Thom Bergh blogg

Nu har stunden kommit.

Datorn går inte att starta med några medel. Inte ens med DVD, startskivan kommer helt enkelt inte igång, så det blir att plocka isär och börja från början.

Det hände efter en problemfri dataöverföring från extern enhet.

Allting frös, och till slut måste jag bryta krämen. Sedan får man de vanliga, hådkodade alternativen, men eftersom dessa alternativ ändå inte fungerade, är det ju inte mycken mening.

Sitter här med en gammal laptop, som tyvärr föga lämpar sig för musik, även om jag väl kan koppla in det mesta.

Problemet är tiden.

Den tysta relativa rörelsen som långsamt vältrar sig fram bakom ryggen.

Jag minns att Windows försökte ladda ner några uppdateringar.

Har skapat ett nytt epostkonto via Comhem, tack för att man har alla uppgifter på sina platser i pärmar och mappar.

Jag är ovan vid detta tangentbord, trots skrivmaskinskursen en gång i tiden måste jag sitta och kolla tangenterna för att se vad jag skriver. Usch.

Jag ber alla som känner mig att skicka ett epostbrev, så att jag enklast kan bygga upp en tillfällig ny adressbok.

Skriv bara epost som ämne, så vet jag. Sa Bill.

  epost var det, sa Bull.

  

Kungens lilla, lilla, lilla piga har ett strålande humör.

I kungens granna slotts stora stora stora kök
det finns en liten liten liten piga.
Hon alltid har så brått för där är så mycket stök
och jämt ska hon för alla vackert niga.
Och bannor utav alla hon måste ta emot
för jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot.
Och tidigast av alla hon stiger ur sin säng
och sen går hela dagen lång uti ett enda fläng.

För först ska kungens krona hon göra riktigt fin
hon gnider den med putset blanka lätta.
Och sen på huvudknoppen av drottning sura min
ska lockperuken riktigt rätt hon sätta.
Och sen går hon och väcker prinsessan ädelknopp
och tittar noga efter att snällt hon stiger opp
och sedan under dagen hon har ett fasligt sjå
att lära allra allra lilla minsta prinsen gå.

Och hon ska skura trappor och hon ska sopa golv
och hon ska bära slask och ved och vatten.
Hon kommer ej i säng förrän klockan slagit tolv
och då så får hon sova bredvid katten.
Men hon är aldrig ledsen fast det är mycket knog
hur än det går i livet så klarar hon sig nog.
Ty se hon går och sjunger så glatt vad än hon gör
för kungens lilla piga har ett strålande humör!

  

  B0FF00 (176 255 0)OKframme...

Många är så imponerande duktiga.

Många är så skickliga och kunniga i det dom gör.

Många hittar sina rätta små nischer i livet, och bygger framgång.

Många finner kärleken och fylls av hopp och glädje.

Många slipper sitta så ödsligt i sin vrå och vara vilsna.

Många är en ren njutning att bara följa, hur de går framåt i livet.

Många är en ren njutning bara att se på. Det kan vara ögonen, armarna, rörelserna, håret, leendet, eller ett pålstek i rätt ögonblick.

Många tar ut stora paket på posten, och gläds åt innehållet.

Många får epost med inbjudningar till trevliga middagar och annat  najs.

Många tar för sig, och hjälper så många andra.

Många ligger under djupa mullen på kyrkogården, och har gjort sitt med sten på.

Konkurrensutsättning och inkompetens

 

Många blir konkurrensutsatta och måste kämpa lite till.

SJ har stora svårigheter med banornas underhåll.

Jag låg på sjukhus i flera veckor, och var lika sjuk när jag kom ut, som när jag kom in.

Men ett vet jag då säkert. Nämligen att den gamla rostiga kanylen under värmeelementet låg kvar så stilla och trygg på samma ställe som där den låg, när jag kom in på denna privata vårdinrättning.

Kanylus! Jag döper dig i den hemliga semlans namn till Ester Kanylus Rostigus Konceptus, och må lycka och massaker följa dig på din vandring genom förbränningsstationerna, när den dagen kommer, vilken den gör till slut.

Begrunda att du är konkurrensutsatt och därmed bättre än andra!

Glöm aldig att du är en kanyl, och att du gömmer dig under elementet tronande på fornstora dar.

Förr skötte personalen själva städningen, minutiöst, perfekt, av glädje och tvång under den skickliga översköterskans rannsakande blickar.

Strindberg

Man pratar om Strindberg, men hur många har verkligen läst honom?

Jag levde under några år i en miljö där Strindbergs samlade verk fanns i bokhyllan. Jag läste då nästan allt han har skrivit, och det var verkligen en stor njutning. Nästan varje kväll tog jag mej en Strindberg ur hyllan, och läste med ett glas mjölk och en kalvsyltasmörgås.

Strindberg var lika konkurrensutsatt som alla har varit i alla tider.

Många växer och många går under, you know.

 

Nu är det mest funderingar på vilka bärremmar som finns, vad de kostar, och var man kan få tag i dem.

  

Börja om från början.

Hela texten borta.

Programmerarna jobbar väl som galna mitt i den användarstörda miljön.

Ibland får man vänta i evigheter.

Ibland blir man bortkopplad.

Jag håller ändå kvar vid det här, eftersom det är gratis. Men frågan är om det verkligen kan definieras som gratis med all den stökiga reklamen runtomkring?

 

I går började jag som en galning med heltonskalor igen.

Det är tonen som ska igång, så materialet har väl mindre betydelse. Det här skrev jag nyss i Finale, och duger väl lika bra som något annat till att demonstrera vad jag babblar om.

 

Jag kommer att tänka på en bänkkamrat i realskolan i Stockholms Samgymnasium, som fick för sig att vanlig understrykning var mindre lämplig:

 

Nej, strecket skulle ha någon struktur eller trevlig defekt så att det skulle se intressantare ut:

 

typ så här. Det lustiga är att jag sedan i alla år emellanåt har använt den typen av understrykning lite här och var, vilket man kan se i gamla kollegieblock och annat material under åren.

Det var också det en lycklig tid, och jag blir glad över att tänka på den.   Skolan är sedan länge borta liksom fiskfärsfabriken på andra sidan gatan, Luntmakargatan.

Ska jag nu leta rätt på inlämningskvittot till borrmaskinen och se om den är lagad?

Fast avtalet gällde faktiskt att de skulle skicka ett SMS med kostnadsförslag, men det var ju ett tag sedan, så jag har föga förhoppningar om ett positivt utfall.

Man är sin egen piga och sin egen betjänt. Det är ett öde. Men jag pratar inte med mig själv, för jag har bett personalen hålla käften, och dom lyder.

Jag har inget att ha på mig. När jag ser mig i spegeln förskräckes jag av mitt lumpaktiga utseende. Det är för hemskt. Så jag har plockat fram gamla vita skjortor ur garderoben, men inser att dom måste med i nästa tvätt som är beställd till i morgon.

Kanske jag ska våga plocka fram en gammal kavaj också? Finns det någon hel överhuvud taget?

Det finns ju den där gamla mörka, som jag hade på bröllopet för många år sedan.

Även den ger ju ett lumpartat intryck, men bröllopet har jag i ljust minne, vilken oerhört positiv upplevelse det var däruppe i Ragunda med idel trevliga människor och tilldragelser, utflykter, samtal, naturupplevelser och andra händelser. Det var då jag för allra första gången i livet tog mina första akord på ukulelen.

Den gamla kavajen - tveksamt. Behöver nya jeans också, de gamla är trasiga, möjligen kan jag sy fast en lapp, att uppträda i trasiga som de unga tjejerna gör. kan jag bara inte.

Jeans tar slut. Till att börja med är de fräscha i många tvättar, men så en dag märker man att det har passerat en gräns. Det gäller skorna också, det är helt enkelt för bedrövligt. Ena skosnöret av, ni vet hur det bir, något rivs upp och till slut kan man inte ens knyta och måste köpa nya. 100 centimeter, kostar väl inte så mycket, det är allt tillsammans som gör det så hopplöst.

Pigan går, sjung hopp faderallan lej.

Jag ska säga till Pigan, så får vi se hur resultatet blir.

 

Suck.

  

Av en, får jag väl säga, lycklig slump, var jag uppe hos Svenne för att kolla hans TV, och råkade mitt in i ett panelprogram där den sveriedemokratiska partiledaren Jimmy Åkesson var deltagare.

 

Programmet leddes av en märklig svensk figur som jag aldrig tidigare hört talas om.

Just när jag kom in i programmet var ledaren inne i en ganska aggressiv ström av invektivliknande meningar som behandlade ämnet invandrare.

Det verkade uppenbart att ledaren var i ett hatiskt, aggressivt tillstånd av affekt, tydligen ingen anhängare av Sverigedemokraerna, så att säga.

 

Tyvärr hade han tämligen svårt att uttrycka sig, och snubblade över frågor om den muslimska hotbilden och begreppsanalys angående vad som är typiskt japanskt.

Konstigt nog, tycker jag, är det väl inga problem med att definiera vad som är japanskt, eller vad som menas med en japan. För mig är det en människa som ser ut som en japan, talar japanska, och hävdar sig vara japan.

 

Det är förstås likadant med spanjorer, danskar eller svenskar.

 

Jag har faktiskt aldrig hört denne Jimmy Åkesson framträda i TV tidigare, och blev klart imponerad och överraskad av hans kristallklara idiom och verbala resurser.

 

Jag börjar inse hur larvigt barnsligt det är, att av suddiga anledningar försöka få SD att framstå som rasistiskt, eller ännu barnsligare, nazistiskt. Det är inte bara barnsligt utan även rent av dumt. Främlingsfientligt måhända, liksom många, många liknande rörelser runt hela jorden.

 

Jämfört med de övriga paneldeltagarnas tyvärr ganska luddiga framtoningar, gav han ett gediget, sakligt och lättbegripligt intryck av att ha situationen fullständigt klar för sig.

 

Programledaren, däremot, strömmade ur sig haranger av floskler och missuppfattningar om judar, invandrare, bögar, muslimer och annat som han i sitt tillstånd av uppjagad affekt hade stora svårigheter att hantera. Han försökte få skrattarna  på sin sida, vilket alltid är beklämmande, när men inser att det är ett sätt att komma undan de verkliga problemen.

 

Jimmy Åkesson svarade, när han hade chansen, och i övrigt uppenbarligen lyssnade  uppmärksamt på det som förekom. Min enda anmärkning är väl att han någon gång för mycket använde ordet förvisso, men det hör väl samman med hans språkliga erfarenheter.

 

Programledaren avslutade sedan det hela men en slags stå-upp-komiker-liknande salva riktad mot olika saker med argument, vilka jag nog tyckte var både billiga och tveksamma, och i varje fall inte roliga, vilket nog var meningen. Jag tror ledaren hette något i stil med Magnus Bettler, vars stjärna i branschen knappast kommer att lysa särskilt länge.

 

Omedelbart efter det, som vanligt alltför långa, reklamavbrottet, då man måste stänga av TV, kom ännu ett panelprogram, Schulmans Show, eller något sådant.

 

Två panelprogram efter varandra under samma sena kväll, märkligt.

 

Jag har hittat på ett sätt att använda Svennes fjärrkontroll, nämligen så att jag blixtsnabbt stänger av TV, så snart det drar ihop sig till reklam, och sedan efter en lagom stund klickar en annan speciell knapp, som kopplar tillbaka till senast avstängda program. På så vis missar jag väl några snuttar program här och var, men i det stora hela lyckas jag hänga med på det som händer, och framför allt slipper jag definitivt all sinnessvag reklam.

 

I denna nya show i kanal TV 5, som det visade sig vara, förekom även en ung kvinna med namnet Ebba von Sydow, som klart uppvisade samma pregnans och kristallina klarhet som Jimmy Åkesson i det föregående programmet.

Här hette ledaren alltså Schulman, med vågigt hår, vit skjorta, slips och ett konstant fånigt, snett och flamsigt leende med en framtoning som närmast påminde om fnittrande busungar i ett överklassläroverk för gossar.

De andra deltagarna kunde knappast tala rent, fast de försökte emellanåt, och det hela leddes av von Sydovs imponerande saklighet och ständiga tillrättalägganden av alla fåniga sakliga eller missförstådda uppfattningar som surrade i panelen.

Det möjligen provokativa att Ebba von Sydow niger inte för någon, förklarade hon enkelt med att hon ju faktiskt är en vuxen kvinna och ingen liten flicka, som snällt förväntas niga för vissa vördnadsbjudande vuxna i sällskapskretsen.

 

Von sydow ska tydligen leda bevakning av prinsessan Esters dop i veckan, angående vilket man sannerligen kan hysa åtskilliga betänkligheter.

 

Ett utmärkt tillfälle, tycker jag diskret i andanom, för Sveriges konung att ta hela sin familj och dra sig tillbaka till Pontecorvo varifrån han så enfaldigt rycktes upp under de betänkliga omständigheter, genom vilka han, genom sin egenskap av fältmarskalk under Napoleon Bonaparte, tilldelades rollen som svensk konung vid tronföljarvalet år 1810.

 

Jag tycker däremot att vi ska ha monarki, men, som man alltid har gjort i forna tider, innan Gustav Wasa lade beslag på successionen, välja en ny, och framförallt Svensk, konung, när man har tröttnat på den gamla.

Den nuvarande halvfånen och hans märkliga utländska familj kan vi gott vara utan.  

Varför inte välja Daniel från Örebro eller någon liknande, han kan ju både tala och föra sig, även om han har sina brister, som är nog så diskvalificerande för en så högt uppsatt person?

 

Gud bevare konungen!

 

Jag har prövat den nya förskäraren och funnit den förträfflig, men jag vet inte riktigt var jag ska förvara den. Det bästa är kanske i sin originalförpackning med etikett och datum i samma skåp som min köttyxa och Taitoo (chinese chopping knife). En stund letade jag video på Youtube att åskådliggöra verktyget, och konstaterade att det fanns MASSOR. Leta själv!

 

Jag har vidare letat upp den nya butiken och blivit lurad av SL:s  sökfunktioner att hamna helt fel via en brant backe i Kaplansgatan på Kungsholmen, som jag aldrig tidigare passerat vad jag minns.

 

Slut för idag.

 

 

Where are we?

 

 

 

Tio små motorbåtar i ett motorbåtsällskap for ut på havet.

I en vik togs en bild en stilla sommareftermiddag.

Några steg i land och  gjorde små utforskningar.

 

Var kan detta vara? Är det någon som vet?

 

På baksidan av bilden har Margit skrivit ”En sagoö 1932”.

 

Jag vet att man med Johns båt for en hel del dessa somrar i slutat av 1920-talet och i början av 1930-talet.

 

Man besökte Svenska högarna och Norrpada skärgård.

 

Var det bättre förr?

 

Innan man kan besvara en sådan fråga, måste man definiera begreppet tid.

Jag har kommit på, att tid helt enkelt är ett neutralt mått för att ange relativ rörelse.

I våra tider använde man länge vårt solsystems planetrörelser som tidsreferens.

Numera har man, såvitt jag vet,  förfinat det, och går på död räkning med referens till molekylära-atomära rörelser.

 

Nu vet jag alltså inte var denna skärgårdsvik kan ligga, är det någon som har ett förslag? Det kan således vara någonstans mellan Norrpada och längre in.

 

Vattnet i viken är lugnt, och det är säkert varmt, denna ovanligt varma sommar.

   

 

Det var sommarolympiad i Los Angeles med inte mindre än nio Svenska guldmedaljer.

 

Ännu var de snett placerade små baskrarna på kvinnorna mycket populära som på bilden här med norska Tutta Rolf, och rundradion sände program på 231 meters mellanvåg som alla lyssnade på.

    

 

 

Tutta var gift med den store revykungen, låtskrivaren och kuplettförfattaren Ernst Rolf

   

 

som parallellt med Karl- Gerhard var periodens helt dominerande personligheter.

Erns Rolf hade börjat krisa, och han tog slarvigt livet av sig runt julen detta år.

 

Hela perioden var en mycket lycklig tid, trots att det svenska försvaret var lika uselt eller obefintligt som idag.

 

Nere i Tyskland var nationalsocialisterna på väg till makten under lyckligaste jubel och stormande framtidstro, men i Sverige fick de aldrig ens det minsta lilla mandat i riksdagsvalen.

 

Här gällde socialdemokraterna med Per Albin Hansson i spetsen som kom in i riksdagen till hösten.

 

Svenskarna begick tack och lov aldrig misstaget att förväxla tyskar med nazism, och en gång förbjöds till och med den store ledaren Adolf Hitler själv, av polismyndigheten i Stockholm, att tala vid ett planerat möte med en nationalsocialistisk förening.

 

Den första helt fungerande ljudfilmen hade redan gjort mängder av pianoackompanjetörer arbetslösa på de många biograferna, och alla hade sett filmerna med Tarzan och Jane med mycket lätt klädsel.

 

Sveriges befolkning var till övervägande del bönder, som det hade varit i tusentals år.

Vi kan se spåren av detta i den här viken där motorbåtarna har förtöjt med fånglina och ankaren.

 

Man ser stora avsnitt av jämnt avbetat mark som tyder på att ön, var den nu ligger, användes som betesmark för nötboskapen.

 

Innan jag går vidare, ber jag bara om förslag på var vi kan vara. 

Någon bebyggelse syns inte och kossorna som betat av, kan mycket väl ha transporterats på flottar, eller summit själva mellan öarna, vilket inte var ovanligt i de yttre skärgårdarna. När det var mjölkningsdags simmade de hem eller ble mjölkade av pigorna som rodde ut till öarna.

 

Med tanke på resultaten av katastrofen under andra världskriget, kanske man måste luta åt att det faktiskt var bättre förr i vissa avseenden, trots att århundratet var ett århundrade av fusk, tjyv- och rackarspel i dimensioner världen tidigare aldrig skådat.

 

I varje fall om man jämför med den döda, överkörda skärgård vi ser på den här bilden, med sina plastbåtar, vilka i sin tur bidrar till en nerskräpning på denna planet utan motstycke någonsin.

 

  

Det ser så bedrägligt stilla och vackert ut.  Men detta är en död region utan minnen av folket som en gång bodde här, och som skapade namnen som vi ídag ser i sjökorten, som på den tiden såg ut så här, innan de så kallade grönsaksbladen gjorde entré.

 

 

 Tjo hej!

  

 

 

 

 

 

-Va ska ja ha på mackan?

-Inte vet jag, ta nåt. Smör?

-Ja vill gärna ha nåt mer.

-Ta nåt, va som helst.

-Nu vet ja!

-Vaddå?

-Vet du va tost e?

-Tost? Nä…

-Tost, vanlig tost!

-Eh?

-Vet du va automa e?

-Automa? Nä.

-Eru dum, eller?

-Automa?

-Har du ingen slutledningsförmåga?

-Nä, men jag vet va ja tycker om saker.

-Tyck nåt då!

-Ja tycker inte om reklam i någon form, och vet att turism är den lägsta av mänskliga sysselsättningar.

-Det är rätt, men nu gällde det att kombinera orden automa och tost.

-Menar du toast?

-Nä, det är engelska, å här e de Svenska som gäller.

-Ja tycker du larvar dej.

-Trött man blir. Sluta! Sätt ihop orden nu, va får du då?

-Tostautoma.

-He-he, rätt, men det blev bak o fram.

-Automatost?

-JAA! RÄTT!, det ska ja ha på mackan, men först smör.

-Va e automatost?

-Nä, sluta, vanlig automatost!

-Tala om för mej, å larva dej inte.

-Automatost är ost som man automatiskt klämmer ur en tub.

-Javisst jaha. Mjukost alltså.

-Ja, Nu e ja lycklig. Det godaste att doppa en mjukostmacka i kaffet.

 

 

Inspelat den 12 maj 2012 på Bredkantens tunnelbanestation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att ångra sig djupt.

 

Måste kompensera på något vis.

Så jag tar en banan och ett koglas mjölk.

 

 

Mjölken får inte vara för kall.

 

Aldrig glömmer jag lyckan av den spenvarma mjölken i treliters mjölkflaskan på cykelstyret, när jag cyklade hem från bonden i Nibbla, där den stora åttakantiga ladan fanns mitt emot vägen där Anders bodde.

 

Det var något läskigt med Anders. Han var ung, 15 år, men nästan fet, och åtnjöt en anakronistiskt fri uppfostran, körde hämningslöst sin pappas stora amerikanska personbil med oss som pirrigt nervösa passagerare. Sladdade häftigt i kurvorna, snabba accelerationer och inbromsningar. Jag tror pappan var en homo novis, som hade köpt gården för att placera alltför mycket pengar. Där fanns något skrämmande med döden, kanske mamman fick cancer och försvann. Vi vågade inte prata om det, men kände djupet i de dramatiska känslorna. Mot oss var han snäll och uppmärksam, men helt tokigt fylld av oförutsägbara, hämningslösa infall.

 

Man stannade och tjyvdrack sig otörstig av den helfärska mjölken.

 

Det var vi barns sysselsättning framåt sextiden mest varje dag, jag minns bara positiva vibrationer från mjölkhämtningsturerna. Det var en dryg kilometer med brant uppförsbacke på ditvägen.

 

 

 

Ånger och gravad lax.

 

Jo, det var nämligen så, att, eftersom det var helgdagsafton, jag till slut bestämde mig för att köpa ett paket gravad lax för 29 kronor och en knippa färsk dill. Så lyxigt och läckert på rostat bröd med tjockt med smältande smör.

 

Gick således till ICA Sankt Eriksplan som har norra Europas suraste kvinnliga personal. Dock säljer dom Nescafé i kassa ett, vilket ju är bra, om man bara känner till det. Någon av tjejerna, den vackraste, som inte är fullt så sur, upplyste mej en gång om att kunderna snor kaffet, om det ligger framme i butiken. Ja, det måste i så fall vara specifikt för ICA Sankt Eriksplan, eftersom alla andra butiker jag känner till, inte alls drar sig för att ha kaffet framme som vilken vara som helst.

Men har dom svinn så har dom, väl inget att göra åt det.

 

Jag äter det på tallrik med kniv och gaffel. Massor med dill, massor med lax.

 

Men igår blev jag besviken.

 

Jag skar en stor bit och tuggade noga och långsamt, men konstaterar att detta smakar i stort sett ingenting. Laxen varken söt eller salt eller kryddig, möjligen lite läbbig fisksmak, till och med dillen, efter sina förmodligen milslånga transporter från något växthus i världen, var smaklös.

 

Babbel, babbel, var finns nu de storslagna intentionerna optimism, vänlighet, generositet och tålamod? Verkar som om det blåser bort som fjädergräs.

 

Men nu idag erinrar jag mig bestämt, att någon jag känner, brukar lyckas förträffligt med att grava lax. Inte så att jag tänker göra det själv, det skulle bli alldeles för mycket, men kanske man någon gång kunde få köpa några skivor välgravad, smaklig och läcker gravlax.

 

Apropå gravlax. En resvan vän var i England och den stolte, nästan mallige, värden bjöd på gravlax. Han hade lärt sig det högst exotiska Svenska ordet Grävläcks, och när stunden var inne briljerade han med språkkunskaperna, med kommentarer om att ”Grävläcks, det vet Anna-Karin vad det är”. Hon visste förstås och kunde meddela sällskapet, att det betydde gravad salmon, hur man nu säger det på engelska. Middagsvärden blev besviken över att det exotiska komplexet föll i bitar. Man kan ju fråga sig vilken föreställning han haft om ordets hemliga betydelser.

 

Men jag känner igen det där.

Det finns vissa ord eller uttryck som skenbart förmedlar något mera spännande , stort eller hemligt än den krassare verkligheten.

 

Det finns gott om recept på gravlax på Internet, och visst var min egen mamma och hennes systrar mycket duktiga på det.

 

Men att bläddra bland recepten på nätet nuförtiden är märkligt.

 

Alla ska ha sina sinnesförvirrade EGNA recept, EGNA kryddor, EGNA smaker, EGNA procedurer, EGNA blandningar, som alla är de enda möjliga enligt de många författarna.

 

Egentligen är det rätt sorgligt, eftersom flerhundraårigt utvecklade smakbalanser rubbas, och förmodligen endast svårligen låter sig korrigeras. Det finns dock några bland de många TV-kockarna som tycks hålla sig kvar i traditionerna emellanåt. En av dem är Per Morberg, även om han tydligen alltför ofta har ett inre tvång att leverera brasklappar, för att tillfredställa revolutionära böjelser hos tittarna.

Jag tror inte heller att italienska, indiska, japanska eller kinesiska kockar experimenterar riktigt på samma sätt. Dom har det dom har, det är gott nog, och behöver inte ändras.

 

Man kan gå tillbaka till kokböckerna, gamla kokböcker, för de nya har samma otroliga röriga mångfald, som också alltid framhålles som det enda rätta. Allt efter mat- och smakmodets vingliga snirklar.

 

Tack och lov äger jag Stora Kokboken med recept på gravlax. Gravlax är ju en verkligt Svensk maträtt, emanerande från de rikliga laxförekomsterna i de Norrländska  älvarna.

Lax, socker, salt, vitpeppar och dill ska det vara. Inget annat. Och tid ska det ta. Flera dygn.

 

När jag jobbade som extrageolog för SGU i Vindel-Gransele vid Vindelälven, bodde jag en tid hos den namnkunnige Arvid Gran, en kraftkarl som en gång visade upp en stor lax han fångat på natten. Men jag vet inte var bilden är just nu. Har letat. Förgäves.

  

Fann bilden, via AK i hennes fotoalbum från den sommaren. Tack!

 

Så nu dröjer det, innan jag köper dom där små smaklösa plastikförpackningarna igen.

 

Jag ångrar mig verkligen.

 

I kväll går Svenska ishockeylandslaget sitt öde till mötes.

Match  mot Tjeckien.

Jag tror dom förlorar, och sedan är det kört för den här gången. Det är en samling disparata lirare, som var och en har förträffliga erfarenheter, men som efter turneringens gång tyvärr visat sig alltmer splittrade.

Kanske viljan finns, men dom har ju alla var och en sina höga inkomster i utländska sammanhang att falla tillbaka på.

 

Men vinner dom är det ett trevligt underverk, och det blir spännande att följa fortssättningen.

 

Prospicito tecum tacitus, quid quisque loquator…