk kommentar om Swedbank:

Jag tror jag börjar med Swedbank. Aktieinnehavets värde som mest:3000 miljoner kronor , idag 430 miljoner kronor. Bara sen årsskiftet har 47procent av bankens värde raderas ut. Sedan toppen är nedgången över 90 procent. Kursen har fallit med 60 procent. Den banken har problem.

A-laget

En gång i höstas fick jag denna uppskattade kommentar från Arne (som är ekonom):

Om man köpte Ericsson för 100000 kronor för ca.tre år sedan så är de idag värda cirka 4600 kronor. Om man istället köpte Telecom, till exempel Song Networks, för 100000 kronor så är de idag värda ung 791 kronor.

Om man var klok och för tre år sedan gick till bolaget och köpte starköl för 100000 kronor, drack ur dem, hade trevligt, och i dag går och pantar tomflaskorna, så får man 6741 kronor.

Det är därför grabbarna i centrum kallas A-laget.

Min unge vän Knappen ringde helt överraskande i går.

Det var ett tag sedan jag pratat med honom. Han ojade sig över att vi nu går mot en hemsk tid, den hemskaste på året.

"Det är nu man blir förkyld, de kalla vindarna blåser rätt genom träden som ännu inte har några löv, och inga löv innebär lite syre i luften och syre är livsviktigt, isarna varken bär eller brister."

- Jamen du brukar väl inte gå på isar?
- Nä, men bildlikt, alltså, det är varken-eller. Förresten händer det, jag går på isar om jag får chansen, det är en upplevelse.
- Men det blir ju varmare och snart riktig sommar?
- Det är då det, och då kommer insekterna med alla faror det numera kan föra med sig.
- Vad menar du?
- Jag menar de nya malarieliknande hemskheterna som sprider sig när folk reser långt bort och tror att dom gör nåt bra, dom e inte kloka, borde skämmas.

- Folk vill ju resa bort till varmare ställen..
- I vissa asiatiska länder är denguefeber en av de vanligaste sjukdomarna och dödsorsakerna bland barn.

Denguefeber orsakas av ett virus som överförs av myggor, dårar, hur kan man frivilligt utsättas sig för sånt...

Folk tittar på TV och ser ända in i vardagsrummet mord och död och arbetslöshet och det verkar ju inte finnas nånting att göra åt. Om vi tog oss ur EU så skulle vi spara tiotals miljarder.
- Men är inte EU bra, vi får gemenskap med andra och vi får ju tillbaka också.

Knappen suckade.
- Du ska få se, det blir värre.
- Så det är inte bara den kommande våren som är problemet?
- Nej, det finns värre saker, ännu värre, folk e inte kloka. Dom tittar för mycket på TV, det är sjukt. Nä, jag måste dra, vi kan väl höras snart igen?
- Menar du globala uppvärmningen?
- Nej, värre, vi tar det en annan gång.
- Dom skållade fläsksvålarna?

- Haha, men nej, värre, måste sluta, vi hörs!

Vi slutate och jag kände mig illa till mods. Knappen hade alltid irriterande sanningar att komma med. Hög ställning, hög insikt, nästan alltid rätt.

Nu känner jag mig orolig och trött. En kvarstående känsla över att jag borde pratat mer med Knappen, hoppas han hör av sig igen. Att själv ringa Knappen innebär oftast att man först måste få prata med någon av hans sekreterare, vilket kan bli rätt besvärligt.

I dag bakade jag Inga-Lills Bregottkakor, dom blev goda som alltid, ungstemperatur 140 grader i 30 minuter, ja, här är receptet http://www.scales.se/doc/HTML/r_bregottkak.htm

Såg en otroligt tramsig science fictionfilm i går. Orkade inte se färdigt, alltför ointressant och förutsägbart. Vad är det han tänker på, Knappen? Känns obehagligt och oroande.  Kanske lika bra att fråga Arne också, han är ekonom och vet saker.  Jag får städa lite, det får bli min tröst.

När jag var liten fick jag en bok om hur man bygger små elektriska motorer. Jag minns ännu hur den såg ut. En typisk pojkbok, omslagspärmen hade en bild på en liten motor, färgen på bakgrunden gick i något tegelrött.

Den hade den stora fördelen för mej att jag lärde mig i detalj hur enkla elektriska motorer fungerar.

Jag fick lära mig ord som ankare, kommutator, borstar, induktor, fältmagneter.

Där fanns en hel del om magnetism och beskrivning av flera olika motorer. Det var en värld för sig själv, som hade föga kontakt med andra aktiviteter.

Jag läste den noga och gjorde åtskilliga experiment, klippte tunn plåt och glödgade i gaslågan på spisen, lindade och lindade med lackisolerad koppartråd, använde 4,5 volts batterier som var de vanligaste på den tiden.

Men vart tog den vägen? Och var kan man få tag på den?

Jag har sökt på alla upptänkliga ställen, alldeles säkert finns den ju på KB till exempel.

Jag har sökt på

elektriska motorer

elmotorer

motorer

bygg själv

bygga

och alla kombinationer av detta.

Fann en liten bok som heter "Huru jag konstruerar mig en liten billig men effektiv elektrisk motor", Bonniers 1941.

Men det var inte den. 

I går gick jag runt kanalen igen. Den vackra snön borta. Nu dröjer det nog tills den kommer tillbaka. En gång kanske man får se kanalen med så mycket is att man kan promenera på den.

Reklamfilm på bio. Om och om igen.

En pojke som kammade håret så snyggt.

Det funkade så fint, eftersom han hade smort in håret med Brylcrème. 

Vi såg det, vi hörde sången, år ut och år in, men att det verkligen var någon som använde det, trodde vi knappast. Det föll oss helt enkelt inte in, det var så totalt corny. Corny var det verkligt totalt omöjligt löjliga. Inte fan tänkte vi på att det var rena rama engelskan.

En lagom sångkör med amerikanskt reklamstuk sjöng sången: 

Brylcrème, ger stil åt alla killar,

Brylcrème, från sju till sjuttio år,

Brylcrème, ja alla flickor gillar:

män med Brylcrème-stilen i sitt hår. 

Vid sista strofen var det bilder på söta flickor som överdrivet beundrande betraktade killen med det Brylcrème-kammade håret.

Fan vet om det inte var inlagt gnistrande stjärnor och ljusreflexer också. Så äntligen började filmen, som vi betalt biljett för att se.

Det var en lycka att gå på bio, helt klart. Hela ritualen, bioannonserna, vissa dagar alla annonser, andra dagar mera magert.

Biokassan, kassörskan som sålde och rev av biljetterna mot fastställd avgift, vaktmästaren i uniform, in i mörkret genom dörrarna, biljetten revs och man var godkänd och insläppt.

Hittade sin plats, ibland numrerat, men för enklare föreställningar, som på non-stop-biograferna, fick man sitta där det fanns plats.

Godis, dryck eller annan förtäring förekom inte. Var det så att man hade med sig något, var det någon liten chokladbit eller chokladkaka (Marabou...), men gud nåde snaskaren om det hördes det minsta lilla prassel, biopubliken var på alerten och drog sig aldrig för att lite till häften anonymt huta åt den som ansågs störa. 

När vi började spela och turnera gjorde vi om saker, och fröjdade  oss stort under glam och ungdomlig livsglädje. 

Sången om Brylcrèmen var ju ett tacksamt objekt för parodi.

Inte för att vi söp särskilt mycket, men alkoholromantiken fanns där onekligen: 

Brännvin,  ger stil åt alla killar,

Brännvin, från sju till sjuttio år,

Brännvin, ja alla flickor gillar:

män med Brännvin-stilen när dom går. 

Rätta mig om det finns fel, eller föreslå kompletteringar.