Stockholm den 7/9 2006 En pilgrimsfärd till Uppsala.  Roland kom vid niotiden med nyköpt bröd och vi fikade, åt nybakade brödstycken med tjockt med smör, spelade ukulele och sjöng ”Nu e de vår”.
 Så i fina, varma bilen mot regnet till Uppsala. Jag älskar regn och snö. Det finns inget finare bland gudarnas gåvor än detta som kommer från himlen. Man tar regnkläder och paraply och njuter så länge det varar. Det är inte så ofta det händer.

 Först var det en rondell som byggdes om. Men på något sätt kom vi neråt Vaksalagatan fram till Fyrisån och hittade en utmärkt parkeringsplats bland dom andra byggjobbarnas bilar mellan Västgötaspången och Nybron.
 Numera har arbetarna bilar. Förr hade arbetarna varken bilar eller hästar. Då var dom bara vanliga, fattiga jobbare som var med i LO och fick Marholmen donerat till sig. Nu bil alltså, hur länge det nu varar.

 Men vad är det för konstruktioner som hänger ner på andra sidan ån? Tjugo stycken uppfällbara stora ringar på balkar i galvaniserat material? Vi fick inget svar på detta. Kanske är det möjlig plats för någon säkerhetsanordning med lina eller kätting, så att studenter ska kunna hålla sig kvar om dom har ramlat i?

 Så vandrade vi iväg med paraplyer och slank in på någon galleria. In på Akademibokhandeln, passerade en Teknikmagasinet, fanns visst en Claes Olsson också. Allt som i Stockholm.
Men vi lade märke till hur annorlunda människorna såg ut och hur annorlunda dom uppträdde jämfört med hemma i storstaden. Vi hörde också den främmande dialekten som vi uppskattade mycket.
In på Dressman och pratade oss igenom hela lagret. Funderade på köp (skjortor, lätta kavajer), men det blev inget. Roland fick mobilsamtal och pratade länge, så länge att vi satt oss på en bänk med utsikt neråt trappan. Det var tal om sextettmusik och vi fortsatte att prata om vi möjligen skulle ta upp sextettspelandet igen. Allt finns ju kvar, noterna, mina fina arr, i varje fall lätt originella… Andra messingssextetter spelar världens tråkigaste musik. Det händer att klockorna stannar hos åhörarna, har jag hört.

Vi kom att prata om att skriva en deckare, fanns en del fina miljöer i filharmonisammanhang. Och bara mästarens stradivarius värd sexton miljoner! Kanske någon samlare hade nummer ett, två och så vidare men inte nummer sex. Måste bara ha, och väjer inte för brott med mord.

 Så gick vi vidare, studenterna verkade inte ha vaknat ännu, kanske en och annan befinner sig på föreläsning eller i laboratorium. Över Nybron och in i Turistinformationen. Även där pratade vi oss igenom hela lagret. Funderade på att begära uppsalakarta, men det blev inte heller av. Såg blåa dalahästar. Varför blåa? Dalahästar är ju röda? Nåja, det fanns röda också. Såg en liten turistbok om brännvin ”Snaps” och liten fickplunta för trehundra kronor.

   Vidare till domkyrkan. Pratade om att man i senaste renoveringen uppe i tornet fann en oöppnad punschflaska som någon måste ha ställt dit vid renoveringen på 1880-talet. O, forna tiders studentliv. Inne i domkyrkan vandrade vi runt motsols förbi alla koren.
 Placerade oss på varsin stol mitt emot varandra och pratade om den moderna läkekonstens alla märkvärdiga och underbara produkter. På en bild utanför satt ett foto på diakoner och präster som tydligen skulle vara beredda till samtal och vi tvivlade på att någon skulle vilja ha ett seriöst samtal om djupt personliga ting med sådana människor.
 Vidare förbi alla gravar, marmorsarkofager och katafalker, läste texter på latin och insåg att man nästa gång nog borde ha med åtminstone någon liten broschyr som beskrev härligheterna.

 Så en vaxdocka som stod och stirrade uppåt altaret. En brunögd invandrartjej. Roland försökte få kontakt med henne, men hon vägrade att svara likt alla andra gudar, avgudar och vaxdockor. Sånt trams, man skäms litet över de krafter som kan ställa ut vaxdockor i en gammal, fin kyrka. Roland petade henne nästan på näsan med det nu hopfällda paraplyet, tills jag såg skylten om att besökare uppmanas att inte vidröra konstverket. Det var alltså ett konstverk. Marias återkomst eller så. Pinsamt. Man tänker onekligen med sorg i hjärtat på dessa vidskepliga människor som tror på makter och i synnerhet på makter från medelhavsområdet. Vad var det för fel på våra egna fina gamla gudar?

Så gick vi vidare i det jättelika kyrkorummet och fann en svampkorg som vi glatt tänkte ta med oss. Vi hade glömt svampkorg, hade inte ens med oss någon plastpåse för svamparna som vi möjligen skulle plocka. Men svampkorgen var fylld med leksaker för små barn och vi tyckte väl att den kunde få vara kvar, förresten hade vi inga stövlar med oss, så något skogsvandrande skulle det väl ändå inte bli tal om i det sköna regnet. Dessutom, som om inte detta var nog, kände vi tydligt att det inte vore riktigt rätt att bara lägga beslag på svampkorgar i kyrkor så där utan vidare. Kanske skulle någon bli ledsen, och vi ville ju verkligen inte göra någon ledsen här i det fina, vackra Uppsala.

 Stannade vid en stor orgelpipa i trä som man gjort om till sparbössa för allmosor. Betraktade orgeln uppe på västra läktaren och konstaterade att den inte hade några riktiga tolvtummare. Så såg vi informationen om kommande renovering och insåg sammanhanget. Nu skulle det bli sextontummare också, inte dåligt! Det hade ändå varit trevligt om någon organist hade suttit och småövat, det finns få saker så underbara som Bachkompositioner på stora orglar.

 R kissnödig, leta toalett, fanns utanför entrén vid kaféet. Fem kronor skulle dom ha, men vi turades om för samma slant. Annat det än underbara motsvarigheten i Österåkers kyrka vid Vingåker med sina boaserade väggar, välskötta omständigheter och nymanglade linnehanddukar.
 Kort runda i kaféet där en ljuv, blond uppenbarelse gick och ställde i ordning. Fast hon såg ganska sur ut, kanske varit sent i natt? Eller var det några tanklösa flamskommentarer avlyssnade runt hörnet, om några som inte legat med varandra på evigheten nära två veckor...
  Inga besökare ännu, för tidigt förstås.

 Vid Domkyrkoplan syntes en och annan student till synes planlöst irra omkring på väg i statistiskt normalfördelade riktningar. Mycket normalfördelning idag, det skulle komma mera, visade det sig.

 Så fann vi saluhallen, stor lycka. Gick förbi fiskdisken och beundrade marulk och piggvar. Studerade noga prislistan, blev tilltalad av trevlig expeditör, men vi ville ju bara titta, det finns goda fiskar och framförallt kräftor hemma i Stockholm också. Roland var ner med filharmonikollegor i Småland och fiskade massor förra helgen.

 Så korvdisken på andra sidan restaurangen, lunchtid nu utan tvekan, helt fullsatt får man väl säga. Provsmakning av läckerheter som parmaskinka, småtomater och salami. Vi provsmakade och tandpetarhögen växte. En tant kom ut och uppmuntrade oss i smakandet. Nåja, tant och tant, hon var väl i trettioårsåldern. Vi smakade mer, och köpte faktiskt sex nyuppskurna, tunna skivor salami för sju och femtio.

 Passerade godisdisken där jag köpte den godaste goda godsak för fyra kronor, en stor chokladboll med obeskrivligt ljuvligt, krämigt och krispigt, ljust innehåll. Roland avstod då han har sockerproblem. Men han hävdade att mina elegiska beskrivningar av läckerbiten nog var överdrivna.

 Så ut igen, över Sankt Olovsbron neråt Svartbäcksgatan till Linneanum, där vi slank in under paraplyerna utan att betala ett öre.
 Gick runt i trädgården och blev småblöta om fötterna, jag satte på mig handskar, då ukulelefingrarna kändes bli lite stela. Växter av alla underbara slag. ”Finns här inget normalt”, mumlade Roland, ha-ha. Men visst, där fanns allt. Normalt och sällsynt.

 Många människor under paraplyer kom ut från Trädgårdspaviljongen. Vi gick in. Det hade varit konsert! Vi hade missat en fin lunchkonsert, stor sorg. Inte såg vi nåt om det i turistinformationen. Roland hälsade på jättesöt violinissa som ibland vickat nere hos stockholmsfilharmonikerna. Nu var hon visst konsermästare i Uppsala konsertförening eller vad det heter. Duktig flicka, mycket duktig. En stor tillgång för mänskligheten. Håll koll på henne!

 Ut i trädgården och fina regnet igen, kände igen åtskilligt, men fann ingen sicuta virosa, fast vi letade noga. Väl utanför trädgården fann vi en parkeringsautomat som man tydligen skulle lägga pengar i när man ville besöka stället.

 Ute på Svartbäcksgatan frågade vi efter möjligt näringsställe med husmanskost och blev av någon möjlig professor upplysta om Kungsgrillen. Men det påstods vara långt dit, ack så långt. Dock lätt att finna, bara gå i gatans riktning, förbi torget och vidare i fortsättningen som kallas Kungsängsgatan. Det skulle vara ett tillhåll för konstnärligt och litterärt folk, lät ju lockande trots det lätt suspekta namnet.

 In på någon större matbutik för att leta mer provsmakning, Roland snodde några caschewnötter och jag fyllde i en rejäl näve i påse och betalade hos också tilltalande tjej i kassan. Cashevnötter för åtta och femtio. När jag passerat kassan lyckades jag i ett försök att ta av en handske blixtsnabbt vända upp och ner på den ännu vidöppna påsen. Ingen märkte något utom Roland som skrattade liksom jag själv. Vad gör man? Bara låta de normalfördelade nötterna ligga som ett vackert minne av uppsalabesöket. Senare köpte R nötter på ett annat ställe och dessa knaprade vi på under resten av dagen.

 Passerade stormonopolspelare på torg, och stannade upp ett tag under paraplyerna. Roligt.

I ett hörn kunde man få gratis middag.  Jaha, vi var ju på väg till någon slags lunch, men vart var det nu? Frågade igen och fick svar, men det är långt, har ni bil? Vi förberedde oss på en timmes vandring bortåt utmarkerna, gatan såg ju ut att aldrig ta slut.

 Efter någon minut var vi där. Kungsängsgatan 23, toppen. Roland Nasi Goreng, och jag rimmad lax med stuvad potatis. Här var det inte frågan om äcklig Kelda matlagningsgrädde, utan riktiga varor från början till slut. Himmelskt faktiskt, lika gott som om jag hade gjort det själv. Och riktig mjölk till, inget lätt- eller mellan- eller annat blask.

(Det fina gamla stället är numera nerlagt, troligen ersatt av en sucheria/Th2013)

 Där skulle finnas konstnärer och författare, hm, kanske någon av gästerna var av den intellektuella sorten. Lunchtidens rusning var i stort sett över, vi satt vid runda bordet vid fönstret och jag mejlade lite fram och tillbaka till en före detta kapellmästare i Kårsdraget som betytt mycket för mig i livet. Kapellmästaren eller Kårsdraget? Gissa bara!

 Så lite prat med ägaren med beröm och kommentarer, fint gammalt ställe, trevliga gamla bilder.
  Så promenad förbi Kårsdragshotellet vid Fyrisån i hörnan av Bangårdsgatan och Östra Ågatan, där vi bott så många gånger under forna studentorkesterfestivaler, såg de mystiska vitmetallringarna på andra sidan ån och vandrade fram utefter vattendraget till bilen som tryggt stod på sniskan mellan övriga byggjobbarbilar. Så for vi hem, och regnet upphörde när vi for söderut på motorvägen.

Denna delvis regniga och trevliga resa gjorde vi alltså redan den sjunde september 2006, men jag har stoppat inden här tre år senare, du milde vad tiden flyger...

//Secum fert (Thom Bergh)