Senaste inläggen

Av Th - 25 november 2014 12:49

Värk i magen.

Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk.

Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull.

Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som smugit sig in i svenska språket liksom visselblåsare, högskoleprov och sociala medier.

Helt okryddad, man får tillföra åtskilligt med salt och göra många vred på pepparkvarnen.


En av gaslågorna fungerar inte, hur jag än bär mig åt. Den största lågan. Den mest använda är din minsta lågan, men även den var larvigt svår att tända idag.


Allt är så automatiserat, meningen är att man ska vrida reglaget och samtidigt hålla intryckt. Detta genererar ett gnistrande som ska tända lågan.

Idag fick jag stå och hålla in vredet i flera minuter innan lågan konsoliderades. Det är jobbigt när man inte mår bra.

Jag antar det är ett värmeavkännande element vid lågan.

Men med tiden avviker omständigheterna från den ideala grundinställningen.

En metod kan vara att göra rent sensorelementet, men ibland räcker inte ens det.

Och man kan inte röra området när det är helt varmt.


Jag minns min barndoms robusta gasspisar, men de hade sina sidor.

Om gasen hade stått och läckt kunde hela spisen explodera med katastrofala följder.

Detta hände en gång i området där vi bodde med tragiskt dödsfall som följd. Explositionen dånade i hela området och medförde tidningsrubriker. Företeelsen fick en språklig effekt: "det lät som om en gasspis exploderade".


Jag träffade någon tid senare en flicka vars mamma hade omkommit i olyckan. Även flickan hade spår av brännskador, hon var trevlig och rentav skämtade om saken, men jag greps djupt av det hela, som blev ett obehagligt minne för livet.


Jag måste alltså ringa fastighetsskötaren om gaslågan, och han kommer omedelbart att svara "OK, det fixar jag".

Sedan kommer tiden att gå, och man måste ringa och påminna.

En dag ringer så gasmannen på dörren, tänder  lågorna och gör ingenting.

Så får man ringa igen.

Spisen är sju år gammal.


Så har dom hört av sig om min elmätare.

Dom vill komma in och kontrollera, eventuellt byta ut den.

Mätaren är likaledes sju år, eftersom allting modifierades vid senaste stambytet, som medförde flera månaders evakuering. 

Det hade sina sidor på gott och ont. Visst vad det ett äventyr, men jag förundrar mig över att man hade sådan god tillgång till evakueringslägenheter.


Jag fick kontakt med electricitetens handläggare och bestämde en tid.


En lång tid hade vi gaspoletter, då var det enklare att hålla reda på kostnaderna,  ingen  polett - ingen gas, enkelt. Men en oerhörd administration i alla livsmedelsbutiker som åtagit sig försäljningen.


ANNONS
Av Th - 23 november 2014 13:53

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg!

Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att just du gått för långt, och att du kommer att ångra dig. Sånt är livet.


Jag tvingar i mig de läckra finskorporna med mandelsmak, det finns över 25 stycken kvar i burken, och jag ska inte låta dem förfaras. Dom var odrägliga. Jamen ät dom inte då!, jamen, jag kan bara inte slänga dom? Jag tar minst två i taget till minsta tänkbara koppen kaffe, men måste så klart omväxla med annan konsumtion emellanåt. Problemet, förutom den afrikanska diasporan, är de stora matkedjornas logistik.


Jag kan inte längre får tag i färsk mjölk varje dag, som jag har åtnjutit i över åttio år. Till och med mjölken är datumstämplad med det oförskämda "bäst före". Bäst före? Folk märker det inte, dom litar fortfarande på att den uppstaplade varan är färsk. Det var nu över en månad sedan jag köpte Bregott, vars högst obehagliga bismak börjar märkas efter max två veckor. Jag konsumerar i genomsnitt 1,2 liter standardmjölk per dygn, men måste allt oftare argumentera med krämarna. När det står "bäst före", och det redan har förflutit en rejäl bit av denna magiska gräns, är det sannerligen ett slöseri om man tvingas göra sitt inköp.

Bäst före? Ett av de mest pregnanta clichéerna i vår tid.


Till sign "gul" vill jag hålla med om och verkligen understryka, att graden av skadlig efterblivenhet inte på minsta sätt är beroende av ursprung. Negern är vår stora fara, och frågan är om vi någonsin klarar av att hantera den. Det gäller vi eller dom. Stora män har redan insett det.


nattinatti





ANNONS
Av Th - 14 november 2014 15:49

Minns ej nåt riktigt liknande.

Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin.

Det är elfte dagen nu.


Jag litar på att det går över av sig själv.


För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på morgonen.

Fick vänta i sex timmar, tills en vacker läkare tittade mej i halsen och sa "här va de rött", och rekommenderade Bafucin.

Sedan dess jag ätit flera askar Bafucin, men föga bättring, ingen alls helt enkelt.


Jobbigt att vara så ensam, men i går kom Kajsa och hälsade på på vägen från Uppsala! Det var snällt.

Röd paprika, ölkorv, chokladfingrar, makrillburk, mjölk.

Kaffe, te, varmt te med socker och mycket mjölk.


Mobilen är tyst, den enda förbindelsen med yttervärlden.


Matt och trött, orkar ingenting.

Vänta, bara vänta, det är så enahanda. Hostar bullrigt så att lungorna verkar vändas ut och in.


Magnecyl slut, Alvedon slut, ja, jag får nog tvinga mej gå ut och köpa mer tabletter. Usch.

Framåt dagen en hemsk huvudvärk också


Av Th - 12 november 2014 12:47

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.


Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, knivar, gafflar och skedar, max femtio skulle jag tro.

Jag säger PUH.

Jag hinner nätt och jämt i kapp.


Vi är fem miljarder människor för många på den här planeten. Planeten är rund och har därmed en begränsad yta.

Hur ska vi bli av med fem miljarder människor?


Vi måste såklart stärka vårt försvar, tiodubbla försvarsanslaget allra minst.

Sverige har en unik geografisk placering i världen, med övervägande granskog, som är utmärkt lämpad att försvara. Till och med under ett koncentrerat anfall utifrån, kan vi försvara oss, och vi måste göra det för att återuppliva kärleken och meningen.


Jag såg i TV1-nyheterna en kolsvart neger. Han förekom i ett svenskt program om hur man städar.

Hur är det möjligt? Vad har han här att göra?

Det borde inte finnas någon enda neger i detta land.

Om det förekommer måste vi göra vad vi kan för att återbörda honom till afrika, varifrån alla negrer kommer ifrån i slutändan.

Och där finns han i en liten stam av människor som överlevt i vidskepelse utan vilja utan insikt. En liten grupp som inte har något levnadsberättigande.

 

Titta på den här bilden på ett frimärke från Dahomey år 1942! Man ser en man i sin bästa funktion, som det var en gång. Så borde det ha förblivit. Det är som en levande illustration av rasismens ohygglighet.


Rasismen är jordens mest onödiga gissel, och det är alltför lätt att blunda för det.

Till och med i mitt hus bor det en neger, det är ytterligt obehagligt. När man någon gång stöter på honom,  inser man att något är oerhört mycket fel.

Jag frågar hur det kom sig, men han kan inte ge något begripligt svar. Kanske tillhör han någon ambassad.


En kpist m-45 är inte mycket att komma med, men den är bättre än ingenting, nuförtiden finns det bättre don.

 

Om vi all står eniga, kan vi klara av det, jag är helt övertygad om det.

Vi är kanske sju miljoner svenskar kvar i vårt land. Det räcker.


Bor det någon neger i ditt hus?

Vad har du i så fall gjort åt den saken? Förmodligen ingenting. Du gör långa omvägar för att till varje pris slippa undan.


Det är nu flera veckor sedan smärtorna i halsen började kännas. Visst är det bättre, men långtifrån bra. Det är ett lidande som alla lidanden, med sin strävan att fly och åtgärda.

Akutläkaren tyckte Bafucin.

OK jag skaffade Bafucin, sög och sög. Bafucin tog slut, gick till ICA att köpa nytt. Fanns inte, köpte i stället  an annan produkt med namnet Strepsils Mint. Föga effekt. Trist. Mintfaktorn alltför stark, undvik Strepsils Mint. Undvik ICA.


Vandra mina 33 steg tvärs igenom lägenheten. Utanför fönstret mot gatan passerar en gammal man med ett barnbarn i vagnen, han möter samtidigt en krullhårig neger.


Ont att svälja, jag tar en Strepsils ändå. Lurad som vanligt.


Alla sladdar till datorn ut, Sätter tillbaka igen, ett jäkla jobb. Allt verkar fungera, tack för det.


Någon har lovat ringa, men gör det inte. Människor knuffas, bryr sig inte. Ignorans. Letargi, "Slö, slapp, likgiltig", sammanfattade Roffe. Han lärde mig regula de tri, så nu får jag 2,0 poäng på alla så populära högskoleprov.











Av Th - 5 november 2014 23:55

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.


- Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg mot utjämnad tristess och undergång.


- Det finns fem MILJARDER människor för många på planeten jorden, och det ökar hela tiden. Mänsklighetens problem är alltså, hur den ska klara att göra sig av med fem miljarder människor, för att åtminstone komma ner till normalpopulationen.


- Antalet utlänningar i Sverige ökar i sjukligt rasande takt. Det är ett uttryck för denna sorgliga ökning. Det är den totala undergången, men folk märker det helt enkelt inte inte. På ICA Birkahallen går en stor neger och sopar golvet, men ingen verkar bekymra sig om detta tecken på att något är mycket, mycket fel. Den afrikanska diasporan är den mest synliga manifestationen på denna katastrofala förändring. Enda fördelen är väl att färgen obevekligen är den enda vägledningen, när det är så dags.


Den vite mannen anade aldrig vad som skulle komma, när han köpte upp negrer i massor, och planterade dem i Amerikas förenta stater. Att köpa och sälja negerslavar var en av de mest lönsamma affärerna som någonsin förekommit på jorden.


Ändå finns ännu de som skänker bort pengar till s.k välgörande ändamål. Senast idag visades helt oförblommerat ett program i Sveriges television om fattiga barn i Afrika. Pengar som endast underblåser katastrofen.


Poor humanity.


Av Th - 5 november 2014 14:00

Så fantastiskt många av mina läsare har undrat hur det varit med gravljusen tidigare år, så jag beslöt att ägna det en sida. I varje fall de senare år som det finns någon anteckning. Jag tror mig veta att det finns bild på graven, jag återkommer om det.


Kyrkogårdsbesök
1975med AK o barnen
1986promenad med Magg och Viktor 
1989

promenad 2 timmar med Magg, Viktor o Ellinor

1991prom ensam
1995en decimeter snö
1996ljus på Torstens o Svea också
1999fanns redan två ljus på graven
2000ljus på mammas och pappa
2005med Solan, städat och tände två ljus
2009buss till Karolinska, ljus på graven
2011med Ellinor som cyklade, jag buss




Av Th - 5 november 2014 09:46

Nu drar jag ut att köpa en frasfranska och kokt medvurst.


Hej då!

Av Th - 2 november 2014 01:44

Vi kom med buss när det började skymma.

Allhelgonadagen år 2014, alltså.

Extrabuss till Skogskyrkogården. Jag min idiot hade inte slagit upp kvarters- och gravnummer, innan vi for, hade jag trott att jag skulle känna igen mig?


Tusentals ljus och människor i dunklet, letande, sökande. Vi nyttjade mobilen och ringde, fick önskade data, men det var svårt ändå. Duktigt av Solan att ha koll på sina papper, kanske blir så när man betalar kalaset - men vänta bara!


Frågade en av stadsförvaltningens många gulklädda funktionärer och fick ett tips, fick en vattenavvisande karta också. Så efter långa kyliga minuter stod vi vid graven.


Ställde och tände ett ljus, men det slocknade snart av en regndropppe så vi fick tända igen. "Hej då, mamma och pappa", tack för så många lyckliga år. Mamma dog sist, många år sedan nu, glömmer aldrig det sista dödsögonblicket på Körsbärshemmet, jag, Solan, Maggan, Ellinor, lilla Wilhelm, och en sköterska som inte behövde använda sitt stetoskop. Tårarna kommer obevekligen, stilla kramar. Wilhelm var för liten för att riktigt fatta skeendet. Nu är alla ungdomsvänner borta och nästan alla släktingar. Det kanske finns kusiner och kusinbarn där kontakten väl har falnat. Andra städer, andra länder. Tempora mutantur. Som ett lossnade höstlöv.


Jag frös enormt om öronen i min gamla malätna, stickade, svarta mössa, den utgjorde nästan inget skydd alls mot vinden och duggregnet.. Vi gick hand i hand, och hamnade i Solnadals värdshus där Elli sommararbetat ett år. Tog kaffe och en äppelkaka, hittade rätt snart en buss tillbaka, långsamt smyger sig värmen och eftertankarna tillbaka. Pallar man med ett år till? 


Det är allt frågan om det...


Men i så fall! Ta med adekvata kläder, en liten, stark ficklampa, tänk igenom vad som finns av kartor och data. Ta det lugnt. Fördelen med att ge sig iväg i skymningen, är ju att man får se miljoner glimrande ljust, en onekligen mäktig upplevelse. Tack och lov att det bottenlöst larviga, sjuka "halloween" inte tog över.


Jag ska försöka ta mig ut om någon dag igen, beroende på vädret. Kolla om ljuset har brunnit, kanske tända det igen.


En liten strapats, men mången har det mycket, mycket värre. Jag har nu fått en ny, fin, modern mössa av Ellinor!


Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Thom Bergh blogg med Blogkeen
Följ Thom Bergh blogg med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se